Mordet på moderniteten

"”Den som inte ser bakåt när hen går framåt får se upp”"

- Tage Danielsson

Idag är det Förintelsens minnesdag och vi gör nya försök att formulera en erfarenhet som ingen av oss själv har gjort. Med ordens hjälp kan vi ändå väcka känslorna till liv. Fasan och nihilismen. "Auschwitz finns, därför kan inte Gud finnas", som förintelseskildraren Primo Levi skrev.

Gud är död! Gud är död, och vi har dödat honom! Så skrek profeten i Den glada vetenskapen. Inga oceaner av vatten kan tvätta bort guds blod från våra händer, skrev Nietzsche. Spåren efter dådet märker urberget. Guds dödsskrik förklingar aldrig.

Hör vi det ännu, ljudet av mordet på den Andre, Juden, Gud, eller har det blivit ett bakgrundsbrus, en naturlig del av den moderna ljudbilden? Ett diktonianskt ”Orladoffa doschkoff”, internaliserat?

(Orlodoffa doschkoff

orlodoffa doschkoff:)

det är maskinen –

jag.

Stänger och hjul

och

nitnaglar skruvar och muttrar

drivremmar (doschkoff) –

många män har gjort mig

släggat och putsat och hamrat och filat

fin är jag fin (orlo)

skinande

sjungande

rungande

skakande

golv och tak.

- Utdrag ur Maskinsång av Elmer Diktonius

Förintelsen blev möjlig för att vi rörde oss från en värld av obeskrivliga värden till en värld av mätbarhet, menar Zygmunt Bauman. Industrins massproduktion gav oss också föreställningen om massdestruktion. 

Aldrig har det kanske varit så lätt att beskriva människor i termer av stereotyper, som i ett samhälle där alla förbrukningsvaror var stereotyper av sig själva. Det enda som utmärkte ens eget hem från det mittemot var numret på porten. Ett nummer som det starkaste egna, inte en tillvaro, inte ett hem som gått i arv, utan ett massproducerat ad hoc som gick under beteckningen ”standard”.

Historielösheten sammanfattas av dessa siffror: Nummer som bränns in på handleder, administrativa åtgärder. Rakade huvuden och tolvkuvertsserviser. Ett förallmänneligat främlingsskap, ett krackelerat subjekt vars kringströdda likdelar någon måste bära.

Hur gestaltade nazisterna en hel samtids känsla av identitetsförlust, egentligen hela världens känsla av modernitet? De satte identitetsförlusten på anstalt. Likt plågade dårar som använder dockor eller fångar för att ställföreträda den egna smärtan, påtvingade nazisterna hela sin samtids alienation på ett folk, under rituellt kontrollerade former. Trodde de sig därigenom kunna mörda hela det tyska folkets främlingsskap i ett storslaget fascistiskt katharsis: Rening genom att iscensätta deras egen egen plåga med andras kroppar?

Jesus var människa, men också jude. Berättelsen om hans död på korset handlar om våra synder, sägs det. Just idag talar den gamla symboliken med förnyad kraft, åtminstone för mig själv: Den enda skillnaden mellan syndabock och offerlamm är ju tonfallet. Alla de judar som dog i nazisternas makabra iscensättande av mordet på moderniteten och alltings upplösning, dog också för våra synders skull.

Men när lammen tystnar måste vi höja våra röster. Vi måste sörja med de döda, vi måste fortsätta formulera deras erfarenheter med nya ord, och ett nytt språk som talar in i samtiden. Vår solidaritet med offren får inte gå dithän att vi låtsas som att nazisternas grymheter var oförklarliga, omänskliga undantagshandlingar som genom sin ondska blir oförklarliga och därmed onödiga att sätta sig in i. Vi kan ta avstånd från Auschwitz tusen gånger utan att för den sakens skull se vad som pågår under våra egna ögon.

Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen, sade Primo Levi också. Hans nummer var 174 517.  

Mattias Irving

I am the very model of the twitter PK mafia

I am the very model of the twitter PK mafia
Defending mass migration from both Syria and Somalia.
I know the secret handshake of the feminist conspiracy
And do support both civil disobedience and piracy

I am the very model of the twitter PK mafia
Offend me and turn belly-up just like a drowned tilapia
I'm well acquainted with Solanas man extermination plan
And if you're in the hater clan, beware cause I'm a Greider fan.

I am the very model of the twitter PK mafia
If you vote Sweden democrats I point fingers and laugh at ya
I know the jargon of the vexing post-modern lacanian
Thus even friends and family regard me as a martian...

 

Den borgerliga spiksoppan behöver mer salt!

Fredrik Segerfeldt, författare och skribent, skriver på SVT Debatt under rubriken Lägg ner genusvetenskapen!. Där drar han slutsatsen att genusvetenskap inte är en disciplin med akademisk bäring, till skillnad från den vetenskapliga nationalekonomin. Saturnalier är av åsikten att Segerfeldts egen text utgör ett förträffligt, om än inverterat, lackmuspapper att mäta akademisk bäring mot.

I början av sin text skriver Segerfeldt om akademiska discipliner som verkar med ena foten i politiken. Där passar han även på att kalla det ett problem att det finns miljöforskare som engagerar sig i miljöfrågor. Därefter kastar han sig över genusvetenskapen.

I ena andetaget reserverar sig Segerfeldt för att döma ut en hel disciplin alltför hastigt. Med hans egna ord: ”Så bör man inte agera, som hederlig intellektuell.” En klädsam inställning, kan tyckas. I nästa andetag drar han slutsatsen att hela genusvetenskapen bör avvecklas, eftersom han har hittat ett ovetenskapligt citat på en genusvetares blogg. Den omnämnde genusvetaren Jonas Lindkvists blogg får därmed utgöra en tacksam spik i botten på Segerfeldts soppa.

Egentligen skulle det kanske räcka att sätta punkt där, med konstaterandet att Segerfeldts syn på intellektuell hederlighet av allt att döma är porös som en vällagrad grevé. För hur ska förhållandet mellan hans vidlyftiga slutsats och dess minst sagt anekdotiska bevisgrund annars tolkas? 

Detta hopkok hade behövt tas med en nypa salt - inte bara i den klassiska bemärkelsen, men också för att det ska smaka någonting alls. Maken till dåligt underbyggt generalangrepp har jag sällan skådat. Vore genusvetenskapen en belägrad stad kunde Segerfeldts angrepp liknas vid att släppa ut en sabeltandad mus utanför stadsporten och springa.

A propos akademisk trovärdighet, låt oss för all del inte diskutera det gungfly som Svenskt Näringsliv, tidigare arbetsgivare åt Segerfeldt, ännu klafsar runt i så att stövlarna kippar. Om det utfärdades medaljer i konsten att tysta sina egna forskare och föreslå straffavgifter för icke-näringslivsmässiga kurser, så skulle SN kunna tävla med de riktigt stora.

Uppdatering: Idag skriver Johan Ingerö i SvD om samma ämne. Det finns inte mycket att tillägga utöver vad som redan har sagts, förutom att Ingerö faktiskt hänvisar till en hel kurswebb innan han dömer ut genusvetenskapen. Han menar också att det faktiskt inte är säkert att det råder en maktordning mellan könen. Ett mycket märkligt påstående, när man ser sig om i världen.

Rabiatfeminism kommenterar Ingerö här.

I love to hate you

Lyssna gärna lite på Erasure medan du läser detta fantastiska inlägg från Saturnalier för en äkta multimediaupplevelse! Minns ni när ordet multimedia var nytt och fräscht? Nu när retrovågen börjar plana ut är det så sjukt retro att vara retro. Hänger ni med? En trend i Saturnaliers anda!



(2:26 Party Foucault approves of this music video)

Kärlek är så äckligt generellt och smulgulligt. Universell kärlek är lika hopplöst omöjlig som att få jämna par strumpor när man viker tvätten. Hatet däremot, är något högst personligt.

Jag hatar dig personligen, du som hittade på att man får döda andra för en idés skull. Jag hoppas att du brinner i helvetet. Jag lastar dig för alla krig och varje hedersmord, Förintelsen, Vietnam, Gulag och Rwanda. Jag vet inte ens om du minns, men jag älskar att hata dig. Jag vet precis hur du ser ut, du ögonlappsförsedda patriark - en elefant, slimmad som en lax.

