En vansklig diagnostik

Att norska experter skulle landa i att sjukdomsförklara Anders Behring-Breivik var en av säsongens riktiga lågoddsare. Inte för att han skulle vara uppenbart mentalt instabil, utan för att det vore i det närmaste ett angrepp på det liberala samhället att kalla honom frisk, att någonstans erkänna honom som en produkt av sin samtid.

Problemet med psykologisk diagnosticering är att bedömningskriterierna stundtals förändras från fall till fall. Det är lätt att snubbla vid gränsdragningen mellan vad som är faktiskt psykisk ohälsa och vad som kan härledas till andra fenomen.

Depression kan bland annat vara ett symptom på magnesiumbrist. I många fall vore det lämpligt att därför börja med att ta ett enkelt blodprov på den som vänder sig till psykiatriker med depressionsproblem. Om istället en dyr ångestdämpande medicineringskur inleds så finns risken att man dämpar symptomen och låter näringsbristen fortsätta.

Samtidigt finns det exempel som löper i andra riktningen, mot en underdiagnosticering i somliga fält. Jag tänker på många kraftfulla religiösa upplevelser som utan tvivel kan klassas som psykotiska, men i många fall underkänns som sådana av psykiatrin eftersom de ingår i en större kulturell kontext. Detta resonemang bottnar i så pragmatiska ställningstaganden som ifall den drabbade kan fungera i sin vardag eller inte. En högpresterande och karismatisk människa med allvarliga empatirubbningar kan komma ytterst långt i samhället utan att någonsin diagnosticeras.

Ett problem som norskt rättsväsende möter i fallet Behring-Breivik är att det inte finns några vedertagna straffskalor som riktigt kan svara an mot det angrepp som han begick mot samhället. Ett fängelsestraff på ett decennium skulle tjäna föga till för att utradera norrmännens förtvivlan och vrede gentemot denne man och hans illdåd. Att sjukförklara Behring-Breivik är, sett ur ett fullständigt pragmatiskt perspektiv, ett sätt att föra ut den moraliska skuldfrågan ur ekvationen och föra in hela skeendet i det mystiska, oförklarligas rike.

Det är ofrånkomligt att dåd som är så bisarra väcker en samhällelig känsla av otillräcklighet. Då kan psykiatrin lyftas som en sköld mot det upplevda samhälleliga tillkortakommandet, att inget uppenbart straff i det jordiska kan ställas mot denne terrorists gärning, utan att Norge i sin rättsutövning blir lika barbariskt som Behring-Breivik själv.

Psykiatrin förser samhället med en kliniskt doftande utväg ur detta dilemma. Stämpeln paranoid schizofreni är särskilt praktisk eftersom den förmedlar en känsla av exakthet samtidigt som den avskaffar denne enskilde människas subjektivitet.

Att sjukförklara Behring-Breivik ger det norska rättsväsendet ett alibi för att vårda honom på obestämd tid, långt från debattens blickar. Vi slipper hantera detta faktum att han aldrig hade sjukförklarats om han faktiskt hade blivit någon form av regent i Norge, som han trodde att han skulle bli.

Behring-Breiviks gärningar talar för sig själva. Frågan om hans mentala hälsa är alltför infekterad av dessa spektakulära omständigheter för att kännas relevant och opartiskt efterforskad.

DN1 DN2 DN3 AB1 AB2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 GP1 GP2 SVT SR

Tänk själv, människa!

Idag skriver jag en filosofisk fundering omkring moral och problemen med att den aldrig är universellt giltig. Det är en fundering som har vuxit fram genom ett meningsutbyte med Patrik Lindenfors på Förbundet Humanisterna, som under den senaste veckan har kommit med intressanta följdfrågor på förra veckans krönika i Seglora smedja.

Risken som kommer med att spåra moralens psykologiska härstamning, som jag gjorde i förra veckans Seglora smejda-krönika, är att man vid något tillfälle hamnar i frågeställningen om moralen i själva verket är godtycklig. Hänvisar den till ett objektivt gott, eller är den en blind impuls att benämna saker som rätta och orätta? Är moralen moralisk?


Tänk själv! Läs det här!

It's a man's world in Stanford

Saturnalier är bloggen som blandar akademisk teori, popkultur, randfenomen och politik i en saliggörande och distinkt ogenomtänkt röra. Efter en period av politik allena förnöjer det att växla spår och blicka bakåt i tiden - närmare bestämt fyrtio år. Det ska handla om patriarkatet och hur det verkar på oss genom årtiondena.

Hur vet man att patriarkatet är verkligt, att det har ett påtagligt inflytande på vårt sätt att se världen? När man försöker att beskriva detta patriarkat, klä av det som i H.C. Andersens saga, så sägs det ofta att patriarkatet formulerar mannen som normen och kvinnan som det avvikande.

