Relativisten retalierar

Idag signerar DN:s Karin Svanborg-Sjövall en ledare om risken att relativisera förtryck av kvinnor i religionens namn. Känns det igen?

Den långvariga liberala aktiviteten att peka och ropa ”kulturrelativist” har ända sedan början handlat om att ställa upp en sofistikerad fågelskrämma. För vem är egentligen relativisten i sammanhanget?

Den kritik som DN:s ledarsida riktar mot mellanösterns kvinnoförtryck med dess religiösa övertoner, gör en tydlig poäng av att allt förtryck är absolut för den drabbade. Därmed sviker de så kallade ”kulturrelativister” som varnar för att demokratiseringsprocessen undergrävs av överdrivet fokus på politisk islam i västerländska medier. De som drabbas av förtrycket har enligt ledaren ”föga hjälp av en aldrig så sofistikerad postkolonial analys”.

Nu är det så att religiös misogyni inte nämnvärt skiljer sig från andra former av misogyni i samhället. Ideologin om kvinnans underordning tar sig olika uttryck beroende på kontext, men det är inte egentligen på djupet någon skillnad på den sekulära porrfilmens ogenerade sexuella maktfantasier och djupt religiösa föreställningar om kvinnlig ondska som måste kontrolleras av mannen.

Historiskt sett har det varit uppenbart att sekulariseringen av Europa inte på något vis innebar att den institutionaliserade misogynin försvann. Den ändrade bara karaktär. Kvinnan befriades från den religiöst motiverade huvudduken, men hennes strävan efter jämlikhet, rösträtt och frihet sjukförklarades av dåtidens sekulära läkarvetenskap. Ett förtryck ersatte ett annat. Idag fortsätter förtrycket av kvinnor i offentligheten bland annat genom en diskursiv kapitalistisk batterield av repressiva och extrema kvinnoideal i reklam, blockbusterfilmer och livsstilsmagasin. Religionen är borta, förtrycket består.

Det är sällan som seriösa debattörer i Sverige idag förnekar att det fortfarande pågår ett systematiskt kvinnoförtryck i samhället. Men mellanösterns hårda kvinnoförtryck förklaras av samma debattörer med religiösa praktiker, inte med patriarkala strukturer. Hur ska vi förstå detta?

Kanske menar Karin Svanborg-Sjövall att det finns en väsentlig skillnad mellan Kristendomen och Islam. Det skulle kunna förklara varför sekulariseringen av Europa inte åtgärdade misogynin, medan en sekularisering av mellanöstern skulle vara en rimlig väg att åstadkomma detsamma. Men det finns inget stöd för ett sådant antagande. Kristendomen och Islam är två religioner som snarare är mer lika än de flesta andra religioner. I båda fallen är spännvidden extremt stor vad gäller tolkningar och traditioner. I båda fallen har religionens skick och seder muterat i takt med samtidens förändringar.

Svanborg-Sjövall gör sig själv skyldig till relativisering när hon missar att se de generella och överväldigande likheterna i religionens mekanismer och istället fokuserar på de ytliga skillnaderna.

Detta är anledningen till att vi utmålade kulturrelativister menar att ett överdrivet fokus på politisk islam i själva verket kan sätta käppar i hjupet på en demokratiseringsprocess. Demokrati byggs genom allmän och lika utbildning, en materiell standard som kan hålla fattigdomen stången, och lika möjligheter till delaktighet i samhälleliga beslutsprocesser. Givet att dessa villkor uppfylls är sekularisering i betydelsen religionsfrihet något oundvikligt och ett tecken på en fungerande demokrati.

Förtryck förebyggs inifrån, genom en infrastruktur som stärker människor att höja sina röster och utkämpa sina egna politiska strider, givetvis med omvärldens stöd och uppmuntran. Att lägga resurser och tidningsutrymme på att kritisera religiösa praktiker är att helt missa målet: Förtryckare kan kritiseras i all evighet utan att något händer. Det är först när folket får politisk makt som verklig förändring kan ske.

Mattias Irving

SD bedriver krig mot feminismen

Idag skriver jag en kort drapa på Newsmill som svar till tre medlemmar ur SD:s partistyrelse, som kommer med nya befängda påståenden om aborter och kvinnors rättigheter. Min artikel går att läsa här.

Som vanligt hatas det till höger och vänster. Jag skriver en längre kommentar till Newsmills generösa upplaga med mörkermän och antigenustroll lite längre ner på samma sida. Smaklig läsning. Eller...

SCUM-kritiken en god satir i sig

Valerie Solanas (bild: Wikipedia)

Idag kan en läsa min debattartikel i tidningen Tro & Politik, som handlar om kritiken mot att Turteatern har satt upp SCUM-manifestet under hösten. Kvinnohatarna har nu i sedvanlig ordning ägnat månader av sin och vår tid åt att, ja, hata SCUM och alla som rör vid manifestet med eller utan tång.

