Mordet på moderniteten

"”Den som inte ser bakåt när hen går framåt får se upp”"

- Tage Danielsson

Idag är det Förintelsens minnesdag och vi gör nya försök att formulera en erfarenhet som ingen av oss själv har gjort. Med ordens hjälp kan vi ändå väcka känslorna till liv. Fasan och nihilismen. "Auschwitz finns, därför kan inte Gud finnas", som förintelseskildraren Primo Levi skrev.

Gud är död! Gud är död, och vi har dödat honom! Så skrek profeten i Den glada vetenskapen. Inga oceaner av vatten kan tvätta bort guds blod från våra händer, skrev Nietzsche. Spåren efter dådet märker urberget. Guds dödsskrik förklingar aldrig.

Hör vi det ännu, ljudet av mordet på den Andre, Juden, Gud, eller har det blivit ett bakgrundsbrus, en naturlig del av den moderna ljudbilden? Ett diktonianskt ”Orladoffa doschkoff”, internaliserat?

(Orlodoffa doschkoff

orlodoffa doschkoff:)

det är maskinen –

jag.

Stänger och hjul

och

nitnaglar skruvar och muttrar

drivremmar (doschkoff) –

många män har gjort mig

släggat och putsat och hamrat och filat

fin är jag fin (orlo)

skinande

sjungande

rungande

skakande

golv och tak.

- Utdrag ur Maskinsång av Elmer Diktonius

Förintelsen blev möjlig för att vi rörde oss från en värld av obeskrivliga värden till en värld av mätbarhet, menar Zygmunt Bauman. Industrins massproduktion gav oss också föreställningen om massdestruktion. 

Aldrig har det kanske varit så lätt att beskriva människor i termer av stereotyper, som i ett samhälle där alla förbrukningsvaror var stereotyper av sig själva. Det enda som utmärkte ens eget hem från det mittemot var numret på porten. Ett nummer som det starkaste egna, inte en tillvaro, inte ett hem som gått i arv, utan ett massproducerat ad hoc som gick under beteckningen ”standard”.

Historielösheten sammanfattas av dessa siffror: Nummer som bränns in på handleder, administrativa åtgärder. Rakade huvuden och tolvkuvertsserviser. Ett förallmänneligat främlingsskap, ett krackelerat subjekt vars kringströdda likdelar någon måste bära.

Hur gestaltade nazisterna en hel samtids känsla av identitetsförlust, egentligen hela världens känsla av modernitet? De satte identitetsförlusten på anstalt. Likt plågade dårar som använder dockor eller fångar för att ställföreträda den egna smärtan, påtvingade nazisterna hela sin samtids alienation på ett folk, under rituellt kontrollerade former. Trodde de sig därigenom kunna mörda hela det tyska folkets främlingsskap i ett storslaget fascistiskt katharsis: Rening genom att iscensätta deras egen egen plåga med andras kroppar?

Jesus var människa, men också jude. Berättelsen om hans död på korset handlar om våra synder, sägs det. Just idag talar den gamla symboliken med förnyad kraft, åtminstone för mig själv: Den enda skillnaden mellan syndabock och offerlamm är ju tonfallet. Alla de judar som dog i nazisternas makabra iscensättande av mordet på moderniteten och alltings upplösning, dog också för våra synders skull.

Men när lammen tystnar måste vi höja våra röster. Vi måste sörja med de döda, vi måste fortsätta formulera deras erfarenheter med nya ord, och ett nytt språk som talar in i samtiden. Vår solidaritet med offren får inte gå dithän att vi låtsas som att nazisternas grymheter var oförklarliga, omänskliga undantagshandlingar som genom sin ondska blir oförklarliga och därmed onödiga att sätta sig in i. Vi kan ta avstånd från Auschwitz tusen gånger utan att för den sakens skull se vad som pågår under våra egna ögon.

Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen, sade Primo Levi också. Hans nummer var 174 517.  

Mattias Irving