onsdag 30 december 2009

Filmdags - Sci-Fi

 SUNSHINE, MOON och EVENT HORIZON
- en trippelrecension -

Att kalla detta en ”recension” är kanske att ta i, men med avstamp från Zizeks speciella psykoanalytiska metod för att förstå film ger jag mig här i kast med tre väldigt olika sci-fi-filmer med syftet att blottlägga de existentiella eller psykoanalytiskt intressanta aspekter som döljer sig i filmerna.

*Spoilervarning*

Jag skriver alltid om filmerna i sin helhet och för att kunna diskutera dem från ett psykoanalytiskt perspektiv måste jag också gå in på hur karaktärerna agerar. Det är omöjligt att göra det utan att spoila filmen, så känn dig härmed varnad. Planerar du att se filmen nån gång framöver så avstå från att läsa vidare härifrån.

MOON




Moon är minimalistisk och långsam, med en oortodox händelseutveckling, men samtidigt en förutsägbar upplösning. Sam Bell har snart avslutat ett treårskontrakt som ensam operatör på en månbas som bryter H3 och skickar till jorden för energiförsörjning. Märkligt nog är satellitkontakten till jorden förstörd, så han är isolerad där uppe. Hans enda sällskap är GERTY, en behaglig HAL9000-liknande robot som är programmerad att hålla honom sällskap och skydda honom.

Konceptet fungerar knappt redan från början. Den futuristiska månbasen har beströtts med alldeles för gammaldags detaljer för att det ska kännas äkta. Bara retroväckarklockan och de luddiga tärningarna i vindrutan till månjeepen räckte till att förstöra trovärdigheten och min vilja att titta vidare. Konceptet blev dessvärre inte mycket bättre. Efter en olycka ute på månens yta vaknar Sam upp hos GERTY som tittar till honom. Men det visar sig snabbt att han inte är den han tror.

Den Sam Bell som vaknar upp på sjukan är inte samma Sam Bell som råkade ut för olyckan och ligger kvar där ute. Detta är en aggressivare och vildare person. Han inser snabbt att saker och ting inte står rätt till och ger sig ut för att finna den gamle Sam Bell, som ligger skadad ute i månlandskapet.

Tillsammans inser de att de bara är kloner, som skapats av företaget och förvarats i kryosömn för att sedan väckas upp efter tre år. Det nämns aldrig i filmen men det verkar som att klonerna på klassiskt SF-manér är mindre livsdugliga än vanliga människor. De verkar åldras snabbt, vilket den äldre av de båda Sam snart upptäcker. Han förlorar sina tänder, håret faller av. När han sedan med GERTYs hjälp finner gamla loggar från tidigare Sam Bell ombord på stationen får han se med all önskvärd tydlighet hur de alla dragits med fruktansvärda åkommor mot slutet av sina liv.

Filmen skildrar ett intrång. Ensamheten på månen förstärks av känslan av en vardag som verkar så inrepeterad att dagarna har tappat sin individualitet.

Denna ”kloning” eller ”dubblering” av tid och rum i en serie fotostatkopior på varandra får här fysisk form; det är de facto frågan om en kloning av en person som i alla sina olika genetiskt identiska personae framlever ett icke-liv. Hans enda respit är längtan efter sin familj, som han får inspelade meddelanden från med jämna mellanrum.

Filmen repeterar sitt eget tema, för först visar sig repetitionen i form av det ensamma livet på basen, sedan återkommer den upphöjd till två när det visar sig att även denna serie med identiska dagar har klonats och återspelas igen och igen med nya kloner. Men denna dubblering tar inte riktigt vara på repetitionens förtjänster som ämne för filmen; den blir snarare tjatig. Man hade kunnat föra fram repetitionsbegreppet bara genom att närskildra det ensamma livet på basen.

Möjligheterna att skildra en inneboende rädsla för repetitionens helvete fanns inneboende i konceptet, men togs knappast till vara av filmskaparna. Det var kanske inte heller filmens avsikt, men då infinner sig istället frågan – vad var egentligen filmens avsikt? Ett identitetsupplösande blandas med ett kloningskoncept, men inga djupare existentiella analyser görs. Det blir varken hackat eller malet.

EVENT HORIZON


Event Horizon är den i särklass äldsta av filmerna (från 1997). Dess upplägg är också det äldsta och lättast igenkännbara. Skådespelarinsatserna är också stereotypa och förutsägbara. Filmen framställs ofta som en skräckfilm med gore-inslag, men misslyckades tyvärr med att leverera något slags skräckstämning för mig.

Det lustiga är terminologin som filmen ställer upp: Vad händer när ett skepp bryter mot fysikens lagar och färdas till platser som är okända för oss? De två nyckelbegreppen här är brott mot lagen och det okända. Skeppet upphäver världens restriktioner och för oss därför i en dubbel bemärkelse in i det absurdas rike. Med detta för ögonen blir det knappast en överraskning för oss när skeppet efter att det återvänt sju år efter sin jungfrufärd visar sig ha tagit med något från den andra sidan.

Ett skepp färdas för att undersöka det drivande Event Horizon sedan det alltså plötsligt återvänt till vårt solsystem. Med sig har de uppfinnaren som skapade gravitationsdriften, skeppets kärna vars syfte var att skapa portaler mellan platser genom att böja tid och rum. Uppfinnaren överspelas å det grövsta av den annars så oklanderlige Sam Neill. Det är logiskt, kanske till och med ofrånkomligt, att han hänfaller till ett sådant yvigt gestaltande, för ur ett psykoanalytiskt perspektiv på filmen i sin helhet är hans karaktär inte mänsklig utan bara ett förkroppsligande av en drift, ett plott-element.

Han anfalls nämligen av svåra samvetskval för att ha övergett sin fru under arbetet med gravitationsdriften. Som en följd av isolering och sorg begår hon självmord och han lastar sig ännu för hennes död. Dessa kval yttrar sig nu i en besatthet för skeppet Event Horizon.

Återstoden av filmen skildrar besättningens döende kamp ombord på skeppet som försöker döda dem. Först saboteras deras eget skepp så svårt att det blir obrukbart. Deras enda återstående möjlighet är att reparera och ta sig därifrån med Event Horizon. Men arbetet hemsöks av makabra visioner av skräckinjagande scener från besättningens förflutna. Nästan alla drivs slutligen till vansinne och död av sina respektive oarbetade traumor.

Skeppet Event Horizon fick en skräckinjagande interiör, inspirerad bland annat från den gotiska Notre Dame-katedralen i Paris. Också den mystiska belysningen tjänar till att ge oss intrycket att skeppet är något Annat, ett ofattbart hot. Genom ett meddelande från den ursprungliga besättningen inser de att skeppet hamnat i en helvetesdimension, en plats av tortyr och galenskap, och att skeppet har tagit med sig något därifrån och blivit i någon mening levande.

Skeppet agerar som en scen, eller en bioduk om man så vill. På den projiceras ett upplevt kaos som verkar ligga tätt intill vår egen dimension, alltid närvarande men på något sätt avskärmat från oss. När Event Horizon bröt mot fysikens lagar är det som att skeppet gläntade på dörren till det förbjudna och släppte lös monstren i botten på Pandoras ask. De som får chansen att utsättas för skeppets bioduk projicerar ut sina egna mardrömmar på dess yta. Mer än så; mardrömmarna är aggressiva och söker utlopp. Filmen är en symbol för vår skräckblandade fascination med det som ligger bortom ordningen, det omänskliga, det som vi stöter ifrån oss och vars återkomst vi fruktar och ser som ett tumultartat sammanbrott av strukturerna.

Uppfinnarens roll är inte att, som människorna, försöka hålla sina undergångsfantasier stångna; han vill bli en odöd del av skeppet självt, ett organ som fortlever också i döden. Denna objektifieringsdrift av självet får många uttryck filmen igenom; i slutet skär han ut sina ögon och vanställer sitt ansikte. Allt som återstår av subjektet är rösten, denna resonans som Lacan menade behövde ses som ett främmande element i kroppen. Filmen följer på det viset en psykoanalytiskt dramatisk kurva så troget att den tappar sin engagerande förmåga och blir förutsägbar.

Förutsägbarheten visar sig också i de så kallade skräckelementen. Genom att låna teman från klassiskt skräckladdade platser såsom katedralen i Notre dame, talar filmen om för oss på ett väldigt trubbigt sätt att vi ska känna fruktan. Som biopublik är vi vana att spela med i det som händer på duken och vanligtvis bryr vi oss föga om vad vi blir tillsagda att känna eller tänka. Men i fallet Event Horizon ger filmen dubbla budskap; den avslöjar sig som en klassisk skräckfilm men säger samtidigt åt oss att undra över dessa hemligheter, som den redan har avslöjat.

SUNSHINE
 


Sunshine är den intressantaste av filmerna, i mitt tycke. Men den har fått i särklass sämst kritik om man ser till recensionerna på till exempel IMDB. Jag är fullt beredd att hålla med om kritiken i sin helhet; filmen känns knappast trovärdig och det är svårt att upprätta en suspension of disbelief när besättningen kämpar för att överträffa varandra i att göra idiotiska saker som äventyrar deras uppdrag. Någonstans trettio minuter in i filmen blir det uppenbart att karaktärerna agerar som plot devices snarare än som människor.

Den klaustrofobiska känslan som infinner sig ombord på Ikarus II är djupare än den vanliga, av genren så exploaterade ensamheten i kosmos. Istället känns det som att ingen plats återstår bredvid det gigantiska monster som är Solen, Sol. Allting i skeppet kretsar kring Solens närvaro. Den intar en absolut plats i allas liv, vilket illustreras av Hiroyuki Sanadas sympatiska kapten redan i filmens öppningsscen. Han sitter i ett öppet rum och tittar på solen genom en skärm som tillåter en knapp procents ljusstyrka att komma igenom. Skulle den öppnas mer vore det livsfarligt. Och livsfaran, den allerstädes närvarande, fyller tittaren med den vördnad som står så tydligt skriven i Sanadas ögon inför det ljus som är oändligt mycket större än han själv.

Det är tydligt att närvaron till solen driver alla till självförstörelse. Det verkar som att solen är för enorm att kunna ta in, och inför denna överväldigande storhet krymper jagkänslan hos varje individ ombord så till den milda grad att de slutligen blir främlingar för sig själva. Man kunde prata om en klyvning av självet i två delar, en som är lojal till Sol, en som kämpar för att bevara sin individualitet. Och bara genom att beskåda detta ord, ”in-divid”, i sitt sammanhang, inser vi snabbt att det är en omöjlig kamp. Individen har redan dividerats i två. Vad vi följer filmen igenom är kampen mellan dessa poler av Något, det partikulära, Identiteten – och Alltet som i sitt aktiva krossande av identiteten blir synonymt med Intet.

Det här är en film där individerna utan undantag offrar sig för helheten. Den förkroppsligas som Sol, men i bakgrundsstoryn är det självklart mänskligheten, kanske till och med Människan, som är syftet för vilket alla dör. Återigen, det intressanta i den här filmen är inte uppdraget de ska genomföra, utan hur kampen mellan de två polerna gestaltar sig i människan. I slutänden söker alla sin död. Av de åtta ombord är det bara två som inte begår självmord i någon form.

Hur ska vi förstå driften att döda sig själv som tycks uppstå samtidigt med känslan av vördnad inför det absoluta? En möjlighet som jag inte har sett utforskad av några andra hittills är att se Sol som det inför vilket inga illusioner kan överleva. När vi förlorar våra fantasier förstummas vi. Vi kan inte längre sträcka oss ut i världen, bemöta den med våra begär. Interaktionen avstannar. Vi försätts i en mental rigor mortis. Ett stumt fält sluter sig om oss när Objektet stirrar tillbaka med en blick som är så oändligt mycket större än vår egen. För vi är aldrig bara i våra kroppar.

