Mordet på moderniteten

"”Den som inte ser bakåt när hen går framåt får se upp”"

- Tage Danielsson

Idag är det Förintelsens minnesdag och vi gör nya försök att formulera en erfarenhet som ingen av oss själv har gjort. Med ordens hjälp kan vi ändå väcka känslorna till liv. Fasan och nihilismen. "Auschwitz finns, därför kan inte Gud finnas", som förintelseskildraren Primo Levi skrev.

Gud är död! Gud är död, och vi har dödat honom! Så skrek profeten i Den glada vetenskapen. Inga oceaner av vatten kan tvätta bort guds blod från våra händer, skrev Nietzsche. Spåren efter dådet märker urberget. Guds dödsskrik förklingar aldrig.

Hör vi det ännu, ljudet av mordet på den Andre, Juden, Gud, eller har det blivit ett bakgrundsbrus, en naturlig del av den moderna ljudbilden? Ett diktonianskt ”Orladoffa doschkoff”, internaliserat?

(Orlodoffa doschkoff

orlodoffa doschkoff:)

det är maskinen –

jag.

Stänger och hjul

och

nitnaglar skruvar och muttrar

drivremmar (doschkoff) –

många män har gjort mig

släggat och putsat och hamrat och filat

fin är jag fin (orlo)

skinande

sjungande

rungande

skakande

golv och tak.

- Utdrag ur Maskinsång av Elmer Diktonius

Förintelsen blev möjlig för att vi rörde oss från en värld av obeskrivliga värden till en värld av mätbarhet, menar Zygmunt Bauman. Industrins massproduktion gav oss också föreställningen om massdestruktion. 

Aldrig har det kanske varit så lätt att beskriva människor i termer av stereotyper, som i ett samhälle där alla förbrukningsvaror var stereotyper av sig själva. Det enda som utmärkte ens eget hem från det mittemot var numret på porten. Ett nummer som det starkaste egna, inte en tillvaro, inte ett hem som gått i arv, utan ett massproducerat ad hoc som gick under beteckningen ”standard”.

Historielösheten sammanfattas av dessa siffror: Nummer som bränns in på handleder, administrativa åtgärder. Rakade huvuden och tolvkuvertsserviser. Ett förallmänneligat främlingsskap, ett krackelerat subjekt vars kringströdda likdelar någon måste bära.

Hur gestaltade nazisterna en hel samtids känsla av identitetsförlust, egentligen hela världens känsla av modernitet? De satte identitetsförlusten på anstalt. Likt plågade dårar som använder dockor eller fångar för att ställföreträda den egna smärtan, påtvingade nazisterna hela sin samtids alienation på ett folk, under rituellt kontrollerade former. Trodde de sig därigenom kunna mörda hela det tyska folkets främlingsskap i ett storslaget fascistiskt katharsis: Rening genom att iscensätta deras egen egen plåga med andras kroppar?

Jesus var människa, men också jude. Berättelsen om hans död på korset handlar om våra synder, sägs det. Just idag talar den gamla symboliken med förnyad kraft, åtminstone för mig själv: Den enda skillnaden mellan syndabock och offerlamm är ju tonfallet. Alla de judar som dog i nazisternas makabra iscensättande av mordet på moderniteten och alltings upplösning, dog också för våra synders skull.

Men när lammen tystnar måste vi höja våra röster. Vi måste sörja med de döda, vi måste fortsätta formulera deras erfarenheter med nya ord, och ett nytt språk som talar in i samtiden. Vår solidaritet med offren får inte gå dithän att vi låtsas som att nazisternas grymheter var oförklarliga, omänskliga undantagshandlingar som genom sin ondska blir oförklarliga och därmed onödiga att sätta sig in i. Vi kan ta avstånd från Auschwitz tusen gånger utan att för den sakens skull se vad som pågår under våra egna ögon.

Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen, sade Primo Levi också. Hans nummer var 174 517.  

Mattias Irving

Relativisten retalierar

Idag signerar DN:s Karin Svanborg-Sjövall en ledare om risken att relativisera förtryck av kvinnor i religionens namn. Känns det igen?

Den långvariga liberala aktiviteten att peka och ropa ”kulturrelativist” har ända sedan början handlat om att ställa upp en sofistikerad fågelskrämma. För vem är egentligen relativisten i sammanhanget?