Alldeles nyss upptäckte jag ett utomordentligt "case in point" när jag slönätade och hamnade på en sida som beskrev Phillip Zimbardos ökända fängelseexperiment i Stanford (har lånat bilder till det här inlägget därifrån). Detta experiment har använts för att skedmata nybakade psykologistudenter i fyrtio år. Det är typexemplet på vad människor kan förmås att göra under fel omständigheter.

I korthet gick experimentet ut på att 24 utvalda studenter delades upp i två grupper - fångar och fångvaktare. Rutiner sattes upp och de skulle under en tid agera ut sina respektive roller i ett fängelsescenario. Det hela spårade snabbt ur. Fångarna gjorde uppror och vakterna utdelade allt hårdare fysiska bestraffningar. Experimentets säkerhet och etik kunde inte säkerställas så det avbröts i förtid.

Jag har sökt igenom de källor jag haft tillgängliga och inte hittat någon rapport som nämner ett väldigt enkelt faktum: att samtliga försökspersoner var vita män i tjugoårsåldern. Omformulerat hade Stanfordexperimentet kunnat säga handla om att man stängde in en av de mer våldsbenägna samhällsgrupperna under en längre tid och aktivt föresatte dem att interagera med varandra under repressiva och penalistiska former. Med de premisserna framstår resultatet knappast som så uppseendeväckande, eller hur?

Problemet är att det som gäller för den unge vite mannen har generaliserats till att gälla alla människor. Så har åtminstone lärdomen av Stanfordexperimentet kommit att formuleras på de samtida kurserna i gruppsykologi. Att Stanfordexperimentet inte används som källa på högre nivå i psykologisk forskning idag ändrar inte på något sätt det faktum att experimentet fortfarande är en stark berättelse som det stora flertalet psykologistudenter tar med sig från sina studier och förmedlar vidare som en okontroversiell sanning.

Genom en sådan berättartradition formuleras ett allmänmänskligt subjekt, som egentligen har sin grund i en upplevelse som vi inte kan beskriva på något annat sätt än som typiskt manlig. Det är patriarkatet när det är som mest verksamt. Samma studie utförd på enbart mörkhyade män och kvinnor, enbart vita kvinnor eller, varför inte, enbart muslimer hade aldrig använts för att skildra hur "Människan" fungerar.

Den psykologiska forskningen dras med en ständig snedfördelning i forskningsunderlaget. Det problematiseras sällan att försökspersonerna i de flesta fall utgörs av just studenter, en relativt smal tårtbit i demografin, samtidigt som stor betydelse fästs vid en stringent metod för själva kunskapsinhämtningen.

En röd liten tråd

Evolutionspsykologi är konsten att förklara ett psykiskt fenomen genom att identifiera vilken evolutionär funktion det kan tänkas ha fyllt. Till exempel kan man försöka förklara att män tenderar att vara mer våldsamma än kvinnor med att det varit män som stod för jakten i det förflutna och således tjänade på att uppvisa aggressivitet i större utsträckning.

På det viset tror man sig kunna förklara psykets funktioner och hjärnans uppbyggnad. Förutsatt då, att man slätar över skillnaden mellan de båda orden "ursprung" och "förklaring" en aning.

Fastän Saturnalier har en djup inneboende misstro mot biologismer så följer vi vårt patos och säger "ja" först, för att låta frågan s.a.s. "evolvera" därefter. Låt oss därför med sedvanlig bravur vända oss till evolutionen för att finna förklaringen till alla våra märkliga mänskliga beteenden!

Saturnalier ställer därmed den första naturliga följdfrågan: Vilken evolutionär uppgift fyller evolutionspsykologin själv? Enligt teorin måste alltså någon i det förflutna ha fått ett övertag i det naturliga urvalet genom att tillämpa något slags... evolutionspsykologi på sin omgivning.

Det verkar otroligt, men är ändå inte alldeles otänkbart.

Tänk dig en slags urtida Sartre, fastän klädd helt i skinn (så såg de väl ut, eller?), i färd med att skydda den egna stammen mot inkräktare genom att förklara det bristfälliga och av arten förutbestämda beslutsunderlaget i motståndarnas erövringsplaner, för att på så vis övertyga dem om det existentiellt meningslösa i att påbörja en konflikt.

Detta kan ha gett sådana fördelar att de evolutionspsykologiskt lagda stamfödingarna (fastän givetvis i våra evolutionspsykologistiska ögon säkert något rent otroligt, nästan olidligt primitiva) skulle kunna ha en konkurrensfördel och alltså överleva lite bättre och sprida sina evolutionspsykologistiska gener.