Vi är lika mycket i världen omkring oss; vi relaterar till allt med vårt språk som vi omedvetet kastar omkring oss som dartpilar med lappar på. Vi möter allt i vår fantasi, som objekt som redan är uppdagade för oss i skenet från en viss förståelse. När hela förförståelsen inte räcker till utan rämnar, så blir objektet inte längre oskyldigt, utan Förskräckligt. Det tar över vår identitet genom sin överlägsna kvantitet av närvaro och tvingar ut oss ur våra kroppar, som levande spöken. Vi kan inte hålla kvar oss själva i kroppen när något som är så mycket större är ständigt närvarande. Då fastnar vi i extas, som i sin etymologiska betydelse symboliserar ett ”stående-utanför” oss själva. Det är ett gränsland mellan någonting-hetens individualitet och allting-hetens glömska.

Först sedd ur det här perspektivet kan filmen Sunshines många iögonenstickande fel förlåtas. Den dramatiska kurvan är brokig snarare än nyskapande. Klippningen å andra sidan är oortodox, men bidrar inte för den sakens skull med något till filmen. Värst av allt är de många otypiska element som får filmen att framstå som ogenomtänkt, dåligt planerad. Man får aldrig en god bild av hur skeppet Ikarus II ser ut, utan alla springer mellan anonyma utrymmen utan någon riktig plan, som det verkar. Filmskurken för dessutom en så enkel tillvaro ombord på skeppet utan att möta motstånd att det blir skrattretande. Skeppets mainframe verkar sakna säkerhetslås och kan höjas ur kylbadet av vem som helst. Någon backup finns inte. Navigatören missar att räkna med hur solskölden skyddar skeppet när han lägger om kursen, med resultatet att stora delar av skeppet brinner upp. Vad besättningen ska skydda sig med sedan väl bomben med solskölden på har avfyrats, framgår aldrig. Att syret skulle räcka i bara ett fåtal timmar verkar fullständigt absurt, med tanke på skeppets storlek. Men alla dessa tillkortakommanden tjänar också en funktion. De hjälper tittaren att släppa det ibland fanatiska greppet om filmens yttre handling för att istället vända blicken mot den inre, som är betydligt rikare och mer provocerande.

onsdag 23 december 2009

En personlig betraktelse i juletid

En gång i tiden firade romarna Saturnalia så här års. Deras upp-och-nedvändande av ordningen och Nietzsches innovativa användning av termen blev startskottet för den här bloggen, som har varit till stor glädje under den gångna terminen.

Nu vänder ljuset och året startar om. Våra kalendrar är inte helt med på noterna, men det är ändå bara siffror så det spelar mindre roll. Det kosmiska året börjar i varje fall igen nu, och därför är det tillfälle att summera det som varit och även blicka framåt.

Saturnalier läses av ganska många numera, fastän man kanske inte kan tro det av de tomma kommentarsfälten att döma. Jag gjorde ett litet misstag när jag startade bloggen och missade att göra det möjligt för alla att kommentera, men nu är det ordnat för den som har något som hon vill tillägga.

Ni som har följt Saturnalier en tid nu har säkert insett att bloggens fokus vilar på samhällsfrågorna. Saturnalier är tänkt att vara en lekplats för själen, men syftet är inte bara att ha roligt. För den som ser världen med nyfiken blick framstår allt det absurda i ett allt klarare ljus.

Men många tankar som väcks till följd av det vi ser, är otänkbara. De förstummas och viker ner sig, begravs som ett lavinoffer under åratal av inlärda omöjligheter. Vi lär oss leva med det absurda fastän det grinar oss i ansiktet så fort vi vaknar varje morgon och är det sista vi ser när vi somnar på kvällen.

Därför vill jag befria de otänkbara tankarna och de obekväma sanningarna. Men jag är ingen låssmed, ingen herde. Det enda jag vill är att öppna ett fält för tankeexperiment, en plats som inte känner till ordet "omöjligt". Saturnalia är ett Limbo, en icke-plats i ordningens värld. Det är samtidigt inte en Cartesiansk "nollpunkt", med några högtravande anspråk på sanning, för ingenting har exkluderats. Det enda som inte omfattas av Saturnalia är detta ensamma ord, "inte".

För framtiden vill jag fortsätta skriva texter som väcker nyfikenhet och kreativitet i läsaren. Världen repareras inte av kritiker, utan av kreativa och livslystna människor. Om jag misslyckas med att väcka nya impulser och idéer så är det min varma förhoppning att du låter mig veta det. På så sätt hjälper du Saturnalier att fortsätta utvecklas och inspirera.

Jag har skrivit årets sista krönika på Seglora Smedja, på ämnet Saturnalia kontra det moderna julfirandet. Här utvecklar jag några av de idéer som jag redan har nämnt ovan. Du är välkommen att läsa den här.

Tack för ditt stöd och din läsning under månaderna som gått. God jul och ett gott nytt år!


måndag 21 december 2009

Om stora och små lögner

Skönmålningar anses vara en oskyldig form av lögn. Man säger kanske att man ska tvätta händerna istället för att man ska gå och skita. Man ”sminkar sanningen” lite helt enkelt. Mindre oskyldiga lögner är svåra att definiera, men man känner ändå igen dem när man ser dem. Till exempel någon som högröstat påstår sig delta i FSC (Forest Stewardship Council) och samtidigt hugger ner nyckelbiotoper.

En sminkning som satts i system blir allt annat än oskyldig. De stora lögnerna måste försköna sig för att kunna fortleva, och de drar sig inte för att använda varje knep som står i deras makt. Då tappar sminkningen sitt oskuldsfulla, till intet förpliktigande drag. Den blir istället till för att dölja förpliktelser som inte efterlevs. Avtal som bryts.

Uppsminkade som psykotiska geishor är alla företag som ståtar med den lilla Rainforest Alliance-grodan (smink tjockt som en gipsmask). SmartWoods som äger märket har i långa tider avstått från certifieringsrutinerna och säljer i praktiken bara ett varumärke som ska få etiska kunder bättre inställda till produkten. FSC bör akta sig för att bli en sådan förskönande galjonsfigur för skogsindustrin.

Under en tid i presidentvalskampanjen kunde Obama bära sin hudfärg som ett smink. Han fick mycket goodwill bara för att han hade mörkare pigment. Detta var till och med så viktigt att man gärna glömde bort att han liksom så gott som alla andra presidentkandidater hade fötts in i en mycket priviligierad tillvaro; han kom från ett hem med två topputbildade föräldrar med höga poster.

Lögner är egentligen bara ett annat ord för ytor; lika mycket som de visar upp, lika mycket döljer de. Men hela vår värld består idag av ytor, symboler, varumärken. Vad man vill framhäva, vilka ord man vill lägga beslag på och göra till sina i det kapitalistiska flödet, har blivit en central fråga för varje aktör. En människa är inte längre skild från sitt varumärke. Tiger Woods må vara en lika god golfare som någonsin, men hans varumärke har sjunkit och då flyr sponsorerna som råttor från ett sjunkande skepp. Det är precis samma fenomen som när en aktie faller på börsen.

En yta som är mindre än perfekt löper alltså alltid risken att förskjutas av de ekonomiska krafterna. En vinst som är lägre än väntat (men ändå en vinst) kan få en aktie att störtdyka. Under sådana förhållanden är det inte längre logiskt för ens överlevnad att vara ärlig. Satta i sitt sammanhang, den överhängande samhällsordning som sätter lögnen i system, framstår varje avsteg från sanningens stig som litet och oskyldigt – ofrånkomligt, och därför i en pervers vridning rättfärdigat.

Nazisterna hade förstått makten och logiken hos lögnen som satts i system. De arbetade aktivt med lögnen som redskap. Ett av de mest talande exemplen är den nyligen stulna och återfunna ”Arbeit macht frei”-skylten som hängde över ingången till Auschwitz: ”Arbete ger frihet”. Det var ett sätt att få fångarna att hoppas på att de skulle kunna arbeta sig fria någon dag.

Kanske är det därför som sanningen verkar så uppfriskande varje gång den smyger sig på oss, ofta bakifrån eller från sidan, och plötsligt kör in fingrarna i sidorna på en så att man hoppar till med ett tjut. När den berömda skylten återfanns hade den redan hunnit sågas i tre delar. Motivet är ännu oklart, så man har helt enkelt och fantasilöst nog antagit att den skulle säljas för dyra pengar. Det skulle onekligen följa tidens logik; alla gör vad som helst för pengar, och lögner har visat sig betala sig bra (tack igen SmartWoods för den visdomen).

Saturnalier förstår sig dock på att genomskåda tidsandan och har en alldeles egen teori. De fem framsynta polackerna planerade att montera ned en av historiens mest genomträngande lögner och ersätta den med ett stycke uppfriskande banal sanning! Om man bryter loss och arrangerar om bokstäverna i Arbeit macht Frei skulle man nämligen med lite kreativ svetsning kunna ge Nazisterna en betydligt mer träffande slogan, eller vad sägs om:

Art befit chimera
Ironin är att Hitlers konstintresse gjorde honom Kristdemokratiskt vansinnig över tavlor som ”inte föreställde något” eller rörde ihop olika varelser till så kallade ”chimeror”.

Aircraft beet him
Okej, det skulle egentligen vara ”beat”, men poängen går ju fram. Heja RAF!

The bacteria firm
Ger onekligen lite obehagliga vibbar (får man verkligen skämta om sånt?), men en sanning inte desto mindre.

Eat firearm, bitch
En sådan skylt hade utan vidare satt premisserna för de stackare som vallades in på Auschwitz en gång i tiden.

Bam! Erratic thief
En raffinerad rififi-kupp som tagit ner skylten, svetsat om bokstäverna till frasen ovan och sedan hängt upp den igen hade rönt Saturnaliers eviga och gränslösa respekt. Det skulle ha tagit street art till en helt ny nivå.

måndag 14 december 2009

The Safety Dance

Saturnalier erfar åter hur världens orättvisor skapar ett oresonligt stort behov av att lyssna på och parafrasera kanadensisk New wave.

Vi dansar ikapp, vi dansar i takt
Och nåde den som står still.
Det är säkert att dansa.
Det står i vår makt
Att göra precis vad vi vill.

Hälarna i marken? Gud hjälpe din arma själ. Det enda säkra är att trippa på tå. Och hoppa med alla de andra. Det är mäktigt. Vi är fria.

Vi är nog också alla jäviga, när tillfället är det rätta. Det är egentligen ingen skillnad mellan oss och dem som sitter i samhällets topp och fattar besluten. Fast de står i DJ-båset och vi är på dansgolvet.Vem skulle till exempel inte rekommendera vaccination när det kan innebära några extra dussin miljoner till julklappar i år? De mest alternativa människor jag känner skulle fortfarande ha svårt för att inte ta emot en så stor summa pengar.

Och framför allt, hur skulle det kunna vara annorlunda? Vi är varelser som präglas av vårt sammanhang. Vi måste dansa när vi väl hör musiken. Vi blir så arga, vi blir så upprörda när vi läser om jäviga experter som tjänar miljarder åt sina respektive jättebolag på att ge de rätta råden till beslutsfattarna. Vår upprördhet känns märkligt rättfärdig. Vi känner att nu har skurkarna avslöjats och så här får det inte gå till. I samma ögonblick dansar vi mer än aldrig förr.

När skurkaktigheten avslöjas i tidningen och slås upp som en rubrik så framstår den som en anomali i systemet, som något som inte skulle vara inbyggt utan bara resultatet av en mänsklig faktor. Det är ironiskt nog som att hela systemet fick sitt berättigande enbart för att någon påpekar att det finns fel. Saturnalier på samhällsnivå.

Och om du i takt eller steg dansar fel,
Så tappar publiken fysiken
Balansen försvinner, då halkar en del
Som lyssnat för väl på musiken.

Men den som bestämmer hur tonen ska gå
Höjer volymen en smula.
Då börjar de dansande trippa på tå
Och börjar så om på ny kula.

Systemet belönar den som fuskar. Den som sover i flest sängar får mest profit, för det går inte att utkräva ansvar av dem som sitter i toppen på pyramiden. Man kan slå dem på fingrarna och glömma. Sedan kan man uppröras igen nästa gång det går fel. Det är det som är själva meningen.

Lyssna till exempel på Johan Frödin, chef för läkemedelskopior på Biophausia: ”Om man bara skulle sänka och sänka priset, då skulle ingen överleva”.

