Yttrandefrihet SD-style

Efter Expressens avslöjande idag gick jag in på Erik Almqvists Facebooksida för att läsa hans omskrivna pudel. Där möttes jag till min förvåning av idel positiva tillrop, pepp och stöttning.

Det kändes minst sagt missvisande. Så jag skrev till min egen kommentar.

Här hamnade den.

Jag väntade cirka fem minuter innan jag uppdaterade sidan för att se om det givit några reaktioner. Då möttes jag av detta:

Att sidan plötsligt hade raderats verkade mindre troligt, så jag loggade ut från mitt konto och gick in på samma adress igen. Då såg det ut så här, där jag skrivit min kommentar:

Jo, den var bortplockad. Likaså kommentaren ovanför min. Viktor Engqvists kommentar ligger kvar oförändrad, som synes. Likaså hade jag alltså blivit blockad från sidan.

Yttrandefrihet, SD style.

Mattias Irving

I am the very model of the twitter PK mafia

I am the very model of the twitter PK mafia
Defending mass migration from both Syria and Somalia.
I know the secret handshake of the feminist conspiracy
And do support both civil disobedience and piracy

I am the very model of the twitter PK mafia
Offend me and turn belly-up just like a drowned tilapia
I'm well acquainted with Solanas man extermination plan
And if you're in the hater clan, beware cause I'm a Greider fan.

I am the very model of the twitter PK mafia
If you vote Sweden democrats I point fingers and laugh at ya
I know the jargon of the vexing post-modern lacanian
Thus even friends and family regard me as a martian...

 

Kort om upphovsrätt och simulacrum

Niklas Starow tipsade om följande lilla video av Dan Bull om hur rapartisten Lord Finesse använt copyrightkrav för att tysta hans kritik.

Det påminner inte så lite om det uppmärksammade fallet där Spectacular Studios i praktiken tystade Genusfotografens utmärkta sågning av deras arbete. Att folk återger copyrightskyddat material varje dag på nätet är ingen nyhet, och generellt ingenting som upphovsrättsägare väljer att agera på. Men när de punktmarkerar smart kritik och tystar den med hot om digra stämningar tappar de fullständigt sin trovärdighet som kulturskapare och låter sig frivilligt vallas in i den kapitalistiska akulturella logikens fållor.



Jag kommer att tänka på detta med verkshöjd när jag ser videon ovan. Det som upphovsrätten är tänkt att skydda är ju ett verk av konstnärlig kvalitet - ungefär så uttrycks det. Samtidigt är ju rappens konstnärliga kvalitet just den, att den är anarkistisk. Som Dan Bull uttrycker det så handlar rappen om att säga det man vill.

Att som rappare trycka ned en annan konstyttring genom copyrightkrav är liktydigt med att underkänna det egna verkets verkshöjd, för man tar bort allt ur det som tillhör dess konstform. Det går från att vara musik placerad i tid och rum, med en tydlig publik och ett angeläget budskap, till att bli små, anonyma och generiska beatslingor. För att försvara det "äkta" (verkshöjden) i det egna måste det äkta således försakas, till förmån för ett Baudrillarskt simulacrum av rapp.

Lättbegripligt om simulacrum och simulacra kan läsas i denna artikel på hilobrow.

Relativisten retalierar

Idag signerar DN:s Karin Svanborg-Sjövall en ledare om risken att relativisera förtryck av kvinnor i religionens namn. Känns det igen?

Den långvariga liberala aktiviteten att peka och ropa ”kulturrelativist” har ända sedan början handlat om att ställa upp en sofistikerad fågelskrämma. För vem är egentligen relativisten i sammanhanget?

Den kritik som DN:s ledarsida riktar mot mellanösterns kvinnoförtryck med dess religiösa övertoner, gör en tydlig poäng av att allt förtryck är absolut för den drabbade. Därmed sviker de så kallade ”kulturrelativister” som varnar för att demokratiseringsprocessen undergrävs av överdrivet fokus på politisk islam i västerländska medier. De som drabbas av förtrycket har enligt ledaren ”föga hjälp av en aldrig så sofistikerad postkolonial analys”.

Nu är det så att religiös misogyni inte nämnvärt skiljer sig från andra former av misogyni i samhället. Ideologin om kvinnans underordning tar sig olika uttryck beroende på kontext, men det är inte egentligen på djupet någon skillnad på den sekulära porrfilmens ogenerade sexuella maktfantasier och djupt religiösa föreställningar om kvinnlig ondska som måste kontrolleras av mannen.

Historiskt sett har det varit uppenbart att sekulariseringen av Europa inte på något vis innebar att den institutionaliserade misogynin försvann. Den ändrade bara karaktär. Kvinnan befriades från den religiöst motiverade huvudduken, men hennes strävan efter jämlikhet, rösträtt och frihet sjukförklarades av dåtidens sekulära läkarvetenskap. Ett förtryck ersatte ett annat. Idag fortsätter förtrycket av kvinnor i offentligheten bland annat genom en diskursiv kapitalistisk batterield av repressiva och extrema kvinnoideal i reklam, blockbusterfilmer och livsstilsmagasin. Religionen är borta, förtrycket består.