Jag älskar att tänka på dig när jag lyssnar på kriget mellan folket och deras "försvarare" i Egypten och i USA. "Lite spill får man räkna med", säger du förnumstigt från någonstans i ditt dödsrike. Gratulerar till ett snyggt hantverk. Din ideologi har lagt världen för dina fötter.

Det är en svår konst. att fortsätta kunna bli arg också när man blir äldre och har sett sin beskärda del av folkmord i medierna. Man stänger så gärna av, för det är så frustrerande att inse sin vanmakt. Det är därför man måste kunna hata med glädje.

Erasure gjorde oss alla en tjänst genom att påminna oss om hur otroligt skönt och kreativt det är att verkligen på djupet hata någon, så hårt att det spritter i fingrarna och fötterna.

Idag hatar vi, imorgon kanske vi älskar igen. Men medan vi hatar så låt oss göra det ordentligt!

What exactly is the function of a rubber duck?

Det är en befogad fråga, när man tänker efter. Tack till Arthur Weasley som fick mina tankar att börja snurra. Och ju mer jag tänkte, desto besynnerligare blev det. De är Gula. De Piper. Och de Flyter. Det är fascinerande.

Först - lite bakgrundsfakta (särskilt tack till www.rubaduck.com)
Google förser oss med 4 280 000 bilder på gummiankor. De flesta, jag vågar säga det absoluta flertalet, är helt rumsrena.

www.rubberduck.com säljer inte gummiankor, utan kläder. De uppmanar sina kunder att leka mycket.

Gummiankor är toonifierade versioner av fågeln gulnäbbad and, Anas undulata.

Gummiankor väger i snitt 55,9 gram och rymmer i genomsnitt 72.1 milliliter!

Nästan samtliga gummiankor görs av samma material (plast...).

De tenderar därför att väga ungefär lika mycket, närmare bestämt i genomsnitt 0.55 g/mm³, med en standardavvikelse på 39%.

En genomsnittlig gummianka kan lyfta cirka 30 gram innan den sjunker. Det är nästan två CD, eller en nymfparakit. Det betyder inte nödvändigtvis att du ska bada med din nymfparakit; dessa fåglar älskar att bada, men vill gärna bottna. Dessutom, i kraft av att de ju redan är fåglar, så måste det betraktas som en pleonasm att införskaffa särskilda badankor till sina nymfparakiter. Frågan är om det är ett skäl för eller emot?

Den filosofiska frågan kvarstår
Vad är de egentligen till för? Och fyller de sitt syfte väl, vilket det nu är? Enligt användarna på Yahoo! Answers, så är gummiankors syfte att vara sällskap för barn som badar. I effektivitetens namn gissar jag därför att de betraktas som sällskapligare än andra vattenlevande gummidjur såsom utter, sniglar och min personliga favorit, näbbdjuret.

Varför har vi ett så stort behov av sällskap när vi ligger i badet, men inte när vi sitter på toaletten? Nuförtiden stavas svaret på den frågan s-m-a-r-t-p-h-o-n-e, men innan våra moderna dagar? Varför tillverkades det aldrig en gummisurikat, gärna med en tyngd i botten så att den skulle resa sig om man tippade på den, som man kunde sitta och peta på medan man skötte sina affärer?

Nej, gummiankan som fenomen är ensam i sitt slag. Det är just dess ensamhet som förbryllar, för samtidigt är den omåttligt populär. Minns någon det legendariska ankracet på Vattenfestivalen? Om gummiankor föddes upp för pälsens skull så hade Stockholms stad där och då gjort århundradets politiska statement mot djurindustrin med tanke på de många hundratals färgglada plastbitar som muntert pipande släpptes ut för att i en veritabel toon-invasion berika Mälaren med sin skvalpande bjärta existens.

Det som förbryllar mig så till den milda grad att jag måste blogga om dessa banala små inslag i badrumsmiljön är, att jag inte förstår varför alla blir så glada av gummiankor? De föreställer inte ens däggdjur, vars glädje vi har evolutionärt lättare att spegla. Ankor är inte egentligen särskilt intressanta djur. Gummiankor förtjänar egentligen inte en egen Windows Mobile-app som låter en klämma på dem genom att peta på skärmen. Det är inte rättvist mot alla de andra, riktigt intressanta djuren.

Jag vill införa gummicapybaror i de svenska badrummen! Dessa förvuxna, vattenlevande marsvin vore det ultimata inslaget i barnens akvatiska livsmiljö. De är söta, de är däggdjur, de har högre flytförmåga eftersom de är större, och de lär barnen om alla spännande djur som i detta nu utrotas i Sydamerika! Det vore typ en win-win-win-win situation!
 

UPDATE! Marta Gustavsson lägger ännu en viktig pusselbit i mysteriet med gummiankorna genom att tipsa om denna fantastiska lilla musikvideo: Sex with ducks av Garfunkel and Oates.

Indignationens många skepnader

 IHM är inte en förkortning för något knastertorrt institut någonstans, utan står för det betydligt mer verklighetsnära "Internet Hate Machine". Saturnalier noterar att IHM är lite oregelbunden med precis när och hur den tuffar igång - lite som kollektivtrafiken med andra ord.

Skandalen om Bildts inblandning i Sudan och Etiopien kom och gick utan alltför många arga kommentarer, åtminstone inte sett till avslöjandenas proportioner. Juholt slarvar, helvetet bryter löst.

När publikombudsmannen på TV4 idag gick ut och skrev en offentlig ursäkt och förklaring till de amatörmässigt nackade hönsdjuren i Robinson förra veckan dröjde det inte många minuter förrän folk började kommentera.

Nina säger:

"Svaret gör mig ännu mera upprörd, vi tv-tittare är..."

Elsa säger:

"Jag kommer ALDRIG att se Robinson igen! ALDRIG!"

Eva Ullerud säger:

"Hur kan ni ens i er vildaste fantasi tro att detta..."

Vindros säger:

"Bara skitsnack, Camilla! '...överleva under svå...' "

 Ja, ungefär så mycket är värt att återge av kommentarerna. Det går att uttolka av början ungefär hur resten av kommentaren kommer att låta. Vilket är helt okej, by the way! Det är svårt att vara upprörd och kreativ på samma gång. Då faller en lätt in i gamla hjulspår för indignationen och resultatet blir lite à la arg insändare i papperstidningen korsat med missnöjesmutter på proppfull pendeltågsplattform. Alla vet hur det låter.

Men hur ska en göra för att bli kreativ i sitt missnöje mot Robinsons ovärdiga behandling av djuren? Är det ens särskilt viktigt att vara kreativ? Risken är ju att en blir missförstådd, när en bryter mot de gängse uttrycksformerna för svenskt missnöje. Det går att vara missnöjd på så himla många olika sätt också!

Konservativt: "Det är skandal att TV4 sänder såna här scener! Hur kan de tro att vi som tv-tittare vill se på djur som plågas till döds utan anledning?"

Over the top: "Robinson är socialdarwinism förpackad i äckelplastig machomasochism, som om Goebbels och Hemingway skulle slå sig ihop och skriva ett manus med Bear Grylls i huvudrollen och Uwe Boll som regissör. Hellre utstår jag ett saltsyrelavemang än en minut av denna intellektuella stinkbomb."

Personligt: "Det vände sig i magen när de snurrade runt hönan så där. Jag kände mig smutsig, inombords. Önskade att ögonen kunde sluta stirra. Att det inte var ett liv som släcktes framför min blick. Låtsas som att de där stackars människorna i Robinson inte var skräckslagna och ångestfyllda själva. Men TV-rutan förrådde alla de där lögnerna. Jag känner mig smutsig."

Birro: "Såg på TV4 igår, Robinson. Människor lever hela sina liv utan att någonsin fundera över tuppen, hönan och döden. De människorna tycker jag uppriktigt synd om. Ingen tar hand om sina barn som höns gör. Det heter 'hönsmamma' av en anledning. Det är futtigt och ovärdigt av TV4 att sätta hungriga, trasiga människor att mörda dessa vackra fåglar. Vad hände med oss?"

Spejsat: "De arma, förtappade människor som utgjutit fåglarnas blod, måtte de slutförvaras i Nifelheim. Och åt TV4-ledningen säger jag bara: Streptokocker! Ni har blivit varnade!"

(För mer info, besök Djurens Rätt)

Politik när den är som bäst!