Detta sades apropå DN:s avslöjande kring en omfattande och systematisk manipulation av statens system för att hålla de skenande läkemedelspriserna nere. Vi alla är alltså inte bara jäviga i rätt situation, vi är dessutom skenheliga. Idén med den fria konkurrensen är ju att skapa de bästa priserna och den högsta kvaliteten för konsumenten. Självklart är det en fasad, ett teoribygge som alla riktiga pengamakare aldrig skulle uppehålla sig vid längre än nödvändigt. Ideologiskapande ekonomer och debattörer för fram denna hägring, och vi tror på den. Eller så tror vi inte på den. Men så länge vi över huvud taget förhåller oss till den så är det vi som dansar till musiken, i takt eller otakt.

Den största risken är att inte dansa alls, att inte delta i debatten. Att underkänna den från första början. Debatten skapar inte alls nya system och rättar inte till några orättvisor. Den är där för att låta påskina att systemet inte är perfekt, men ändå arbetar för att bli bättre. Vi matas med små smulor av rättsskipning då och då för att ge oss en precis tillräckligt stor känsla av att allt ändå är helt okej. Vi får se en upprättelse för apatiska flyktingbarn, men det är sällan som de tusentals döda vid Italiens kust varje år nämns. Och ännu svårare är det att få gehör för djupare frågor kring varför folk ska envisas med att inte vilja stanna i sina hemländer.

De riktigt farliga ämnena debatteras inte. Vill du veta hur samhällssystemet fungerar, så börja med att på Zenbuddhistiskt manér lyssna efter tystnaden i det offentliga samtalet. Börja leta efter dem som dansar utan musik. Många av dem kallas ju galna av oss, som inte hör vad de dansar till.

måndag 7 december 2009

Något att gråta över

Saturnalier erfar att SJ har fått uppleva ett ras i popularitet under det gångna året. Missnöjet med de ständigt sena X2000 var som den finaste kompostmylla och ur den har en flora av klagomål spirat. Biljettsystemet med de flexibla priserna, legitimationskontrollen ombord på tågen, de obegripliga Tradera-auktionerna, alla har de spridit sig som klättrande ogräs över hela detta gamla fina svenska varumärke.

SJs egen, närmast sufistiska hållning gentemot kritiken är ingenting annat än beundransvärd och vittnar om en djup förståelse för människans natur. Med mild förvåning har man konstaterat att klagomålen säkert inte är vad de verkar vara, men samtidigt ödmjukt avstått från att bedöma eller psykologisera dem. Jag tror att SJ har helt rätt här. Om man ska tvingas välja mellan SJ och folket, så är det folket det är fel på.

Saturnalier minns mycket väl när de nya tunnelbanetågen infördes i Stockholm. Det mest minnesvärda var insikten att det nämligen alltid finns något att klaga på. De nya vagnarna är fräscha, betydligt tystare, har flera och större fönster, lägre elförbrukning och dessutom bredare gångar. Trots det så kraxade olyckskorpar om fult tyg och obekväma säten.

Nu menar vi inte att det är fel att klaga. Det här är inte heller ytterligare ett inlägg i evighetsdiskussionen ”det klagas för mycket i Sverige”. Man kan ju inte bekämpa eld med eld, så vad tjänar det till att klaga på dem som klagar? Då borde man ju rimligtvis behöva klaga också på sig själv. Situationen blir absurd.

Bättre upp – låt oss inse det fina med klagandet och istället gå in stenhårt för att ge folk något att verkligen klaga på! Klagandet har fört oss kanske längre än någon annan mänsklig aktivitet. Tänk om vi hade haft förmågan att vara nöjda med mindre. Vi hade kanske nöjt oss med stumfilm, eller med bara ett märke av toalettpapper. Tänk om britterna hade nöjt sig med Skottland och Wales? ”Falklandsöarna? Äh, ta dem ni. Indien? För stort och för varmt. Luktar illa.” Och den franska revolutionen? Historiens radikalaste klagomål. Utan den skulle ingenting vara sig likt idag.

Utvecklingen kräver att vi aldrig nöjer oss med mindre. Klagandet har blivit till en absolut nödvändig ryggmärgsreflex för oss som samhällsvarelser. Vi fångas in i perfektionen, men befrias när fasaden krackelerar. Något som inte kan kritiseras får en kuslig makt över oss och berövar oss talets gåva. Samma sak händer när vi förlorar förmågan att skratta åt något, till exempel ebolaepidemier eller bilder på djurplågeri. De fyller magen med kallt bly och bröstet med maktlöshet.

Men det finns flera sätt att klaga på. Det småaktiga klagandet ger sällan en känsla av kraft och välbefinnande, utan drar bara ner stämningen. Först när klagandet antar större dimensioner kan det fylla den som klagar med en känsla av syfte och styrka. Därför är det en stor lättnad att SJ inte duckar för klagomålen utan bara glatt låter dem finnas till och växa sig stora och starka.

Vi är fortfarande ganska beroende av SJ om vi ska komma någonvart utan körkort. Vårt beroendeförhållande till denna transportgigant så gott som garanterar att vi kommer finna saker att klaga på – vi måste hävda vår individualitet på något sätt. SJ hade kunnat göra som så många andra och bara böja knä inför kunderna för att hålla klagomålen nere – en procedur som i långa loppet tar makten från folket. När man inte har något viktigare att rikta sina bekymmer mot än färgen på sätena i tunnelbanan så krymper världen och verkar meningslös.

Vi ser varmt fram emot att SJ fortsätter den inslagna linjen så länge som det bara är tekniskt möjligt. En ödmjuk lista med förslag på nya, hittills förbisedda försämringar:
  • Kaffeautomaterna på dubbeldäckarna fungerar påfallande ofta, åtminstone i 50% av fallen. Här finns det mycket kvar att göra.
  • Detsamma gäller för SMS-biljetterna. Incheckningen är relativt säker, jag uppskattar den till att fungera tillfredsställande åtminstone 75% av gångerna.
  • Den i särklass bästa sittplatsen på dubbeldäckarna är alldeles i trappuppgången, i alkoven med fönstret. Hela vänstersidan domineras av ett enastående panoramafönster där man kan sitta och titta på månen alldeles ostörd. Två enkla lösningar: Alkoven skulle antingen kunna byggas in, eller så kan fönstret täppas för.
  • Krypterade tidtabeller
  • Följ postens initiativ och inled ett samarbete med ICA för biljettförsäljningen.
  • Inför Ryanair-artade smygavgifter för sådana saker som bagage, incheckning på nattågen och extraavgifter vid betalning med Visa-kort.
  • Använd högtalarsystemet för Guds skull! Spela reklamjinglar och julmusik hela resan eller utvalda populära sträckor. Med rätt sponsoravtal kan man dra in enorma belopp för snart sagt inget extra arbete alls.
  • Inför betydligt flera biljettyper att navigera bland. Tvinga folk att stå i långliga köer och svettas inför automater som avkräver dem på en oändlig lista med uppgifter för att få en skräddarsydd biljett – exempelvis EU-medborgarskap, föräldraskap, trosuppfattning och sexuell läggning.
Den dolda planen att lära svenskarna hata igen (och nu pratar vi inte fisljummen indignation inför utslagningar av favoriterna i diverse förnedringsteveprogram utan riktig rå primalvrede) kommer säkert att bära frukt förr än ni anar, om så blott några av dessa förslag ovan implementeras. Tills den dag revolutionen kommer så hälsar vi från Saturnalier er, SJ, som bröder.

torsdag 3 december 2009

En liten tragedi för alla och för ingen

Den här komplett ospelbara "pjäsen" kom till som en reflektion över min Nietzsche-läsning. Den blev dessutom mitt examinerande arbete på Nietzsche-kursen, så av tekniska skäl letar sig en del bisarra sidhänvisningar in på sina ställen i texten. Trevlig läsning!

AKT I
[Scenen: en kaotisk byggarbetsplats, ojämna travar med plankor kantar mitten av estraden, där ett till en början besynnerligt intrikat träskelett reser sig mot skyn och långsamt tar formen av ett hus inför åskådarnas ögon under pjäsens gång. Till höger skvallrar ett försynt orange stråk om morgonens stundande ankomst. En ensam gestalt kommer in från vänster.]

Zarathustra: Allt vad dagen fullbordar, det utlovas i gryningen. Liksom redo för ett tigersprång ställer sig solen på lur bortom dessa kullar, ivrig att förtröttas, brinna ut i rödglödgad fullhet när dagens mått förrunnit.
[Från vänster, strax efter Zarathustra, kommer en ny figur och ställer sig undrande vid Zarathustras axel.]
Mattias: Ursäkta…
Z: Inte vredgas detta allseende öga över oss som lever i dess glans, men festar först i skenet från dess död. Sådan är dess givmildhet. Att förundras är också en gåva, och detta själv, så evigt mycket större än mitt eget, väcker i mig det förakt som blott den älskande känner. Så talade…
M: Jo ursäkta, jag hade en fråga.
[Z vänder sig distraherat om till M]
Z: …Zarathustra?
M: Mattias. Trevligt att träffas.
Z: Angenämt.
M: Avbröt jag dig? Jag har några viktiga frågor som skulle behöva svar.
Z: Jag skänker inga svar. De öron som endast söker svar är inte lämpade för mina ord. Varje frö jag sår i en sådan förgiftad jord är bestämt att bli en draksådd.
M: Jag förstår vad du menar. Att söka några tydliga svar är ju det säkraste tecknet på att man redan från början har missförstått Nietzsches filosofi. Det är lite av anledningen till att jag vill prata med dig, mellan fyra ögon så att säga.
Z: Förtälj!
M: Jag uttryckte mig lite klumpigt inser jag nu. Det är inte så att jag vill ha svaren med stort ”S”. De eviga sanningarna vederläggs ju av Nietzsche när han spårar deras metaforiska ursprung tillbaka till uppkomsten av dekadensen, i Sokrates’ tvetydiga gestalt. För att bara lite hastigt ställa upp några premisser för samtalet – i överlämnandet av den personliga tolkningens värdeskapande suveränitet i händerna på den högre idé som i dess ställe blir alla värdens ursprung, sker också en förskjutning av det tragiska. Är du med så långt?
Z: Förvisso.
M: Det tragiska blir alltså sett som någonting i grunden falskt, ett ”nödvändigt ont” som inte borde finnas och som man sedan dess, felaktigt, har ansett skvallra om en grekernas pessimism. Håller du med om detta?
Z: Så talade Nietzsche.
M: …När egentligen det tragiska behöver ses som en grekernas affirmation av nödvändigheten i det olidliga; en affirmation som, liksom han skriver i det andra stycket om Tragedins födelse i Ecce Homo, kräver ett enastående mod och ett övermått av kraft som i sitt översvallande förmår bemöta och tolka världen inte i skenet av en annan, ideal värld, utan utifrån en immanens – att detta som vi ser också är allting som finns och att det är detta som vi förhåller oss till. Det finns alltså inga yttre ideala referenspunkter från vilka vi kan bemöta det upplevda tragiska. Det refererar kanske i sin alteritet bara tillbaka till sig självt, fördolt från oss, oförklarligt och…
Z: Alteritet? Refererar? Så stolta ord har aldrig tidigare kommit till sämre användning. Vari ligger denna ”annanhet” som du så beskäftigt tilltalar? Det är en tingens ”annanhet”, tinget som är förment fördolt för dig, du skumögda varelse. Jag säger dig! Denna otillgänglighet som du åsyftar är liksom genom magi en osynlighet som blott ger sig till känna i ett särskilt ljus – i de döende resterna av just ett sådant ljus som färdats genom universum, från de stora ”idéernas” redan utslocknade stjärna. Jag säger dig, den är död, men dess ljus har ännu inte brunnit ut! Det fortsätter ännu att färdas, liksom det tar tid för en sådan best att helt lägga sig till ro. Sannerligen, svansen piskar ännu!
M: Aha. Redan idén om en sådan alteritet i det tragiska är alltså följden av ett dekadent tankesätt. Jag förstår. Det blir ju i och för sig mer förståeligt om man tänker på det hela i termer av krafter och relationer istället för essenser. Det handlar om krafter, inte sant? Om viljan till makt.
Z: Utveckla din tanke så ska jag desavouera dig eller skänka mitt bifall.
M: Jo, den lite mer existentialistiska idén om en ”annanhet” tänker jag mig framstår som någonting reaktivt med Nietzches, eller kanske främst Deleuzes sätt att använda begreppet. Idén om den Andre föds ur känslan av något som inte kan påverkas av mig själv, som är bortom mitt begrepp och som jag därför inte kan utveckla någon affinitet gentemot. Utifrån ett kraftperspektiv finns det ju då bara ett alternativ kvar, nämligen att detta andra påverkar mig utan att själv kunna påverkas tillbaka. Och det är ju något helt perverterat i Nietzsches värld av affiniteter. För att något ska kunna påverka mig måste det också kunna påverkas av mig. Men då intar ju denna idé om alteriteten, det oförklarliga par excellence, ett i det närmaste idealiserat förhållande till mig själv, det skär av alla möjligheter att relatera det obegripliga till det egna livet och samtidigt har det formulerat ordningen så att det bara är det ena som kan relateras till det andra, och aldrig tvärtom. Där, om någonsin, stirrar vi pessimismen i vitögat!
[Från bakom det märkliga bygget framträder nu en tredje person som lägger sig i konversationen.]
Deleuze: Precis min tanke. Man måste komma ihåg att pluralismen som Nietzche förordar är dialektikens bittraste fiende. Just att förneka det tragiska är den sanna pessimismen. Sedan förstår jag inte riktigt hur du kom in på den Andre från det tragiska? Det är en lite hafsig tankekedja.
M: Deleuze! Välkommen till vårt samtal. Trevligt att träffas.
D: Det är jag som borde hälsa er välkomna. Det här området är min mark.
M: Är det din byggnad också?
D: Det stämmer. Ni får gärna hjälpa till med bygget.
Z: Zarathustra svämmar över av ädelmod denna vackra morgon. Föga stiligt vore det då att inte stå till tjänst med ett sådant litet hantverk.
M: Jag kan också hjälpa till, så länge jag slipper spika.
D: Då skrider vi till verket. Vi kan prata medan vi arbetar.



