En vansklig diagnostik

Att norska experter skulle landa i att sjukdomsförklara Anders Behring-Breivik var en av säsongens riktiga lågoddsare. Inte för att han skulle vara uppenbart mentalt instabil, utan för att det vore i det närmaste ett angrepp på det liberala samhället att kalla honom frisk, att någonstans erkänna honom som en produkt av sin samtid.

Problemet med psykologisk diagnosticering är att bedömningskriterierna stundtals förändras från fall till fall. Det är lätt att snubbla vid gränsdragningen mellan vad som är faktiskt psykisk ohälsa och vad som kan härledas till andra fenomen.

Depression kan bland annat vara ett symptom på magnesiumbrist. I många fall vore det lämpligt att därför börja med att ta ett enkelt blodprov på den som vänder sig till psykiatriker med depressionsproblem. Om istället en dyr ångestdämpande medicineringskur inleds så finns risken att man dämpar symptomen och låter näringsbristen fortsätta.

Samtidigt finns det exempel som löper i andra riktningen, mot en underdiagnosticering i somliga fält. Jag tänker på många kraftfulla religiösa upplevelser som utan tvivel kan klassas som psykotiska, men i många fall underkänns som sådana av psykiatrin eftersom de ingår i en större kulturell kontext. Detta resonemang bottnar i så pragmatiska ställningstaganden som ifall den drabbade kan fungera i sin vardag eller inte. En högpresterande och karismatisk människa med allvarliga empatirubbningar kan komma ytterst långt i samhället utan att någonsin diagnosticeras.

Ett problem som norskt rättsväsende möter i fallet Behring-Breivik är att det inte finns några vedertagna straffskalor som riktigt kan svara an mot det angrepp som han begick mot samhället. Ett fängelsestraff på ett decennium skulle tjäna föga till för att utradera norrmännens förtvivlan och vrede gentemot denne man och hans illdåd. Att sjukförklara Behring-Breivik är, sett ur ett fullständigt pragmatiskt perspektiv, ett sätt att föra ut den moraliska skuldfrågan ur ekvationen och föra in hela skeendet i det mystiska, oförklarligas rike.

Det är ofrånkomligt att dåd som är så bisarra väcker en samhällelig känsla av otillräcklighet. Då kan psykiatrin lyftas som en sköld mot det upplevda samhälleliga tillkortakommandet, att inget uppenbart straff i det jordiska kan ställas mot denne terrorists gärning, utan att Norge i sin rättsutövning blir lika barbariskt som Behring-Breivik själv.

Psykiatrin förser samhället med en kliniskt doftande utväg ur detta dilemma. Stämpeln paranoid schizofreni är särskilt praktisk eftersom den förmedlar en känsla av exakthet samtidigt som den avskaffar denne enskilde människas subjektivitet.

Att sjukförklara Behring-Breivik ger det norska rättsväsendet ett alibi för att vårda honom på obestämd tid, långt från debattens blickar. Vi slipper hantera detta faktum att han aldrig hade sjukförklarats om han faktiskt hade blivit någon form av regent i Norge, som han trodde att han skulle bli.

Behring-Breiviks gärningar talar för sig själva. Frågan om hans mentala hälsa är alltför infekterad av dessa spektakulära omständigheter för att kännas relevant och opartiskt efterforskad.

DN1 DN2 DN3 AB1 AB2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 GP1 GP2 SVT SR

Anteckningar i skymningen

Äkta tillit tar århundraden att bygga upp, men en eftermiddag att rasera.

Marken skakade och fönstren skälvde. I flammorna och rökens kaos växte en ny skräck fram. Ur mynningen på en laddad pistol föddes Norges oskulds bödel. Ingen hade önskat detta elände över sin värsta fiende, och nu står våra vänner i mörkrets epicentrum.

Kan man navigera denna nya värld med ideologi och vackra ord allena? Vågar vi lätta ankar på så mörka vatten, där det är så tydligt att vi inte bottnar? Det stormar så att masterna knakar och seglen klagar, och då krävs det beslutsamhet och tillit.

Nu slår våra sinnen knop på sig själva. Vi vänder oss omkring, undrar – vakar över flöden av ord och bilder – hoppas att vi ska övervinna vår gnagande oro som ligger där djupt i vår mage och skaver. Har terrorn slutligen kommit, den svartskäggiga, eldögda ideologin från förr? Och vi hungrar efter fler ord.

Politik är världens torraste, och viktigaste ord. Om något inte är politiskt så finns det egentligen inte. Nu frågar sig somliga, hur ska vi finna en politisk lösning på problemet Islamism? De hoppas på ett svar som är lika torrt och dränerat på liv som frågan.

Det finns två vägar att gå – förståelse eller förintelse.

Förståelse har en hög tröskel. Man måste våga säga ”det här är inte bra – det är inte rätt, och det lyser av okunskap – men vi ska försöka hitta ett sätt att samtala på, ändå”. Och det är ett fullständigt absurt uttalande. För när våra hus brinner, våra barn gråter i vår famn, lidandets språk står skrivet på våra bleka husfasader, hur ska vi då förstå?

Men vad är alternativet?

Vi ser Sannfinländarna, Fremskrittspartiet, Geert Wilders, British National Party, Ungerns politiska avarter, Sverigedemokraterna, Front National, och där har vi alternativet: En hårdför vi-och-dem-värld som redan har gett upp om samtalet, men som inte ännu vågar förespråka Kriget. Likväl är detta Krig det enda som finns kvar vid slutet av deras väg.

Våld föder våld, och fördomar finner snart sin spegelbild. Sätter man hårt mot hårt, så föds nya hårdheter till svar. Och när dessa hårdheter kräver ett nytt bemötande, då ser vi början till en våldsspiral. Det är naivt att anta att man kan lösa någon politisk konflikt genom att försöka sätta sig över någon annan. Det är inte så människor, eller politik, fungerar. Det kan måhända skapa kortsiktiga lösningar, men sådana har vi redan haft för många av i vår värld. Vi måste tänka långsiktigt.

Många tror att så kallade ”Islamkramare” skulle vara bekväma med alla idéer som finns i den muslimska världen. Ingenting kunde vara mer fel. Det handlar om att välja en väg som är mindre uppenbar, men som kanske leder bort från våldet. Det är inte alltid rättvist, det känns kanske förödmjukande för vissa, men stolthet är en politisk lyxprodukt – en fåfäng del av vårt mänskliga kynne.

När våldet är som mest närvarande, då kallas vi att släppa det som skiljer oss åt och försöka, hur svårt det än är, att åstadkomma ett möte. Att inte genast döma, utan försöka förstå. Det innebär inte att ryggradslöst ge vika för våldsideologier, utan att välja det enda alternativ som är fruktbart i det långa loppet.

I gärningsmannens ögon är vi ansiktslösa kroppar, rättfärdiga offer, nyttiga nyhetsprodukter.  Med våldets logik föregår fördömandet förintelsen. Låt oss vända andra kinden till. Låt oss erkänna att det är svårt, men att det gör oss lite bättre, lite mer mänskliga. Låt oss föregå med gott exempel. För det är vad politik egentligen borde vara.

SVD SVD#2 DN DN#2 DN#3 AB AB#2 Exp Exp#2 SVT SVT#2 SR SR#2 SR#3 TV4 GP SyD SyD#2