 
Den senaste tiden skrivs det indignerat från alla håll om Moderat historieskrivning. Att Moderaterna har beslutat om sin dåtid tycks ha upprört häftiga känslor: Så får man ju faktiskt inte bete sig. Det är historieförfalskning. Saturnalier har redan tidigare skrivit om detta Moderaterna självåsamkade guldfiskminne, bara några inlägg bakåt i tiden.

Vad många missar är att lyssna av hur nivån på debatten ser ut. Den är inte särskilt hög ens i vanliga fall, men nu är det en fascinerande du'rå-mentalitet som frodas i det politiska livet. Det är lärorikt att lyssna på Hans Wallmark som, vid frågan i Studio Ett om den nya moderata historieskrivningen, direkt hugger mot vänstern och påtalar gammal Sovjetvurm. Som om detta vore frågan om att jämföra gamla försyndelser med varandra.

Som om detta inte handlade om det djupt lögnaktiga i att skriva om sitt eget partis historia för att passa sin moderna image. Debatten handlar inte om försyndelser i det förflutna, utan de som klubbas igenom i nutid.

Man tror gärna att Saturnalier är en blogg där lögnen har fri lejd. Inget som skrivs här måste vara helt sant eller uppriktigt menat. Man kan bygga vackra ironier och sagor med hjälp av söta små lögner. Men ibland är lögnen förhatlig

Problemet med historien är att den aldrig är huggen i sten. Människans minne är inte längre än att vi åter har europeiska medborgargarden som trakasserar romer. Det är en av de saker som det är svårt att uppamma ett leende åt, även om en försöker. Att ljuga om historien, att skönmåla den, är att bjuda in helt fel krafter att verka i nutiden igen.

Ska man tvunget ljuga om det som har hänt, så föreslår Saturnalier ödmjukt att man istället skruvar upp volymen på sina lögner till den punkt då de blir vackra och intressanta igen. Som genom ett trollslag har det redan inträffat, på Twittertaggen #stuffmoderaternadid, som i sin bitterljuva, ressentimentsfyllda sarkasm har gjort M-utspelet njutbart igen.


Problemet är bara att de allra flesta misstar taggen för något slags förlöjligande, ytterligare ett steg neråt i avgrunden för den redan låga samtalsnivån. Inget kunde vara mer fel! Genom att placera Anders Borg som hjälte i Sarajevo, Reinfeldt som ett element i Treenigheten, Bildt som folkrättskämpe i det koloniala Indien, ger vi lögnen tillbaka dess skaparkraft - dess skratt! - och sätter in Moderaternas utspel i ett nytt, lekfullt sammanhang.

Det är politik när det är som bäst!

dn 1 2 3 4 SvD 1 2 SVT  AB 1 2 3 Exp

Dagens Arena 1 2 3 4 DN 1 2 3 AB 1 2 3 SvD 1 2 3

 

Bloggat: Johan Westerholm, Ett Hjärta Rött, Peter Johansson, HBT-sossen, Tokmoderaten, Michael Granstedt, Alliansfritt Sverige, Martin Mobergs betraktelser

Blod är tjockare än vatten

Håkan Juholts retroprofil med ironisk mustasch och Domus går hem hos de hippa innerstadsväljarna, de som tycker att 90-talsironin inte är avliden, bara skendöd. Ironiskt nog. 

Inför denna retoriska trippelvolt som låter Juholt gå hem både på landsbygden och i statskärnorna står den mer neutralt framtonade Reinfeldt inför ett svårt val. Hur återuppfinner man sitt "nya" varumärke i dessa retrotider?

Statsministerns yppande idag visar tydligt vilka längder han är villig att gå till för att bli ännu mer retro än Juholt. Han menar nämligen att familjer och anhöriga gott bör gå in och stödja sina egna i tider av försörjningsproblem. Därmed spöar han Juholts dåtidsflört med flera århundraden. Det framgångsrika koncept som har gett oss skotska klankrig och den italienska Camorran, tronföljd och hedersmord (sjukt retro), upprepas med svulstig bravur i den svenska statsbudgeten. Man tar hand om sina egna och konkurrerar med de övriga. Blod är tjockare än vatten. Snöplig trombon - sorti Juholt. Ska man vara bakåtsträvare så måste man våga vara bombastisk.

Vad leder detta till i förlängningen då? När vi nu har fått klart besked från Reinfeldt om hur ersättningssystemet ska se ut framöver, och när nu arbetsrätten ser ut som den gör, så finns det ju ett klart incitament för svenska familjer att bilda egna små föreningar eller stiftelser med särskilda konton som familjemedlemmarna kan betala in i. Man vet ju aldrig när man står där på bar backe, så då är det alltid fint att ha en buffert som man, förutsatt rätt efternamn och DNA, kan hämta ut ifrån om det vill sig illa. Givetvis måste det här med inbetalningarna regleras på något sätt, men man får väl utgå från att familjen är mer solidarisk med "sina egna" än vad de är med svenskar i gemen. Vi ser därmed den potentiella framväxten av en slags decentraliserade, solidariskt drivna a-kassor, liksom små... syndikat.

Den här regeringen som vi har, den upphör aldrig att förvåna.

LÄS MER (Mest vänsterbloggare idag)

Ung Vänster
SvD
Ett Hjärta RÖTT
Olas Tankar
Christian Norling
Alliansfritt Sverige
AB-ledarbloggen
Erik Laakso

Är du lönsam, lille vän?

Lönsamhetskravet som vi har vant oss vid när vi betraktar näringslivet tycks nu ha tagit över också samhället i stort. Vi måste som samhälle gå med ekonomisk vinst, och i svåra tider innebär det att vi kan få lov att sparka vissa individer för att hålla lönsamheten uppe.

Så icke lönsamma individer göre sig icke besvär. Speciellt äldre, sådana som alltså inte kan arbeta. Det är Tobias Billströms egen kommentar. Det blir för dyrt helt enkelt. Vi kan inte ha medborgare som maskar.

Saturnalier ställer sig till 100% plus ränta bakom Billströms uttalande, eftersom mer av allt är bättre än mindre av något, och med en växande ekonomi kommer vi ju i framtiden att kunna hantera människor lika jävligt som idag, men med ännu effektivare och modernare metoder. Vill man göra något fel så ska det åtminstone ske ordentligt.

Billströms vision är Faustisk, storslagen och djärv på ett sådant där sätt som kräver att vi justerar synskärpan lite. Fjärran på ett dystopiskt framtida och överdimensionerat Brommaflygfält lyfter Herculesplanen mot en becksvart stormhimmel, en luftbro fullastad med oönskade tvåtredjedelsmänniskor på export till okänd destination.

Exportvaror. Det framtida migrationsverket kommer att ha till yttersta uppgift att tillsammans med exportrådet se till att Sverige har en positiv handelsbalans med gamla och sjuka. Så skyddar vi ekonomin från den destabiliserande faktor som ålderdomen innebär. Och om det innebär att vi i kapitalets namn måste föra krig mot Tiden själv, så må det vara hänt. I Billströms idealsamhälle är fluortanten en gång för alla förvisad till historiens skräphög. Botox till alla!

Läs mer

AB 1 2 3 SVT TV4 SvD

Dagens Arena
Lennart Bondesons blogg
Per Olsson.nu

Anteckningar i skymningen

Äkta tillit tar århundraden att bygga upp, men en eftermiddag att rasera.

Marken skakade och fönstren skälvde. I flammorna och rökens kaos växte en ny skräck fram. Ur mynningen på en laddad pistol föddes Norges oskulds bödel. Ingen hade önskat detta elände över sin värsta fiende, och nu står våra vänner i mörkrets epicentrum.

Kan man navigera denna nya värld med ideologi och vackra ord allena? Vågar vi lätta ankar på så mörka vatten, där det är så tydligt att vi inte bottnar? Det stormar så att masterna knakar och seglen klagar, och då krävs det beslutsamhet och tillit.

Nu slår våra sinnen knop på sig själva. Vi vänder oss omkring, undrar – vakar över flöden av ord och bilder – hoppas att vi ska övervinna vår gnagande oro som ligger där djupt i vår mage och skaver. Har terrorn slutligen kommit, den svartskäggiga, eldögda ideologin från förr? Och vi hungrar efter fler ord.

Politik är världens torraste, och viktigaste ord. Om något inte är politiskt så finns det egentligen inte. Nu frågar sig somliga, hur ska vi finna en politisk lösning på problemet Islamism? De hoppas på ett svar som är lika torrt och dränerat på liv som frågan.