Det är sällan som seriösa debattörer i Sverige idag förnekar att det fortfarande pågår ett systematiskt kvinnoförtryck i samhället. Men mellanösterns hårda kvinnoförtryck förklaras av samma debattörer med religiösa praktiker, inte med patriarkala strukturer. Hur ska vi förstå detta?

Kanske menar Karin Svanborg-Sjövall att det finns en väsentlig skillnad mellan Kristendomen och Islam. Det skulle kunna förklara varför sekulariseringen av Europa inte åtgärdade misogynin, medan en sekularisering av mellanöstern skulle vara en rimlig väg att åstadkomma detsamma. Men det finns inget stöd för ett sådant antagande. Kristendomen och Islam är två religioner som snarare är mer lika än de flesta andra religioner. I båda fallen är spännvidden extremt stor vad gäller tolkningar och traditioner. I båda fallen har religionens skick och seder muterat i takt med samtidens förändringar.

Svanborg-Sjövall gör sig själv skyldig till relativisering när hon missar att se de generella och överväldigande likheterna i religionens mekanismer och istället fokuserar på de ytliga skillnaderna.

Detta är anledningen till att vi utmålade kulturrelativister menar att ett överdrivet fokus på politisk islam i själva verket kan sätta käppar i hjupet på en demokratiseringsprocess. Demokrati byggs genom allmän och lika utbildning, en materiell standard som kan hålla fattigdomen stången, och lika möjligheter till delaktighet i samhälleliga beslutsprocesser. Givet att dessa villkor uppfylls är sekularisering i betydelsen religionsfrihet något oundvikligt och ett tecken på en fungerande demokrati.

Förtryck förebyggs inifrån, genom en infrastruktur som stärker människor att höja sina röster och utkämpa sina egna politiska strider, givetvis med omvärldens stöd och uppmuntran. Att lägga resurser och tidningsutrymme på att kritisera religiösa praktiker är att helt missa målet: Förtryckare kan kritiseras i all evighet utan att något händer. Det är först när folket får politisk makt som verklig förändring kan ske.

Mattias Irving

Hesselboms hyperboler

Skeptikern Anders Hesselbom har i några tämligen aggressiva blogginlägg apropå omskärelsedebatten lyckats mota in mig i det religiöst fundamentalistiska hörnet. Tänkte därför ge några enkla svar här så att inte alla ni som känner mig tror att jag har gått och slagit i huvudet eller liknande.

Inledande anmärkning: Hesselbom är religionskritiker och skeptiker. I dessa avseenden tror jag att han och jag ligger väldigt nära varandra i våra idéer.

Vad många verkar vägra inse när det kommer till omskärelsedebatten är att vi här talar om två rättigheter som krockar med varandra. Rätten till en religion och en kulturell kontext kontra rätten till sin egen kropp. Att lagstifta för att skydda den ena innebär en automatisk kränkning av den andra. As simple as apple pie.

Från sekulärt och humanistiskt håll har man givetvis favoriserat den kroppsliga integriteten. Den andra rätten har mer eller mindre avskrivits som irrelevant. I många fall har retoriska klappar-på-huvudet utdelats genom ett förslag att omskärelse kan utföras i vuxen ålder istället.

Jag tycker att detta förslag med all önskvärd tydlighet illustrerar den religiösa tondövhet som legat till grund för den här frågan. Sekulära tar sig plötsligt rätten att omdefiniera andras trossatser efter eget huvud. Självklart ser inte den icketroende problemet med att justera lite i riterna eller tidpunkterna. Det är ju ändå bara ett stort hittepå. Mätt i självgodhet (ett av de mest absoluta måtten som existerar i svensk debatt) är det jämförbart med att bjuda in en muslimsk familj på korvgrillning i kvarteret med argumentet

"vadå det är bara liiite gris, resten är potatismjöl. Ni får ju vara lite flexibla för att smälta in."

Jag har aldrig gjort mig känd som ortodox. Min huvudlinje har allt sedan starten varit att omskärelsefrågan förtjänar att problematiseras ur både feministisk och human-etisk synvinkel. Jag har full respekt för företrädare för judiska och muslimska samfund som själva kritiserar omskärelse.

Dags att släppa bomben: Jag försvarar inte omskärelse per se bara för att jag anser att förbud och raljerande om örsnibbar och könsstympning är en vulgär och maktfullkomlig väg att gå.

I det förment bildade sammanhang som både Humanisterna och skeptikerrörelsen skriver in sig i borde inte sådana nyanser så lätt gå förlorade.

Nu skriver Hesselbom att jag förespråkar barnmisshandel och är religiöst förblindad. Givetvis nämner han inte att han själv förespråkar alienation. För det är tyvärr mellan dessa båda poler frågan pendlar. Å ena sidan ett kroppsligt ingrepp med både för- och nackdelar, men definitivt en fysisk kränkning. Å andra sidan att lagstifta bort en människas plats i samhället. Båda poler har bäring för debatten, men ingen är i sig själv giltig som en komplett beskrivning av problematiken.

Vill nu den förment vetenskapligt lagde (och därmed åtminstone i teorin sanningsälskande och saklige) Hesselbom så tvunget röra sig i dessa ytterligheternas gränsland så kan ju jag inget göra för att få honom att komma på bättre tankar. Att påstå att jag på grund av min vilja att nyansera skulle vara fundamentalist och barnmisshandlare är ett föga vederhäftigt och i mitt tycke direkt omoget sätt att debattera allvarliga frågor på. Jag hoppas ändå att Hesselbom tar sitt förnuft till fånga i framtida diskussioner.

Mattias Irving
 
Hesselboms blogginlägg:
Öppen fråga till Mattias Irving: Jag tar din förhud!
Klart Mattias Irving inte vill äta sin egen medicin

Revolutionen: Onödig eller omöjlig?

Ibland vill jag bara skaka om den församlade borgerligheten och förklara att det finns vissa tillfällen då "revolutionär" bara är ett annat ord för "jävligt demokratisk".

Den bästa av alla stater är den som det är onödigt att göra revolution mot. Den värsta tänkbara staten är den som det är omöjligt att göra revolution mot. Det om något kan vi lära oss av de illdåd som begås i Syrien.

När Axess stora folkförvillare Johan Lundberg avfärdande beskriver Aftonbladets Åsa Linderborgs "revolutionära sympatier" som någonting i sig belastande, begår han det tankefelet att revolution alltid är av ondo i en stat. Att Sverige är den perfekta staten som det är onödigt att göra uppror mot. Men om den revolutionära tankegången avfärdades utan föregående genomlysning i samhällsdebatten så skulle hans eget Sverige ligga betydligt närmare den andra varianten: Staten som det är omöjligt att revoltera mot.

Denna avgörande distinktion mellan den onödiga och den omöjliga revolutionen formuleras alltför sällan i samtidsdebatten. Förvisso lever vi i ett hyfsat demokratiskt land. Om en räknar till alla etniska svenskar mitt i livet lever vi i ett jävligt demokratiskt samhälle.

Inte lika demokratiskt kanske, för dem som förvägras vård på grund av sin papperslöshet, eller för dem som av det försvinnande lilla partiet Kristdemokraterna fortfarande tvingas till sterilisering för att tillåtas genomgå en könsoperation, eller för de familjer i Göteborg som, grundlöst misstänkta för terrorism, utsattes för ett makabert och våldsamt polisgripande i gryningen, komplett med skyddsrustning och tunga vapen.


Alla revolutioner har inte folkligt stöd. Det finns många som inneburit slutet på demokrati och fred. Även fascister kan revoltera. Det innebär att revolutionen är ett politiskt medel som kan användas av alla. Men det förtar inte den potemkinkuliss av Sverige som Lundberg håller upp när han dömer ut andra enbart på den grunden att de har revolutionära sympatier.

Mattias Irving

Fem invändningar i bäbisdebatten

Isobel Hadley Kamptz har skrivit en text där hon angriper Aftonbladets ledartext av Karin Pettersson för att på ett oschysst sätt använda Breiviks brott i diskussionen om Paulina Neuding och hatbrotten i Malmö. Jag har fem invändningar.

Kort resumé: Neos redaktör Paulina Neuding har i en omdiskuterad artikel i Jerusalem Post exemplifierat problemen med antisemitism i Malmö med demografiska analyser. Att det vanligaste namnet på nyfödda pojkar är Mohammed användes som förklaring till trakasserierna mot Malmös judar.

Denna demografiska anekdot delar en figurlikhet med dem som används av de islamofober som menar att muslimer i Europa bedriver ett lågintensivt krig genom att skaffa många barn. Därför reagerade flera på den, bland andra Torbjörn Jerlerup och Jonathan Leman. Neuding förklarade senare i en artikel i Expressen att hon inte alls menade att använda sin siffra på ett sådant sätt, utan att den var ett sätt att förklara att det finns många muslimer i Malmö.

Debatten som rör Breivik är djupt tragisk och infekterad. Starka känslor svallar på båda sidor om debatten, och jag gör inga anspråk på en privilegierad och känslobefriad mellanposition, fastän jag hoppas kunna undvika att fastna i ett högt tonläge. Jag vill peka ut vissa grundläggande fel som jag upplever i Neudings och i viss mån också Hadley-Kamptzs texter.

Fem invändningar

1) Hur ser korrelationen ut mellan antalet barn som heter Mohammed och antalet barn som föds av troende muslimer? Det är faktiskt inte samma sak. Ett vanligt skäl för människor att fly från muslimska länder är just religiösa förföljelser.

2) Neudings antagande att tro på Islam skulle innebära antisemitism. Neuding berättar att hon på grund av bristande statistiskt underlag måste använda namnstatistik, men hennes egentliga analys är religionstillhörighet. Hon redogör i artikeln i Expressen för att det finns mycket starka antijudiska attityder i befolkningen i hela mellanöstern. Hon redogör dock inte för om dessa är politiska och kopplade till staten Israel och dess agerande, eller om de är religiöst motiverade. Jag har inte heller sett någon statistik som pekar i endera riktningen, och ser gärna någon sådan om den ges. Men Neuding vidhåller alltså att detta är ett problem som är direkt kopplat till Islam och inte en fråga om politik.

3) Att inget särskiljande görs mellan muslimer i Sverige och muslimer på andra håll i världen. Neuding kan för all del ha rätt i att attityder som en person tar med sig från sitt hemland inte magiskt försvinner bara för att man byter hemland. Men jag saknar en analys av vilka det är som flyr sina hemländer och kommer till Sverige. I många fall rör det sig om politiskt eller religiöst progressiva som utsätts för förföljelser i sina hemländer. Den svenska muslimska demografin måste alltså inte återspegla den i mellanöstern. Varför behandlas de som en åsiktsgemenskap?

4) En mycket stor population (som Neuding ju själv gör en poäng av att påpeka att det rör sig om) åläggs en problematik som för allt väsentligt är outredd. Vi vet inte om det rör sig om ett antal extremister, alltså en grupp särskilt politiskt aktiva individer, eller om antisemitismen i Malmö är mer allmänt utbredd. Varför målar Neuding ut hela befolkningen som ett problem?

5) Jag delar Hadley-Kamptz analys att det inte är antalet muslimer i Malmö som är problemet, utan att livslång fattigdom och dålig utbildning är en starkt bidragande orsak till radikalisering av enskilda, utsatta individer. Detta är dock ingenting som är exklusivt för Islam. Fattigdom och social utslagning är den största bidragande orsaken till ökat våld och trakasserier, oavsett religiös tillhörighet. Neuding gör dock den rakt motsatta analysen från Hadley-Kamptz, och menar att Sverige är en frihamn av välfärd för immigrerande muslimer:

"In Malmö, as elsewhere in Sweden, crime among immigrant youths is constantly explained as a matter of social inequality. /.../ a bold analysis in one of the world’s most generous welfare havens for refugees."

Därför frågar jag mig vad det är som Hadley-Kamptz egentligen försvarar i sin artikel? Hon menar ju till skillnad från Neuding att det inte är antalet muslimer som sådant som är problemet, och ger därmed en rakt motsatt problemanalys från Neuding själv.

Slutligen
Jag delar Karin Petterssons analys i Aftonbladet. Jag tolkar inte texten som ett likställande mellan Breivik och Neuding, även om jag ser att det finns retoriska figurer i texten som kopplar samman dem. Men vad som verkligen sägs är att Neuding har hämtat inspiration från det danska debattklimatet, inte Breivik.

Utifrån de fem punkter som jag nämnt ovan menar jag att Neuding ger en stereotypiserad och förenklad bild av Islam som religion, och av muslimer som ett "folk" från mellanöstern, som lever i en åsiktsgemenskap som exporteras i oförvanskad form till Malmö. Det är definitivt en tankemodell som, med Petterssons ord, "vetter mot Europas mörkare hörn".

Vi måste ta tag i de reella anledningarna till de trakasserier som judiska medborgare möter på Malmös gator. Det gör vi genom att skapa ett mer inkluderande, öppet och jämlikt samhälle för alla, inte genom att gå rasisternas ärenden och sprida fördomar om stora samhällsgrupper.

Mattias Irving

Krig, fred och kristendom

Är det kristen historierevisionism att avvisa Breiviks kristendom?

Jag sitter på tåget ner mot tredagarskonferensen Befriande Teologiskt Forum i Lund, där freden är vårt centrala tema. Det ter sig närmast overkligt att samtidigt läsa i dagstidningarna hur Breivik ville skapa ett ”kristet Al-qaida”. Misstänker att det kommer ge uppslag till många diskussioner över den kommande helgen

Rättegången i Oslo river upp gamla sår. Debatten om högerextremismen har placerat religionsfrågorna i centrum för samhällsdiskussionen. alla klättrar på varandra för att komma så långt från Svartepetterkortet Breivik som det bara är möjligt.

I tidningen Dagen kunde man igår läsa Björn Cedersjö i Sveriges Kristna Råd, som lade ut texten om varför Breiviks syn på kristendomen var förfelad och förvanskad. Han menar att fokus för kristendomen idag borde ligga på talet om rättfärdig fred, inte på de gamla doktriner om kristet självförsvar som Breivik åberopar sig på.

– Ömsesidig respekt, samtal och dialog måste vara grundsynen och kyrkorna bör bestämt arbeta för att minska användandet av ett militant språkbruk, säger Cedersjö i artikeln.

