tisdag 29 september 2009

En vattentät affärsidé

Äntligen en lösning där Alla vinner!

Överbefolkningen är, som vi ju vet, värst i tredje världen. Det är där folk svälter och det är där som befolkningen fortsätter att växa med en hastighet som helt enkelt är ohållbar om vi ska kunna leva vidare på planeten jorden. Både politiska sanktioner och försök att bjuda in länderna i den ekonomiska gemenskapen genom att avskaffa eventuella inhemska handelshinder, har hittills gett magra skördar.

Därför är den humanaste lösningen, på sikt givetvis, att utöka vapenexporten till dessa länder. Vi som värnar om framtiden välkomnar därför att den svenska regeringen fortsätter att ta ett ansvar som sträcker sig utöver den egna nationens gränser genom att inrätta ett lobbyministerium för att främja vapenhandeln.

Ytterligare ett viktigt argument är såklart att dessa människor som överbefolkar vår jord har varit väldigt villiga att betala oss för privilegiet att ta död på varandra i konflikter som vi först varit med och skapat.

Vad är detta om inte ett idealiskt affärsläge? Hur kan någon tro att ett så genialt system bara uppkommit helt spontant, när inte ens den mest slipade superskurken i hela Marvel-universumet skulle kunna tänka ut en så djävulsk plott. De som kommit på detta förtjänar sitt porträtt bredvid storheter som Machiavelli och Sun Tzu.


Niccolo Machiavelli, 1469–1527
 "A wise ruler ought never to keep faith when by doing so it would be against his interests."
 

Sun Tzu, levnad okänd, troligen mellan 720-220 FVT.
"The supreme art of war is to subdue the enemy without fighting."


Dr Victor von Doom, 1962 (Fantastic Four #5) -
 "The King of Latveria is no common murderer. If I cannot magnificently win a victory . . . it affords me no pleasure to merely slay a foe."


Göran Persson, 1949 - 
"Ja, jag säljer väldigt mycket Jas Gripen, det gör jag, och en del annat."

onsdag 23 september 2009

Något i luften…

Att oroa sig för svininfluensan har blivit ny folksport. Vi känner dessutom alla till att zombier är ett obehagligt släkte. Men vilken smitta är vi mest rädda för?

Enligt en webbfråga på SvD, ”Är du rädd för en zombieattack?”, svarade 33% att de var livrädda. Som alla vet är zombie-ism följden av ett smittsamt virus som förvandlar människor till zombier när de blir bitna av andra zombier. Svininfluensan smittar ju även via luften vilket på pappret skulle göra den mer smittsam, men då räknar man ju inte med de ganska grava sjukdomsbeteenden som zombier brukar ägna sig åt.

Hur ser orossiffrorna för svininfluensan ut då? Jag googlade lite bland svenska dagstidningar och ungefär 15% av de som svarat uppger sig vara oroade för svininfluensan (du hittar resultaten här och här). Hälften så många som säger sig vara rädda för zombier alltså.

Zombier finns som bekant inte. Därför kanske det är lättare att lite nonchalant svara ”ja” på frågan om man är rädd för zombier. Det betyder inte så mycket.




En zombiegris - vår värsta mardröm?

Men då undrar jag - finns verkligen svininfluensan? Den har visst stöd i empirin – det finns folk som blir sjuka och som i sin tur smittar andra. Men i rena procentsatser, hur mycket av den är ren fantasi? Att massvaccinera mot H1N1 men inte mot de vanliga influensorna som vi får varje år är till exempel frukten av fantasi. Fantasin om pandemin. Att skriva spaltmeter om nya dödsfall (uteslutande gamla eller redan kritiskt sjuka) – fantasi. Tvångsmässig handtvagning med medtaget desinfektionsmedel på allmänna platser – fantasi.

Om zombier är 99% fantasi (man kan ju aldrig helt veta…) så är svininfluensan åtminstone till 90% fantasi. Så i den hederliga aritmetikens namn borde vi omfördela en tiondel av samhällskostnaderna för influensavaccin (i dagsläget cirka 1,2 miljarder kronor) till samhällsnyttiga åtgärder för att bromsa en eventuell zombieattack. Om vi nu ändå ska smälla våra pengar på fantasier.

Således: Hur många ”Zombie survival kits” kan vi få för 120 miljoner? Jag utgår från en standardiserad modell av zombier som långsamma och stryktåliga, alltså inga vilda ”28 dagar senare”-zombier.