Det finns två vägar att gå – förståelse eller förintelse.

Förståelse har en hög tröskel. Man måste våga säga ”det här är inte bra – det är inte rätt, och det lyser av okunskap – men vi ska försöka hitta ett sätt att samtala på, ändå”. Och det är ett fullständigt absurt uttalande. För när våra hus brinner, våra barn gråter i vår famn, lidandets språk står skrivet på våra bleka husfasader, hur ska vi då förstå?

Men vad är alternativet?

Vi ser Sannfinländarna, Fremskrittspartiet, Geert Wilders, British National Party, Ungerns politiska avarter, Sverigedemokraterna, Front National, och där har vi alternativet: En hårdför vi-och-dem-värld som redan har gett upp om samtalet, men som inte ännu vågar förespråka Kriget. Likväl är detta Krig det enda som finns kvar vid slutet av deras väg.

Våld föder våld, och fördomar finner snart sin spegelbild. Sätter man hårt mot hårt, så föds nya hårdheter till svar. Och när dessa hårdheter kräver ett nytt bemötande, då ser vi början till en våldsspiral. Det är naivt att anta att man kan lösa någon politisk konflikt genom att försöka sätta sig över någon annan. Det är inte så människor, eller politik, fungerar. Det kan måhända skapa kortsiktiga lösningar, men sådana har vi redan haft för många av i vår värld. Vi måste tänka långsiktigt.

Många tror att så kallade ”Islamkramare” skulle vara bekväma med alla idéer som finns i den muslimska världen. Ingenting kunde vara mer fel. Det handlar om att välja en väg som är mindre uppenbar, men som kanske leder bort från våldet. Det är inte alltid rättvist, det känns kanske förödmjukande för vissa, men stolthet är en politisk lyxprodukt – en fåfäng del av vårt mänskliga kynne.

När våldet är som mest närvarande, då kallas vi att släppa det som skiljer oss åt och försöka, hur svårt det än är, att åstadkomma ett möte. Att inte genast döma, utan försöka förstå. Det innebär inte att ryggradslöst ge vika för våldsideologier, utan att välja det enda alternativ som är fruktbart i det långa loppet.

I gärningsmannens ögon är vi ansiktslösa kroppar, rättfärdiga offer, nyttiga nyhetsprodukter.  Med våldets logik föregår fördömandet förintelsen. Låt oss vända andra kinden till. Låt oss erkänna att det är svårt, men att det gör oss lite bättre, lite mer mänskliga. Låt oss föregå med gott exempel. För det är vad politik egentligen borde vara.

SVD SVD#2 DN DN#2 DN#3 AB AB#2 Exp Exp#2 SVT SVT#2 SR SR#2 SR#3 TV4 GP SyD SyD#2

Voff, vetenskapens vakthund

Idag håller sanningens riddarvakt hov, och det är homeopatin som ska dras inför rätta. Inget fel med att ifrågasätta idén om vattenterapi, men är kritiken korrekt? Vetenskap och Folkbildning (VoF) tycks redan ha överdoserat sig själva lite, menar Saturnaliers evigt ensamme skribent, Mattias Irving.

Det går att överdosera nästan allt som vi kan få i oss (till och med vatten är livsfarligt om man dricker för mycket, fick jag höra från en sjuksköterska) – särskilt läkemedel kan vara mycket farliga att få i sig i för stora mängder. I VoF:s fall så har medvetandet om denna fara tydligen gått så långt att de menar att ett läkemedel som inte går att överdosera måste vara en bluff. Som om det är i själva risken för överdos som effekten sitter.

Jag är själv mycket skeptisk till homeopati, för jag delar inte dess syn på vattnets egenskaper. Jag delar därmed VoF:s åsikt att homeopatiska läkemedel inte ska föreskrivas av läkare eller betalas med skattepengar. Frågan är om det ens ska få bedrivas, med tanke på att det finns många som tror sig välja mellan två likvärdiga alternativ när de står i valet mellan allopati och homeopati, och därmed ibland väntar alltför länge innan de får riktig vård. Men jag vet ändå tillräckligt mycket om homeopatins idéer för att veta att Fuglesang et consorties utdelar en riktig medial rallarsving, men med tomma luften som mottagare

Det är något nästan komiskt över VoF:s okritiska attityd till skolmedicinen. Man resonerar som små barn gör: Medicin betyder piller och droppar, som ska ha en viss effekt, och ju mer piller desto större effekt. Homeopati påstår sig arbeta enligt helt andra principer än dessa, så varför försöka kritisera homeopatin enligt principer som den inte själv skriver under på?

C-vitamin är ett exempel på något som är väldigt nyttigt – livsviktigt till och med – men mycket svårt att överdosera. Får du i dig flera gånger mer än du behöver så märker du oftast inte av det annat än att du kan bli lite lös i magen. VoF skulle aldrig heller komma på idén att försöka motbevisa C-vitaminets effekt genom att överdosera det, eftersom vi ju får i oss detta hela tiden. Det faller under kategorin ”mat”.

Men i homeopatins fall är det helt i sin ordning att pröva överdoserbarheten, eftersom det rör sig om ”läkemedel”, en särskild kategori av inmundigade produkter som lyder under sina egna lagar. Sådana universalitetsanspråk tyder på ett outvecklat och enögt tänkande på VoF. Jag kan dock försäkra VoF att enögdhet inte har varit ett tecken på kunskap och omdöme sedan Odens dagar.

Jag kommer härmed med en motutmaning. Jag tänker överdosera VoF under en hel dags tid. Om jag inte dör eller åtminstone tar skada av detta så tror jag att det innebär (stödd på VoF:s egen logik) att VoF är en bluff.

SvD SvD#2 Dagen Silobreaker

Handsken är kastad

Svenskt Näringslivs senaste mediala karaktärssjälvmord har knappast gått någon förbi. Låt oss därför inte slösa på dyrbar lästid med att återge situationen ännu en gång.

Att SN vill ”sända signaler” som uppmanar folk att inte ”slöläsa” är givetvis en ren eufemism. Dessa floskler genereras av en oreflekterad, instrumentell och historielös syn på samhälle, ekonomi och människa.

Saturnalier välkomnar förvånande nog SN:s förslag och ser varmt fram emot den kommande Svälten. Inget vässar en penna så mycket som det iskalla raseriet hos en hungrande själ. Och vi filosofer är vana vid att svälta.

SN betraktar sig måhända som en förkämpe för effektivisering och tillväxt. Det som inte bidrar till ekonomisk nytta är helt enkelt irrelevant. Kanske ett symptomatiskt exempel på det hittar man på EmmaCharlottas blogg.

Ska jag vara en snygg debattör och helt förbise det faktum att SN i denna rörelse också aktivt försöker att sätta åt alla dem som läser just de kurser som lär folk att tänka kritiskt omkring kapitalism, hegemoni och patriarkat? Genom att peka ut humaniora som boven i dramat har man precisionsmarkerat den plats i samhället där samhällskritiken får sin återväxt. Det är som att flygbomba öknens enda oas.

Man vill alltså valla fåren, och förpassa katterna, de svårvallade, till randfenomenens oförklarliga utmarker, där terrängen är bister och nätterna kalla. De starka kommer att överleva, de svaga dukar under. Men jag blir gärna satt på undantag. Marginalen är ändå min naturliga miljö. Där skrivs de djärvaste texterna, formuleras de vildaste idéerna, smids de lömskaste planerna. Handsken är kastad, kapitalister. Svält oss, och beskåda vilka monster ni är på väg att skapa.

Läs fler spännande kommentarer från Sveriges skrivkunniga:

Bibliobuster - Feltänkt av Svenskt näringsliv

>>907 - Är du anställningsbar, lilla vän?

Actionfilosofen - Svar till Svenskt Näringsliv: Era fördomar skadar Sverige

Pressmeddelande från Lunds Universitet

Spionen.se

Litteratur och klass - Humaniora och de pengafixerade knäppskallarna 

Länklista: Sydsvenskan AB Nyhetspressen TV4 DN SvD SR SVT SVT#2 SVT#3 GP NT Expressen

Edit: SFS har redan hunnit gå ut med ett svar i SvD till Svenskt Näringsliv. Härligt med snabba puckar!