Jag försöker i min artikel förklara varför deras hat är inte bara korkat, utan också en förlängning av samma tröttsamma jargong som en gång i tiden skapade behovet av ett SCUM-manifest från början.

Ett axplock av artiklarna om SCUM denna höst finns nedan. Med en viss varning utfärdad för att många av dem är rent fördummande läsning. Debatten om SCUM håller som vanligt enbarmligt låg nivå, eftersom den mobiliserar en mängd mycket högljudda konservativa som hellre skyltar med sin okunskap för hela världen än låter detta enda manifest gå oemotsagt förbi.

SvD 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 GP 1 2 3 SR 1 2 3 4 5
Newsmill 1 2 3 4

Vissa artiklar är vansinnigare än andra. KDU:s förbundsordförane Aron Modig står för en av höstens mer spektakulära tankevurpor, här på Newsmill. Min fascination för detta övertydliga ungdomsförbund fortsätter.

Den borgerliga spiksoppan behöver mer salt!

Fredrik Segerfeldt, författare och skribent, skriver på SVT Debatt under rubriken Lägg ner genusvetenskapen!. Där drar han slutsatsen att genusvetenskap inte är en disciplin med akademisk bäring, till skillnad från den vetenskapliga nationalekonomin. Saturnalier är av åsikten att Segerfeldts egen text utgör ett förträffligt, om än inverterat, lackmuspapper att mäta akademisk bäring mot.

I början av sin text skriver Segerfeldt om akademiska discipliner som verkar med ena foten i politiken. Där passar han även på att kalla det ett problem att det finns miljöforskare som engagerar sig i miljöfrågor. Därefter kastar han sig över genusvetenskapen.

I ena andetaget reserverar sig Segerfeldt för att döma ut en hel disciplin alltför hastigt. Med hans egna ord: ”Så bör man inte agera, som hederlig intellektuell.” En klädsam inställning, kan tyckas. I nästa andetag drar han slutsatsen att hela genusvetenskapen bör avvecklas, eftersom han har hittat ett ovetenskapligt citat på en genusvetares blogg. Den omnämnde genusvetaren Jonas Lindkvists blogg får därmed utgöra en tacksam spik i botten på Segerfeldts soppa.

Egentligen skulle det kanske räcka att sätta punkt där, med konstaterandet att Segerfeldts syn på intellektuell hederlighet av allt att döma är porös som en vällagrad grevé. För hur ska förhållandet mellan hans vidlyftiga slutsats och dess minst sagt anekdotiska bevisgrund annars tolkas? 

Detta hopkok hade behövt tas med en nypa salt - inte bara i den klassiska bemärkelsen, men också för att det ska smaka någonting alls. Maken till dåligt underbyggt generalangrepp har jag sällan skådat. Vore genusvetenskapen en belägrad stad kunde Segerfeldts angrepp liknas vid att släppa ut en sabeltandad mus utanför stadsporten och springa.

A propos akademisk trovärdighet, låt oss för all del inte diskutera det gungfly som Svenskt Näringsliv, tidigare arbetsgivare åt Segerfeldt, ännu klafsar runt i så att stövlarna kippar. Om det utfärdades medaljer i konsten att tysta sina egna forskare och föreslå straffavgifter för icke-näringslivsmässiga kurser, så skulle SN kunna tävla med de riktigt stora.

Uppdatering: Idag skriver Johan Ingerö i SvD om samma ämne. Det finns inte mycket att tillägga utöver vad som redan har sagts, förutom att Ingerö faktiskt hänvisar till en hel kurswebb innan han dömer ut genusvetenskapen. Han menar också att det faktiskt inte är säkert att det råder en maktordning mellan könen. Ett mycket märkligt påstående, när man ser sig om i världen.

Rabiatfeminism kommenterar Ingerö här.

Vägen till helvetet kantas av goda föresatser

Igår kunde popcornfilmssugna svenskar med eller utan popcorn bänka sig framför filmen Dumpa honom på bästa sändningstid. Medan kombon såg med växande skepsis mot tv-rutan följde jag replikskiftena med ett halvt öra, med resten av min varelse ordentligt nergrottad i de senaste turerna av Caremaskandalen.

I skrivande stund motarbetar jag aktivt varje impuls att skriva ett blogginlägg som indigneras över stereotyper. Men när Miljöpartiets Gunvor G Ericson och Martin Oscarsson försöker få män att ta ut sin föräldraledighet genom att argumentera för att de då får ligga mer, då ligger svordomarna långt ut i fingertopparna och kliar.