Ett typiskt ”Zombie survival kit” består, i min värld, av:

OBJEKT                                              
Eldkastare (Tirrena Mod T-148) ~7500 kr
Kofot (Hultafors) 399 kr
Konserver (12 burkar) ~100 kr
Hagelgevär (Mossberg 590SP) ~2900 kr
Ammo (5 paket) ~600 kr
The Zombie Survival Guide ~70 kr
Handduk 50 kr
SUMMA 11.620 kr

Räkna med att man kan få ner priset ordentligt genom att köpa in i stora kvantiteter; åtminstone 2.000 per kit. Den egentliga, ungefärliga slutsumman blir alltså runt 10.000 kronor.

Det skulle ge oss åtminstone 12.000 potentiellt ovärderliga Zombie survival kits, att fördela på ett ansvarsfullt sätt mellan oss. Man kunde ju önska att vilda fantasier i medierna var lika lätta att råda bot på som en zombieinvasion.

torsdag 17 september 2009

Hur många kondomer får man för ett JAS?

Den här insändaren skrev jag också i samband med rättegången mot Plogbillarna. Visst, den är lite ostig men kom ändå med som huvudinsändare i SN i slutet på april. Jag minns inte datumet exakt längre. :)

Hur många kondomer får man för ett JAS?
 
Jag älskar att promenera om våren. Påskhelgens sol har smält undan vintern för gott och sädesärlan jagar över kobbarna ute i skärgården. Det här är en dålig tid att sitta inne. 


Samtidigt finns det ingenting jag önskar högre än att just nu sitta inne, sida vid sida med Martin, Annika och Pelle. Den 22 mars i år tog de sig in på Saab-anläggningen utanför Linköping för att desarmera tre JAS 39 Gripen och jag är så avundsjuk på deras hjältemod att jag rodnar. De ljuvliga promenaderna i det gröna får mig nu att skämmas och ju vackrare vädret blir desto mer lider jag av att det enda jag behövde göra för att få njuta av våren var att blunda.

Oddsen för att de tre ska få tillbringa sommaren inomhus verkar höga - att döma av vad som framkommit under rättegången – ett faktum som riskerar att förstöra även resten av mina solskensdagar år 2009. Hur var det han sade nu igen, Thoreau? I ett orättfärdigt samhälle är den rättfärdiges plats bakom lås och bom. I en märklig vridning är det nu därför upp till Linköpings tingsrätt (av alla) att avgöra om Sverige är ett orättfärdigt land eller ej – för i min värld råder det inget tvivel om att dessa tre åtalade är bland de mest rättskaffens som någonsin suttit och jäst på altanen en vårdag, hejat på Vasaloppet eller något annat normalt, ”svenskt”. Samtidigt är de tre allt annat än vanliga.

Sydafrika är ett av de länder som planen skulle exporteras till. Det är ett av de värst aids-drabbade länderna i Afrika och hundratals människor dör per dygn i sjukdomen. Enligt Sida lever en tredjedel av befolkningen på mindre än två dollar per dag. Är det så fel att tre svenskar hör den nöd som femton miljoner människor lider och beslutar sig för att agera i deras sak när dessa röster inte själva når fram? Hur många kondomer får man för ett JAS egentligen?

Jag som blundar för detta går som sagt fri i sommar. Återstår att se vad belöningen blir för dem som visat personlig resning nog att våga överpröva samhällets regler sedan dessa slutat tjäna allmänheten till förmån för Saabs exportintressen. Mina tankar är med er under sommarens alla soliga dagar, Pelle, Annika och Martin.

Dubbelmoralen i JAS-affären exponerad av Plogbillarna




Under våren 2009 tog sig tre Plogbillsaktivister in på SAAB-området i Linköping för att desarmera några av de JAS-plan som skulle gå till export till Sydafrika. 

Domstolen satte aldrig in målet i den storpolitiska verklighet som motiverade aktivisterna själva, och visade därför upp en beklämmande brist på ansvarskänsla. Min artikel om aktivisterna kom in på DN Debatt (pappersupplagan) den tjugonde april och hamnade även på Newsmill samma dag, där den ännu går att läsa.

http://www.newsmill.se/artikel/2009/04/20/satt-desarmering-av-gripen-i-relation-till-brott-mot-vapenexportregler

onsdag 16 september 2009

VERTIGO - en högtravande analys på temat vanmakt, förbud och lögner.

Behöver världen egentligen ytterligare en analys av en femtio år gammal Hitchcockfilm? Troligen inte. Men jag behöver definitivt få skriva av mig lite. Räkna med generösa mängder osammanhängande spekulationer av blandad filosofisk kaliber. Jag skriver helt spontant här. Teorianknytning? Lös. Försök att se det som en fältövning i mörkret.
TEXTEN INNEHÅLLER FRISKT MED SPOILERS!

Om du inte har sett filmen så föreslår jag att du inte läser det här. Filmen är för bra för att förtjäna att spoilas.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det verkligen är Novak som är trollbindande eller om det är Stewarts besatthet av henne som skapar den påtagliga mystiken. Filmen lutar sig ju tungt mot Stewarts subjektiva upplevelser från den första till den sista scenen, med få undantag (men dessa undantag har något gemensamt; det är då som kvinnorna i filmen avslöjar sina hemligheter för publiken). När Novak blir objektet som för filmen framåt sker det genom Stewarts ögon.


I den första scenen där de båda möts blir det uppenbart att hon är en tavla. Hon förblir omedveten om Stewarts blickar och avtecknar sig i profil som på ett mynt; kameran inväntar henne och förvandlar med sin överdrivet långsamma panorering hela hennes varelse till ett laddat objekt. Därefter blir det allt svårare att skilja privatdetektiven Stewarts försök att göra reda i Novaks påstådda galenskap, från privatpersonen Stewarts hemliga besatthet med henne.

Stewart spelar alltså John ”Scottie” Ferguson, en snut som tappat lusten att jobba sedan han fått höjdskräck och drabbas av yrsel när han vistas på höga platser. Det första temat i filmen (introducerat redan i inledningsscenen) är vanmakt; men det klär sig i många skepnader under den drygt två timmar långa berättelsen. Den gestaltas först i Scotties kamp mot yrseln, sedan i Midges dolda känslor för honom. Hon saknar helt uppenbart lämpliga vägar att få utlopp för sina känslor, så de sublimeras till en delvis kamratlig ton, delvis en moderlig instinkt som hon ger uttryck för i nästan varje scen som de spelar mot varandra i. Det kulminerar när hon försöker att ta hans kärleksintresses plats genom att måla en tavla av henne, men med sitt eget ansikte istället för den mystiska Carlotta Valdes’ (den döda kvinnan som sägs ha besatt Novaks roll Madeleine). Scotties avspisande är på samma gång iskallt grymt och känsloladdat.

Vanmakten återkommer två gånger i filmen. När Scottie på grund av sin yrsel misslyckas med att hejda Novak/Madeleine från att gripen av galenskap kasta sig nerför kyrktornet, med den påföljande, närmast skinnkrypande vältaligt fördömande rättegången, blir det olidligt. Men vanmakten kulminerar först i Novaks andra roll i filmen, Judy Barton.


Twisten är den, att hon aldrig kastade sig mot sin död i kyrktornet. Hon var bara en dubbelgångare, inhyrd för att spela Madeleine och ge Scottie (och därmed juryn) anledning att tro att självmordet var äkta. Den riktiga Madeleine mördades av sin girige make som ville åt hennes arv och kastades därefter nerför kyrktornet, lagom när Novak kommit upp för trapporna med den vimmelkantige Scottie för långt efter för att kunna se vad som utspelade sig på kyrktornets topp. Aningen långsökt, till och med för att vara en deckarfilm, men det är samtidigt uppenbart att det inte rör sig om en ortodox kriminalhistoria utan att mordgåtan bara används som skådeplats för det betydligt djupare drama som tar plats i huvudpersonernas inre liv.

Judy Barton, fullständigt förvandlad från den mystiska blondinen Madeleine till en käck storstadsbrunett upptäcks av den svårt sorghärjade Scottie som genast tar upp jakten på henne. Oformulerad, uppenbart förvirrad tränger han sig igenom hennes försvar och tilltvingar sig att de ska träffas igen. Från den här punkten i filmen blir Judy/Madeleines dubbelidentitet en kvarnsten som drar ner henne i det oundvikliga fallet.



Drabbad av skuldkänslor inför vad hon gjort mot Scottie, som hon också själv blivit förtjust i, kan hon inte längre förmå sig själv att säga nej till och med när hans uttryckliga längtan formar sig kring den skenbild som varit Madeleine och det blir uppenbart att han inte älskar henne för den hon är. Madeleine kastar sin skugga över dem båda. Men Judys revolt mot den brutala omstöpning som Scottie utsätter henne för är skenbar, egentligen lika mycket en roll som någonsin Madeleine var. Hon förebrår honom, men angriper inte hans rätt att förändra henne och i slutänden fogar hon sig genom att ge upp sin egen vilja och individualitet.


”Förbud” är för mig filmens andra centrala tema. Madeleine var gift, en förbjuden frukt om man så vill. Ouppnåeligheten förstärks mångfalt av hennes besynnerliga beteende, den naturvidriga besattheten av den döda skönheten Carlotta Valdes. Scotties kärlek vänder sig inte bara till en förbjuden kvinna, utan också till någon som är död. Man frågar sig vad det var som väckte hans begär från första början och Slavoj Žižek ger flera tänkvärda svar i sin egen analys av filmen i ”A pervert’s guide to cinema”. Vad jag själv fastnar för i hans analys är hur Judy fogar sig i sitt ”öde”, nämligen att bli bilden av det som är förbjudet, dött, för Scottie, så att han kan älska henne genom att upphäva, eller leva ut förbudet och helhjärtat träda in i den fantasi som först gav honom tillträde till kärleken. Men fantasin är också redan från början tätt sammanvävd med förbudet mot fantasin. De är inte skilda åt.

Det är anmärkningsvärt att besattheten av Madeleine tar fart på allvar först när hon har dött. Men inte nog med det; i samband med den stora mardrömmen i filmens mitt då Scottie ”tar över”, genomlever förbannelsen som drev Madeleine till självmord, förvandlas hans personlighet genomgripande. Carlotta Valdes är det förgångnas förkrossande tyngd och mörker, kanske en dödslängtan som föds ur en vilja att bli ett med det okända, öververkliga som föregår och ligger intill denna verklighet. Scottie verkar i detta förlora eller kasta av sig flera av de jag-komponenter som tillhör den civiliserade, i ordningen uppgående människan: Tolerans, blyghet, tillmötesgående. Han blir en avskalad begärsnatur.

Innan detta inträffar är rollerna mellan Scottie och Madeleine redan utstakade i ett fluktuerande ”come-here-go-away”-mönster, en klassisk dans mellan könen. När de nu möts igen, fastän i Judys skepnad, finns inget av detta spel kvar. Judy kvalificerar inte i sig själv som ”den Andre” i Scotties ögon. Bara som Madeleine kan hon i sin alteritet bestå honom med det motstånd som är så väsentligt för att han ska kunna älska henne.


Žižek fäster stor vikt vid utseenden, bilder. Han menar att det är först när Judy antar Madeleines utseende som förändringen sker i Scottie. Jag är nog själv av åsikten att formen förvisso framstår som väsentlig i Scotties omstöpande av Judy, men att det är lika mycket omstöpandet självt som process, nedbrytandet av Judy och känslan av ett förfärdigande, en pervers sadistisk kontroll över den ordning som håller dem isär, som tänder Scotties passion. Det sker genom att han själv frammanar förbudets (Madeleines) yttre form, men inom sina egna råmärken, i en ”lek” med den symboliska ordningen, som samtidigt är beroende av förbudet för att kunna bryta mot det, men ändå tillåts bevara det intakt i kraft av den absoluta alteritet som Madeleine i döden besitter; det sker alltså praktiskt genom att ta den levande Judy och förvandla henne till den döda Madeleine.

Det finns ingen hejd på hur mycket mer det finns att analysera; varför Scottie blir av med sin svindel när Judy dör, vilken relation han och Midge egentligen har och symboliserar, det tredje genomgående temat kring hemligheter (bredvid de två tidigare avhandlade, vanmakt och förbud); Midge har en hemlighet för Scottie, Madeleine har det, Judy har det och likaså slutligen Gavin Elster. Jag stannar här för denna gång. Det var skönt att skriva ner lite lösa tankar och jag förväntar mig inte uppriktigt att särskilt många har läst ända ner hit. Kudos till dig som fixade det.

måndag 14 september 2009

Problem eller möjligheter - Hur ska nuet samsas med traditionerna?

Idag så kom min andra krönika in på Seglora Smedja. Den handlar om utmaningarna som Svenska Kyrkan behöver möta för att överbrygga klyftan mellan kyrkan och folket. Jag valde att inte sticka ut hakan för mycket med den här texten, för då blir det bara polemik, personangrepp och tråkigheter. Så om du tycker att den låter mer konservativ än vad man vanligen hör från min sida så är det bara ren retorik. ;-)

http://www.seglorasmedja.se/post3002/kyrkans-problem-forkladda-mojligheter/

söndag 13 september 2009

Förnuftet - en skör planta i religionsdebatten


För ett tag sedan skrev jag en krönika på Seglora Smedja om hur religionsdebatten verkar gå i ungefär samma hjulspår som den gjort sen Kants och Hegels dagar. Den kom till som ett svar på Humanisternas stora kampanj denna sommar: "Gud finns nog inte". Det urartade lite i en ganska lång och innehållslös påföljande diskussion, men jag gillar fortfarande analogin med förnuftet som ett ungträd!


http://www.seglorasmedja.se/post2176/fornuftet-en-skor-planta-i-religionsdebatten/

Ovan: Mattias klättrar i Det Alternativa Förnuftets Träd (DAFT).

Nihilo ex nihil fit

Den här texten är en enkel essä som jag skrev under våren 2009. Den besitter ingen filosofisk densitet utan är mer avsedd som en populärfilosofisk introduktionstext och material till reflektion för den allmänintresserade kring ämnet Intet. Dikterna är tagna ur boken "Haikuförvandlingar - Dikter i urval av Svenska Haikusällskapet".

Filosofins allra första fråga löd: varför finns något och inte intet? När man tänker på det så är det fortfarande fascinerande att vi finns till. Allting kunde lika gärna inte ha funnits. I det gamla Grekland satte den här tanken myror i huvudet på filosoferna ända från dag ett. Det enda man visste var, att rent logiskt sett så kan inget komma ur ingenting. Därför måste någonting alltid ha funnits. Men ursprunget, orsaken till detta något, till världen själv, var höljd i dunkel.

Frågan är om vi är så mycket klokare på Intet idag än vad grekerna var. Genom historien har Intet varit ett ämne för fascination, avbildning, skönlitteratur, filosoferande, ja till och med ett ämne för skräck. Intet kan också vara det okända, det som ligger bortom vad vi kan uppleva eller ens förstå; tänk på Blaise Pascals bevingade ord, när han en gång stirrade upp mot 1600-talets tigande natthimmel: ”den eviga tystnaden i de oändliga rymderna, den fyller mig med skräck”. Den stumma tomheten gör oss alla små och fångar oss i detta lilla ögonblick. Kanske inser vi i ett blixtrande tillfälle av klarsyn, att vi är här på jorden bara en kort sekund, att vi är ömtåliga och mikroskopiska varelser vars existens inte betyder någonting på en kosmisk skala.

Intet har också blivit föremål för beundran och estetisk vördnad. I Japansk estetik har Intet alltid haft en särskild plats; anledningarna är många och svåra att reda ut, men traditionen att hylla Intet i den japanska konsten är åtminstone 900 år gammal. Men istället för de oändliga tomma sfärernas anonyma förborgadhet finns det i Japan ett vurmande för, ja till och med ett personligt engagemang i, förgängligheten och bristfälligheten. Döden blev tidigt ett föremål för konsten, ett bruk som renodlades under den turbulenta Muromachi-perioden (ca 1335-1575) när landet befann sig i ett ständigt inbördeskrig. Under den påföljande tre hundra år långa och hårt reglerade Edo-perioden romantiserades döden och gjordes till något ibland utsökt vackert. Det ledde till ett samhällsklimat som möjliggjorde Kamikaze-bombningarna på Pearl Harbor under andra världskriget, då flera dussin japanska stridspiloter villigt störtade till sin död. Så man kan inte gärna säga att Intet saknar historisk betydelse.

Men inte bara döden, utan också det bristfälliga och trasiga har i långa tider haft en central  plats i konsten. Det kan tyckas vara en lustig sak att vurma för i ett land som är så konformerande till sitt sociala system som Japan har varit de senaste 300 åren. Estetiken framstår som något utav en flykt eller en lättnad, ett andhål för själen. Det verkar inte finnas någon skönhetsupplevelse i den perfekta symmetrin i Japan, kanske just för att stora delar av det sociala livet bildar ett symmetriskt och perfekt ordnat fängelse i vardagen. En vas blir inte riktigt vacker förrän den har fått sin första spricka, skriver hovdamen Sei Shonagon redan i en av de tidigaste bevarade skrifterna från 1000-talet.