Fast...Var är de arga företagsledarna? Finns det inte en förgrymmad VD ute i Sverige som ryter till i detta läge, eller är det alldeles dött med intresset på kulturfronten bland de kapitaltäta? De borde rimligtvis inse att SN inte gör något för att förbättra näringslivets redan usla varumärke i kulturfrågor.

Ett Brev till Bitte

Saturnaliers grundare och ende skribent är likväl en fristående kraft och bara en del i det projekt som har blivit Saturnalier självt. Likväl använder sig denne ende skribent frikostigt av Saturnaliers generösa utrymme för sin egen bisarra agenda. Som i detta fall, då en debatt ånyo blossat upp, och skribenten finner sig överväldigad av begär att skriva, men inte riktigt får. Det är ju för fan semester.

Journalisten Bitte Assarmo skriver idag i tidningen Dagen att "vänsterkristna sviker de svagaste". Med "vänsterkristen" menas undertecknade Saturnaliske skribent, med "sviker" menas att skribenten ringaktar, föraktar och osynliggör, med "de svagaste" menas foster som ska aborteras. Dessa är premisserna. Här är svaret.

Bitte Assarmo,
Jag är smickrad över all uppmärksamhet. Det var oväntat, nästan lite upphetsande. Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva tillbaka? Du verkar uppleva att jag är något slags monster, fast det är jag ju inte. Jag är nästan helt normal.

Bitte, du skriver att jag inte nämner ordet "cellklump" i artikeln mot Birro, men det gör jag faktiskt. Bara så att du vet. Om du vill spinna vidare på detta förhatliga ord så finns det alltså möjligheter för en uppföljningsartikel.

Jag försöker, men kan inte riktigt få mig själv till att ta det här på allvar. Jag menar, det här är ju debatt. Abortmotståndarnas enda egentliga vapen har hittills varit att utmåla mig som ett känslokallt monster, för så fort som jag har försökt att ge precision och distinktion till begrepp som "liv", "värde" och "medvetande" så har diskussionen avstannat. Sedan har den återupplivats igen, men från ruta ett. Allt det tidigare har sopats under mattan, för det har varit en obekväm diskussion. Det har man inte velat diskutera.

Ja Bitte, detta är debatt. Jag kan inte skriva så särskilt nyanserat heller på ett begränsat utrymme. Det gäller att få fram sina ståndpunkter. Det innebär inte att jag tycker att abort är en okomplicerad procedur, något att bara rycka på axlarna åt.

Du borde ha varit med tillräckligt länge för att veta hur debattartiklar fungerar. Att du försöker härleda några karaktärsdrag hos mig utifrån de debattartiklar jag har skrivit är antingen orutinerat eller bara ett exempel på låg debatteknik från din sida. Min gissning lutar åt det senare.


Med vänliga hälsningar,
Mattias Irving


Läs mer: Newsmill #1 #2 SvD Seglorasmedja Världen Idag

Häxkonster, klet och blåa dunster

För många intellektuella finsmakare är det lite sörjigt och ofint att röra runt i gyttjan som är debatter Kristna vs. Ateister. Saturnalier berömmer sig dock om sina fina, solstekta lerkakor – för intellektuella järnmagar allena, bör tilläggas.

Idag är det Christian Braw som serverar en ugnsform med fickljummen terrakottalera för Humanisterna att baxna över. Färgstarka ordalag om Kristendomens överlägsenhet varvas i lager på lager med förvirrade och felaktiga uttalanden om allt från rättspositivism till Nietzsche. Det är en skitluktande lasagne från Stygien, det mörkaste av alla jordens riken.

Humanisterna intar debattanrättningen tillsammans med frikostiga nypor salt. Skrattet har fastnat i halsen.

Stygisk lasagne är en rätt med fruktansvärda bieffekter: alla som äter av den förblindas av ett juvenilt skimmer – stjärnglans och blå dunster förvandlar det löjliga till blodigt allvar och det verkligt allvarsamma till dråpligheter.

Medicinen mot trollkarlarnas mörka makt är lyckligtvis inom nära räckhåll. Alla som har ätit av häxleran (en avlägsen släkting till trolldegen) uppmanas att stirra noga på nedanstående bild, intill dess att kroppens fyra alkemiska vätskor åter har stabiliserat sig.

Med varma hälsningar från Saturnaliers häxmästare.

Missnöje rockar!

Ibland hamnar Saturnalier i intressekonflikter. Vad skriver man när man vill klaga på någon som klagar på att folk klagar för mycket? Vederlägger man personen, eller bevisar man hennes tes? Dilsa Demirbag-Sten skrev nyligen i DN om hur tråkigt det är med vissa gnällspikar som känner sig kränkta för minsta lilla.

Hon vänder sig till (mot?) dem som inte hanterar en svår situation vuxet, utan närmast permanentar en egen känsla av utanförskap genom att förvandla sig själva till eviga och självupptagna offer. Att det finns folk som far illa på riktigt förnekar hon givetvis inte. Istället försöker hon visa att man kan vara konstruktiv istället.

Självklart skulle man kunna skriva en lååååång bloggpost om problemet med gränsdragning som Dilsa får här. Jag menar, när är det befogat att klaga och när är det inte befogat? För det andra, vad avgör när en missnöjesyttring är okonstruktiv, och när den är början till ett nytt Tahrirtorg?

Men jag nöjer mig med att bara nämna dessa frågor här. Det finns nämligen en mycket viktigare fråga att ta upp här. Hur gör man egentligen för att klaga på klagandet utan att låta förryckt och vilseledd? Jo, man hävdar att det är skillnad på klagan och klagan. Det finns den vuxna klagan, som är konstruktiv, påpekande och framåtskridande. Sedan finns det den destruktiva, självömkande klagan.

Några korta exempel:
Din granne slår sin fru. Du klagar på oväsendet.
Två personer dör i en bilolycka. Du klagar på köerna.
Krig i Europa. Du klagar på surrogatkaffet.
Global klimatkris. Du klagar på hög bensinskatt.

En vändning i retoriken
Jorden befinner sig i sin medelålder. Den är ca 5 miljarder år gammal och kommer hinna bli cirka 9 miljarder år innan det är tack och god natt. På denna långa tid har planeten fortfarande inte varit med om något av följande:
1.    Cyborger som klarar Turing-testet
2.    En tillbakadriven zombieinvasion
3.    Vaccin mot dumhet
4.    Balett i tyngdlöshet
5.    En människa som inte har en dålig dag ibland

Av allt att döma skulle vi kunna fylla den här listan med miljoner punkter. Om vi ska hinna pricka av några av punkterna på den här listan innan planeten kolar vippen är det alltså dags att börja röra på sig.

Problemet är bara framstegens oförutsägbara natur. Jasminrevolutionen är ett utmärkt exempel på det. En ung människa tog sitt liv, därefter föll två gamla och stabila regeringar. Vad hände? Intressant nog har flera stora politiska genombrott kommit till efter till synes helt vardagliga missnöjesyttringar. Gandhis glöd väcktes av att han blev avslängd från ett tåg. Rosa Parks vägran att sitta längst bak i bussen blev startskottet till medborgarrättsrörelsen.

Missnöje rockar.

Därför har Dilsa Demirbag-Sten fel, när hon säger att ingen nation med gnällspikar kan bygga ett nytt land. Det finns inget mindre produktivt än en liknöjd person. Och ingen människa som känner sig kränkt stannar frivilligt i kränktheten, om det finns andra och bättre vägar att gå i samhället för att få fram sitt budskap. Kränkthet är ett rop på hjälp sedan andra dörrar väl har prövats och befunnits stängda, och därför är också den en i grunden skapande kraft, fastän inträngd och kopplad - viljan till förändring som gått från assertorisk till desperat. Tala ner den, Dilsa, och du talar ner dem som kämpar hårdast för att ha en röst alls.

Läs Dilsas text

Karneval!

Apropå det "festliga" tilltaget på Malmö högskola, då man anordnade slavauktion under en sittning med blackfacesminkade, poserande studenter...

Händelsen blev prompt polisanmäld av en anställd på högskolan, Jallow Momodou, aktiv inom Afrosvenskarnas riksförbund. Lika prompt blev Momodou studenternas nya plaything. Förnedrande bilder på honom spreds på högskolan, rapporterade SvD nyligen.

