söndag 27 januari 2013

Mordet på moderniteten


"”Den som inte ser bakåt när hen går framåt får se upp”"
- Tage Danielsson

Idag är det Förintelsens minnesdag och vi gör nya försök att formulera en erfarenhet som ingen av oss själv har gjort. Med ordens hjälp kan vi ändå väcka känslorna till liv. Fasan och nihilismen. "Auschwitz finns, därför kan inte Gud finnas", som förintelseskildraren Primo Levi skrev.

Gud är död! Gud är död, och vi har dödat honom! Så skrek profeten i Den glada vetenskapen. Inga oceaner av vatten kan tvätta bort guds blod från våra händer, skrev Nietzsche. Spåren efter dådet märker urberget. Guds dödsskrik förklingar aldrig.

Hör vi det ännu, ljudet av mordet på den Andre, Juden, Gud, eller har det blivit ett bakgrundsbrus, en naturlig del av den moderna ljudbilden? Ett diktonianskt ”Orladoffa doschkoff”, internaliserat?

(Orlodoffa doschkoff
orlodoffa doschkoff:)
det är maskinen –
jag.

Stänger och hjul
och
nitnaglar skruvar och muttrar
drivremmar (doschkoff) –
många män har gjort mig
släggat och putsat och hamrat och filat
fin är jag fin (orlo)
skinande
sjungande
rungande
skakande
golv och tak.
- Utdrag ur Maskinsång av Elmer Diktonius

Förintelsen blev möjlig för att vi rörde oss från en värld av obeskrivliga värden till en värld av mätbarhet, menar Zygmunt Bauman. Industrins massproduktion gav oss också föreställningen om massdestruktion. 

Aldrig har det kanske varit så lätt att beskriva människor i termer av stereotyper, som i ett samhälle där alla förbrukningsvaror var stereotyper av sig själva. Det enda som utmärkte ens eget hem från det mittemot var numret på porten. Ett nummer som det starkaste egna, inte en tillvaro, inte ett hem som gått i arv, utan ett massproducerat ad hoc som gick under beteckningen ”standard”.

Historielösheten sammanfattas av dessa siffror: Nummer som bränns in på handleder, administrativa åtgärder. Rakade huvuden och tolvkuvertsserviser. Ett förallmänneligat främlingsskap, ett krackelerat subjekt vars kringströdda likdelar någon måste bära.

Hur gestaltade nazisterna en hel samtids känsla av identitetsförlust, egentligen hela världens känsla av modernitet? De satte identitetsförlusten på anstalt. Likt plågade dårar som använder dockor eller fångar för att ställföreträda den egna smärtan, påtvingade nazisterna hela sin samtids alienation på ett folk, under rituellt kontrollerade former. Trodde de sig därigenom kunna mörda hela det tyska folkets främlingsskap i ett storslaget fascistiskt katharsis: Rening genom att iscensätta deras egen egen plåga med andras kroppar?

Jesus var människa, men också jude. Berättelsen om hans död på korset handlar om våra synder, sägs det. Just idag talar den gamla symboliken med förnyad kraft, åtminstone för mig själv: Den enda skillnaden mellan syndabock och offerlamm är ju tonfallet. Alla de judar som dog i nazisternas makabra iscensättande av mordet på moderniteten och alltings upplösning, dog också för våra synders skull.

Men när lammen tystnar måste vi höja våra röster. Vi måste sörja med de döda, vi måste fortsätta formulera deras erfarenheter med nya ord, och ett nytt språk som talar in i samtiden. Vår solidaritet med offren får inte gå dithän att vi låtsas som att nazisternas grymheter var oförklarliga, omänskliga undantagshandlingar som genom sin ondska blir oförklarliga och därmed onödiga att sätta sig in i. Vi kan ta avstånd från Auschwitz tusen gånger utan att för den sakens skull se vad som pågår under våra egna ögon.

Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen, sade Primo Levi också. Hans nummer var 174 517.  

Mattias Irving



fredag 11 januari 2013

Talskrivare Barack Abele och saker som Moderaterna gjorde


Det hela började med att Anton Abele kom in i riksdagen för (M). Han hade nämligen startat en STOR facebookgrupp. Detta tilldrog sig nämligen på den tiden då Facebook var någonting nytt och häftigt, dit alla kunde söka sig utan att skämmas.

Abeles tid i riksdagen har redan kantats av många hysteriska lulz. Men han är en generös man. Han bjuder på sig själv och förlöser oss ur politisk depression genom sin absurda situationskomik.

Så kom tillfället då han plagierade ett tal av Obama. Ord för ord. Det lät styltigt, det lät inte som hans egna ord, men han levererade det. En tvättäkta talstöld.

Det hela avslöjades i ett videoklipp på Youtube, vilket hade kunnat bli höjden av Abeles karriär som komiker och/eller avslutningsprojekt på Konstfack. Men så blev det inte. Verkligheten överträffar fantasin, lika träffsäkert som den där gången när Per Gudmundson polisanmälde en satirtidnings påhittade brev från svenska satiriker som ville skjuta Per Gudmundson för att han överträffade all satir.

Nu har Abele hävdat copyrightkrav på sitt tal, för att stoppa spridningen av filmen. Det där talet som han hade kopierat. Av vänsterpolitikern Obama.

Det är lite som när Sofia Arkelsten hävdade att M var med och kämpade för den kvinnliga rösträtten. Nu hävdar Abele att han har skrivit Obamas tal. Jag dånar.

Länk: Kent Wisti