Äkta tillit tar århundraden att bygga upp, men en eftermiddag att rasera.
Marken skakade och fönstren skälvde. I flammorna och rökens kaos växte en ny skräck fram. Ur mynningen på en laddad pistol föddes Norges oskulds bödel. Ingen hade önskat detta elände över sin värsta fiende, och nu står våra vänner i mörkrets epicentrum.
Kan man navigera denna nya värld med ideologi och vackra ord allena? Vågar vi lätta ankar på så mörka vatten, där det är så tydligt att vi inte bottnar? Det stormar så att masterna knakar och seglen klagar, och då krävs det beslutsamhet och tillit.
Nu slår våra sinnen knop på sig själva. Vi vänder oss omkring, undrar – vakar över flöden av ord och bilder – hoppas att vi ska övervinna vår gnagande oro som ligger där djupt i vår mage och skaver. Har terrorn slutligen kommit, den svartskäggiga, eldögda ideologin från förr? Och vi hungrar efter fler ord.
Politik är världens torraste, och viktigaste ord. Om något inte är politiskt så finns det egentligen inte. Nu frågar sig somliga, hur ska vi finna en politisk lösning på problemet Islamism? De hoppas på ett svar som är lika torrt och dränerat på liv som frågan.
Det finns två vägar att gå – förståelse eller förintelse.
Förståelse har en hög tröskel. Man måste våga säga ”det här är inte bra – det är inte rätt, och det lyser av okunskap – men vi ska försöka hitta ett sätt att samtala på, ändå”. Och det är ett fullständigt absurt uttalande. För när våra hus brinner, våra barn gråter i vår famn, lidandets språk står skrivet på våra bleka husfasader, hur ska vi då förstå?
Men vad är alternativet?
Vi ser Sannfinländarna, Fremskrittspartiet, Geert Wilders, British National Party, Ungerns politiska avarter, Sverigedemokraterna, Front National, och där har vi alternativet: En hårdför vi-och-dem-värld som redan har gett upp om samtalet, men som inte ännu vågar förespråka Kriget. Likväl är detta Krig det enda som finns kvar vid slutet av deras väg.
Våld föder våld, och fördomar finner snart sin spegelbild. Sätter man hårt mot hårt, så föds nya hårdheter till svar. Och när dessa hårdheter kräver ett nytt bemötande, då ser vi början till en våldsspiral. Det är naivt att anta att man kan lösa någon politisk konflikt genom att försöka sätta sig över någon annan. Det är inte så människor, eller politik, fungerar. Det kan måhända skapa kortsiktiga lösningar, men sådana har vi redan haft för många av i vår värld. Vi måste tänka långsiktigt.
Många tror att så kallade ”Islamkramare” skulle vara bekväma med alla idéer som finns i den muslimska världen. Ingenting kunde vara mer fel. Det handlar om att välja en väg som är mindre uppenbar, men som kanske leder bort från våldet. Det är inte alltid rättvist, det känns kanske förödmjukande för vissa, men stolthet är en politisk lyxprodukt – en fåfäng del av vårt mänskliga kynne.
När våldet är som mest närvarande, då kallas vi att släppa det som skiljer oss åt och försöka, hur svårt det än är, att åstadkomma ett möte. Att inte genast döma, utan försöka förstå. Det innebär inte att ryggradslöst ge vika för våldsideologier, utan att välja det enda alternativ som är fruktbart i det långa loppet.
I gärningsmannens ögon är vi ansiktslösa kroppar, rättfärdiga offer, nyttiga nyhetsprodukter. Med våldets logik föregår fördömandet förintelsen. Låt oss vända andra kinden till. Låt oss erkänna att det är svårt, men att det gör oss lite bättre, lite mer mänskliga. Låt oss föregå med gott exempel. För det är vad politik egentligen borde vara.
SVD SVD#2 DN DN#2 DN#3 AB AB#2 Exp Exp#2 SVT SVT#2 SR SR#2 SR#3 TV4 GP SyD SyD#2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar