lördag 9 februari 2013

Finns det liberala muslimer, Lena Andersson?


Är det något idésystem där man verkligen har insett hur medvetanden formas och betydelsen av påverkan är det islam."

Detta påstående öppnar upp lördagens DN-läsning av Lena Andersson. Hur formar då idésystemet Islam individer, menar hon? Jo, "det som kommer ut ur huvudet som tal och avsiktlig handling måste i någon form någon gång ha stoppats in i det." 

Allt som kommer ur oss är sådant som vi någon gång har fått till livs. Andersson liknar oss vid bandspelare med in- och uppspelningsfunktion. Det är förvisso en smart, posthumanistisk människosyn för ett alltmer postliberalt tidevarv.

Texten som följer ger mig intrycket att det egentligen inte var Anderssons avsikt att sätta nytt ljus på begreppet människan. Men jag hoppas uppriktigt att hon vill ta sig an den uppgiften i en krönika framöver. Men i det innevarande slår texten ihop omkring tänkandet som en retad mussla just som den börjat bjuda in till läsning.

"Där andra bara har vaga begrepp om psykologiska problem och avvägningar som uppstår i ett liv och snubblar fram på måfå har grundarna och uttolkarna med exakthet iakttagit och formulerat dem samt med förödande precision beslutat om regler och rekommendationer. Människan, hennes liv och konventioner blir liksom tydliga genom islam, genomlysta."

För vad skriver Andersson, om inte att Islam som idésystem inte bara (likt alla idésystem) formar sina innevånare, utan även att denna formering går betydligt djupare än i andra ideologier? Att formeringsprocessen i Islam berör varje del av livet, att bandspelaren ställs in på "inspelning" vid alla vakna timmar? 

Miljontals bandspelare som spelar in samma sak spelar också upp samma sak. De konformeras. Andersson beskriver att människor som bekänner sig till Islam tenderar att agera likadant - helt enkelt för att de alla är muslimer. Hon beskriver en problematisk detaljstyrning av troendes liv, vilken yttrar sig i en antiliberal likriktning, även av Andersson exemplifierad med det tidiga folkhemmet och vänsterpionjärerna Gunnar och Alva Myrdal.

Tankebilden anknyter inte bara till den stereotypa bilden av "turkarne", horderna av indoktrinerade skäggiga män som mest av allt delar sin likhet med varandra, sin distinkt ovita brist på särprägel. Den anropar i allra högsta grad den orientalistiska diskurs som med Flauberts berömda ord beskriver den muslimska orienten i ordalag av letargi och ideologisk dvala, ett sinnligt tillstånd där det egna tänkandet har sövts av lika delar uråldriga påbud och opiumrök, en plats där "tiden står stilla", med romantikens språkbruk. Bandspelarnas hemliga paradis.

Tankefiguren om Islam som en monolitisk, lagisk religion, vars påbud följs slaviskt, också ända in i döden, är en farlig och framför allt felaktig beskrivning, måhända hämtad ur ett noggrant studium av hadither, eller från sensationella inslag i Uppdrag Granskning. Men det finns knappast en islamolog värd sitt salt i Sverige som skulle ge godkänt på en studentuppsats med den vinkeln.

Är det en elak och orimlig läsning av Anderssons text? Knappast. I mitten av texten beskriver hon Islam (men även implicit det Myrdalska folkhemmet) som "likriktande, auktoritärt och kuvande såsom alla heltäckande system med allomfattande antaganden om människan". 

Ofta är Andersson inte bara en, i mitt tycke, skarp analytiker, utan även en skicklig stilist. Kanske är det därför jag drabbas så hårt när hon skriver i ordalag vars figurlikhet med sluggers av Per Gudmundsons eller Ulf Nilsons rang lämnar intrycket att hon inte räknar med att bli missförstådd.