Saturnalier, bloggen som säger ja till allt utom till det olidliga, lägger till en ny kategori av olidligheter: folk som säger "men det var ju bara ett oskyldigt skämt". Rasistbloggare tar åter tillfället i akt att kräkas lite på det politiskt korrekta etablissemanget. Precis vad etablissemanget har att göra med att en enskild medborgare har lämnat in en anmälan, det är lite oklart.

Nåväl, är stundenternas tilltag att klassa som hets mot folkgrupp eller är det bara ett oskyldigt skämt? De flesta rättsstater har anammat Immanuel Kants propos, att minoriteter förtjänar ett särskilt skydd i en stat. För att en samhällsdebatt ska vara levande och trovärdig så måste en viss maktobalans kompenseras för.

Ett pedagogiskt knep
Låt oss ställa denna iscensatta "slavauktion" mot andra tänkbara, "humoristiska" iscensättningar av klassiska förtryckssituationer. Om någon av dessa får det att vända sig lite i magen på oss, så kanske vi finner att det är läge att respektera att också den till synes oskyldiga slavauktionen kan upplevas som kränkande för andra. Dags för den groteska karnevalen! Allez!

Studentsittningen som Gud glömde
Kvällen börjar med en iscensatt överfallsvåldtäkt med undertoner av slapstick när förövaren snubblar omkring med byxorna nere.
Scenbyte: ett buskisnummer om tvångssterilisering av funktionshindrade. En billig punchline om att "leka doktor" senare så har man vunnit över publiken.
Middagen serveras. Östeuropeiska sexarbetare gyttjebrottas om ett uppehållstillstånd. Vadslagning mellan borden uppmuntras.
Temperaturen stiger. Kvällen kulminerar i en spexig judepogrom med facklor, kedjor och allsång.
Efterspel: Den som vill sträcka på sig lite efter den sista punschen kan delta i en publik stening av en kvinna i burka. Gråsprejade frigolitbitar delas generöst ut till de fulla Lundensarna.
Under kvällen pågår även lite performancekonst bland borden med ett gäng romer som försöker gratisäta och blir utsparkade.

En oskyldig helkväll i de glada skrattens anda...

Läs mer: DN SvD SvD SvD SvD SvD SKD NSK HD GP

Låt dem fly

Det har framkommit att moderata riksdagsledamöter och adelsmän har våldfört sig på den Hultenheim-Wernstedtska stiftelsen, som har i uppdrag att fördela lägenheter bland behövande. De berörda lägenheterna ligger mitt på eftertraktansvärda Östermalm och har en hyra långt under marknadspris. Bland andra Elisabeth Fleetwood, friherrinna och tidigare moderat riksdagsledamot, har åtnjutit en av dessa fyndbostäder.

Vi människor brottas med vissa basala problem, vissa inneboende inskränkningar som vi aldrig riktigt kan bli tillfreds med. Vi har ett grundläggande behov av en bostad, ett skydd undan väder, temperatur och väta. Våra kroppar kräver av oss att vi anpassar våra liv efter dessa enkla premisser.

Därutöver, för att återvända till den gamle sociologen Abraham Maslow, så har vi behov av något mer sofistikerade saker i tillvaron för att våra liv ska kännas kompletta och meningsfulla. Ett sådant viktigt behov är att vi är omgivna av vänner och får erkännande för det vi gör och den vi är. Problemet därför, om man är en bostadslös adelsman, är att det inte går att bosätta sig var som helst. Om man bor ute i Alvik är man ju inte bland vänner.

Det är alltså inte fullt så diaboliskt som tidningarna kanske försöker få det att verka som, när adel och borgare gör gemensam sak och stjäl åt sig bostäder som är avsedda åt fattiga på Östermalm. För det första så finns det inte några fattiga på Östermalm längre, så vad skulle det tjäna för nytta att släppa iväg en bostad åt de behövande? För det andra så är ju adelsmän också människor, och har därför samma grundläggande behov av att umgås med sina likar, som vem som helst.

Kan man inte, därför, i adelns och rikemännens förfarande höra en återklang av den gemena uselhet som vi ju egentligen alla delar, som vi kanske alla längtar bort ifrån? Ingen av oss vill ju dö. Ingen vill påminnas om hur äckliga vi ser ut på insidan, under smink och hud och luktegott-på-spray, hur extremt kroppsliga vi är. Som mest kanske vi måste bajsa ibland, och då får vi ursäkta lukten. Kroppen och den obekväma omständigheten att den är blott köttslig, det är ett problem för oss, helt enkelt.

Rikemän är de som har utvecklat en alldeles egen liten metod för att glömma bort var de har röven – de parkerar den på Östermalm. Och det är kanske en fråga om sinnesfrid, mer än något annat. De flyr till Östermalm, för resten av världen skrämmer skiten ur dem. Den påminner dem om att de inte kan vara perfekta. De vill så gärna bo på just Östermalm att de bryter mot lagen och förfalskar stiftelseurkunder, pissar på sina förtroendeuppdrag – allt för sin rädslas skull.

Låt dem fly. Det är inte ens värt att kritisera vad de har gjort, för det är så ovärdigt och i grunden basalt mänskligt att det inte går att göra annat än skratta åt dem. Låt oss gnugga in deras småsinthet så hårt i deras nunor, att de aldrig riktigt kan känna lukten av någonting annat igen. Låt oss bygga in dem i deras skyskrapor av glas och stå utanför i massor, peka finger och skratta åt dem. Jag hjälper gärna till att barrikadera Östermalm åt dem. Möt mig med hammare och plankor i gryningen, så bygger vi in dem. Låt dem fly.

DN 

Den absurdistiske Timbrochefen

På Newsmill, de svenska debattörernas retoriska lekpark, publicerade nyligen Timbrochefen Roland Poirier Martinsson ett häpnadsväckande angrepp på många av de värderingar som han tidigare själv gjort anspråk på. En ny intellektuell gestalt har trätt fram i den svenska vänsterkulturella eliten. Saturnalier gör en närläsning av den text som förebådar Timbros ideologiska vändning och kanske utgör grunden för en ny tids idémanifest...

Som filosofistuderande är man så klart nyfiken på hur det har gått för många av dem som har “gått hela vägen” - det vill säga att de har doktorerat och skapat sig en karriär. Hur applicerar man sina avundsvärda akademiska kunskaper inom sitt praktiska verksamhetsfält? 

I Poirier Martinssons fall verkar det ha skett någonting närmast outgrundligt. Jag säger inte att det är fel, men det är onekligen roande. Som doktor i teoretisk filosofi har han en välutrustad verktygslåda med begrepp till sitt förfogande, men när det kommer till den politiska analysen är hans senaste argument att avläsa dansande ytor; historiska minspel från tv-debatter görs till ett nytt och otippat kunskapssammanhang för politisk diskussion. Så ytterst postmodernt, Roland!

Vad är det som Poirier Martinsson utläser ur dessa sex decennier av till synes frugala bildspel av “talking heads”? Han påvisar pedagogiskt den hungriga vänsterns vinster på 50-talet, den finlemmade liberala ordmagin på 80-talet och slutligen den något världströtte, karismatiskt kontrollerade konservative av idag. Det är en djärv typologisk ansats, en sammanfattning av de politiska ismernas historia som är allt annat än konservativ i sin begreppsbildning och argumentation. Det är inte vad man hade väntat från Timbro-chefen.

Sitter Poirier Martinsson med en TiVo och spelar debatter i ultrarapid hemma på kammaren? Fångar han in de obevakade ögonblicken när debattörens polerade, politiska mask krackelerar för någon tiondels sekund? Jag hoppas att så är fallet. Det vore en imponerande studie i ickeverbal teckentolkning, ett slags human-exeges.

Utifrån sin ovan dokumenterade förmåga att “lyssna i vinden” till den politiska debatten, menar Poirier Martinsson här på Newsmill att loppet är kört för såväl liberaler som socialister. Dessa båda politiska riktningar har haft sin storhetstid, men saknar idag de teoretiska fundamenten för att kunna upprätthålla något annat än en reträttpolitik, driven av spröda sentiment och döda dokument.

Poirier Martinsson fortsätter sin text med vad jag bara kan beteckna som en outgrundlig flört med postmodernismen. Meningen som hissar mina ögonbryn lyder: “Sociologin säger mycket om vilken vetenskaplig förklaring som har framtiden för sig.” Denna fras kan tyckas något lösryckt ur sitt sammanhang för mig som inte ännu har börjat forska, eftersom resten av stycket enbart berör politik. 