AKT II
[De tre arbetar med Deleuzes märkliga bygge som har börjat ta form, till en början under tystnad, men snart börjar de åter att samtala.]
M: Man skulle alltså kunna säga att den, i brist på bättre ord, lite statiska positioneringen som till exempel vissa existentialister använder sig av, egentligen är ett symptom på en bild av självet som inte helt har lösgjort sig från de eviga sanningarnas sken.
D: Räck mig en planka till.
M: Varsågod. Jag menar alltså att man inte har gått ner på en genealogisk nivå av tänkande. Man tror fortfarande på ett slags fasta principer som konstituerar personen och glömmer bort den ständiga tillblivelse av krafter inuti personen, som verkar på varandra och bildar en hierarki. Som du skriver i din bok – lyssnar du, Deleuze? – så står ju varje kraft alltid i förhållande till en annan kraft. Det finns liksom inte utrymme för någon atomism där.
D: Va? Jo, precis. Sidan 38. Jag ska bara ta en rökpaus.
M: Igen!
D: Japp.
M: Du tar inte så mycket ansvar för ditt bygge här.
D: Allting är redan utskissat och jag är röksugen.
M: Men vi får ju göra allt jobbet! För att få det här att hänga ihop. Det är inte särskilt solidariskt.
[Deleuze tänder cigaretten, rycker på axlarna och går runt knuten.]
Z: Du skulle kanske ha skrivit in en annan filosof i pjäsen istället?
M: Någon vet vad han vill, i alla fall. Mer än man kan säga om de flesta.
Z: Ack, Sokrates, du skrapade blott på ytan. Vilka skrumpna tankar skulle orka annat? De trevar med förtorkade mumiefingrar över inbillade sfärers ytor, knappast mäktar de att tränga igenom dessa allt för sköna skal. Att bli så betagen av skimrande glaskulor anstår barn och de till sinnet förslappade, men icke dig, Sokrates.
M: …de ekar ihåligt.
Z: Räck mig hammaren nu gosse, liksom du nyss räckte en planka åt vår vän Deleuze.
M: Ska du filosofera? Lyssna till avgudabildernas ihåliga klang?
Z: Jag ska fästa dessa spikar i träet.
M: Vad är det vi bygger egentligen?
Z: Det var en fråga för mycket för dessa öron. I detta nu uppfylls jag av skapande kraft som söker utlopp och ingen plats kvarstår för sådant allvarsamt begrundande.
[Zarathustra börjar ivrigt hamra högst uppe på en vinglig stege.]
D: Bra jobbat där uppe, Zarathustra.
M: Tillbaka redan? Bra, jag skulle behöva fortsätta mitt utfrågande. För att återvända till Sokrates en stund… När man pratar om dessa transcendentala idéer, med Sokrates som talesperson, hur undviker man att gå från en ontologi till en annan?
D: Jag förstår inte vad du pratar om.
M: Du beskriver ju hur Nietzsche kritiserar till exempel Kant för att på samma gång ställa förnuftet till svars som en anklagad, och samtidigt låta förnuftet självt vara domaren. Alltså, de underliggande transcendentalierna har aldrig dragits fram i ljuset och åskådats. Från vilken position kan Nietzsche dra en sådan slutsats? Måste inte han också åberopa sig på en ”förnuftighet” i någon form för att hans kritik av den Kantianska kritiken ska fungera?
D: Alltså, skillnaden mellan Nietzsches och Kants olika ”förnuft” är som skillnaden mellan stockros och bältros. Den är monumental. Eftersom Nietzsche utgår ifrån en immanent världsbild så är alla värden skapade av våra egna tolkningar. Vi kan så klart prata om värden, men bara som operativa begrepp, giltiga för stunden. Att demaskera dessa värden och se deras genealogi, det är innebörden av vad man skulle kunna kalla Nietzsches ”förnuftskritik”.
M: Och det måste ju också applicera på vårt arbete med att känna oss själva, förstår jag. Som i skördetiden i början på Ecce Homo.
D: Det skriver jag just inte så mycket om.
M: Jag menar att det Sokrates missar i sin dialog med Alkibiades är att självet till viss del alltid är okänt för oss, eftersom det bara handlar om perspektiv. Så Nietzsche använde sig av ”masker” istället när han skulle beskriva sitt liv. De var som ”personas” som han kunde relatera till utifrån sin innevarande position. På så vis kunde han teckna sin biografi och, som jag lärde mig på en av föreläsningarna, skilja det som var värt att behålla från det som behövde släppas, övervinnas, för att man skulle kunna gå vidare.
D: Du menar hela idén om Janusansiktet. Pja, okej. Men man måste sätta in det i den Eviga Återkomstens sammanhang för att verkligen förstå vad det är som Nietzsche vill åt.
M: Åh nej, nu blir det komplicerat.
D: Vi kan börja med att fråga Zarathustra vad han har att säga om det. Han är ju trots allt den av oss som är den eviga återkomstens förkunnare.
Z: Hörde jag ”den eviga återkomsten” nämnas?
M: Kom ner nu och förkunna för oss om den!
Z: Vad den eviga återkomstens förkunnare ger er, är en tung börda att bära – så tung, sannerligen, att den lamslår även de största av oss. Fult och dumt, blint och narraktigt, allting kommer det åter och längs samma väg som det också ska vandra härifrån. Ty bligar du med ett mer nyfiket öga vägen framåt, betänker du icke detta, att allting som någonsin kunnat gå, därför måste gå längs denna väg så långt den sträcker sig i evigheten?
M: Jag tror att jag hänger med. Du menar snacket du hade med dvärgen i ”Om synen och gåtan”.
Z: Men vad förde mig neråt, i det att jag steg upp? Jag som ställde mig på mitt eget huvud för att bättre nå bortom stjärnorna. Vilken tyngd lade sig så förkrossande över dessa axlar?
M: Kanske den avgrundsdjupa tanken som du drabbades av i ”Den tillfrisknande”? Jag tänkte på det, när man ser till hur dina djur beskrev den eviga återkomsten verkade de alla prata i kosmologiska termer. Fast du själv verkade förhålla dig märkligt kallsinnig till deras sätt att betrakta återkomsten. Så, om det inte är återkomsten per se som kosmologisk företeelse som är det fruktansvärda, vad…
Z: Litenheten! Ack, människans litenhet är även den bestämd att komma åter, att den minsta av oss är så liten – även att den största av oss är så liten! Så blott mänsklig är människan. Djupast skär småskurenheten i den vars hjärta är fyllt av kärlek till det stora, det höga!
M: Är den hemskaste tanken att dessa små människor ska fortsätta befolka jorden igen och igen? Det låter som ett i allra högsta grad metafysiskt tankesätt.
Z: Betänk, att allting är sammanknutet så att detta ögonblick ger upphov till alla dem som komma skall och därmed också till slut, åter till sig självt. Att även vi själva därför ger upphov till – oss själva, i detta nu som i tusentals åter.
M: Tack, fantastisk analys. Av utrymmesskäl måste jag nog be dig bromsa in lite så att vi kan stanna upp och försöka analysera allt det här.
Z: Hör! För jag förkunnar den eviga återkomsten.
M: Vi är alltså fler som vill prata.
Z: Så talade…
M: Äsch. Deleuze?
D: Zarathustra sätter fingret på många viktiga punkter. Särskilt viktigt är det att komma ihåg, att den ”kosmologiska determinism” som vissa skulle vilja lägga i knät på Nietzsche, i och med hans tanke på den eviga återkomsten, inte alls hör hemma där. Det är säkert ingen slump att det är Zarathustras djur som han låter vara dem som förfäktar den uppfattningen. Den eviga återkomsten blir hur som helst bara till genom affirmationen av en slumpens nödvändighet.
M: Du menar det där tärningskastet som jag aldrig riktigt förstod mig på?
D: Precis. Så här i efterhand kan jag hålla med om att det blev lite dunkelt där, bitvis.
[Zarathustra har under tiden med munter min återgått till husbyggandet.]
M: Vill du utv…
D: För att uttrycka det lite enklare så handlar det om att förstå de båda begreppen om tillblivandet och kaoset tillsammans. En Platoniskt färgad förståelse vill skriva isär tillblivandet begripet som ett kretslopp från möjligheten till kaos. Man vill istället tilldela tillblivandet en kausalitetens ordning,  en lag som ligger utanför och pådyvlas tillblivandet.
– Se upp med var du trampar, det ligger fullt med småspik på marken.
M: Jo, det är onekligen ett förrädiskt territorium…
D: Billiga pikar hörsammas icke. Men Nietzsche formulerade i alla fall en affirmation som tillät två begrepp att samexistera – tillblivelsen först som slump, när tärningen kastas, sedan som nödvändighet när utfallet kommer. Den bär sina lagar och bevekelsegrunder inom sig och det är bara den dålige spelaren som försöker manipulera kasten, det vill säga räkna ut sannolikheter. Då för man bort spelet från bejakandet av tillblivandet till ett i grund och botten inlevelsefattigt betraktande av skeendet.
M: Jag som trodde att själva skillnaden mellan spel och lek är att det förra faktiskt ska ha regler?
D: Det stämmer utmärkt. Lyssnar du ens på vad jag säger? Jag skriver ju i hela avsnittet om Tillvaro och oskuld om den Heraklitiska barnsliga oskulden och lekinstinkten som bejakar tillblivandet. Tror du att jag bara satt och flummade?
M: Tanken skulle aldrig falla mig in.
D: Den bäste spelaren är alltså den som lärt sig att oskuldsfullt leka, att inte ställa upp egna regler. Den som utvecklar tekniker för att räkna ut tärningskasten skapar sig tekniker som ska fungera i livets tjänst, men det är inte det bejakande utan det reaktiva livets sätt att möta tillblivandet – genom att ställa upp en ordning och försöka mota in det vardande i den.
M: Det låter som en annan diskussion… Lite Tänkandet och Livet, i kapitel tre.
D: Fälten överlappar så klart varandra. Men det är viktigt för förståelsen av den eviga återkomsten att inse bejakandets vikt. Om vi ser till den tyska frasen ”ewige wiederkunft” så bör vi hålla i åtanke att ”ewige” också kan betyda något pågående. Det är också något metafysiskt som Nietzsche beskriver – figurlikheten mellan en evig återkomst och ett aldrig upphörande tillblivande. Återkomsten är, med mina egna ord, varat hos det blivande. Bejakandet sker nu, när tärningen kastas – att kasta tärningen är själva kärnan i det tragiska tänkandet och en återerövring av den barnsliga oskulden. Det är en ögonblicksontologi som opererar på många nivåer.
M: Får jag flika in där?
D: Du kan försöka.
M: Jag har försökt formulera mig omkring relationen mellan viljan till makt och den eviga återkomsten. Den eviga återkomsten är nog inte så mycket en kosmologisk skapelse som ett metafysiskt projekt, börjar jag inse – om allting bara är i sin tillblivelse, som du nämner, och alltid också såsom ett knippe relationer i vilket detta står till allt annat, så skulle du själv inte vara den du var om du bestod av en annan uppsättning krafter. Det finns alltså inget Sokratiskt ”jag” som skulle kunna upprepas i exakthet och samtidigt uppleva detta på ett annorlunda sätt; istället, försåvitt att ”jag” skulle leva igen, så skulle det vara garanterat att allting skulle ske på samma sätt igen. Jag skulle inte vara detta ”jag” igen om inte också samma relationer åter ägde rum mellan mig och allting annat omkring mig precis som förra gången. Jag som ”själv” kan inte skiljas från de uttryck för relationer som viljorna till makt tar sig, lika lite som blixten som blixtrar i Nietzsches berömda exempel.
D: För all del.
M: Det kan verka hårddraget, men om man alltså drar sig till minnes Nietzsches syn på tingen som manifestationer av viljan till makt, och viljan till makt som en i grunden relationell vilja, som alltid existerar i förhållande till andra viljor, så blir det mycket mer logiskt att tänka sig att allting som hittills har inträffat och allting som ännu skall komma att ske implicit existerar i varje ögonblick. Janusansiktet är detta att ställa sig och skåda på samma gång bakåt och framåt och därigenom bli varse den eviga återkomstens närvaro i detta ögonblick. Den eviga återkomsten är därigenom alltså inte att betrakta som något slags kosmologiskt baserat kategoriskt imperativ, utan som den stora prövningen av det egna livet.
D: Och då kanske du till sist kan svara på vad som händer med det reaktiva när det ställs inför den eviga återkomsten?
M: Jo, jag förstår nu. Det ställs inför en evighet av lidande och reaktivitet. När det blickar bakåt ser det en serie olycksamma händelser som drabbat självet; när det skådar framåt ser det en karg utförsbacke kantad av bedrövelser och sorger. Då blir olidligheten själv den högsta tänkbara plågan genom att den dubbleras ett oändligt antal gånger. Det kan också förklara att Nietzsche i den där berömda passagen i Den Glada Vetenskapen egentligen bara beskriver två möjliga känslotillstånd som skulle kunna uppkomma vid demonens ord om den eviga återkomsten av det samma; allt uppslukande förtvivlan eller en närmast överjordisk lycka. Två förhållningssätt, det affirmativa och det negativa-reaktiva, ligger till grund för dem, men polariseras av att de förstärks oändligt av den eviga återkomsten, sedd som en katalysator. Varje ”ja” blir ett absolut ja till alltet, varje reaktivt ”nej” blir en ohållbar destruktion av alltet, en önskan om alltings upphörande.
D: Om du vill nöja dig med en klassisk läsning så är det ett dugligt svar.
M: Nu börjar pusselbitarna långsamt falla på plats faktiskt! Jag börjar begripa vad hela självet handlar om. Men om man ska förstå vad människan verkligen är för Nietzsche behöver man också komma ihåg lite vad det är man behöver säga ”nej” till, men på ett affirmerande sätt, ett aktivt sätt. Det som du kallar ”lejonets nej”. Jag tänkte att vi kunde fortsätta med den diskussionen, om du vill.
[Zarathustra har under diskussionens lopp färdigställt byggnaden och klättrar i detta nu ner för stegen med en hammare i handen.]
D: Fantastiskt jobb, båda två. Då var mitt lilla bygge nästan klart. Några små detaljer till så.
M: Jag menar att vi inte kan förstå Nietzsches ”människa” utan att börja redogöra lite för övermänniskan också. Hör du mig, Deleuze?
[Deleuze klättrar utan att svara upp på stegen, till toppen av byggnadens tornlika främre fasad och fäster utan omsvep ett kors högst upp på tornet, varpå han åter börjar klättra ner.]
M: Vad i…
Z: …
M: Zarathustra, säg något. Gör något!
Z: En kyrka. Vi har byggt en kyrka.
M: Det här har gått över styr. Nu går jag hem och skriver om den här förbannade tentan i vanlig prosa istället. Deleuze, vad pysslar du med!
D: Tack för mig, hörni. Det var trevligt att träffas. Vi syns. Ciao.
[Deleuze vinkar och lämnar scenen]
M: Vad menade han med att göra så där?
Z: Jag har ingen aning.
M: Och vad hände med all din mångordiga vältalighet?
Z: Jag känner mig lustigt mållös.
M: Vilket fuskbygge.