Den kritik som DN:s ledarsida riktar mot mellanösterns kvinnoförtryck med dess religiösa övertoner, gör en tydlig poäng av att allt förtryck är absolut för den drabbade. Därmed sviker de så kallade ”kulturrelativister” som varnar för att demokratiseringsprocessen undergrävs av överdrivet fokus på politisk islam i västerländska medier. De som drabbas av förtrycket har enligt ledaren ”föga hjälp av en aldrig så sofistikerad postkolonial analys”.

Nu är det så att religiös misogyni inte nämnvärt skiljer sig från andra former av misogyni i samhället. Ideologin om kvinnans underordning tar sig olika uttryck beroende på kontext, men det är inte egentligen på djupet någon skillnad på den sekulära porrfilmens ogenerade sexuella maktfantasier och djupt religiösa föreställningar om kvinnlig ondska som måste kontrolleras av mannen.

Historiskt sett har det varit uppenbart att sekulariseringen av Europa inte på något vis innebar att den institutionaliserade misogynin försvann. Den ändrade bara karaktär. Kvinnan befriades från den religiöst motiverade huvudduken, men hennes strävan efter jämlikhet, rösträtt och frihet sjukförklarades av dåtidens sekulära läkarvetenskap. Ett förtryck ersatte ett annat. Idag fortsätter förtrycket av kvinnor i offentligheten bland annat genom en diskursiv kapitalistisk batterield av repressiva och extrema kvinnoideal i reklam, blockbusterfilmer och livsstilsmagasin. Religionen är borta, förtrycket består.

Det är sällan som seriösa debattörer i Sverige idag förnekar att det fortfarande pågår ett systematiskt kvinnoförtryck i samhället. Men mellanösterns hårda kvinnoförtryck förklaras av samma debattörer med religiösa praktiker, inte med patriarkala strukturer. Hur ska vi förstå detta?

Kanske menar Karin Svanborg-Sjövall att det finns en väsentlig skillnad mellan Kristendomen och Islam. Det skulle kunna förklara varför sekulariseringen av Europa inte åtgärdade misogynin, medan en sekularisering av mellanöstern skulle vara en rimlig väg att åstadkomma detsamma. Men det finns inget stöd för ett sådant antagande. Kristendomen och Islam är två religioner som snarare är mer lika än de flesta andra religioner. I båda fallen är spännvidden extremt stor vad gäller tolkningar och traditioner. I båda fallen har religionens skick och seder muterat i takt med samtidens förändringar.

Svanborg-Sjövall gör sig själv skyldig till relativisering när hon missar att se de generella och överväldigande likheterna i religionens mekanismer och istället fokuserar på de ytliga skillnaderna.

Detta är anledningen till att vi utmålade kulturrelativister menar att ett överdrivet fokus på politisk islam i själva verket kan sätta käppar i hjupet på en demokratiseringsprocess. Demokrati byggs genom allmän och lika utbildning, en materiell standard som kan hålla fattigdomen stången, och lika möjligheter till delaktighet i samhälleliga beslutsprocesser. Givet att dessa villkor uppfylls är sekularisering i betydelsen religionsfrihet något oundvikligt och ett tecken på en fungerande demokrati.

Förtryck förebyggs inifrån, genom en infrastruktur som stärker människor att höja sina röster och utkämpa sina egna politiska strider, givetvis med omvärldens stöd och uppmuntran. Att lägga resurser och tidningsutrymme på att kritisera religiösa praktiker är att helt missa målet: Förtryckare kan kritiseras i all evighet utan att något händer. Det är först när folket får politisk makt som verklig förändring kan ske.

Mattias Irving

Vilse i pannkakan

Gårdagens Salemmarsch förlades inte till Salem utan till Stockholms innerstad. Kanske var det ett försök för Brunhögern att bli lite mer jimmieåkessonskt folkliga, vara med där det händer? De kanske hämtade inspiration från Pride:s publikrekord i år, på kungsan? "Kan de så kan vi"...

Nja, sanningen att säga så tycker väl de här killarna lika illa om både Jimmie Åkesson och Pride. Sverigedemokraterna har lyckats få ett reellt inflytande genom att polera sin retorik. De svenska nazisterna ligger och skvalpar i bakvattnen. I år drog deras marsch mindre folk än på mycket, mycket länge.

Det är lätt att prata om högerextrema som "vilsna unga män". På ett plan är det säkert också just så. Det kan Fryshusets verksamhet vittna om, som jag har varit i kontakt med vid flera tillfällen för olika projekt. Likväl: Vilsenhet är ett av mina personliga favorittillstånd i livet. Jag associerar det inte till ett tillstånd av hat och tvärsäkerhet, utan tvärtom till öppenhet och förundran.

