Identitetens dimensioner

Som ett led i diskussionen om identitet som just nu genomsyrar flera debatter där jag är närvarande - den ständigt pågående självreflektionen inom kyrkan, Sverigedemokraternas hjärtefråga om den svenska identiteten, frågorna omkring tolkande identitet kontra fastställd identitet - tänkte jag skriva en serie allmänna reflektioner omkring identitetens dimensioner.

Förhoppningen är att skapa en viss utökad förståelse för vad identitet är och kan vara, hur identitet fungerar, vad olika identiteter gör med oss, och en kartläggning av några av de förhållningssätt vi har till "identitet" idag. Det är inte tänkt att utgöra raketforskning, inga cutting-edge-teorier från den akademiska världen, men kanske en enkel handbok för den intresserade att orientera sig efter.

Identitet har för allt väsentligt tre viktiga dimensioner: En politisk, en psykologisk och en ontologisk. I detta inlägg skriver jag om politisk identitet.

Politisk identitet

Vad innebär det att hysa en identitet som politisk varelse? Den traditionella förståelsen av politisk identitet beskrivs ofta som ren partitillhörighet. Men att ha en politisk identitet handlar i grund och botten om att finnas till i ett samhälle, och hur en interagerar med det samhället.

För att förstå politisk identitet måste vi också börja med att förstå vad det politiska är och innebär. Politik kan definieras som processen att erövra och utöva makt i offentliga sammanhang. De intressanta orden i sammanhanget är "offentlig" och "makt". Att ingå i ett sammanhang med en politisk identitet är att träda fram som en synlig deltagare i ett stort maktspel.

Makt kan uttryckas på många sätt. Svenska kyrkan har till exempel makt genom faktorer som ålder, traditioner, ekonomiskt inflytande, geografisk utbredning och stort medlemsantal. Enskilda debattörer kan ha makt i form av exempelvis anseende, kunskap och kontakter. 

Makt är därför ett svårdefinierat fält, också för att det som kan utgöra en maktfaktor i en kontext kan vara en direkt försvårande omständighet i andra kontexter. Etnicitet och religion är två sådana fält vars status kan skifta oerhört i olika kontexter. Därmed kan en också påstå att det är kontexten som till syvende og sidst avgör vad som skapar makt och inte. Det brukar kallas ett strukturalistiskt synsätt på makt.

Vi kan inte alltid själva bestämma vår position eller vår makt. Den kan avgöras åt oss, av någon annan med mer makt, eller av kontexten i vilken vi befinner oss. I en brinnande tågvagn full med akademiker kommer makten att tillfalla den med brandsprutan, oavsett utbildning. Samma människor har helt andra inbördes maktpositioner i till exempel kampen om att få sin text publicerad i en branschtidning.

Andra kan vilja omförhandla vår position. Jag kallas till exempel kristen av vissa och okristen av andra. Beroende på vilken kontext detta fälls i får deras påståenden olika stort inflytande på min politiska (alltså offentliga) identitet, helt oavsett hur jag själv skulle definiera mig.

Ett annat tydligt exempel är Anders Behring Breivik, som protesterade vilt mot sin sjukdomsdiagnos. Men hans protester mot denna nya identitet som samhället ålade honom blev inte hörsammade. Först när andra personer med inflytande inom psykologins fält började att ifrågasätta diagnosen skapades det en allvarlig diskussion. Breivik själv är, liksom snart sagt alla andra psykiatripatienter, maktlös i denna fråga.

Politisk identitet rör sig därför alltid om en förhandling mellan olika aktörer och krafter. Vissa politiska skolor tenderar att inte lägga särskilt stor vikt vid den politiska identiteten, just eftersom den är så flytande och förhandlingsbar, oviss. Identitet betraktas då ofta som något privat och inneboende, icke förhandlingsbart. Det är en vanlig åsikt inom konservativa tankeströmningar.

Konservativa tankeströmningar har ofta legat den politiska eller ekonomiska makten nära, historiskt sett. Det är viktigt att påpeka detta, för den som inte är van att underkastas andras definitioner av det egna jaget kommer heller inte ha lika lätt att förstå hur kraftfull den politiska identiteten kan vara.

Sara Ahmed skriver i början av sin bok Vithetens hegemoni om upplevelsen av att identifieras ut som mörkhyad kropp i en värld där vita bestämmer vad det innebär att vara mörkhyad. Det som varit hemtamt och eget blir plötsligt främmande och ovisst. När poliser stannar en på gatan bara för att en är mörkhyad i ett område där många brott begås, hur långt kan en lita på samhällets välvilja, på att bli trodd när ord står mot ord? Vad gör det med självbilden när så kallade normalfördelningskurvor visar att minoritetspopulationer har lägre IQ än den etniska majoriteten? Också den mest subjektiva upplevelsen av det egna jaget underkastas då det politiska spelet av definitioner. Den psykologiska och till och med den ontologiska identiteten är inte kompromisslöst åtskilda från den politiska.

Varför då göra den uppdelning som gjorts i dessa inlägg? Främst görs den av pedagogiska skäl. Det är en gränsdragning som i allra högsta grad kan och bör ifrågasättas. Men någonstans ska diskussionen om identitet ta sin början, och utan förkunskaper är det svårt att tränga in djupare i frågan om identitetens aspekter. Fler inlägg i den här lilla bloggserien kommer framöver.

En röd liten tråd

Evolutionspsykologi är konsten att förklara ett psykiskt fenomen genom att identifiera vilken evolutionär funktion det kan tänkas ha fyllt. Till exempel kan man försöka förklara att män tenderar att vara mer våldsamma än kvinnor med att det varit män som stod för jakten i det förflutna och således tjänade på att uppvisa aggressivitet i större utsträckning.

På det viset tror man sig kunna förklara psykets funktioner och hjärnans uppbyggnad. Förutsatt då, att man slätar över skillnaden mellan de båda orden "ursprung" och "förklaring" en aning.

Fastän Saturnalier har en djup inneboende misstro mot biologismer så följer vi vårt patos och säger "ja" först, för att låta frågan s.a.s. "evolvera" därefter. Låt oss därför med sedvanlig bravur vända oss till evolutionen för att finna förklaringen till alla våra märkliga mänskliga beteenden!

Saturnalier ställer därmed den första naturliga följdfrågan: Vilken evolutionär uppgift fyller evolutionspsykologin själv? Enligt teorin måste alltså någon i det förflutna ha fått ett övertag i det naturliga urvalet genom att tillämpa något slags... evolutionspsykologi på sin omgivning.

Det verkar otroligt, men är ändå inte alldeles otänkbart.

Tänk dig en slags urtida Sartre, fastän klädd helt i skinn (så såg de väl ut, eller?), i färd med att skydda den egna stammen mot inkräktare genom att förklara det bristfälliga och av arten förutbestämda beslutsunderlaget i motståndarnas erövringsplaner, för att på så vis övertyga dem om det existentiellt meningslösa i att påbörja en konflikt.

Detta kan ha gett sådana fördelar att de evolutionspsykologiskt lagda stamfödingarna (fastän givetvis i våra evolutionspsykologistiska ögon säkert något rent otroligt, nästan olidligt primitiva) skulle kunna ha en konkurrensfördel och alltså överleva lite bättre och sprida sina evolutionspsykologistiska gener.

Förklaringen klingar vackert, men här uppstår det ett aber - evolutionspsykologin kan bara rättfärdiga sin existens genom att påstå, att den genom att finnas till har lyckats främja arten. Och det är ju ett resonemang som man först måste vara evolutionspsykolog för att skriva under på.

Innebär inte detta något slags återvändsgränd för trovärdigheten? Nja, Saturnalier är på lekhumör och föredrar att inte låta bollen sluta rulla riktigt än. Låt oss rulla upp den här garnbollen ännu ett varv och använda evolutionspsykologins mäktiga verktyg ännu mer generöst!

Det måste bara finnas en evolutionär orsak till alla andra psykiska fenomen och mänskliga beteenden också. Utmaningen är enkel: att identifiera hur vissa av mänsklighetens mer framträdande drag på något enda sätt kan tänkas ha hjälpt arten någon gång i det förflutna. Till exempel den universella svårigheten att dela en restaurangnota på fyra personer, fascinationen för att klä små hundar i kläder, och kanske även det förunderliga faktum att vi aldrig lär oss att bara hålla oss borta från småstadskarnevalerna.

Hör upp! Om man nu lyssnar noga kan man höra det förväntansfulla suset av evolutionspsykologer, den distinkta lukten av för mycket bläck, ivriga kråkor som förryckt hoppar omkring på oskyldigt papper. De vill sätta tänderna i dessa frågor, de vill motbevisa Saturnaliernas lekfullt arroganta ton med ett tidstypiskt teoribygge. De snickrar sig blinda medan restauranger på ett magiskt vis förvandlas till arenor för stenåldersmänniskors sociala instinkter att spela fritt, små hundar transformeras till objekt för missriktade föräldrainstinkter och småstadskarnevaler... ja, allvarligt talat, vem vet?

Det förgångna förklarar kanske ingenting ändå. Vad som sker när vi vänder blicken mot förutsättningar är att vi väljer att avgränsa oss till ett spann av förklaringar som bygger på en linjär, kausal tidsuppfattning. Vi ansluter oss till den moderna vetenskapens omättliga ackumulering av data, ett märkligt teoribygge som på samma gång är ett korthus och ett elfenbenstorn.

Kanske kan evolutionspsykologin förklara, inte det förgångna själv, men vårt förhållande till det förgångna - på vilket sätt det är närvarande för oss, idag. Vi betraktar det som något gåtfullt, inneslutet i strödda, kvarglömda ledtrådar som står att finna i allt vi ser och gör i det dagliga livet.