AKT III
[Mattias och Zarathustra har utan egen förskyllan råkat bygga en kyrka enligt Deleuzes anvisningar. Scenen har blivit dovare till sin karaktär, vad som en gång var morgonens rodnad i öster har ersatts av brandgul död i väster. De två sitter på varsin hög med brädor och är inbegripna i ett djupt samtal.]
M: Det ligger något sokratiskt i hur vi har hamnat här. Ska pjäsen sluta i något slags obegriplig apori nu? Jag har svårt att se det lustiga.
Z: Munterhet kan le också med svarta tänder. Men hellre sotad och svart i svalget än fullständigt tandlös.
M: Jag sade ju att vi skulle ha frågat Deleuze vad det var vi byggde, men vem var det som bara gick blint upp i arbetet.
Z: Det var jag.
M: Känns det bra? Är du nöjd med dig själv?
Z: Tämligen. Också tandlöst kan man skratta.
M: Jag hajar inte. Jag förstår inte, och jag orkar inte.
[Mattias reser sig och spankulerar håglöst omkring]
Z: Denna saga som reser sig över våra huvuden är sannerligen denna historias drivfjäder.
M: Nihilismen menar du?
Z: Hör du inte? Den sitter ju och gormar som en vrålapa på tornets topp. Är du döv för den öronbedövande ironin som Deleuze lämnat oss med?
M: Lite hörselskadad…
Z: På fler sätt en ett, tror jag!
M: Alla dessa billiga pikar… Men du har nåt slags poäng. De reaktiva krafternas dominans är ju att de skiljer de aktiva krafterna från det de förmår, om man ska tro på Deleuze. Ett ressentimentets förbund med illusionen, en berättelse som berövar oss vår makt. Först var detta bara ett hus, sedan med kraften från en enda symbol berövade det oss vår skaparkraft och gjorde allting vi hade jobbat för till en illusion. Jag antar att det föreligger nåt slags strukturlikhet med nihilismen i Deleuzes bemärkelse. Samtidigt… Ja, jag känner mig utnyttjad och lite, ja lite kränkt av att resultatet av mina krafter bara kunde omdefinieras så bryskt, utan min medverkan.
Z: Vad vill den som skapar? Skapande! Intet mål ryms i barnets lek, där får det inte plats. Vad denna dystra struktur nu kastar för långa skuggor i kvällens sken, det önskade jag förvisso icke, men samtidigt – inget önskar jag ogjort!
M: Hur kan du säga så? Spelar det ingen roll för dig vad det blir av de saker du skapar?
Z: Vad vill blixten om inte att brinna ut? Vad bekymrar den sig om vilket syfte den sedan har tjänat.
M: Ursäkta, men det där tycker jag låter som skitsnack. Vad hände med den dubbla affirmationen? Att bejaka varat i dess blivande, som Deleuze pratade så mycket om i slutet på sin bok.  Hur bejakar man något som man inte ens har kontroll över, utan att fastna i åsnans ”ja”? Jag menar att det knappast kan vara ett riktigt ”ja” att bara affirmera något utan att veta vad det egentligen var, vad det innebär som man sagt ja till.
Z: ”Vi är obekanta för oss själva, vi insiktsfulla…”
M: Va?
Z: Klarheten du söker står ingenstans att finna, ty du kommer aldrig till fullo bli på det klara med dig själv. Läs bara de allra första raderna i Till moralens genealogi så förstår du vad jag menar.
M: Men om jag själv verkligen är den store värdesättaren, hur ska jag då någonsin kunna sätta ett värde på någonting alls, ens i mina egna ögon, om det som jag värderar i själva verket är okänt för mig? Då verkar det lika klokt att en främling berättar för mig om vilka värdena är.
Z: Ynkedom!
M: Jag menar allvar! Det hela lät fantastiskt på pappret, och jag har verkligen älskat att läsa Nietzsche, men om man väl har skrivit under på tanken om världen som i grund och botten ett slags polystrukturellt evigt tillblivande av olika krafter – löst uttryckt – är det inte då också så att dessa krafter aldrig riktigt kan känna till sig själva annat än i sin fullbordan, sitt utagerande? [gestikulerar mot korset på kyrktornet] Då vinner vi vår identitet först i och med utdöendet, utbrinnandets sista skälvande andetag… sitt själv-ande andetag, till och med. Det hela låter nästan för pessimistiskt, för olidligt rent ut sagt.
Z: Trodde du att detta var en lek, en lustfylld läsning av blott ännu en död tänkare? Tänkte du inte förrän nu denna tanke till dess slut? Har avgrunden alltså först nu börjat blicka tillbaka in i dig?  Jag tror knappast att du är så hörselskadad som du sagt, kanske har du helt enkelt inte lyssnat?
M: Jag hade förstått att det var ett slags lek som var tanken, ja… Den lätta kraften som får fötterna att dansa, vad hände med den? Allting verkar bara ruskigt svårt nu. Jag är förvirrad…
[Mattias sätter sig bedrövad ner.]
Z: Gör mig inte till en präst. Jag är inte här för att skänka dig tröst – sannerligen, ingen vän skulle välja att bära en annan vän på sina axlar. Men nu, när dina öron åter börjat öppnas, kan jag måhända smyga åt dem ett vettigt ord, och må dess eko dröja länge kvar i ditt öras labyrinter.
M: Vadå?
Z: Jag förkunnar för dig om syften. Om tusen och ett syftemål  – mänskligheten ”finns” på sätt och vis inte. Eller snarare, ”mänskligheten” finns inte. Så länge hennes instinkter är hjordens instinkter är hon inte heller fullt ut människa, det vill säga bron mot övermänniskan. Ty hon saknar ett syfte så länge som hon befinner sig i de tusen syftenas spretiga hjord. Att vara människa betyder dock att vara den värdesättande, ty människan ”lade först in värde i tingen, för att vidmakthålla sig”. Ja, skapandet självt är ett värdesättande! Men hur förhånad blir ej den som uppvisar illojalitet mot hjordens syften, som om de vore något annat än godtyckliga.
M: Att ”skåda människan” innebär alltså också, att skåda hur människan kommer till som varelse… den riktiga människan, inte hjorddjuret som föregår henne.
Z: Ty hjorden vill inte slitas sönder. Ingalunda kunde då hjorddjuret vilja det.
M: Till skillnad från Dionysos.
Z: Så…
M: Inte heller jag vill slitas sönder. Jag älskar ju livet. Vill inget hellre än att det ska fortsätta för evigt.
Z: …och vissa föds post mortem.
[Mattias blir tyst och tittar länge upp på kyrktornet.]
M: Zarathustra?
Z: Ja.
M: De aktiva krafterna är plastiska. De vinner sin individualitet genom att bejaka sig själva i det som är eget och unikt för dem. De reaktiva krafterna verkar bara genom att negera någonting annat.
Z: …
M: Genom att gå in i negationen av det andra har vi skapat oss en illusion av suveränitet. Vi tror att vi motverkar detta okända genom att negerera det med eviga sanningar. Kanske har vi inte förstått att vi själva är de som ständigt skapar det okända i det att vi blint vill söka manifestera krafterna i oss. De kan aldrig bli kända förrän de kommit till uttryck, och då är det redan försent. Samtidigt vill vi leva. Jag vill leva. Men jag inser att många föds redan stelnade, insjuknade i en livslång rigor mortis som är de reaktiva krafternas icke plastiska natur av motsättning istället för omskapande. Priset för att vilja leva för evigt verkar vara att samtidigt vilja sönderslitas för evigt. Det okända uppkommer ständigt, för i allt vi skapar förblir delar okända för oss. Det går inte att övervinna det en gång för alla. Därför måste vi övervinna oss själva som skaparna av det okända, krafterna som ständigt söker manifestering, men blint, i varje stund – vi måste ständigt fortsätta att slita oss itu, gå utöver det som varit. Därigenom är nihilismen verkligen historiens drivfjäder, för den finns alltid närvarande som det enda, odöda och statiska alternativet till detta liv av sönderslitning. Samtidigt, om dessa är de verkliga premisserna för våra liv, nog kan jag förstå att vi aldrig helt kommer bli kvitt ressentimentet. Jag förstår nu tydligare varför jag förtvivlade där, ett tag. Att kunna ropa ”ja” även till det okända är inte åsnans beredvilliga, tankelösa ”I-A”, som jag först trodde. Man ropar inte ja till det okända, utan till dess nödvändighet, på samma sätt som tärningsspelaren ropar ”ja” till kastets slumpmässighet och utfallets nödvändighet. Det är det tragiska tänkandet par excellence.
Z: Se, nu är solen nästan nere.
M: Tack, Zarathustra, för all din hjälp. Det är dags för mig att ge mig av också. Jag är redan försenad med tentan och gör bäst i att skynda mig att skriva ihop det sista.
Z: Att bringa reda i ett sådant sammelsurium av höga tankar måste vara ett angenämt besvär.
M: Ja, det blir lätt lite knasgalet.