Förklaringen klingar vackert, men här uppstår det ett aber - evolutionspsykologin kan bara rättfärdiga sin existens genom att påstå, att den genom att finnas till har lyckats främja arten. Och det är ju ett resonemang som man först måste vara evolutionspsykolog för att skriva under på.

Innebär inte detta något slags återvändsgränd för trovärdigheten? Nja, Saturnalier är på lekhumör och föredrar att inte låta bollen sluta rulla riktigt än. Låt oss rulla upp den här garnbollen ännu ett varv och använda evolutionspsykologins mäktiga verktyg ännu mer generöst!

Det måste bara finnas en evolutionär orsak till alla andra psykiska fenomen och mänskliga beteenden också. Utmaningen är enkel: att identifiera hur vissa av mänsklighetens mer framträdande drag på något enda sätt kan tänkas ha hjälpt arten någon gång i det förflutna. Till exempel den universella svårigheten att dela en restaurangnota på fyra personer, fascinationen för att klä små hundar i kläder, och kanske även det förunderliga faktum att vi aldrig lär oss att bara hålla oss borta från småstadskarnevalerna.

Hör upp! Om man nu lyssnar noga kan man höra det förväntansfulla suset av evolutionspsykologer, den distinkta lukten av för mycket bläck, ivriga kråkor som förryckt hoppar omkring på oskyldigt papper. De vill sätta tänderna i dessa frågor, de vill motbevisa Saturnaliernas lekfullt arroganta ton med ett tidstypiskt teoribygge. De snickrar sig blinda medan restauranger på ett magiskt vis förvandlas till arenor för stenåldersmänniskors sociala instinkter att spela fritt, små hundar transformeras till objekt för missriktade föräldrainstinkter och småstadskarnevaler... ja, allvarligt talat, vem vet?

Det förgångna förklarar kanske ingenting ändå. Vad som sker när vi vänder blicken mot förutsättningar är att vi väljer att avgränsa oss till ett spann av förklaringar som bygger på en linjär, kausal tidsuppfattning. Vi ansluter oss till den moderna vetenskapens omättliga ackumulering av data, ett märkligt teoribygge som på samma gång är ett korthus och ett elfenbenstorn.

Kanske kan evolutionspsykologin förklara, inte det förgångna själv, men vårt förhållande till det förgångna - på vilket sätt det är närvarande för oss, idag. Vi betraktar det som något gåtfullt, inneslutet i strödda, kvarglömda ledtrådar som står att finna i allt vi ser och gör i det dagliga livet.

Men för att isolera dessa fragment, dessa garntrådar som löper genom historien, måste vi avkoda världen och tränga förbi de yttre skeendena, restaurangbesöken och karnevalerna. De verksamma principerna är alltid dolda för oss någonstans bakom dessa skeenden, och därför upptar skeende och sken samma koordinater i den vetenskapliga läran om världen - Platons grottliknelse gör sig osökt påmind; analogin är utan tvekan slående.

Det stora problemet med att finna en struktur, som till exempel en historisk evolutionär förklaring till våra mänskliga beteenden, är det antagande som ligger till grund för detta sökande - att vi genom att strukturera någonting helt plötsligt skulle ha gjort det genomlysligt, på något sätt begripligt. Det hänger kanske ihop med vårt sätt att betrakta strukturer över huvud taget.

Någonstans tror vi nämligen att det finns en ursprunglig, "strukturbefriad" utgångspunkt som vi själva kommer ifrån i det vi strukturerar upp tillvaron. Men hur ska en struktur kunna förklaras, utom med hjälp av en annan struktur - som till exempel en tankemodell? Och när denna tankemodell ska rättfärdigas eller begripliggöras, då måste det ske med hjälp av ytterligare nya modeller. Det blir som femåringen som förstör din eftermiddag genom att (till synes oskyldigt) börja med att fråga varför det snöar om vintern.

Barn, liksom små påklädda hundar, kan tjäna som påminnelser om hur lätt det är att falla in i den oändliga regressens tristess. Vi ställs inför faktum, det är inte bara världen där utanför som ibland verkar knäpp och ologisk - till och med strukturerna vi hittar på för att förklara världen bygger själva på en strukturalitet som, när allt kommer omkring, är obegriplig för oss så länge som vi envisas med att söka svar i något slags ursprunglighet. Historiens röda garntråd avslöjar sig kanske till sist som en Möbiusslinga.

En sista reflektion - är inte evolutionspsykologin lite som att försöka fånga regndroppar med fjärilshåv? Ett roligt tidsfördriv, med begränsad utdelning.