Vad jag gillar med artikeln är givetvis intentionen, att vi ska verka för att vara en kyrka som med alla medel står för fred mellan människorna. Vad jag någonstans ändå ogillar med artikeln är den position som den intar i den större debatten omkring Breivik, hans världsbild och gärningar. Det är så lätt att hävda att en annans version av kristendomen är falsk, påhittad, förfelad.

Men har vi rätten att fälla avgörandet om Breivik verkligen är kristen eller inte? Hur hårt måste vi då definiera det lösa ramverk som är vår tro? Han bygger sitt agerande på doktriner som de facto har förekommit i europeisk kristendom. Vi står inte där idag, men det skulle vara att förneka de svarta kapitlen i vår historia om vi inte accepterade att Breivik faktiskt är bekännande kristen, i något avseende. Hur ont och makabert det än må låta.

Fastän jag inte tolkar in något sådant i Cedersjös text så vill jag ändå varna för lockelsen i att börja ägna sig åt revisionism i det att vi lockas överpröva Breiviks bekännelser. Den stora uppgiften för engagerade kristna idag är att vara kärleksfulla, aktiva medmänniskor med en politisk agenda att få ett slut på våldet och lösa upp de allt svartare molnen över den Europeiska horisonten. Det gör vi inte genom att fastna i ändlösa diskussioner om vad kristendomen är och inte är.

Sveriges mest framgångsrika troll

Bildt kastar idag ut riksdagens beslutade demokratikriterium med badvattnet när han menar att Sverige ska fortsätta exportera vapen till Saudiarabien.

Svårt är det att inte lägga ihop två och två. Den moderatledda regeringens ständiga förhalanden att genomföra riksdagens beslut om demokratikriterium, och moderatledarnas vurm för Saudiarabien. När Bildt öppet försvarar exporten till Saudiarabien och kallar dem "ett familjeföretag" (vad det nu ska betyda? Att det är en kungafamilj som har makten? Koppling?) så uppvisar han också en attityd som går på tvärs med riksdagens beslut.

Men han uppvisar också en attityd kring folkrättsbrott som vi har lärt oss att känna igen. Saudiarabien är ett land som har dödsstraff för barn, som halshugger kvinnor för äktenskapsbrott, ett land där kvinnoförtrycket är stadgat i lag. Regimen är hänsynslös mot demokratiförespråkare, vilket bland annat landets ingrepp på demokratirörelsen i Bahrain vittnar om.

Allt detta nämns inte över huvud taget av Bildt. Han har inte några betänkligheter kring att beväpna dessa mördare. Han uttrycker sig snarast familjärt om dem. Vet inte om Bildt någonsin så öppet och provocerande har uppvisat precis varför han är olämplig att representera Sverige, eller för den delen inneha något förtroendeuppdrag.

Ja, jag är lite upprörd. Hans kommentarer idag har framgångsrikt trollat mig.

Pseudodebatt om teokrati

Ulf Lönnberg skriver i en artikel riktad mot kopimistsamfundets Gustav Nipe att det måste finnas en knivskarp gräns mellan religion och politik. Alternativet, som han utmålar det, är teokrati.

Det är lite ironiskt att läsa denna fundering komma från en medlem av Kristdemokraterna, det enda partiet i riksdagen som bygger sin politik på en religiös värdegrund. Sällan om någonsin tar KD ställning i någon fråga som kunde tänkas missgynna kristendomens närvaro i Sverige. Utifrån Lönnbergs egen definition får vi således lov att kalla även Lönnberg själv för teokrat. Vad det begreppet nu innebär, i hans ordbok? Är till exempel Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, där jag själv är medlem, ”teokrater” för att vi samlar både troende och politiskt intresserade?

Att vara teokrat innebär att önska ett statsskick där en gudom har den yttersta makten, och uttolkarna av de religiösa dogmerna har den största världsliga auktoriteten. Det är givetvis något helt annat än att någon som kanske råkar vara kristen eller kopimist dessutom förlänas en maktposition genom vanligt, politiskt arbete.

Politik är förvisso ett snårigt begrepp, men ett sätt att hitta rätt i den semantiska snårskogen är att göra skillnad på ”politik” och på ”det politiska”. Teokrati är antipolitisk till sin själva natur: Där ges inget utrymme åt det politiska samtalet, där olika aktörers intressen och åsikter bryts mot varandra. Samtidigt finns det givetvis ett element av något som vi kan kalla för politik inuti en teokrati, i form av bestämmelser, maktinnehavare och så vidare. Men politiken i teokratin är inte egentligen ”politisk”, eftersom där inte pågår ett levande samtal.

