Ibland hamnar Saturnalier i intressekonflikter. Vad skriver man när man vill klaga på någon som klagar på att folk klagar för mycket? Vederlägger man personen, eller bevisar man hennes tes? Dilsa Demirbag-Sten skrev nyligen i DN om hur tråkigt det är med vissa gnällspikar som känner sig kränkta för minsta lilla.
Hon vänder sig till (mot?) dem som inte hanterar en svår situation vuxet, utan närmast permanentar en egen känsla av utanförskap genom att förvandla sig själva till eviga och självupptagna offer. Att det finns folk som far illa på riktigt förnekar hon givetvis inte. Istället försöker hon visa att man kan vara konstruktiv istället.
Självklart skulle man kunna skriva en lååååång bloggpost om problemet med gränsdragning som Dilsa får här. Jag menar, när är det befogat att klaga och när är det inte befogat? För det andra, vad avgör när en missnöjesyttring är okonstruktiv, och när den är början till ett nytt Tahrirtorg?
Men jag nöjer mig med att bara nämna dessa frågor här. Det finns nämligen en mycket viktigare fråga att ta upp här. Hur gör man egentligen för att klaga på klagandet utan att låta förryckt och vilseledd? Jo, man hävdar att det är skillnad på klagan och klagan. Det finns den vuxna klagan, som är konstruktiv, påpekande och framåtskridande. Sedan finns det den destruktiva, självömkande klagan.
Några korta exempel:
Din granne slår sin fru. Du klagar på oväsendet.
Två personer dör i en bilolycka. Du klagar på köerna.
Krig i Europa. Du klagar på surrogatkaffet.
Global klimatkris. Du klagar på hög bensinskatt.
En vändning i retoriken
Jorden befinner sig i sin medelålder. Den är ca 5 miljarder år gammal och kommer hinna bli cirka 9 miljarder år innan det är tack och god natt. På denna långa tid har planeten fortfarande inte varit med om något av följande:
1. Cyborger som klarar Turing-testet
2. En tillbakadriven zombieinvasion
3. Vaccin mot dumhet
4. Balett i tyngdlöshet
5. En människa som inte har en dålig dag ibland
Av allt att döma skulle vi kunna fylla den här listan med miljoner punkter. Om vi ska hinna pricka av några av punkterna på den här listan innan planeten kolar vippen är det alltså dags att börja röra på sig.
Problemet är bara framstegens oförutsägbara natur. Jasminrevolutionen är ett utmärkt exempel på det. En ung människa tog sitt liv, därefter föll två gamla och stabila regeringar. Vad hände? Intressant nog har flera stora politiska genombrott kommit till efter till synes helt vardagliga missnöjesyttringar. Gandhis glöd väcktes av att han blev avslängd från ett tåg. Rosa Parks vägran att sitta längst bak i bussen blev startskottet till medborgarrättsrörelsen.
Missnöje rockar.
Därför har Dilsa Demirbag-Sten fel, när hon säger att ingen nation med gnällspikar kan bygga ett nytt land. Det finns inget mindre produktivt än en liknöjd person. Och ingen människa som känner sig kränkt stannar frivilligt i kränktheten, om det finns andra och bättre vägar att gå i samhället för att få fram sitt budskap. Kränkthet är ett rop på hjälp sedan andra dörrar väl har prövats och befunnits stängda, och därför är också den en i grunden skapande kraft, fastän inträngd och kopplad - viljan till förändring som gått från assertorisk till desperat. Tala ner den, Dilsa, och du talar ner dem som kämpar hårdast för att ha en röst alls.
Läs Dilsas text
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar