Låt dem fly

Det har framkommit att moderata riksdagsledamöter och adelsmän har våldfört sig på den Hultenheim-Wernstedtska stiftelsen, som har i uppdrag att fördela lägenheter bland behövande. De berörda lägenheterna ligger mitt på eftertraktansvärda Östermalm och har en hyra långt under marknadspris. Bland andra Elisabeth Fleetwood, friherrinna och tidigare moderat riksdagsledamot, har åtnjutit en av dessa fyndbostäder.

Vi människor brottas med vissa basala problem, vissa inneboende inskränkningar som vi aldrig riktigt kan bli tillfreds med. Vi har ett grundläggande behov av en bostad, ett skydd undan väder, temperatur och väta. Våra kroppar kräver av oss att vi anpassar våra liv efter dessa enkla premisser.

Därutöver, för att återvända till den gamle sociologen Abraham Maslow, så har vi behov av något mer sofistikerade saker i tillvaron för att våra liv ska kännas kompletta och meningsfulla. Ett sådant viktigt behov är att vi är omgivna av vänner och får erkännande för det vi gör och den vi är. Problemet därför, om man är en bostadslös adelsman, är att det inte går att bosätta sig var som helst. Om man bor ute i Alvik är man ju inte bland vänner.

Det är alltså inte fullt så diaboliskt som tidningarna kanske försöker få det att verka som, när adel och borgare gör gemensam sak och stjäl åt sig bostäder som är avsedda åt fattiga på Östermalm. För det första så finns det inte några fattiga på Östermalm längre, så vad skulle det tjäna för nytta att släppa iväg en bostad åt de behövande? För det andra så är ju adelsmän också människor, och har därför samma grundläggande behov av att umgås med sina likar, som vem som helst.

Kan man inte, därför, i adelns och rikemännens förfarande höra en återklang av den gemena uselhet som vi ju egentligen alla delar, som vi kanske alla längtar bort ifrån? Ingen av oss vill ju dö. Ingen vill påminnas om hur äckliga vi ser ut på insidan, under smink och hud och luktegott-på-spray, hur extremt kroppsliga vi är. Som mest kanske vi måste bajsa ibland, och då får vi ursäkta lukten. Kroppen och den obekväma omständigheten att den är blott köttslig, det är ett problem för oss, helt enkelt.

Rikemän är de som har utvecklat en alldeles egen liten metod för att glömma bort var de har röven – de parkerar den på Östermalm. Och det är kanske en fråga om sinnesfrid, mer än något annat. De flyr till Östermalm, för resten av världen skrämmer skiten ur dem. Den påminner dem om att de inte kan vara perfekta. De vill så gärna bo på just Östermalm att de bryter mot lagen och förfalskar stiftelseurkunder, pissar på sina förtroendeuppdrag – allt för sin rädslas skull.

Låt dem fly. Det är inte ens värt att kritisera vad de har gjort, för det är så ovärdigt och i grunden basalt mänskligt att det inte går att göra annat än skratta åt dem. Låt oss gnugga in deras småsinthet så hårt i deras nunor, att de aldrig riktigt kan känna lukten av någonting annat igen. Låt oss bygga in dem i deras skyskrapor av glas och stå utanför i massor, peka finger och skratta åt dem. Jag hjälper gärna till att barrikadera Östermalm åt dem. Möt mig med hammare och plankor i gryningen, så bygger vi in dem. Låt dem fly.

DN