Jag är inte övertygad om att det finns ett enda politiska system som inte gör omfattande antaganden om människan. Jag avstår dock själv från ordvalet "allomfattande", av många anledningar. Intressantast i sammanhanget är kanske just därför Anderssons egen position, vilken jag uppfattar som liberal. Gör inte även liberalismen omfattande antaganden om människan som individ, som frihetslängtande, som rationell, som utvecklingsbar, som egenkär? Den egna normen är alltid svårast att upptäcka.

Därmed får jag uppfattningen att Anderssons text inte problematiserar konkreta normer i andra kulturer, utan normbildningen som sådan, men samtidigt redogör den inte för eller visar någon medvetenhet om den egna normbildningen.

Det totalitäras lockelse, viljan att sitta på det fundamentalt bästa idésystemet, är inte en melodi som tjusar Myrdaliter och religiösa allena. Samma vilja formuleras utanför historieböckernas exotiska idésystem som exempelvis "den enda vägens politik". Själva frasen klingar distinkt opolitiskt.

Jag vill inte såga Andersson längs med fotknölarna. Den i grunden viktiga feministiska frågeställningen som lyfts bör inte föras alltför långt ur fokus, men den måste omformuleras på ett sätt som inte leder resonemanget in i en liberalistisk apologetik av det egna strukturella våldet mot kvinnor. Edda Manga skriver för övrigt förträffligt om just detta i Feministiskt Perspektiv, med utgångspunkt i Maria Carbins doktorsavhandling Mellan tystnad och tal. Flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik (2010).

Mot slutet av texten återvänder min ovisshet inför Anderssons ambitioner. Hon ger några "välmenande råd" i "imamernas omtänksamma anda". Hon kanske menar allvar med att dessa råd är ironiska. Det framgår dåligt, men det vore en på alla vis bättre tolkning än om hon faktiskt har ämnat dessa rader som en nygräddad moralkaka/tillbakakaka till muslimer i Sverige. Hon idiotförklarar dem.

"Man kan se [Koranen] som ett historiskt dokument och strunta i att låta sig vägledas av den alls", skriver hon. Skulle detta vara en nyhet för svenska muslimer? Tror Andersson att textkritik inte existerade inom Islam innan hon formulerade den i DN denna mulna februaridag? Och i annat fall, varför relaterar hon inte alls till den rika textkritik som finns inom Islam?

"Varje idé man möter kan testas för vad den är, man behöver inte först fråga om den passar ihop med islam", skriver Andersson vidare. Hon verkar därmed utgå från att den som är muslim också är primärt muslim, och inte flera andra saker samtidigt - exempelvis socialist, eller funktionshindrad, eller homosexuell, med alla de identiteter detta innebär. Med detta exempel verkar Lena Andersson på allvar mena att det aldrig händer att en muslim tvärtom kritiskt väger en text ur Koranen mot sina socialistiska eller feministiska värderingar. 

Det är en skev bild av svenska muslimer som hon framhåller. Och även om det alltid finns detta fåtal tillfällen, detta fåtal alibin som kan hållas fram för att vidhålla den egna berättelsen, blir den ofrånkomligen skev om den inte också uttecknar några av de andra kulörerna i svenskt muslimskt trosliv.

För övrigt, tror Andersson att det finns liberala muslimer?

4 kommentarer:

  1. Skall skriva hur jag uppfattar Anderssons text med fokus på de passager du behandlar.

    Först föreslår LA att islam är en ideologi som är sträcker sig över större delar av en människas liv och är mer detaljerat än andra ideologier. Det är ett förslag som kan undersökas empiriskt. Hon är tydlig med att det är grundarna och uttolkarnas islam hon talar om inte muslimer i allmänhet.

    Hon skriver inte att muslimer är mer bandspelare än andra människor, utan att vi alla delvis kan liknas med bandspelare. Därför blir de som utsätts för ett mer allomfattande idesystem, påverkade inom större delar av sitt liv.

    Det säger mer om din, än Anderssons, tänkevärd när du tar upp orientalismen. Anderssons resonemang är universellt och gäller lika väl i occidenten.