När Gustav Nipe säger att man inte kan skilja politik och religion så är det en truism. Religiöst färgade åsikter syns och hörs hela tiden, och skapar debatt. Självklart är de politiska. I intervjun i Dagen (22/3) som Lönnberg refererar till nämner Nipe också USA som ett av de länder där religionen spelar stor roll för politiken. Denna passage nämner inte Lönnberg med ett andetag, för då skulle det bli alldeles för uppenbart att hans tes om teokraterna i Kopimistsamfundet som bäst är ett rent påhitt, och som sämst vittnar om begreppsförvirring.

Lönnberg skruvar upp tonläget i slutet på sin artikel med orden ”bevare oss från kompimistfundamentalistiska teokrater”. Effektfullt, kan tyckas. Men när hela denna poäng bygger på antingen ett medvetet missförstånd eller en beklämmande okunskap, då ligger det närmast till hands att dra på smilbanden åt denna grötmyndiga avslutningsknorr.

Men hade detta varit en fråga som bara väckt munterhet, då hade jag inte satt mig att skriva denna artikel. Det lämnar en besk eftersmak när erfarna politiker slirar på sanningen på detta sätt. Om jag vore Nipe eller någon annan berörd kopimist skulle jag avstå från att replikera Lönnberg, för detta inlägg i debatten är under all kritik och förtjänar bara att avfärdas.

Mattias Irving

Vapenexporten är en modern kolonialism

Hans Wallmark (M) menar idag på SvD Brännpunkt att det är helt i sin ordning att exportera vapen, eftersom svenskt välstånd bygger på stor export.

Det är anmärkningsvärt att Wallmark inte problematiserar vapenfabriken i Saudiarabien. Han tycker att Sverige är rigoröst i sin kontroll av vilka vi handlar med, och det påstår han med samma självklarhet som om han bott i en radioskugga den senaste månaden. Kan vi inte bara avliva det här grundlösa argumentet en gång för alla?

Sverige exporterar vapen till vartannat land i den så kallade MENA-regionen (mellanöstern och nordafrika), där demokratiunderskottet är akut. Det borde vara en självklarhet att Svenskt välstånd inte ska bekostas av andras demokrati. Att Wallmark ens uttrycker sig så tycker jag vittnar om historielöshet.

Vi är ett av världens rikaste länder. Vi berikar oss på att underminera de demokratiska processerna i de länder som tidigare utsatts för europeisk rovdrift och aldrig fick förutsättningar att påbörja vägen mot demokrati. Så förmeras och förlängs den skada som en gång utdelats.

Det finns ett mycket enkelt ord för det som Wallmark förespråkar: Kolonialism. När Sverige berikar sig på att beväpna en diktatur följer det samma mönster som när det brittiska imperiet en gång berikade sig på att beskatta salt i Indien. 

Men situationerna är ju helt olika, invänder någon: Britterna använde tvång, vi använder frihandel. Ingen måste köpa våra vapen. Frågan är om folket själva upplever det så. Tvång är tvång. För den drabbade spelar det mindre roll om förtrycket kommer från brittiska kolonisatörer med egna vapen eller inhemska, beväpnade av västvärlden.

Förhalningen av demokratikriteriet är en politisk skam som hör hemma i ett annat århundrade. Den delas av våra båda största partier. Jag är medlem av det ena, och kommer fortsätta att agera för att vapenexport till diktaturer en gång för alla ska förpassas till historiens skräphög.

Mattias Irving

Identitetens dimensioner

Som ett led i diskussionen om identitet som just nu genomsyrar flera debatter där jag är närvarande - den ständigt pågående självreflektionen inom kyrkan, Sverigedemokraternas hjärtefråga om den svenska identiteten, frågorna omkring tolkande identitet kontra fastställd identitet - tänkte jag skriva en serie allmänna reflektioner omkring identitetens dimensioner.

Förhoppningen är att skapa en viss utökad förståelse för vad identitet är och kan vara, hur identitet fungerar, vad olika identiteter gör med oss, och en kartläggning av några av de förhållningssätt vi har till "identitet" idag. Det är inte tänkt att utgöra raketforskning, inga cutting-edge-teorier från den akademiska världen, men kanske en enkel handbok för den intresserade att orientera sig efter.

Identitet har för allt väsentligt tre viktiga dimensioner: En politisk, en psykologisk och en ontologisk. I detta inlägg skriver jag om politisk identitet.

Politisk identitet

Vad innebär det att hysa en identitet som politisk varelse? Den traditionella förståelsen av politisk identitet beskrivs ofta som ren partitillhörighet. Men att ha en politisk identitet handlar i grund och botten om att finnas till i ett samhälle, och hur en interagerar med det samhället.

För att förstå politisk identitet måste vi också börja med att förstå vad det politiska är och innebär. Politik kan definieras som processen att erövra och utöva makt i offentliga sammanhang. De intressanta orden i sammanhanget är "offentlig" och "makt". Att ingå i ett sammanhang med en politisk identitet är att träda fram som en synlig deltagare i ett stort maktspel.

