Pseudodebatt om teokrati

Ulf Lönnberg skriver i en artikel riktad mot kopimistsamfundets Gustav Nipe att det måste finnas en knivskarp gräns mellan religion och politik. Alternativet, som han utmålar det, är teokrati.

Det är lite ironiskt att läsa denna fundering komma från en medlem av Kristdemokraterna, det enda partiet i riksdagen som bygger sin politik på en religiös värdegrund. Sällan om någonsin tar KD ställning i någon fråga som kunde tänkas missgynna kristendomens närvaro i Sverige. Utifrån Lönnbergs egen definition får vi således lov att kalla även Lönnberg själv för teokrat. Vad det begreppet nu innebär, i hans ordbok? Är till exempel Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, där jag själv är medlem, ”teokrater” för att vi samlar både troende och politiskt intresserade?

Att vara teokrat innebär att önska ett statsskick där en gudom har den yttersta makten, och uttolkarna av de religiösa dogmerna har den största världsliga auktoriteten. Det är givetvis något helt annat än att någon som kanske råkar vara kristen eller kopimist dessutom förlänas en maktposition genom vanligt, politiskt arbete.

Politik är förvisso ett snårigt begrepp, men ett sätt att hitta rätt i den semantiska snårskogen är att göra skillnad på ”politik” och på ”det politiska”. Teokrati är antipolitisk till sin själva natur: Där ges inget utrymme åt det politiska samtalet, där olika aktörers intressen och åsikter bryts mot varandra. Samtidigt finns det givetvis ett element av något som vi kan kalla för politik inuti en teokrati, i form av bestämmelser, maktinnehavare och så vidare. Men politiken i teokratin är inte egentligen ”politisk”, eftersom där inte pågår ett levande samtal.

När Gustav Nipe säger att man inte kan skilja politik och religion så är det en truism. Religiöst färgade åsikter syns och hörs hela tiden, och skapar debatt. Självklart är de politiska. I intervjun i Dagen (22/3) som Lönnberg refererar till nämner Nipe också USA som ett av de länder där religionen spelar stor roll för politiken. Denna passage nämner inte Lönnberg med ett andetag, för då skulle det bli alldeles för uppenbart att hans tes om teokraterna i Kopimistsamfundet som bäst är ett rent påhitt, och som sämst vittnar om begreppsförvirring.

Lönnberg skruvar upp tonläget i slutet på sin artikel med orden ”bevare oss från kompimistfundamentalistiska teokrater”. Effektfullt, kan tyckas. Men när hela denna poäng bygger på antingen ett medvetet missförstånd eller en beklämmande okunskap, då ligger det närmast till hands att dra på smilbanden åt denna grötmyndiga avslutningsknorr.

Men hade detta varit en fråga som bara väckt munterhet, då hade jag inte satt mig att skriva denna artikel. Det lämnar en besk eftersmak när erfarna politiker slirar på sanningen på detta sätt. Om jag vore Nipe eller någon annan berörd kopimist skulle jag avstå från att replikera Lönnberg, för detta inlägg i debatten är under all kritik och förtjänar bara att avfärdas.

Mattias Irving

It's a man's world in Stanford

Saturnalier är bloggen som blandar akademisk teori, popkultur, randfenomen och politik i en saliggörande och distinkt ogenomtänkt röra. Efter en period av politik allena förnöjer det att växla spår och blicka bakåt i tiden - närmare bestämt fyrtio år. Det ska handla om patriarkatet och hur det verkar på oss genom årtiondena.

Hur vet man att patriarkatet är verkligt, att det har ett påtagligt inflytande på vårt sätt att se världen? När man försöker att beskriva detta patriarkat, klä av det som i H.C. Andersens saga, så sägs det ofta att patriarkatet formulerar mannen som normen och kvinnan som det avvikande.

Alldeles nyss upptäckte jag ett utomordentligt "case in point" när jag slönätade och hamnade på en sida som beskrev Phillip Zimbardos ökända fängelseexperiment i Stanford (har lånat bilder till det här inlägget därifrån). Detta experiment har använts för att skedmata nybakade psykologistudenter i fyrtio år. Det är typexemplet på vad människor kan förmås att göra under fel omständigheter.

I korthet gick experimentet ut på att 24 utvalda studenter delades upp i två grupper - fångar och fångvaktare. Rutiner sattes upp och de skulle under en tid agera ut sina respektive roller i ett fängelsescenario. Det hela spårade snabbt ur. Fångarna gjorde uppror och vakterna utdelade allt hårdare fysiska bestraffningar. Experimentets säkerhet och etik kunde inte säkerställas så det avbröts i förtid.

Jag har sökt igenom de källor jag haft tillgängliga och inte hittat någon rapport som nämner ett väldigt enkelt faktum: att samtliga försökspersoner var vita män i tjugoårsåldern. Omformulerat hade Stanfordexperimentet kunnat säga handla om att man stängde in en av de mer våldsbenägna samhällsgrupperna under en längre tid och aktivt föresatte dem att interagera med varandra under repressiva och penalistiska former. Med de premisserna framstår resultatet knappast som så uppseendeväckande, eller hur?

Problemet är att det som gäller för den unge vite mannen har generaliserats till att gälla alla människor. Så har åtminstone lärdomen av Stanfordexperimentet kommit att formuleras på de samtida kurserna i gruppsykologi. Att Stanfordexperimentet inte används som källa på högre nivå i psykologisk forskning idag ändrar inte på något sätt det faktum att experimentet fortfarande är en stark berättelse som det stora flertalet psykologistudenter tar med sig från sina studier och förmedlar vidare som en okontroversiell sanning.

Genom en sådan berättartradition formuleras ett allmänmänskligt subjekt, som egentligen har sin grund i en upplevelse som vi inte kan beskriva på något annat sätt än som typiskt manlig. Det är patriarkatet när det är som mest verksamt. Samma studie utförd på enbart mörkhyade män och kvinnor, enbart vita kvinnor eller, varför inte, enbart muslimer hade aldrig använts för att skildra hur "Människan" fungerar.

Den psykologiska forskningen dras med en ständig snedfördelning i forskningsunderlaget. Det problematiseras sällan att försökspersonerna i de flesta fall utgörs av just studenter, en relativt smal tårtbit i demografin, samtidigt som stor betydelse fästs vid en stringent metod för själva kunskapsinhämtningen.

Handsken är kastad

Svenskt Näringslivs senaste mediala karaktärssjälvmord har knappast gått någon förbi. Låt oss därför inte slösa på dyrbar lästid med att återge situationen ännu en gång.

Att SN vill ”sända signaler” som uppmanar folk att inte ”slöläsa” är givetvis en ren eufemism. Dessa floskler genereras av en oreflekterad, instrumentell och historielös syn på samhälle, ekonomi och människa.

Saturnalier välkomnar förvånande nog SN:s förslag och ser varmt fram emot den kommande Svälten. Inget vässar en penna så mycket som det iskalla raseriet hos en hungrande själ. Och vi filosofer är vana vid att svälta.

SN betraktar sig måhända som en förkämpe för effektivisering och tillväxt. Det som inte bidrar till ekonomisk nytta är helt enkelt irrelevant. Kanske ett symptomatiskt exempel på det hittar man på EmmaCharlottas blogg.

Ska jag vara en snygg debattör och helt förbise det faktum att SN i denna rörelse också aktivt försöker att sätta åt alla dem som läser just de kurser som lär folk att tänka kritiskt omkring kapitalism, hegemoni och patriarkat? Genom att peka ut humaniora som boven i dramat har man precisionsmarkerat den plats i samhället där samhällskritiken får sin återväxt. Det är som att flygbomba öknens enda oas.

Man vill alltså valla fåren, och förpassa katterna, de svårvallade, till randfenomenens oförklarliga utmarker, där terrängen är bister och nätterna kalla. De starka kommer att överleva, de svaga dukar under. Men jag blir gärna satt på undantag. Marginalen är ändå min naturliga miljö. Där skrivs de djärvaste texterna, formuleras de vildaste idéerna, smids de lömskaste planerna. Handsken är kastad, kapitalister. Svält oss, och beskåda vilka monster ni är på väg att skapa.

Läs fler spännande kommentarer från Sveriges skrivkunniga:

Bibliobuster - Feltänkt av Svenskt näringsliv

>>907 - Är du anställningsbar, lilla vän?

Actionfilosofen - Svar till Svenskt Näringsliv: Era fördomar skadar Sverige

Pressmeddelande från Lunds Universitet

Spionen.se

Litteratur och klass - Humaniora och de pengafixerade knäppskallarna 

Länklista: Sydsvenskan AB Nyhetspressen TV4 DN SvD SR SVT SVT#2 SVT#3 GP NT Expressen

Edit: SFS har redan hunnit gå ut med ett svar i SvD till Svenskt Näringsliv. Härligt med snabba puckar!

Fast...Var är de arga företagsledarna? Finns det inte en förgrymmad VD ute i Sverige som ryter till i detta läge, eller är det alldeles dött med intresset på kulturfronten bland de kapitaltäta? De borde rimligtvis inse att SN inte gör något för att förbättra näringslivets redan usla varumärke i kulturfrågor.