fredag 27 november 2009

Satyrer i mjugg

Vi är Satyrer, men av det diskreta slaget.
Bockfoten är magisk; den syns bara i månljus.
Vi kan inte skilja på sanning och lögn. De är gjutna i samma kärl.
Vi är anomalin
i gjutjärnets rand
den osnygga och skamlösa resten av
en bortglömd formlöshet.
Varför längtar vi så efter att filas bort?
Vad är vårt syfte,
om det inte samtidigt är vägen som ligger bakom oss
den som ledde oss hit
den som vi vandrade
med hemligt klapprande hovar.

onsdag 18 november 2009

Anteckningar vid historiens slut

Det är ingen större mening med att lägga ut texten om den här krönikan. Den handlar om vår fascination för Undergången, i alla dess former. Jag fick uppslaget av Ewa, sen kunde jag inte sluta skriva. Det jobbiga var att hålla Freud och Lacan på armslängds avstånd. Som du kommer att märka har de dock båda två smugit sig in i texten ändå, men förhoppningsvis i läsbar form.

Seglora Smedja - Anteckningar vid historiens slut

fredag 13 november 2009

Typologiska utsvävningar

Saturnalier hade nyligen oturen att hamna i diskussion med en individ som var ett fan av att dela upp människor i grupper, tilldela dessa grupper egenskaper och sedan fördöma respektive hylla dem. Det lät ungefär så här: ”Det finns två typer av människor, de som gör rätt för sig och de som inte bryr sig.”

Tiden är, följaktligen, kommen
för några nya travestier på den gamla ”Det finns två typer av människor”-sentensen. Några andra klassiker hittar du förresten här. Vår vilja har varit att belysa det stora problemet med att kategorisera folk – man fångar aldrig in någon sanning om man fiskar med ett så stormaskigt nät.

- Det finns två typer av människor, de som är typiska och de som är otypiska.

- Det finns två typer av människor, de som vill vara goda, kärleksfulla och starka, och de som hatar förändring, slår sina barn och kissar i poolen.

- Det finns två typer av människor, de som använder klyschor av stilen ”det finns två typer av människor”, samt de som genom att fylla upp den här andra kategorin utesluter alla övriga, välbehövda alternativ.

- Det finns en typ av människa, övriga har försvunnit genom det biologiska urvalet.

- Det finns två typer av människor, de som vi har glömt och de som vi ännu inte har glömt.

- Det finns två typer av människor, de som vill utvecklas och de som i smyg tänder på älgar.

- Det finns två typer av människor, de som är av fler typer än en, och de som är av färre typer än en.

- Det finns två typer av människor, den typen vars existens utesluter båda typers existens, och så den typen som faktiskt existerar.

- Det finns sju typer av människor, den första typen är född på måndagar.

- Det finns två typer av människor, de som går att kategorisera och de som inte går att kategorisera.

- Det finns två typer av människor, de som förutsätter att det går att kategorisera in folk i grupper, och de som saknar sinne för ironi.

- Det finns två typer av människor, de som delar upp folk i kategorier och de som folk delar upp i kategorier.*

* ett logiskt självevident påstående. Eftersom påståendet är en kategorial uppdelning så visar den genom sin blotta existens att kategoriala uppdelningar är möjliga. Den som uttrycker denna sats har därmed indelat sig själv i den förra kategorin, emedan han är en av de som kategoriserar. Men eftersom han då hamnat i en kategori på grund av sitt egna kategoriserande så måste han rimligtvis även hamna i den senare kategorin – på samma gång…?

onsdag 11 november 2009

The Swedish Watergate scandal

Better known as det svenska ”Vatten-fallet”. Det hela var en besynnerlig historia som rullades upp framåt slutet av år 2009, när TV4 delgav svenska folket om att Vattenfall hade allvarliga planer på att sälja ut elnätet och därmed alla sina ledningar. På ledningens eget initiativ. Frågorna var många. Varför ville ledningen sälja sig själv? En ledning full med horor! Vad vinner vi på det? Egentligen?

The noble motives would soon make themselves known.
Till priset av stort personligt lidande ville ledningen i Vattenfall sälja sig för att bolaget skulle ha råd att investera i brittisk kärnkraft! Fullständigt fritt från ”skadliga utsläpp”* och ett klimatsmart alternativ till oljebaserad energiråvara. Femtio miljarder hoppades de kunna skramla fram genom sitt osjälviska agerande, vilket onekligen skvallrar om att de hade mycket höga tankar om sig själva. Saturnalier har inte örnkoll på prisläget på slavar – eller horor – men det låter som väldigt mycket pengar.

*(citationstecknens roll som ironimarkörer börjar långsamt spela ut sin roll i och med att allt snitsigare politiskt korrekta formuleringar ger sig till känna. Deras ironi slår an mer utav en ”fish out of water”-känsla. Varför till exempel ironiskt säga att någon är ”himla smart”, när du istället kan påstå att han är alternativt intelligent?)

Man letar i detta nu efter köpare
, så Saturnalier föreslår i diskret hjälpsamhet att man vänder sig till Sudan, where slavery is still relatively widespread enligt The Middle East Quarterly. Förvisso så skulle landet behöva offra hela 10% av BNP för att få råd att köpa loss ledningen i Vattenfall. Då kan det verka lite svårt att motivera köpet, särskilt med tanke på att hälften av landets befolkning lever i extrem fattigdom.

Saturnalier stöder ändå initiativet och upplever att kritiken som riktats mot förslaget är oförtänksam, framstegsfientlig och dessutom smått socialistisk. Den fria marknaden söker ständigt nya vägar och målgrupper; om ledningen för Vattenfall kan gå i spetsen för en ny, behjärtansvärd form av slaveri och med sitt eget exempel hjälpa till att legitimera detta urgamla bruk i en ny kontext, så är det inte upp till folkvalda befattningshavare att lägga fingrarna emellan.

THE SOLUTION THAT DIDN’T HAPPEN
United Nations headquarters, mid-1994
- Sir! There’s a situation, sir.
- What!
- They’re killing each other in Africa, sir.
- Who?
- The Rwandians. The Hutu have started killing Tutsies in great masses. Sir.
- Oh... Well, that’s a shame.
- Are we going to do something, sir?
- Uh, yeah... of course. We should do something, right? That’s what people expect of us.
- It would be advisable to send troops to establish civil order and set up protected zones for the refugees, sir.
- I’ll have to think about that.
- Sir?
- You know, all in due time. Wouldn’t want to make a mess of it all, right? Gotta plan this, man.
- I understand perfectly, sir, but could you at least give an approximate time estimate for the deployment of the troops?
- I was thinking, maybe forty years or so.


Saturnalier kan bara spekulera i var ledningens enastående självuppoffring kommer ifrån. Det är å andra sidan vad vi gör bäst. Vår bästa gissning är därför att man kanske har börjat tänka om kring Vattenfalls mål att vara klimatneutrala till år 2050. Det är trots allt 40 år in i framtiden… och många kriser skulle man nog kunna tycka att det vore lite oansvarigt att vänta så länge med att åtgärda.

Brittisk kärnkraft är ett särskilt alternativt klimatsmart
sätt att snabbt hantera utsläppsfrågan och därför utfärdar Saturnalier ännu en omgång av välförtjänta applåder över våra stjärnor i Vattenfallsledningen. Ni har gett prostitutionen både ett ansikte och en upprättelse med era gärningar. Må ni bli lyckliga, vart än vinden för er från denna dag. Galärskepp, bananfält, Nike-sweatshops och bomullsplantager kommer med åren att kröka era ryggar, men aldrig må ni gå ner på knä, ni stolta. Därtill är er gärning allt för stor.

tisdag 10 november 2009

När döden slutade tala


Apropå Seglora Smedjas tema om dödshjälp passade jag på att skriva en liten meditation kring döden och det tragiska i ett historiskt perspektiv. Lättviktsfilosofisk krönika i vanlig ordning. :-) Läs den här.

onsdag 4 november 2009

They check in, but they don't check out

Galactic Suite Space Resort planerar erbjuda hotellvistelser i omloppsbana runt jorden till det facila priset av 32 miljoner kronor för tre nätter, inklusive tur-och-returresa (Gud bevars). En klart patriarkal upplevelse av allsmäktighet kan förväntas när man i tystnad susar fram i 30 000 knyck över vår lilla blåa dammfläck i universum.

(Som om man verkligen behövde den känslan, när man kan bränna trettio millar på en nöjesresa till yttre rymden.)

Ner! Demon! Ressentimentsande! Missunnsamheten leder ingen vart, det lärde jag mig redan för länge sedan. Låt oss glädjas med de lycksaliga! Och om vi nu, på grund av kvardröjande rester av moral och heder, inte kan förmå oss att glädjas med dem – låt oss då se det fina, det sedelärande i detta extravaganta rymdhotell. Genom att blicka ut i rymden kanske vi tydligare kan se några av absurditeterna på planeten jorden.

FRÅGOR

1)    Samarbetar man med något känt flygbolag?

Och i såna fall, hur stor luftmilsbonus kan man vänta sig att få?

2)    Får man ha med sig vätskor i handbagaget?

En viktig fråga. Hittills har man ju bara fått ha med sig explosiva laptops, glasflaskor och huliganpåkar ombord på de vanliga flygbolagen.

3)    Får man en stämpel i passet innan man åker hem?

Det vore ganska svårspöat när man sitter och jämför stämplar med sina globetrotterkompisar.

4)    Finns det internet ombord?

Allvarligt talat… vad är det för vits med en resa till yttre rymden om man inte kan rapportera om den i realtid på Facebook?

5)    Slutligen - är det någon mer än jag som anar ugglor i mossen?

Ett rymdhotell inom tre år? Kom igen, tre år är ingen tid alls. Won’t happen. Vi är inte där än. Bara teknikoptimistiska dumjänkare med mer pengar än förstånd skulle gå på den lätta…

Så… vad är då detta ”rymdhotell”? Jag har mina aningar. Precis som i filmen ”The Island” med Scarlett Johansson och Ewan McGregor är det den förrädiska myten om ett paradis som inte finns – ett söt sekret som lockar flugan rakt i fällan. I rymden kan ju, som bekant, ingen höra dig skrika…

Hur kunde jag komma på denna geniala slutsats? Elementärt, käre läsare. De som glatt är villiga att betala 32 miljoner kronor på ett bräde för 72 timmars obegriplig lyx är händelsevis precis samma människor som jag själv med största nöje skulle vilja skicka ut i yttre rymden.

måndag 2 november 2009

Kejsarens nya kläder - en systemstudie i ensamhet

Det var en gång en kejsare som ville ha nya kläder. Ni vet resten av historien. Två svindlare lurar på honom en "kostym" som inte finns (de påstår nämligen att den är gjord i ett tyg som är osynligt för den som antingen är korkad eller opassande för sin position och kejsaren vägrar såklart erkänna att han inte ser något tyg), så när han går naken ner längs paradgatan låtsas även alla andra att de ser de fantastiska nya kläderna. Ingen vill ju verka korkad, och ingen kan tänka sig att kejsaren skulle gå naken. Förtrollningen bryts först när ett litet barn ropar "Kejsaren är naken!". Då inser alla att de inte alls har sett fel och att kejsaren faktiskt är naken.