De ville så rätt, det blev så fel. Som Goethes Mefistofeles i Faust, fast tvärtom.

Jag kan förstå deras vinkel: Om man kan omdefiniera pappaledigheten till att bli en rättighet, någonting positivt, och inte en skyldighet för ett pågående jämställdhetsprojekt som männen skulle tänkas vara motsträviga till, då skulle det vara lättare att förändra språket kring frågan och mota antifeministerna genom att prata om det positiva istället.

Argumentationen förråder att man saknar förståelse för vilken position man själv intar i debatten. Dessa politiker har skrivit en debattartikel som skulle ha passat bra i tidningen Café, om de nu hade haft en opinionssida. Vilket de inte har, eftersom de sysslar med underhållning.

Nu har de istället skrivit i Aftonbladet, och där måste man som debattör rikta sig till en publik som faktiskt är intresserad av dessa frågor, och alltså redan för länge sedan lämnat dessa könsstereotypa föreställningar bakom sig.

Jag tror inte för en sekund att dessa artikelförfattare själva betraktar män som sexgalningar i första hand och familjefäder i andra hand. De har bara lånat en retorik från den del av samhället som förtjänar sitt levebröd på att framställa män just så: Nöjesindustrin. Filmer som Dumpa honom. Tidningar som Café och Slitz.

Nu ger de mot sin vilja legitimitet åt en trött och förlegad syn på manligheten. Vägen till helvetet kantas av goda föresatser.

It's a man's world in Stanford

Saturnalier är bloggen som blandar akademisk teori, popkultur, randfenomen och politik i en saliggörande och distinkt ogenomtänkt röra. Efter en period av politik allena förnöjer det att växla spår och blicka bakåt i tiden - närmare bestämt fyrtio år. Det ska handla om patriarkatet och hur det verkar på oss genom årtiondena.

Hur vet man att patriarkatet är verkligt, att det har ett påtagligt inflytande på vårt sätt att se världen? När man försöker att beskriva detta patriarkat, klä av det som i H.C. Andersens saga, så sägs det ofta att patriarkatet formulerar mannen som normen och kvinnan som det avvikande.

Alldeles nyss upptäckte jag ett utomordentligt "case in point" när jag slönätade och hamnade på en sida som beskrev Phillip Zimbardos ökända fängelseexperiment i Stanford (har lånat bilder till det här inlägget därifrån). Detta experiment har använts för att skedmata nybakade psykologistudenter i fyrtio år. Det är typexemplet på vad människor kan förmås att göra under fel omständigheter.

I korthet gick experimentet ut på att 24 utvalda studenter delades upp i två grupper - fångar och fångvaktare. Rutiner sattes upp och de skulle under en tid agera ut sina respektive roller i ett fängelsescenario. Det hela spårade snabbt ur. Fångarna gjorde uppror och vakterna utdelade allt hårdare fysiska bestraffningar. Experimentets säkerhet och etik kunde inte säkerställas så det avbröts i förtid.

Jag har sökt igenom de källor jag haft tillgängliga och inte hittat någon rapport som nämner ett väldigt enkelt faktum: att samtliga försökspersoner var vita män i tjugoårsåldern. Omformulerat hade Stanfordexperimentet kunnat säga handla om att man stängde in en av de mer våldsbenägna samhällsgrupperna under en längre tid och aktivt föresatte dem att interagera med varandra under repressiva och penalistiska former. Med de premisserna framstår resultatet knappast som så uppseendeväckande, eller hur?

Problemet är att det som gäller för den unge vite mannen har generaliserats till att gälla alla människor. Så har åtminstone lärdomen av Stanfordexperimentet kommit att formuleras på de samtida kurserna i gruppsykologi. Att Stanfordexperimentet inte används som källa på högre nivå i psykologisk forskning idag ändrar inte på något sätt det faktum att experimentet fortfarande är en stark berättelse som det stora flertalet psykologistudenter tar med sig från sina studier och förmedlar vidare som en okontroversiell sanning.

Genom en sådan berättartradition formuleras ett allmänmänskligt subjekt, som egentligen har sin grund i en upplevelse som vi inte kan beskriva på något annat sätt än som typiskt manlig. Det är patriarkatet när det är som mest verksamt. Samma studie utförd på enbart mörkhyade män och kvinnor, enbart vita kvinnor eller, varför inte, enbart muslimer hade aldrig använts för att skildra hur "Människan" fungerar.

Den psykologiska forskningen dras med en ständig snedfördelning i forskningsunderlaget. Det problematiseras sällan att försökspersonerna i de flesta fall utgörs av just studenter, en relativt smal tårtbit i demografin, samtidigt som stor betydelse fästs vid en stringent metod för själva kunskapsinhämtningen.