I väntan på kulturskymningen

Den borgerliga kulturen har äntligen fått en passande inramning - däri ryms allt det som icke ter sig vulgärt. Må så vara att det är en negativ definition som Göran Skytte har försett oss med, men vi kan ändå inte sluta applådera honom för hans storvulna ansats.

Applåderna dör först när vänster och höger hand börjar klappa i otakt. Det är som att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör, och försöket till hyllning havererar i absurdism. Dissonansen ger sig till känna när synapserna vaknar ur sin jublande slummer och riktar en kritisk blick mot den dunkelt upplysta epistemologiska brottsplats som Skytte setts lämna i brådstörtad hast föregående skymning.

Frågan förgrenar sig i två vitt skilda flöden, ett för varje hand som klappar. Det liknar en koan betraktad genom ett kalejdoskop. Å ena sidan, vad är det mer precist som Skytte utgjuter sin vredes skålar över? Å andra sidan, vilken ram är stark nog att fjättra den repetitiva, vilsna svulstighet som utgör det moderna kulturlivet?

För att inte riskera att vulgarisera också det innevarande inlägget med fler utropstecken än frågan förtjänar nöjer vi oss med att konstatera, att bland andra lekprogrammen och sitcomshowerna på teve faller under det vulgäras domvärjo i Skyttes kolumn. Det är lätt att sympatisera, och vänstra handen klappar ivrigt.

Den andra frågans flöde är ett floddelta av vindlande möjligheter och svindlande djup. Någonstans i den intellektuella malströmmen simmar säkerligen en insikt, vi hyser en dröm om en samaritisk barkbåt som på ett oförklarligt vis ska kasta ljus över denna kulturskymningens mordgåta.

Den borgerliga kulturen kan kanske bäst definieras av sin iver att särskilja sig. Den stänger ljusskyggt in sig på gallerier, i salonger, på särskilda tevekanaler och på teatrar med breda trappor och höga inträden. I det döende skenet liknar den en besynnerlig, rockklädd gestalt med stor aptit, begynnande förföljelsemani och en trogen skara utvalda följare. Den visar sig aldrig ute, gör aldrig själv några uttalanden – denna ära överlåter den åt sina försvurna talespersoner.

Samtidigt är denna gestalt sjukligt mån om att hålla sin följarskara växande. Han påminner lite om en sektledare, och en gärningsmannaprofil börjar ta form. Hans talesmän anländer således ständigt med nya namn på listan över följare, namn som Bob Marley och Charlie Parker (personer som inte längre kan försvara sig mot denna fientliga territoriella landvinning).

Tiden raderar uppenbarligen den vulgaritetens stämpel som dessa musiker tvingades finna sig i under sin levnad, och är bara något tillräckligt gammalt så genomgår det en förlösande apoteos. Precis som grisar som blir renade av gyttja stiger de upp ur dyn där de så länge tryckts ner och sällar sig till hjältarnas skara på stjärnhimlen.

”Till och med möglet adlar”, som Nietzsche uttryckte det.

Den borgerliga kulturen är mer plastisk än den vill ge sken av. Den hyllar det ickevulgära, men ändrar sannerligen sin standard allt eftersom åren går. Dess blick är stadigt fästad vid dåtidens storvulenhet, en dröm om fornstora dagar och en trehundra år gammal Stradivarius.

Endast en negativ definition kan rädda den glupande borgerliga kulturens ramar från att splittras och spricka från trycket inifrån av de motstridiga krafter som tvingas dela rum i dess växande buk. Bob Marley och Stradivarius? I shot the Sheriff i D-moll, tretakt?

Absurdismen som uppstår när två händer inte längre kan klappa i takt finner sin spegelbild i den borgerliga kulturens förvildade gytter av förgyllda statyer som trängs på besudlade bakgator i New Orleans. Det inre landskapet tappar all struktur, det växer tulpaner ur saxofonerna och Darth Vader spelar Simply the best på sin Stradivarius till skenet av miljoner kanoner som överöser oss med kaskader av ryska babusjka-dockor och Irländsk single malt-whisky, utan is.

Definitionen behöver inte kapsejsa; den epistemologiska stringensen måste bara först förmås mista sin skärpa. När solen väl gått ner ekar applåderna i mörkret. Barkbåten vaggas tryggt i hamn av den letargiska vågrörelse som bor i den världsfrånvända borgerlighetens dröm om en dåtid som på något sätt blivit odödlig och lever kvar ibland oss. Vad döljer sig under den borgerliga kulturgestaltens kappa om inte en zombie?

Se upp, Saturnalier varnar er, se upp för dess bett. Bli inte en av dem.