Zen-Buddhismen vann snabbt popularitet i Japan på 1500-talet och dess vördnad för det okända har satt avtryck i exempelvis den distinkta kalligrafin. Det är de tomma ytorna som gör konstverket och förmedlar djupet. Varje penseldrag av svart kommer till i sin yviga skönhet just av respekt för den vita duken. Det svarta strecket är ett intrång på de möjligheter som ryms i den tomma ytan och därför måste varje linje också fylla ett syfte. Annars har de inget berättigande. Så utvecklades den minimalistiska men djärva och kraftfulla, stramt tyglade japanska kalligrafin, i ett spel mellan Intet och Något. I och med Zens triumfartade framfart i japanskt intellektuellt liv blev också diktandet och målandet starkt influerat av leken med det som inte sägs, utan som mest bara antyds. Att utelämna saker blev ett kraftfullt sätt att påvisa dem.

Vanliga motiv var människans undran inför naturen, beslöjad och okänd, dolsk men samtidigt överväldigande. Tekniken för framförandet förblev konservativ, temat för konsten förändrades föga under lång tid. Samtidigt förfinades och utvecklades uttrycket som konsten tog sig i en hårt tyglad kreativ process som idag är svår att tränga in i och framstår som exotisk, kanske till och med intetsägande för de ögon som är vana vid att serveras helheten utan krusiduller och undertoner.


Ying Yu-Chien, bergsby i dimma, Sung-perioden

Det är inte heller förvånande att den minimalistiska haiku-dikten, en av de kortaste diktformerna vi känner, kommer från Japan. Som små russin laddade med energi ska de på sjutton stavelser leverera en stämning, en reflektion och gärna också en naturupplevelse. I den mån som årstider omnämns (eller ännu hellre blott antyds med hjälp av säsongsmarkörer, som körsbärsblommor eller blodröda lönnlöv) så är det i nio fall av tio övergångstiderna höst och vår, inte de klimaktiska vinter och sommar. Till skillnad från vad många tror så vill man inte egentligen fånga ögonblicket när man skriver haiku, utan man vill fånga känslan av att ögonblicket är något förbigående.

Pascal stirrade ut i rymden och greps av fasa, men redan tre hundra år tidigare fascinerades Yoshida Kenkou av alltings korta levnad och prisade den:

”Ska vi se på körsbärsblommorna bara när de blommar, månen bara när den är molnfri? Att längta efter månen medan du ser ut i regnet, att sänka gardinerna och medvetet låta våren gå dig förbi – är inte detta ännu mer rörande? Bara en synnerligen okänslig person skulle säga: ’den och den grenen har förlorat sitt blomster – det finns inget mera värt att se nu’.”

Vad är skillnaden mellan Pascal och Kenkou? Hur kan de båda ha stirrat förgängligheten i vitögat och sett så olika saker? Jag tror att det i grund och botten rör sig om att de hade varsin vitt skild bild av världen. Än idag lever den mångtusenåriga naturreligionen Shinto kvar i Japan, om än mestadels i ceremoniell form idag. Det är en mystisk religion som tillskriver ett eget liv till allting, såväl stenar och träd som speciella floder och berg. De är befolkade av osynliga naturväsen, gudar och demoner.

Fuji-san samsas med sina nya grannar

Det heliga berget Fuji kallas till exempel ”Fuji-san”; men suffixet –san är egentligen förbehållet människor och betyder ungefär herrn/frun. På Kenkous tid var livlöshet ett på många vis okänt begrepp. Tomhet var inget negativt, utan bara en yta som väntade på att fyllas av liv. Döden var bara ett sätt för nytt liv att vinna inträde, så mitt i tragiken, turbulensen, det brinnande kriget, fanns det alltid en naturlig balans som ersatte de fallna med nytt liv. Körsbärsblommorna må falla, men nästa år kommer de igen. Intet ligger an mot livet lika naturligt och nödvändigt som att det måste infalla en period av natt mellan varje ny dag.

Under den europeiska upplysningstiden hade tänkandet om tiden som cyklisk och evig helt upphört; cirkeln hade vecklat ut sig till en rak linje med en okänd början och ett dunkelt slut. Framtiden innebar ytterst domedagen och dåtiden sträckte sig tillbaka till ett visst tillfälle av uppkomst, när Gud skapade världen med ett enda ord. När tänkandet såg ut på ett sådant sätt blev kanske också slutet på det egna livet analogt med slutet på världen själv. Döden blev något absurt, för den var i själva verket slutet på alla sammanhang, på allt som kunde ge någon mening åt världen.