HC Andersen lyckades med sin saga fånga in ett brottstycke av verkligheten som vi alla tragiskt nog känner igen, men väldigt sällan relaterar till. Det är ensamheten i att vara människa – samma ensamhet som behandlas med hjärtenypande inlevelse i Flickan med svavelstickorna. Ensamheten satt i system är bilden som Kejsarens nya kläder målar upp inför oss. Där uttrycks viljan att tillhöra och oron att man kanske inte kan lita till sina egna två ögon, där gisslas också den livströtta tilltron till en slags folkmassans inneboende rationalitet.

Man lär sig snabbt att man är korkad som barn – och sånt hänger ofta med länge. Det spelar sällan någon roll hur vältaliga bevis för motsatsen som man lyckas ackumulera under sin livstid. Ett dåligt självförtroende är blint och dövt för fakta. Så när man inte ser de där kläderna på kejsaren, men alla andra agerar som om de såg dem, då är det klart att de flesta förväntar sig att felet ligger hos dem själva. Vem tar ensamheten och stigmatiseringen det skulle innebära att verka korkad?


"Ensamheten", okänd konstnär

Nu vill jag genomföra en Saturnalie igen. Den stämmer kanske inte, men jag tycker det är ett fint tankeexperiment för att åskådliggöra denna utsatthet. Tänk om det i själva verket är så att vi alla är nakna? Vi kanske är mer utsatta och utlämnade åt varandra än vi tror? För det bor en kejsare ibland oss, en osynlig liten filur som ingen har sett men som alla vet är påklädd. Kanske låtsas vi alla att vi har kläder på oss. Den enda som inte låtsas är Kejsaren, som inte finns. Kläderna är myten om att vi är något annat än utsatta, maktlösa, utan kontroll – de osynliga kläderna som vi alla bär, och som vi alla tror att alla andra också bär, är vårt kulturella skydd mot det olidliga i livet.

Vi är ”civiliserade”, vilket vackert ord. Men det står i passiv form, har du tänkt på det? Först måste någon ha kommit och civiliserat dig innan du kan bli civiliserad. Precis som att du i gammal folktro först måste höra tuppen gala innan du kan bli galen. Civilisation verkar för mig vara en absurditet som helt enkelt satts i system; en lögn som blivit sanning för att alla skriver under på den. Det innebär inte att den är någonting ”dåligt”. Utan denna lögn som vi alla bär på och visar upp skulle vi kanske inte fungera tillsammans alls? Man behöver onekligen spelregler om man ska kunna spela med.




Problemet är när illusionen blir verklighet – när vi glömmer bort att vi är konstruerade varelser i ett ständigt tillblivande av fantasier som skapar vår kultur. Samtidigt är det kanske omöjligt att se bortom illusionen till det presumtivt ”verkliga” där bakom. Hela idén luktar onekligen gammalt. Men även om det inte finns något bakom illusionen behöver den ändå demaskeras för att vi ska kunna gå bortom och utöver den, som samhällsvarelser. Vi behöver komma ihåg att alla ”kläder” som vi pratar om här är uni-former.

När man kan inse och bli till freds med att samhället ytterst bygger på ett antal lögner som satts i system så får man en helt ny uppsättning verktyg för att åstadkomma en positiv samhällsförändring. Man kan börja möta sina medmänniskor med en nyfikenhet som inte stannar vid ytan – och att själv byta ”samhällsidentitet” behöver inte bli så mycket svårare än att byta kläder. Vi har friheten att fabulera som vi vill – ingen annan kan ge oss rätt eller fel, och särskilt inte dem som fortfarande tror på illusionen om det förnuftiga samhället; de som tror att ”alla andra” med all säkerhet har rätt, medan de själva har fel, är oförnuftiga, otillräckliga, korkade. På ett plan har de rätt – de ger sig själva rätt genom sitt eget agerande. De uppvisar genast ett koordinerat beteende som låter ordningen överleva till priset av samtliga individers enskilda psykologiska känsla av otillräcklighet. I det avseendet är HC Andersens saga en makalös studie i performativitet. 


Barnets ingripande i berättelsen var dock absolut inte en förlösande röst av ”sanning” i massan, utan den oreflekterade, ännu inte socialiserade individens missanpassade reaktion. Det som gör HC Andersens saga till just en saga och inte till en framskriden bildlig samhällskritik är att folket i den här berättelsen otroligt nog lyssnar på barnet. Men en sann protest mot den kollektiva lögnen måste komma ur de ljugandes egen mun. Endast någon som känner till spelet kan underkänna det och omskapa det. Kejsaren, den ende påklädde, idealet – kanske är han ett nödvändigt ont, men det innebär inte att vi saknar kraften att sätta nya ideal på tronen.

torsdag 22 oktober 2009

Kyrkan bör ha framtiden för ögonen


Idag kom jag och Kristoffer Moldéus in på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt med anledning av Kyrkomötet och det glädjande beskedet att samkönade vigslar ska inte bara tillåtas utan också skrivas in i Kyrkoordningen!

Läs vår debattartikel på SvD här.

onsdag 21 oktober 2009

Exorcisten - filmanalys

OMBYTTA ROLLER

SPOILERVARNING. Fastän de flesta säkert redan kan filmen på sina fem fingrar skriver jag ändå ut en varning. Här nedan ger jag min egen analys av filmen Exorcisten och de teman den tar upp. Flera viktiga element i filmen kommer behandlas, så läs på egen risk.

Fastän den är utnämnd till den ”läskigaste filmen någonsin” bestämde jag mig för att se den sent en kväll. Ensam. Höstkväll också. Regnigt och jävligt. Ingen hemma. Jag är livrädd för skräckfilmer och kunde inte gå nära teven på två veckor efter att ha sett The Ring. Vad fick mig att göra det? Kanske ett visst mått av självplågeri.

Med facit i hand hade jag inget att oroa mig för. Jag blev knappast skrämd, men desto mer förundrad. Inte bara över de visuella och auditiva effekterna (vilka egentligen skulle förtjäna en egen krönika), utan över konceptet exorcism och hur det behandlas i filmen.


Linda Blair spelar den besatta flickan Regan

Den riktiga exorceringen är nämligen inte alls den som Max von Sydow utför mot Linda Blair, utan exorceringen av filmens fader Karras tvivel genom de angrepp som han utsätts för av demonen i flickans kropp. Genom filmen följer vi hans långsamma nedåtgående spiral; han började som präst och vidareutbildade sig till psykiatriker. Nu tvivlar han på sin tro och känner skuldkänslor, för han upplever att han sviker sin sjuka mor genom att aldrig vara där och hälsa på.

Sveket som han tar på sig vid hennes bortgång kastar honom ut i en svår tid; han röker, han dricker och han stjäl. Han springer på löpbana och han boxas frenetiskt. Det är som att hans smygande ateism tvingar honom att göra saker, vilka saker som helst, så länge som de inte ligger i linje med prästyrket. En rastlös energi får Karras att kännas vital till och med när han är som mest nedstämd och självdestruktiv. Energin söker ständigt utlopp i ett nedbrytande av det olidliga prästskapet som han upplever har fört honom till vägs ände.

När han kopplas in på fallet med den mystiska flickan Regan börjar han utmanas av någonting som kommer utifrån istället för inifrån. Hans egna demoner och tvivel har sökt ett utlopp under längre tid. Men först i och med möjligheten att rädda en liten flickas själ kan han ställa sig mot sina egna fasor. Egentligen måste han rädda dottern för att kunna bli kvitt sin moder. Dessa båda kvinnogestalter ger oss en fingervisning om en ny tolkning av filmens centrala motiv.

Vad är det som sker när skulden tar överhanden i någons liv? Karras blir självdestruktiv på grund av en självpålagd nedvärdering som kommer sig av att han har svikit de principer han önskar upprätthålla. De principerna, respekten för modern, för Gud, är synonyma med en respekt för Ordningen. Hur nära denna respekt för Ordningen egentligen ligger till kaoset, perversionen, en dionysisk tillvaro, illustreras av hur han kastas in i det senare till följd av ett alltför stort intresse för det förra.

Dessa båda hållningar, ordning och kaos, intar samma position mot varandra som Kristendomen och Djävulen gör. Djävulen är den som protesterar mot och revolterar mot den gudomliga Ordningen. När revolten får fäste i unga Regan blir hon extremt stötande, vulgär och trotsig. Den framstår som en Annanhet, ett klimax av det nedtryckta när det slutligen finner kraft nog att bryta upp genom Ordningen och visa den för vad den är – en perversion av människan.

Med perversion menar jag dock inte att det skulle vara något dåligt, men när Ordningen läggs på människan, det lilla barnet till exempel, innebär det ett övergrepp på och ett nedtryckande av det i barnet som måste förnekas. Med tiden finner jaget ofta en balans mellan det nedtryckta, Detet, och det förtryckande, Ordningen. En alltför stor tilltro till Ordningen måste alltså yttra sig i någon slags perversion, då en sådan tilltro aktivt sätter det förbjudna i spel på samma sätt som man bara kan tro på Djävulen om man först säger sig vara kristen.



Vad sker i fader Karras när han i slutminuterna av filmen offrar sig själv för att göra Regan kvitt demonen? Är det bara en gärning av desperation från en känslomässigt instabil människa som kämpat lite för länge med sitt tvivel för att ha styrkan att möta demonen på annat sätt än genom att offra sig själv? Jag tror att det hela sker fullständigt tvärtom. Det var först när demonen gick till blatant angrepp mot fader Karras som hans otroliga respekt för Ordningen luckrades upp och kunde exorceras ut. Genom detta bröts fader Karras handlingsförlamning och han kunde till slut agera för barnets bästa, utan att bekymra sig för de regler som hans kall och hans mor i sin död pålagt honom. Fram till denna punkt hade han ägnat sig åt att revoltera, en i grunden reaktiv och okreativ rörelse.


Låt oss jämföra de båda prästerna för en kort stund. Fader Merrin, spelad av Max von Sydow, framstår som fader Karras antites. Han är handlingskraftig, obändig i sin tro. Merrin framstår inte längre som en människa, fastän han ger signaler om att en gång kanske ha varit det. Han är på samma gång en av de djupare och en av de plattaste karaktärerna i filmen. Man kan tolka honom som en princip, den överjordiska Ordningen inkarnerad. När Ordningen ställs mot den revolterande Annanheten och kämpar med denna om Regans kropp, faller den till föga – i detta fallet på grund av ett dåligt hjärta. Påminner inte detta om vad Nietzsche säger om livskraftens ursprung i det Dionysiska, och dess frånvaro i det Apolloniska som skiljts från Dionysos genom tanken på det eviga?

I det här fallet har Dionysos, i form av demonen, övertaget över kroppen för det är han som har livskraften. Redan i filmens början får vi veta att ont bara kan fördrivas med ett annat ont, som fader Merrin påpekar medan han betraktar medaljongen som hittas i sanden i Irak – en medaljong som sedan återfinns mycket riktigt, runt halsen på fader Karras. Det innebär inte, som vissa uttolkare kanske vill ha det, en Kristendomens totala kollaps i maktlöshet inför det onda. Filmen är istället ett porträtt av det extatiska möte mellan krafterna som slutligen äger rum när en omöjligt upphöjd ordning möter en lika omöjligt alienerad Andra. Perversionerna är inte följden av den ena eller den andra kraften, utan är ett uppskruvat översvallande av samspelet mellan dem båda.