    Andersson beskriver inte eller normerar människan som individ, frihetslängtande och rationell. Första meningen tydliggör att människan är mer komplex. Det liberala epiteten är istället något hon värdesätter, något människan skall sträva emot.

    Slutligen, Lena Andersson skriver om islam inte muslimer. Hon skriver om islams grundare och uttolkare, de som vill sprida sin tolkning till andra. Bland dem är de liberala muslimerna en tynande minoritet.

    Ps.
    Är det inte bättre att skriva islam med gemen? Jag uppfattar det som mindre monolitiskt, mer öppet för flera islamer.

    SvaraRadera
  2. En kritik mot Sverigedemokraterna är inte en kritik mot Vita människor eller en generalisering av Vita människor. Det är en kritik mot idéerna, ideologin och de kulturella likriktningar som uppstår som konsekvens av dessa. Identiteten sammanför människor och det blir dess texter, informationsflöde, dogmer och karismatiska ledare som sätter ordning och prägel.

    På samma gång är en kritik mot Islam inte en kritik mot ett folkslag. Det är inte en kritik som ens är jämförbar med en kritik mot "turkar" då "turkar" är en nationalitet, ett folk och i viss mån en folkgrupp som kan kännas igen på fysiska attribut.

    Det är när man fullständigt plockat bort idéer om folk, ras, ursprung, nation etc som man kan börja titta på idéerna i sig och den sociala miljö de skapar. Det är så vi arbetar med socialantropologi. Vi är inte intresserade av folk, ras och ursprung, vi är intresserade av vad människor gör, hur de beter sig och hur idéer formar dessa.

    Det lustigaste blir då när man tittar på det du valt att anmärka på; "skäggiga män", för vi pratar om en idébaserad rörelse som dels sätter män i ledarskap dels uppmanar dem att skaffa skägg. "Skäggiga män" är inte konstigare uttryckt än "svartvita kvinnor" (nunnor) "män med kala huvuden" (buddhister), "rödstrumpade kvinnor" (rödstrumporna). Inga av dessa är ras, folk eller nation, de är samtliga attribut som premieras just av den idébaserade rörelse som refereras till.

    Ja, Islam är en idébaserad rörelse och idéer sätter prägel. Det är en rörelse som skapar likformning genom IDE, INFORMATION och IDENTITET. Det är en kognitiv riktning. I kontakt med attribut som homosexualitet eller funktionshinder så blir idén en slags våt filt som sveper kring det som är, sätter det i sitt sammanhang och ger en förklaring. Men när det sätts tillsammans med socialism sker något annat; det sker SYNKRETISM.

    Synkretism är när två idéer länkas samman och bildar en ny ideologi. Här är det inte längre Islam, det är en ny ideologi Islam-Socialism. Alla ideologier kan vävas samman med andra ideologier, där ingår också sådant som lokala seder, varför Islam kan sammanvävas och omtolkas baserat på idéer populära inom regionen Sverige.

    Men det är inte så enkelt. Informationsgrupper har olika grad av permeabilitet (genomsläppbarhet). Lite baserat på vem personen är och vilka grupper varierar graden av i vilken utsträckning en person tillåter informationen att blandas. En osäker individ kommer inte att blanda utan prioritera den ideologi som är mest rak. Osäkra individer blir PRIMÄRT den ideologi som är mest totalitär. När vi pratar om Nationalister pratar vi i regel om personer som gjort Nationen till sin Primära ideologi. Vi behöver inte nämna att "Ja, men man kan ju vara nationalist och ideologi X samtidigt" just pågrund av att de totalitära ideologierna erbjuder osäkra människor ett komplett paket.

    Det finns ett persondrag som kallas för hög need for closure. En person med hög need for closure har extra svårt att hantera osäkerhet och söker sig därför till så enkla tankestrukturer som möjligt. De suger upp svartvita ideologier som en robotdammsugare och orienterar sig sedan efter dessa. Så är det frågan vad som finns tillgängligt i deras miljö.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tycks mig som att texten här ovan om min artikel i DN (Att lägga livet till rätta, 9/2-13) är den text Mattias Irving vill skriva oavsett vad jag eller någon annan skulle ha skrivit i ämnet, så jag korrigerar och kommenterar bara några saker som sätter hans resonemang i annat ljus.