Det sista lövet
Dansar med
Den första flingan
- Mariana Falkman

Mariana Falkman diktar om det bräckliga nuet, som fångas i spelet mellan höstens död och vinterns födelse. Tidsligheten ger sig till känna i säsongernas oupphörliga men stillsamma bana. Den dramatiska dansen mellan död och födelse är samtidigt tyst, diskret och flyktig. Vi måste anstränga oss för att vara närvarande för den. Om vi inte fångar den med ord kommer den gå obemärkt förbi. Varje sekund innebär en ny död, men det är bara i de tydligaste uppbrotten som vi kommer på oss själva med vår bristande uppmärksamhet på livet.

När man betraktar tidsligheten på ett sådant sätt förändras karaktären hos Intet igen; det blir en aktiv kraft som lägger alltet under sig och slukar det, bit för bit, sekund för sekund. Intet för-Intar. I Calcutta ligger Kali-templet (namnet Calcutta är en brittisk variant av det ursprungliga ”Kali-kata” vilket man tror betyder ”Kalis hem”, vilket har att göra med att den heliga floden Ganges ”dör”, alltså mynnar ut i havet här), som besöks av tusentals troende hinduer varje dag. Kali betyder ”den svarta” och har blivit namnet på dödens och förintelsens gudinna, men namnet är också starkt förknippat med ”kala”, som betyder just ”tidslighet”. I de tidigaste kända skrifterna beskrivs hon som en fruktansvärd varelse, så gräslig i sin uppenbarelse att hon knappt går att skåda. Hon kallas också ”den som omvärderar världen”. Hon är fullständigt likgiltig inför människan och allt det lidande hon åsamkar.

Smyckad Kali-staty från templet i Calcutta
Hela mytologin kring Kali påminner mig faktiskt om våra uråldriga djurfabler. De är utformade som berättelser, men i själva verket är de till för att lära oss något. Djuren tjänar egentligen till att pedagogiskt illustrera och symbolisera någon speciell princip i människan. Räven är listig, ugglan är vis, etc. Styrkan i fabler är att de är lätta att komma ihåg, för hjärnan arbetar väl med bilder. Men samma tema går igen inte bara i sagor, utan även många religiösa berättelser skulle mycket väl kunna tolkas symboliskt och med god behållning. Kali skulle i själva verket, på samma sätt, kunna vara förgängligheten symboliserad. Dyrkan av Kali kan vara ett sätt att hitta en position varifrån döden och Intet blir begripliga.

Ingenstans har döden och Intet varit så kulturellt och konstnärligt framträdande som i det tidiga Egypten. I likhet med Kristendomen, men långt utöver vad Kristendomen artikulerade, trodde man att livet bara var en förberedelse för döden. Det finns många förklaringar till det här, men enligt en egyptolog som jag pratat med kan det ha att göra med synen på Ra, den högste av de egyptiska gudarna.

Ra var i själva verket egypternas namn på solen själv, som föddes i havet i öster och dog i sanden i väster, varje kväll. Under natten trodde man att Ra kämpade sig igenom underjorden för att till sist återuppstå i de livgivande vattnen i Röda havet. Dualismen mellan liv och död fullbordades av Nilen, floden som var hela den egyptiska civilisationens kroppspulsåder och den yttersta symbolen för allt liv. Väster om Nilen bredde Sahara ut sig i sand och sten, tomt på liv. Det var även platsen där Ra lade sig att dö varje kväll, därför blev väderstrecket väster dubbelt förknippat med döden.

Det var särskilt viktigt för Egyptierna att begrava sina döda väster om Nilen, just för att inte liv och död skulle blandas samman. Man kunde döma sina fiender till de värsta av kval genom att begrava dem öster om Nilen, eller till och med kasta dem i vattnet. På så vis fängslade man dem i ett kvasi-tillstånd mellan liv och död, från vilket det inte fanns någon återvändo. Den egna kroppen behövde bevaras och försvaras, och därför mumifierade man sina döda och byggde pyramider över de viktigaste. Egypten var så fullt av mumier att västvärlden knappt visste vad man skulle göra med dem. Mumier har använts för allt möjligt, från växtgödning till färgpigment. En seglivad myt med Mark Twain som upphovsman ger vid lag att de till och med användes för att elda med på järnvägen, men den eventuella sanningshalten är lite luddig att ta reda på.