Makt kan uttryckas på många sätt. Svenska kyrkan har till exempel makt genom faktorer som ålder, traditioner, ekonomiskt inflytande, geografisk utbredning och stort medlemsantal. Enskilda debattörer kan ha makt i form av exempelvis anseende, kunskap och kontakter. 

Makt är därför ett svårdefinierat fält, också för att det som kan utgöra en maktfaktor i en kontext kan vara en direkt försvårande omständighet i andra kontexter. Etnicitet och religion är två sådana fält vars status kan skifta oerhört i olika kontexter. Därmed kan en också påstå att det är kontexten som till syvende og sidst avgör vad som skapar makt och inte. Det brukar kallas ett strukturalistiskt synsätt på makt.

Vi kan inte alltid själva bestämma vår position eller vår makt. Den kan avgöras åt oss, av någon annan med mer makt, eller av kontexten i vilken vi befinner oss. I en brinnande tågvagn full med akademiker kommer makten att tillfalla den med brandsprutan, oavsett utbildning. Samma människor har helt andra inbördes maktpositioner i till exempel kampen om att få sin text publicerad i en branschtidning.

Andra kan vilja omförhandla vår position. Jag kallas till exempel kristen av vissa och okristen av andra. Beroende på vilken kontext detta fälls i får deras påståenden olika stort inflytande på min politiska (alltså offentliga) identitet, helt oavsett hur jag själv skulle definiera mig.

Ett annat tydligt exempel är Anders Behring Breivik, som protesterade vilt mot sin sjukdomsdiagnos. Men hans protester mot denna nya identitet som samhället ålade honom blev inte hörsammade. Först när andra personer med inflytande inom psykologins fält började att ifrågasätta diagnosen skapades det en allvarlig diskussion. Breivik själv är, liksom snart sagt alla andra psykiatripatienter, maktlös i denna fråga.

Politisk identitet rör sig därför alltid om en förhandling mellan olika aktörer och krafter. Vissa politiska skolor tenderar att inte lägga särskilt stor vikt vid den politiska identiteten, just eftersom den är så flytande och förhandlingsbar, oviss. Identitet betraktas då ofta som något privat och inneboende, icke förhandlingsbart. Det är en vanlig åsikt inom konservativa tankeströmningar.

Konservativa tankeströmningar har ofta legat den politiska eller ekonomiska makten nära, historiskt sett. Det är viktigt att påpeka detta, för den som inte är van att underkastas andras definitioner av det egna jaget kommer heller inte ha lika lätt att förstå hur kraftfull den politiska identiteten kan vara.

Sara Ahmed skriver i början av sin bok Vithetens hegemoni om upplevelsen av att identifieras ut som mörkhyad kropp i en värld där vita bestämmer vad det innebär att vara mörkhyad. Det som varit hemtamt och eget blir plötsligt främmande och ovisst. När poliser stannar en på gatan bara för att en är mörkhyad i ett område där många brott begås, hur långt kan en lita på samhällets välvilja, på att bli trodd när ord står mot ord? Vad gör det med självbilden när så kallade normalfördelningskurvor visar att minoritetspopulationer har lägre IQ än den etniska majoriteten? Också den mest subjektiva upplevelsen av det egna jaget underkastas då det politiska spelet av definitioner. Den psykologiska och till och med den ontologiska identiteten är inte kompromisslöst åtskilda från den politiska.

Varför då göra den uppdelning som gjorts i dessa inlägg? Främst görs den av pedagogiska skäl. Det är en gränsdragning som i allra högsta grad kan och bör ifrågasättas. Men någonstans ska diskussionen om identitet ta sin början, och utan förkunskaper är det svårt att tränga in djupare i frågan om identitetens aspekter. Fler inlägg i den här lilla bloggserien kommer framöver.

Paussnack vid ringside

Efter en debattartikel publicerad på Seglora smedja av teologistuderande Petter Zachrisson har förbundet Humanisterna gått i taket. Deras ordförande verkar i sitt svar tro att artikeln är skriven av Seglora smedja själva, som han menar "attackerar frenetiskt". Inget nytt under solen, konstaterar jag som Seglora smedjas webredaktör, i en privat reflektion över artikeln.

I en konversation på Twitter levererade satirtecknaren och prästen Kent Wisti några väl valda ord: Studenter är ofta ”sluggers” i debatten, svingar hårt och lämnar mycket öppet att kritisera. Det är en tänkvärd jämförelse. Intressant nog utvecklar Humanistbloggens Patrik N boxningsreferenserna när han menar att Seglora smedja nu ”kastar handskarna”. 

Debatt är ibland varken bättre eller sämre än en boxningsmatch. Det är känslor, det är rått, det är tävling. Inte så vackert att titta på, kanske. Underhållningsvåld är sällan uppbyggligt, ens när det äger rum på ordens arena.