      Jag betraktar mig vanligen som värdeliberal socialdemokrat. Har inget emot liberalismen som idékomplex, tvärtom, men anser att socialdemokratin så som den formats bäst förvaltat den liberala idén om frihet och jämlikhet. Jämförelsen mellan islam och folkhemmet som finns i artikeln är alltså en form av den självkritik Irving efterlyser; jag brukar intressera mig för likheterna mellan strukturer där sådana är möjliga att hitta, men finner också och just därför att man ska se bjälkar i vilka ögon de än uppträder, inte bara i de egna.

      Islam har som andra ideoliger olika förgreningar men det är inte alltför djärvt att se några minsta gemensamma nämnare.

      Vilken diskurs skribenten placeras in i saknar bäring på verkligheten och fakta, men knappast på hur skribenten sedan beskrivs och uppfattas i det offentlig samtalet. Även detta att placera in i diskurser är en diskursiv, performativ verksamhet, som aldrig tar slut. Det kan vara en viktig kartläggning men det är också intressant att ibland titta på hur världen faktiskt ser ut och inte bara nagelfara beskrivningarna av den.

      Är det någon som framhärdat år ut och år in om universalismen så är det jag, människans likhet överallt och i alla tider. Att muslimers hjärnor ser strukturellt annorlunda ut än andras vore alltså djupt felaktigt att påstå att jag hävdat, nu eller någonsin. Därmot stoppas påtagligt andra simuli in i hjärnan hos den som går i låt säga Koranskola jämfört med den som går i låt säga simskola. Detta oberoende av hur många i en identiferad grupp som går i det ena eller det andra. Vilka stimuli som är bättre eller sämre avgörs helt av vad man vill uppnå.

      Människan är ingen bandspelare. Irvings bild av min beskrivning är inte bra. Det kommer inte ut samma sak som man stoppar in (såvida man inte blivit ombedd att upprepa det). Det processas av hjärnan i enlighet med disposition och tidigare erfarenheter i ett enormt antal individuella kombinationer.
      Det jag skrev var att inget kan komma ut som inte kommit in, vilket inte är samma sak som att allt som stoppas in kommer ut likadant.
      Och skälet till att jag skrev så var att slippa den meningslösa diskursdiskussionen om huruvida man bör yttra sig om andra idéer än dem man själv omfattar. Eftersom vi påverkas av stimuli är det stimuli vi måste få för att kunna ändra på saker. Därav min inledning, som bäddar för avslutningen, där jag säger att det går att tänka tanken att klara sig utan Gud och Koranen, och att man inte behöver försöka förena Koranen med nya idéer man träffar på. Det går att leva helt utan den och helt utan en lära man tidigare haft. Vi kan likna det vid en klassisk liberal som säger till en socialdemokrat: det går att leva utan staten (eller med en väldigt liten stat). Man kan fråga "hur då, det är omöjligt, förklara dig", men det är knappast sårande eller kränkande.
      Skälet till att jag alls skrev detta var att jag påtagligt ofta hör muslimska intellektuella diskutera huruvida den ena eller den andra idén går att förena med islam eller inte och i så fall vilken gren av islam, oftast för att konstatera att andra idéer (feninism, sekularism mfl) väl går att förena. Det viktiga är inte svaret, om de går att förena eller ej, utan detta att den som ansluter sig till islam ser sig föranledd att ställa frågan om andra idéer är förenliga. Det är logiskt oklanderligt, en socialdemokrat frågar samma sak. Det enda det visar på är vilket idésystem man sätter högst och främst.
      Och jag personligen tycker inte att man ska sätta religion och dess tankegods högst, utan att de bör stå tillbaka för mer intellektuellt hållbara och frihetliga idésystem. Och det är självklart bara ett förslag bland andra politiska och etiska förslag.
      Lena Andersson

      Radera