Med dessa många exempel i åtanke kan man konstatera att människans syn på Intet har varit starkt beroende av kultur och världsbild. Det västerländska sättet att betrakta Intet är bara ett i mängden, men också ett av de få som kanske inte riktigt har funnit ett naturligt sätt att bejaka Intets plats i världsordningen. Många av oss vill leva för evigt, för vi har inga verktyg för att relatera till icke-existensen. Vårt läkarlöfte säger att vi ska värna om allt liv och minimera det tragiska – inte tillbe det. Nietzsche skulle ha sagt att vi har tappat förmågan att hylla det tragiska och känna tacksamhet också för de utmaningar som livet så ofrånkomligt kastar i vår väg; ytterst av dessa är utmaningen att leva, i visshet om att vi ska dö.

Andra kulturer har lyckats hitta vägar dit. Vi kallar dem ofta för naiva och vidskepliga, utan att se till den verklighet som ligger bakom det kulturella uttrycket. I grund och botten är det nämligen samma fråga som vi har ställt oss tvärs över jorden, igen och igen. Varför finns just jag till? Jag kunde lika gärna inte ha existerat. Varför finns över huvud taget något och inte Intet? Svaren har tagit former som Kali och Seth (egypternas gud som regerade över sanden och kaoset), men vi har varit dåliga på att försöka förstå dessa symboler som tecken för den personliga verkligheten. Ur vårt eget etnocentriska perspektiv har en ”Gud” länge varit någonting avskilt från människan, kanske mer utav en Platonsk, okroppslig idé. Därför har till exempel egypternas personifiering av solen som en fysisk gud framstått som absurd och exotisk.

Intet har tvingat fram nya åskådningsformer, förfinad estetik och en känsla för tvetydigheter som kännetecknar oss som människor. Att redogöra för min egen förståelse för ändligheten – eller kanske bättre sagt, det absurda i livet – är en utmaning, men jag tar Cattis Bergkvists vackra haiku-dikt till hjälp.

Regnets smattrande
På de nyfallna löven
Inget att förstå

- Cattis Bergkvist

När blicken faller på det skenbart meningslösa så växer en meningsfullhet oväntat fram. Cattis visar med sin sista haiku-rad på ett av de största mysterierna i den japanska estetiken. Det finns inget att förstå; om det finns en mening med regnet som faller på löven så är den förborgad för oss, precis som Pascals stjärnhimmel. Vi vänder blicken med en stilla undran mot naturen, så till synes mäktig och oberörd inför vår existens, vår egen medverkan i dess gång krymper för varje regndroppe som faller. Vi blir obetydliga som myror och maktlösa som de nyfallna löven, avskurna, förvirrade och yrvakna i huller om buller där de fallit på den blöta marken och utlämnade som nyfödda åt det stillsamma regnet.

Men i denna förståndets avskärmadhet från upplevelsen, uppenbarelsen, av det fallande regnet, har jag ändå smält samman med det okända. Mitt sinnestillstånd följer de gråa höstskyarna och vibrerar i takt med de fallna löven. Om jag är en människa, så drömmer jag i detta nu att jag är ett löv. Jag är egentligen inte åtskild från lövet, för vi är båda lika nakna inför Intet när det är vår tid att släppa taget om grenen. Regnet faller likadant över oss alla. Min inre blick glömmer bort det ständigt muttrande jaget, smyger vidare till löven, till regnet, till den mörka himlen och den leriga slänten. Det är i denna uppenbarelse som Zen framträder. När förståndet har gett vika för naturens överväldigande makt återstår bara tystnad. Regnet har med sina tusen viskande, knappt hörbara röster ändå överväldigat tankarnas skränande orkesterdike. I tystnaden som blir kvar är jag som ego ingenting; och samtidigt – allting är Jag, min upplevelse smälter ihop med omgivningen. Jaget blir till Intet, glider undan och ersätts av Alltet, det hela som är en upplevelse utan upplevare.

Intet kan inordnas i en cyklisk världsbild som i de gamla naturreligionerna och bli en nödvändig del av livet, eller så kan det betraktas som det definitiva brottet med det kända, mörkret i barndomens garderober och den kalla dödens eviga glömska. I båda fallen står det klart att vi måste ha en relation till det okända. Vi kan inte undkomma det. Vi kan inte låtsas som att det inte finns, bara för att det inte finns.