Med så lite information att gå på så kan vi som bäst gissa oss till en innebörd. Men den svårtillgängligt fragmentariska stil som Roland (för att vara lite familjär) lägger sig till med är modig och skapar med enastående resolution revolution mot gamla sätt att skriva debatt på. Här ges inga enkla teser understödda av banalt atomära sakförhållanden; denna text är ett retoriskt lappverk, ett hopkok av impressionistiska utfall mot den ordnade textens uråldriga estetik. I detta påminner Roland i sin stilistik mer om en stänkmålare än om en debattör.

Rolands text har, precis som hos de medeltida målarna, flera blickdjup. Kanske förfäktas här ett perspektiv som ligger närmare den tyske filosofen Habermas, som gjorde ett stort nummer av att sanningar bara kan uppstå i spelet i en social kontext. Det verkar väldigt osannolikt att Poirier Martinsson skulle ha något sådant i åtanke. Habermas är ju marxist. Hans teoretiska fundament är vederlagda av vänsterns förevigade, ogillande 80-talsgrimaser. 

I samma artikel som Poirier Martinsson lanserar sin nya banbrytande TiVo-modell för politisk analys vederlägger han dessutom i skarpa ordalag den moderna, diskursorienterade teoriinriktning som Habermas ansluter sig till. Med Rolands ord: “Föreställningen att allt mänskligt är socialt konstruerat och därför alltså kan konstrueras på andra sätt, är falsk. En del saker tvingar verkligheten på oss-och de är inte alltid önskvärda. Tanken att politikens möjligheter är obegränsade, så länge den bedrivs klokt och barnen går i skolor som gör dem upplysta, går förlorad.“ 

Min egen förståelse är som jag redan nämnt begränsad, men jag förmodar att det är Frankfurtskolan som får sig en släng med sleven i passagen ovan. Varför säger jag Frankfurtskolan och inte de franska postmodernisterna? Jag drar den slutsatsen i och med att man kan spåra ett tydligt absurdistiskt drag i Rolands text; vad verkligheten är när den tvingar sig på oss, det kan vi inte avgöra politiskt. Vi kan inte heller finna ett bestående avgörande i vetenskaperna, för dessa fluktuerar och kan bäst förstås av sociologerna. Det spelar därför ingen roll ifall barnen går i skolan, för upplysningstanken är i själva verket död.

Roland gestaltar därmed ett nytt intellektuellt landskap; ett politiskt Guernica. Det präglas av en ovisshet, ej blott om huruvida vi kan tänka premisserna för själva tänkandet och vetenskaperna, utan också inför vår förmåga att som politiker förutse framtiden: “/.../ det finns ingen politisk vetenskap. Inte ens inom sin domän kan politikern agera likt den tekniske ingenjören, som manipulerar sina maskiner med stöd i naturvetenskapens lagar.” Den politiska vetenskapen blir hos Poirier Martinsson därmed blott ett vetensken, en vetenskepnad utan substans. Inga naturvetenskapliga lagar kan formuleras för det politiska fältet, och därför kan det inte manövreras med hjälp av teoribildningar. Möjligen, tillstås det, kan man bedriva politik, om man gör det med försiktighet (less is more) och en viss känsla för hantverkande. 

Vad Poirier Martinsson förmedlar med sitt kaxigt kuperade språk är en Arendtsk vändning som kommer att orsaka hög sjö innanför väggarna på Timbro när den väl kommer till allmän kännedom. Man må nämligen baxna inför världens meningsförborgande kontingens, men ens politiska gärning kan likväl bara gestaltas genom tillförsikt och mänskligt handlande. Likt en sjökapten som står inför havsmonstret Cthulhu måste politikern alltså möta den kaotiska verkligheten med den erfarne seglarens dödsföraktande fingerspitzengefühl. 

Positioneringen av politikern som en figur i samhällets marginal kan förvisso av många ses som bara ytterligare ett retoriskt knep från den vänsterkant som Poirier Martinsson tycks skriva från i denna stund. Hans modell om en politik som ska bedrivas med försiktighet, gärna decentraliserat och med fokus på handlandet, för också onekligen tankarna till den syndikalistiska fackliga kampen. 

Precis som de bästa författarna gör så lämnar han den frågan obesvarad; med en sista lång uppräkning där han föreslår olika reaktionära och ja, rent ut sagt brackiga handlingsåtgärder, skapar han distinkt och plötsligt en obönhörligt krypande känsla av desillusion som sveper in läsaren i just det absurdistiska, Guernicanska dimlandskap som dittills blott suggererats fram i ett flertal prövande startsträckor texten igenom. Inte ens Albert Camus har lyckats fylla mig med samma förundran inför det absurda som Poirier Martinsson har gjort.

Jag är glad och tacksam för vad jag har lärt mig av Roland Poirier Martinsson. Hans uppfriskande brott med gamla teorier, varvat med salta ironiska utspel om konservatismens framtid, har övertygat mig om att den annars kanske något torra högertankesmedjan Timbro kan fronta med en av Sveriges vassaste och radikalaste pennor. 

Det sista ordet lämnar jag till Roland Poirier Martinsson själv; det är ett längre, avslutande anförande, saxat från den text som jag här refererat till. Kanske är det början till ett partiprogram, eller ett manifest?

“Inget behöver hänga ihop: erfarenheten, verkligheten och värderingarna ger någon sorts svar i varje enskild fråga, men det finns ingen som helst anledning att tro att det sammanlagt leder till en vacker och motsägelsefri uttolkning av en teoretisk modell. Det kommer att finnas motstridiga åsikter, motsägelsefulla påståenden. Människan och hennes sammanhang är så krångliga.”

En röd liten tråd

Evolutionspsykologi är konsten att förklara ett psykiskt fenomen genom att identifiera vilken evolutionär funktion det kan tänkas ha fyllt. Till exempel kan man försöka förklara att män tenderar att vara mer våldsamma än kvinnor med att det varit män som stod för jakten i det förflutna och således tjänade på att uppvisa aggressivitet i större utsträckning.

På det viset tror man sig kunna förklara psykets funktioner och hjärnans uppbyggnad. Förutsatt då, att man slätar över skillnaden mellan de båda orden "ursprung" och "förklaring" en aning.

Fastän Saturnalier har en djup inneboende misstro mot biologismer så följer vi vårt patos och säger "ja" först, för att låta frågan s.a.s. "evolvera" därefter. Låt oss därför med sedvanlig bravur vända oss till evolutionen för att finna förklaringen till alla våra märkliga mänskliga beteenden!

Saturnalier ställer därmed den första naturliga följdfrågan: Vilken evolutionär uppgift fyller evolutionspsykologin själv? Enligt teorin måste alltså någon i det förflutna ha fått ett övertag i det naturliga urvalet genom att tillämpa något slags... evolutionspsykologi på sin omgivning.

Det verkar otroligt, men är ändå inte alldeles otänkbart.

Tänk dig en slags urtida Sartre, fastän klädd helt i skinn (så såg de väl ut, eller?), i färd med att skydda den egna stammen mot inkräktare genom att förklara det bristfälliga och av arten förutbestämda beslutsunderlaget i motståndarnas erövringsplaner, för att på så vis övertyga dem om det existentiellt meningslösa i att påbörja en konflikt.

Detta kan ha gett sådana fördelar att de evolutionspsykologiskt lagda stamfödingarna (fastän givetvis i våra evolutionspsykologistiska ögon säkert något rent otroligt, nästan olidligt primitiva) skulle kunna ha en konkurrensfördel och alltså överleva lite bättre och sprida sina evolutionspsykologistiska gener.

Förklaringen klingar vackert, men här uppstår det ett aber - evolutionspsykologin kan bara rättfärdiga sin existens genom att påstå, att den genom att finnas till har lyckats främja arten. Och det är ju ett resonemang som man först måste vara evolutionspsykolog för att skriva under på.

Innebär inte detta något slags återvändsgränd för trovärdigheten? Nja, Saturnalier är på lekhumör och föredrar att inte låta bollen sluta rulla riktigt än. Låt oss rulla upp den här garnbollen ännu ett varv och använda evolutionspsykologins mäktiga verktyg ännu mer generöst!

Det måste bara finnas en evolutionär orsak till alla andra psykiska fenomen och mänskliga beteenden också. Utmaningen är enkel: att identifiera hur vissa av mänsklighetens mer framträdande drag på något enda sätt kan tänkas ha hjälpt arten någon gång i det förflutna. Till exempel den universella svårigheten att dela en restaurangnota på fyra personer, fascinationen för att klä små hundar i kläder, och kanske även det förunderliga faktum att vi aldrig lär oss att bara hålla oss borta från småstadskarnevalerna.

Hör upp! Om man nu lyssnar noga kan man höra det förväntansfulla suset av evolutionspsykologer, den distinkta lukten av för mycket bläck, ivriga kråkor som förryckt hoppar omkring på oskyldigt papper. De vill sätta tänderna i dessa frågor, de vill motbevisa Saturnaliernas lekfullt arroganta ton med ett tidstypiskt teoribygge. De snickrar sig blinda medan restauranger på ett magiskt vis förvandlas till arenor för stenåldersmänniskors sociala instinkter att spela fritt, små hundar transformeras till objekt för missriktade föräldrainstinkter och småstadskarnevaler... ja, allvarligt talat, vem vet?

Det förgångna förklarar kanske ingenting ändå. Vad som sker när vi vänder blicken mot förutsättningar är att vi väljer att avgränsa oss till ett spann av förklaringar som bygger på en linjär, kausal tidsuppfattning. Vi ansluter oss till den moderna vetenskapens omättliga ackumulering av data, ett märkligt teoribygge som på samma gång är ett korthus och ett elfenbenstorn.

Kanske kan evolutionspsykologin förklara, inte det förgångna själv, men vårt förhållande till det förgångna - på vilket sätt det är närvarande för oss, idag. Vi betraktar det som något gåtfullt, inneslutet i strödda, kvarglömda ledtrådar som står att finna i allt vi ser och gör i det dagliga livet.

Men för att isolera dessa fragment, dessa garntrådar som löper genom historien, måste vi avkoda världen och tränga förbi de yttre skeendena, restaurangbesöken och karnevalerna. De verksamma principerna är alltid dolda för oss någonstans bakom dessa skeenden, och därför upptar skeende och sken samma koordinater i den vetenskapliga läran om världen - Platons grottliknelse gör sig osökt påmind; analogin är utan tvekan slående.

Det stora problemet med att finna en struktur, som till exempel en historisk evolutionär förklaring till våra mänskliga beteenden, är det antagande som ligger till grund för detta sökande - att vi genom att strukturera någonting helt plötsligt skulle ha gjort det genomlysligt, på något sätt begripligt. Det hänger kanske ihop med vårt sätt att betrakta strukturer över huvud taget.

Någonstans tror vi nämligen att det finns en ursprunglig, "strukturbefriad" utgångspunkt som vi själva kommer ifrån i det vi strukturerar upp tillvaron. Men hur ska en struktur kunna förklaras, utom med hjälp av en annan struktur - som till exempel en tankemodell? Och när denna tankemodell ska rättfärdigas eller begripliggöras, då måste det ske med hjälp av ytterligare nya modeller. Det blir som femåringen som förstör din eftermiddag genom att (till synes oskyldigt) börja med att fråga varför det snöar om vintern.

Barn, liksom små påklädda hundar, kan tjäna som påminnelser om hur lätt det är att falla in i den oändliga regressens tristess. Vi ställs inför faktum, det är inte bara världen där utanför som ibland verkar knäpp och ologisk - till och med strukturerna vi hittar på för att förklara världen bygger själva på en strukturalitet som, när allt kommer omkring, är obegriplig för oss så länge som vi envisas med att söka svar i något slags ursprunglighet. Historiens röda garntråd avslöjar sig kanske till sist som en Möbiusslinga.

En sista reflektion - är inte evolutionspsykologin lite som att försöka fånga regndroppar med fjärilshåv? Ett roligt tidsfördriv, med begränsad utdelning.

I väntan på kulturskymningen

Den borgerliga kulturen har äntligen fått en passande inramning - däri ryms allt det som icke ter sig vulgärt. Må så vara att det är en negativ definition som Göran Skytte har försett oss med, men vi kan ändå inte sluta applådera honom för hans storvulna ansats.

Applåderna dör först när vänster och höger hand börjar klappa i otakt. Det är som att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör, och försöket till hyllning havererar i absurdism. Dissonansen ger sig till känna när synapserna vaknar ur sin jublande slummer och riktar en kritisk blick mot den dunkelt upplysta epistemologiska brottsplats som Skytte setts lämna i brådstörtad hast föregående skymning.

Frågan förgrenar sig i två vitt skilda flöden, ett för varje hand som klappar. Det liknar en koan betraktad genom ett kalejdoskop. Å ena sidan, vad är det mer precist som Skytte utgjuter sin vredes skålar över? Å andra sidan, vilken ram är stark nog att fjättra den repetitiva, vilsna svulstighet som utgör det moderna kulturlivet?

För att inte riskera att vulgarisera också det innevarande inlägget med fler utropstecken än frågan förtjänar nöjer vi oss med att konstatera, att bland andra lekprogrammen och sitcomshowerna på teve faller under det vulgäras domvärjo i Skyttes kolumn. Det är lätt att sympatisera, och vänstra handen klappar ivrigt.

Den andra frågans flöde är ett floddelta av vindlande möjligheter och svindlande djup. Någonstans i den intellektuella malströmmen simmar säkerligen en insikt, vi hyser en dröm om en samaritisk barkbåt som på ett oförklarligt vis ska kasta ljus över denna kulturskymningens mordgåta.

Den borgerliga kulturen kan kanske bäst definieras av sin iver att särskilja sig. Den stänger ljusskyggt in sig på gallerier, i salonger, på särskilda tevekanaler och på teatrar med breda trappor och höga inträden. I det döende skenet liknar den en besynnerlig, rockklädd gestalt med stor aptit, begynnande förföljelsemani och en trogen skara utvalda följare. Den visar sig aldrig ute, gör aldrig själv några uttalanden – denna ära överlåter den åt sina försvurna talespersoner.

Samtidigt är denna gestalt sjukligt mån om att hålla sin följarskara växande. Han påminner lite om en sektledare, och en gärningsmannaprofil börjar ta form. Hans talesmän anländer således ständigt med nya namn på listan över följare, namn som Bob Marley och Charlie Parker (personer som inte längre kan försvara sig mot denna fientliga territoriella landvinning).

Tiden raderar uppenbarligen den vulgaritetens stämpel som dessa musiker tvingades finna sig i under sin levnad, och är bara något tillräckligt gammalt så genomgår det en förlösande apoteos. Precis som grisar som blir renade av gyttja stiger de upp ur dyn där de så länge tryckts ner och sällar sig till hjältarnas skara på stjärnhimlen.

”Till och med möglet adlar”, som Nietzsche uttryckte det.

Den borgerliga kulturen är mer plastisk än den vill ge sken av. Den hyllar det ickevulgära, men ändrar sannerligen sin standard allt eftersom åren går. Dess blick är stadigt fästad vid dåtidens storvulenhet, en dröm om fornstora dagar och en trehundra år gammal Stradivarius.

Endast en negativ definition kan rädda den glupande borgerliga kulturens ramar från att splittras och spricka från trycket inifrån av de motstridiga krafter som tvingas dela rum i dess växande buk. Bob Marley och Stradivarius? I shot the Sheriff i D-moll, tretakt?

Absurdismen som uppstår när två händer inte längre kan klappa i takt finner sin spegelbild i den borgerliga kulturens förvildade gytter av förgyllda statyer som trängs på besudlade bakgator i New Orleans. Det inre landskapet tappar all struktur, det växer tulpaner ur saxofonerna och Darth Vader spelar Simply the best på sin Stradivarius till skenet av miljoner kanoner som överöser oss med kaskader av ryska babusjka-dockor och Irländsk single malt-whisky, utan is.

Definitionen behöver inte kapsejsa; den epistemologiska stringensen måste bara först förmås mista sin skärpa. När solen väl gått ner ekar applåderna i mörkret. Barkbåten vaggas tryggt i hamn av den letargiska vågrörelse som bor i den världsfrånvända borgerlighetens dröm om en dåtid som på något sätt blivit odödlig och lever kvar ibland oss. Vad döljer sig under den borgerliga kulturgestaltens kappa om inte en zombie?

Se upp, Saturnalier varnar er, se upp för dess bett. Bli inte en av dem.