Fader Karras mot slutet av filmen, när han tar emot demonen i sin egen kropp 

Fader Karras finner sin frälsning i och med Demonens seger över Ordningen, när fader Merrin dör. Förskräckelsen över demonen förbyts i vrede och slutligen i en vilja att överkomma den till varje pris – men inte i någon transcendent guds namn (i själva verket gör han sig till en dödssyndare genom att ta emot demonen i sin egen kropp), utan på grund av sin vilja att hjälpa flickan Regan. Så länge som Ordningen i form av Merrin var närvarande föreföll den tidigare så handlingskraftige Karras märkligt kuvad och förundrad – inte så konstigt, eftersom flickans besatta perversiteter på alla vis speglade hans egna – men med Merrins bortgång förändras han ögonblickligen till en handlande person igen. Han vågar livet, kanske kan man säga att han vill sitt eget utsläckande för att övervinna det som han inte kan samexistera med. På så vis övervinner han det och vinner individuationen tillbaka (Regan blir fri), till priset av sitt liv.


Därför menar jag att den sanna Exorcisten i den här filmen är demonen själv.

torsdag 15 oktober 2009

Vår minsta gemensamma nämnare - vårt största gemensamma ansvar

Som svar på torsdagens tankemässa på temat klimat och girighet, skrev jag den här krönikan. Jag blir upprörd och trött på att folk ska ifrågasätta motiven för ett handlande som är så uppenbart rätt och riktigt för alla som att bekämpa klimathotet. Spelar det egentligen någon roll om man är kristen eller muslim eller ateist när det är allas framtid man kämpar för?

Läs krönikan i sin helhet här.


Jorduppgång från Apollo 8

tisdag 13 oktober 2009

Årets näst mest prestigiösa fredspristagare


 Nyspråkets grundare, till vars minne vi utdelar årets pris


Det är mitt stora nöje, nej, mitt privilegium... att tillkännage vad som i allra högsta grad är ett politiskt pris, eller alltså en politisk pristagare. Fast kanske inte egentligen politisk, mera alltså...

Vänta. Skit också. Vi gör om.

*Hrm*

Den Svenska Snackademin har efter extensiva överläggningar beslutat att för år 2009 tilldela världens näst mest prestigiösa fredspris - George Orwells "Fredspris" till den Norska Nobelkommittén.

Detta har sin upprinnelse i kommitténs beundransvärda framsynthet, omstörtande djärvhet och banbrytande drag att i sant Orwellsk anda utdela Nobels Fredspris till en av världens största krigshetsare. Vi i Snackademin är övertygade om att den Norska Nobelkommittén i sin gärning har uppvisat en integritet som kommer vara ett bestående föredöme för "fredsaktivister" runt om i världen och vars djupgående förståelse för Orwells tankar tjänar till att inspirera människor i alla länder till ett mer "fredligt" förhållande till sina grannar.

Tillkännagivandet sker genom Snackademins eget organ, det ymnighetshorn av visdom som är bloggen Saturnalier och "priset" självt med den tillhörande "belöningen" kommer att utdelas av Partiets "små, små änglar" i en liten privat ceremoni på hemlig ort inom en snar framtid.

måndag 12 oktober 2009

Polisen och jag

MÖTE MED MISSTRO

Det kittlar till i maggropen när blåvita bilar sakta rullar fram längs gatan. Svartklädda män panorerar betongen och människorna. För ett kort ögonblick blir jag till en terrorist, en potentiell upprorsmakare, en hustrumisshandlare (fastän jag inte är gift), en samvetslös djurplågare, en snattare av små symboliska ting; jag blir helt enkelt samhällets baksida för en kort sekund. Är vi inte egentligen alla brottslingar?

Om vi inte hade polisen så skulle någon få lov att uppfinna den. Mot vilka skulle vi annars leva ut våra fantasier, de undertryckta, vår vrede över ordningen. Ingen har frågat mig om jag ville födas i Sverige, som svensk. Jag har aldrig skrivit under något papper på att jag godkänner våra lagar eller vår politik; man har bara slussat in mig i systemet eftersom jag inte har protesterat. I praktiken är jag ett offer för en negativ avtalsbindning.

Om jag ville göra uppror mot Sverige skulle jag bli tagen av polisen och fängslad. Är det så konstigt att det någonstans under ytan finns en existentiell frustration som är inbakad i själva principen för medborgarskapet? Är det inte denna frustration, så otillåten som den är, som för ett kort ögonblick förvandlar mig till skurk när jag känner Ordningsmaktens blickar på mig?

Det är en känsla av att vara genomskinlig, som om Ordningen kunde veta mitt innersta (den har ju onekligen varit med och format det), och i den genomskinligheten är jag utsatt, laglös. Sedan vinner förnuftet kontrollen igen. Jag går bekymmerslöst vidare, knappt märkbart ärrad av denna vardagliga kollision med Ordningsmakten.


Några marginaliserade företrädare för 
Oordningsmakten får separata
duschrum på polisstationen.

I LOVE TO HATE YOU!

Staten är en kompromiss av tusentals stridande viljor. Polisens agerande är i någon form alltid ett uttryck för den rådande viljan, på precis samma sätt som alla andra samhällsinstitutioner, till exempel Försäkringskassan och Skolverket. Men ingen annan institution har fått en så rik flora av symboler, fetischer, slagord och ramsor som våra kära poliser. Visst är det lite konstigt? Försäkringskassan är kanske inte riktigt lika radikal med sina repressalier, men någon liten fetisch borde vi ju ha hunnit hitta på tycker jag.

I väntan på en ny och försäkringskasserelaterad dräktgenre får vi väl hålla till godo med läder, uniformer och handklovar. Inte helt fel, enligt somliga... till exempel Victor i Village People!

De syns överallt och berikar på ett storslaget sätt våra liv med lika delar ångest och trygghet. Vad skulle vi göra utan den fantastiskt läckra uniformerade estetik som bara polisen kan ha gett upphov till? En ärtig Mardi Gras-flata med leksakspistol räckte för att göra min dag när jag skrev den här bloggen. Dessutom, återigen, vart skulle vi rikta vår vrede och oro, utan polisen? Vem annars är tillräckligt robust för att bära ansvaret för allt som är fel i samhället?

I vänsterkretsar blir polisen ofta generöst mytologiserad, den är ett fantastiskt objekt att rikta sitt agg och sin misstänksamhet mot. Det blir särskilt tacksamt att vara antipolisiär när de blir våldsamma och provocerar fram kravaller helt utan anledning.

Man känner sig sällan så förträfflig som när man överträffar samhällets egna försvarare. Det är nästan som att man får hämnd på den där känslan av orättvisa som kommer av att man aldrig själv fick välja hur världen ska se ut.


Finns det något snyggare, mer stilrent,
än en tvättbräda i uniform?

RÄTTSSKIPARE I BÅDA LÄGER

Det är en spänning i luften. Demonstranterna har samlats och myllrar på torget och polisen är redan där med flera piketbussar. Banderoller strövar planlöst omkring runt om oss, över våra huvuden, medan demonstrationsledarnas genomträngande röster får betongen att skalla.

Sällan ropar man så mycket, så ivrigt, så övertygat. Man ropar till alla, men inte till någon. När tusen röster höjs är det anmärkningsvärt att ingen av dem riktar sig till polisen. En granithård zon av ickekommunikation skiljer grupperna åt, fastän båda läger borde ha allt att vinna på att kommunicera. För den som vill åstadkomma en samhällsförändring är polisen ofta ett stort hinder på vägen dit. Ett hinder som man måste leva med och verka runt, förhoppningsvis utan eldgivning. Men en trevande vapenvila är inte detsamma som fred.


Lagens långa arm, folkets långa näsa.

Kanske är det denna ständigt återkommande symboliska laddning, en slags kollektiv oidipal drift att nedgöra den Faderliga ordningen, som ytterst är skyldig till att demonstranter så ofta glömmer bort att de egentligen alltid är på polisens sida? De är inte motsatta varandra utan är intimt förbundna. Det hör man på blotta namnet ”polis”, som ursprungligen betydde ”stat”. Låt mig utveckla...

DEN VERKLIGA FIENDEN

En enkel men essentiell definition av polisen är, en aktiv samhällsuppbärande kraft. Den raka motsatsen till en polis är dock inte en aktiv samhällsomstörtande kraft i form av kriminella, vilket vi ju fick lära oss som barn. Inte ens de som vill bygga nya samhällen på tvärs mot det som polisen bevarar, är i någon som helst grad en motsats till polisen.

Nej, motsatsen till våra älskade poliser är istället den passiva samhällsomstörtande kraften. Det är den kraften som aldrig syns och aldrig agerar, men som långsamt får allting att rosta sönder inifrån. Den verkliga motsatsen till en polis är en soffpotatis.




"Tanken att poliser skulle vara våldsamma har ingen förankring i verkligheten. Vill du lukta på min blomma?", var denne polismans kommentar om de senaste diskussionerna kring polisvåldet.

Polis och demonstranter strider för att de båda delar ett engagemang för samhället. Metoderna varierar. Båda grupper svartmålar varandra. Godtycket tar överhanden över nyfikenhet och dialog. Vi måste påminna oss om att samhällen blomstrar av engagemang i alla dess former. Livet behöver ett visst motstånd för att växa sig starkt.

I väst har bekvämligheten blivit så stor att den är ett direkt hot mot det sunda samhället. Långsamt, mitt framför våra näsor, har våra rättigheter inskränkts och våra nätverk av möjligheter förtvinat. En makthegemoni har i mjugg tillskansat sig herraväldet över samhället och därmed fört in det i den oundvikliga nedåtgående spiral av dekadens som verkar vara ändhållplatsen för varje civilisation vi hittills känt till.

Vill du förändra din samtid så bör du känna din fiende. Den är inte där du tror att den är. Batonger må blixtra – de tjänar fel herrar, men deras slag är som fallande dun bredvid den himlarämnande tyngd som är folkets slöhet.

Minns alltid att du står där på torget för att ingen annan gör det. Polisen tjänar i grund och botten staten, och staten utgörs av folket. I denna insikt upphör vi att vara alienerade och utpekade. Vi försonar oss från alla våra existentiella brott mot Ordningen först när vi börjar kämpa för en ny och bättre ordning. Då sker en förvandling; kreativa krafter tar överhanden över resignationen vi tidigare kände och vi får syn på resignationen själv som varande den sanna fienden.

När folket tittar bort dras de giriga och dekadenta till makten som råttor till nedfallna smulor. Polisens metoder är bara symptom som skvallrar om samhällets och den rådande maktens natur, och ansvaret för den ligger helt i våra egna händer.


Visste du att världens snällaste farbror är trafikpolis i Tokyo?

TILL SIST...
Det är tydligt att något är ruttet på många håll i den svenska polisen idag. Vi har hört om rasistiska tillmälen i Rosengård, och än värre är så klart att polischefen kände till vad som försiggick och underlät att agera. De senaste åren har vi sett tveksamma dödsskjutningar med likaledes vanskliga domslut, vi har sett våldsamma påhopp och nu senast en person som avlidit på grund av onödig polisbrutalitet. Få åtalas, än färre blir fällda. Det liknar allt mer en camorra som har våldsmonopol och saknar ett fungerande system för ansvarsutkrävning. Trenden är så tydlig att man måste ha en IQ långt under rumstemperatur för att det inte ska bli pinsamt uppenbart att det rör sig om yrkespersoner som håller varandra om ryggen. Det allra mest slående exemplet är fortfarande Göteborgskravallerna.

Jag har försökt visa på att vi inte kan lägga skulden utanför oss själva. Det är bara en väg till svartmålning och fördömande. Man får aldrig tappa siktet för människan under uniformen och aldrig få för sig att man är bättre än dem, oavsett hur illa de må bete sig ibland. Det är inte lätt, speciellt när man ser korruptionen i vitögat och ser sin maktlöshet. Men vanmakt är en ohyggligt nedtryckande kraft som man måste bekämpa med varje pris. Därför måste vi kunna skratta också när det är som svårast. Jag gillar poliser egentligen. Det är en väldigt fin sak att arbeta för allas trygghet och välbefinnande. De förtjänar att hyllas, så länge som man gör det med glimten i ögat.



Kling och Klang, 
ett skällsuttryck 
som sprider värme



Min barndoms hjältar var poliser!
Som Bill och Bull fast med mustasch.