Men för att isolera dessa fragment, dessa garntrådar som löper genom historien, måste vi avkoda världen och tränga förbi de yttre skeendena, restaurangbesöken och karnevalerna. De verksamma principerna är alltid dolda för oss någonstans bakom dessa skeenden, och därför upptar skeende och sken samma koordinater i den vetenskapliga läran om världen - Platons grottliknelse gör sig osökt påmind; analogin är utan tvekan slående.

Det stora problemet med att finna en struktur, som till exempel en historisk evolutionär förklaring till våra mänskliga beteenden, är det antagande som ligger till grund för detta sökande - att vi genom att strukturera någonting helt plötsligt skulle ha gjort det genomlysligt, på något sätt begripligt. Det hänger kanske ihop med vårt sätt att betrakta strukturer över huvud taget.

Någonstans tror vi nämligen att det finns en ursprunglig, "strukturbefriad" utgångspunkt som vi själva kommer ifrån i det vi strukturerar upp tillvaron. Men hur ska en struktur kunna förklaras, utom med hjälp av en annan struktur - som till exempel en tankemodell? Och när denna tankemodell ska rättfärdigas eller begripliggöras, då måste det ske med hjälp av ytterligare nya modeller. Det blir som femåringen som förstör din eftermiddag genom att (till synes oskyldigt) börja med att fråga varför det snöar om vintern.

Barn, liksom små påklädda hundar, kan tjäna som påminnelser om hur lätt det är att falla in i den oändliga regressens tristess. Vi ställs inför faktum, det är inte bara världen där utanför som ibland verkar knäpp och ologisk - till och med strukturerna vi hittar på för att förklara världen bygger själva på en strukturalitet som, när allt kommer omkring, är obegriplig för oss så länge som vi envisas med att söka svar i något slags ursprunglighet. Historiens röda garntråd avslöjar sig kanske till sist som en Möbiusslinga.

En sista reflektion - är inte evolutionspsykologin lite som att försöka fånga regndroppar med fjärilshåv? Ett roligt tidsfördriv, med begränsad utdelning.

Anteckningar vid historiens slut

Det är ingen större mening med att lägga ut texten om den här krönikan. Den handlar om vår fascination för Undergången, i alla dess former. Jag fick uppslaget av Ewa, sen kunde jag inte sluta skriva. Det jobbiga var att hålla Freud och Lacan på armslängds avstånd. Som du kommer att märka har de dock båda två smugit sig in i texten ändå, men förhoppningsvis i läsbar form.

Seglora Smedja - Anteckningar vid historiens slut

Typologiska utsvävningar

Saturnalier hade nyligen oturen att hamna i diskussion med en individ som var ett fan av att dela upp människor i grupper, tilldela dessa grupper egenskaper och sedan fördöma respektive hylla dem. Det lät ungefär så här: ”Det finns två typer av människor, de som gör rätt för sig och de som inte bryr sig.”

Tiden är, följaktligen, kommen för några nya travestier på den gamla ”Det finns två typer av människor”-sentensen. Några andra klassiker hittar du förresten här. Vår vilja har varit att belysa det stora problemet med att kategorisera folk – man fångar aldrig in någon sanning om man fiskar med ett så stormaskigt nät.

- Det finns två typer av människor, de som är typiska och de som är otypiska.

- Det finns två typer av människor, de som vill vara goda, kärleksfulla och starka, och de som hatar förändring, slår sina barn och kissar i poolen.

- Det finns två typer av människor, de som använder klyschor av stilen ”det finns två typer av människor”, samt de som genom att fylla upp den här andra kategorin utesluter alla övriga, välbehövda alternativ.

- Det finns en typ av människa, övriga har försvunnit genom det biologiska urvalet.

- Det finns två typer av människor, de som vi har glömt och de som vi ännu inte har glömt.

- Det finns två typer av människor, de som vill utvecklas och de som i smyg tänder på älgar.

- Det finns två typer av människor, de som är av fler typer än en, och de som är av färre typer än en.

- Det finns två typer av människor, den typen vars existens utesluter båda typers existens, och så den typen som faktiskt existerar.

- Det finns sju typer av människor, den första typen är född på måndagar.

- Det finns två typer av människor, de som går att kategorisera och de som inte går att kategorisera.

- Det finns två typer av människor, de som förutsätter att det går att kategorisera in folk i grupper, och de som saknar sinne för ironi.

- Det finns två typer av människor, de som delar upp folk i kategorier och de som folk delar upp i kategorier.*

* ett logiskt självevident påstående. Eftersom påståendet är en kategorial uppdelning så visar den genom sin blotta existens att kategoriala uppdelningar är möjliga. Den som uttrycker denna sats har därmed indelat sig själv i den förra kategorin, emedan han är en av de som kategoriserar. Men eftersom han då hamnat i en kategori på grund av sitt egna kategoriserande så måste han rimligtvis även hamna i den senare kategorin – på samma gång…?