Det kanske gick att säga att dessa ideologiskt övertygade hatare tappar bort sin mänsklighet i sin ideologi, och på så vis är vilsna. Det är i så fall en destruktiv form av vilsenhet, en som gör folk till mördare och huliganer. 

En mindre destruktiv vilsenhet är å andra sidan precis det som gör oss till människor - en känsla av förundran inför världens mysterier, av undran och nyfikenhet på den Andre, medmänniskan. En känsla av att inga svar kan vara tillräckliga, att ingen fråga någonsin är helt färdigbehandlad.

Detta vilsna tillstånd är mer än en känsla, det är en grundläggande stämning för tillvaron - att hållas in i sin nakna mänsklighet specifikt i dess blottade otillräcklighet, att se sig som ett stycke kött och blod, ett synnerligen begränsat synfält som trevar längs flackande spår, ständigt reviderar sin kurs efter lika ständigt främmande stjärnor, på en stormande och betagande vacker ocean av ting och deras nyanser.

Det är lätt att hata, för då mister tingen sitt djup. De blir begripliga. Men utan djup blir världen platt som en pannkaka. Hur du än seglar kommer du då att nå till kanten en vacker dag, och där kommer du att ställas inför valet att segla vidare eller vända åter, till den tredimensionella verkligheten.

Det är detta som gör extremhögern så farlig. Många har redan seglat över världens kant, övergivit vår värld för en annan, som det är mycket svårt att hitta tillbaka från. De är vilse i pannkakan.

AB 1 2 DN 1 2 3 SvD 1 2 3

Karneval!

Apropå det "festliga" tilltaget på Malmö högskola, då man anordnade slavauktion under en sittning med blackfacesminkade, poserande studenter...

Händelsen blev prompt polisanmäld av en anställd på högskolan, Jallow Momodou, aktiv inom Afrosvenskarnas riksförbund. Lika prompt blev Momodou studenternas nya plaything. Förnedrande bilder på honom spreds på högskolan, rapporterade SvD nyligen.

Saturnalier, bloggen som säger ja till allt utom till det olidliga, lägger till en ny kategori av olidligheter: folk som säger "men det var ju bara ett oskyldigt skämt". Rasistbloggare tar åter tillfället i akt att kräkas lite på det politiskt korrekta etablissemanget. Precis vad etablissemanget har att göra med att en enskild medborgare har lämnat in en anmälan, det är lite oklart.

Nåväl, är stundenternas tilltag att klassa som hets mot folkgrupp eller är det bara ett oskyldigt skämt? De flesta rättsstater har anammat Immanuel Kants propos, att minoriteter förtjänar ett särskilt skydd i en stat. För att en samhällsdebatt ska vara levande och trovärdig så måste en viss maktobalans kompenseras för.

Ett pedagogiskt knep
Låt oss ställa denna iscensatta "slavauktion" mot andra tänkbara, "humoristiska" iscensättningar av klassiska förtryckssituationer. Om någon av dessa får det att vända sig lite i magen på oss, så kanske vi finner att det är läge att respektera att också den till synes oskyldiga slavauktionen kan upplevas som kränkande för andra. Dags för den groteska karnevalen! Allez!

Studentsittningen som Gud glömde
Kvällen börjar med en iscensatt överfallsvåldtäkt med undertoner av slapstick när förövaren snubblar omkring med byxorna nere.
Scenbyte: ett buskisnummer om tvångssterilisering av funktionshindrade. En billig punchline om att "leka doktor" senare så har man vunnit över publiken.
Middagen serveras. Östeuropeiska sexarbetare gyttjebrottas om ett uppehållstillstånd. Vadslagning mellan borden uppmuntras.
Temperaturen stiger. Kvällen kulminerar i en spexig judepogrom med facklor, kedjor och allsång.
Efterspel: Den som vill sträcka på sig lite efter den sista punschen kan delta i en publik stening av en kvinna i burka. Gråsprejade frigolitbitar delas generöst ut till de fulla Lundensarna.
Under kvällen pågår även lite performancekonst bland borden med ett gäng romer som försöker gratisäta och blir utsparkade.

En oskyldig helkväll i de glada skrattens anda...

Läs mer: DN SvD SvD SvD SvD SvD SKD NSK HD GP