Jag frågar mig bara, vem var det som kastade handskarna först i denna kamp, och vem landade det första slaget under bältet? Det går inte att ta miste på att många Humanister faktiskt känner sig kränkta över studenten Zachrissons artikel. Fastän det inte är en känsla som jag unnar någon, så undrar jag om de reflekterar någonting över hur andra har känt sig, som de har debatterat mot genom åren? Den salta ilskan hos de judiska föräldrar som av Humanisterna utmålas som ”könsstympare”? Den tysta uppgivenheten hos de muslimer som återkommande får höra humanister ta ställning för den ständige provokatören Vilks?

Visst är Zachrissons artikel både svepande och tung i slagen, men det är inte min uppgift som redaktör att försvara eller recensera hans text. Jag är däremot nöjd med publiceringen, om inte annat så för att påvisa de attityder som florerar, främst i troende kretsar. De fanns där även innan kampanjen mot omskärelse, men har blivit alltmer explicita.

Jag har alltid strävat efter att skriva nyanserat, med blandad framgång. Men mina bästa debatter har alltid varit de där jag lämnat finliret därhän och satsat på tung retorik och tydliga argument. Problemet är att sådana debatter sårar. Det finns alltid en motståndare som tar illa vid sig. Samtidigt är det dessa debatter som drar läsare och skapar intresse. Den avvägningen står Humanisterna inför liksom vi andra, och det är sällan som de väljer att behålla handskarna på.

Är det rimligt att dra en parallell till 30-talet? Bara om parallellen är relevant, skulle jag personligen säga. Det är åtminstone ett extremt tydligt sätt att argumentera. Givetvis kan Humanisterna välja att, som de nu gör på sin blogg, tolka det som att alla så kallade ”nyateister” utmålas som högerextrema. Det är inte den enda tolkningen, men givetvis är det den tolkningen som de väljer att göra. Billiga martyrpoäng har de ju aldrig varit sena på att plocka.

Trots att offerkoftan historiskt sett sällan har varit långt borta så hade jag inte förväntat mig att Humanisterna skulle ha sådana glaskäkar som de nu uppvisar. Detta är debatt, och den här artikeln är skriven av en teologistudent som uttrycker sin personliga uppfattning. Bemöt det, eller låt bli. Men att nu agera kränkta för denna lilla artikel, efter det sätt som de själva har uppträtt på i så många debatter, det är olustigt att skåda.

Mattias Irving

Om barnakränkandets hermeneutik

Ulla Gudmundson skriver tankeväckande om omskärelsedebatten. Det är modigt att våga vila i en frågas tvetydighet, med risken att uppröra antagonister i båda läger.

Visst kan vi med debatten i backspegeln konstatera att omskärelsens försvarare ofta har uttryckt sig ensidigt i frågan. Det håller bland annat Humanisterna fram, som ju har debatterat frågan flitigt. Därför är det välkommet med Gudmundsons nyanserade grepp. Å andra sidan har det i min uppfattning aldrig varit några problem att diskutera de etiska aspekterna av omskärelse, åtminstone inte innan den nu famösa DN-artikeln.

I och med den artikeln förråades diskussionen: ”Könsstympning”, som det konsekvent kallades, är förvisso en adekvat synonym för omskärelse, men onekligen också den brutalaste tänkbara beskrivningen av ingreppet. Därmed försvann också det etiska dilemmat ur blickfånget - kvar återstår bara att förbjuda.

När diskussionen på detta polariserade sätt kommer att handla om förbud kontra icke-förbud, då sker det på bekostnad av gråskalorna. Det som kunde ha blivit en öppning för vidare samtal tolkades (förståeligt, enligt mig) som ett direkt angrepp på judiskheten i Sverige.

Jag har passat mig för att diskutera omskärelsefrågan eftersom det funnits (och onekligen fortfarande finns) en sådan laddning mellan koalitionen Sturmark, Borg et al och oss i Seglora smedja. Nu har vi släppt ut katten ur säcken och tagit tydlig ställning, vilket underlättar för mig att skriva i frågan nu.

Jag hade personligen välkomnat initiativ för att bjuda in omskärelseskeptiska judar till seminarier, att lyfta frågan om alternativa välkomstriter, som ju börjat få fäste i USA, och så vidare. Alltså en mjukare linje.

Jag kan också förstå den argumentation som går ut på att tradition inte i sig är ett argument i en debatt om etik. Visst kan vi med stöd i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säga att fysiska ingrepp på ett barn är något som ska minimeras, och därmed säga att omskärelse är något "dåligt". Men...

Traditioner är inte rationella, för att fånga upp Gudmundsons boll. De utvecklas som en serie kompromisser över ett många generationer långt tidsspann. Monarki är inte heller etiskt försvarbart, och för den delen kan vi sannerligen fråga oss ifall detta märkliga bruk att ha nationer och nationalism heller kan försvaras etiskt. Men det är traditioner.

I ett politiskt perspektiv står vi ändå inför att den utpekade gruppen är utsatt såsom en minoritet som historiskt har varit utsatt för ett hat utan dess like. När vi ger oss på traditioner kan det finnas en poäng med att fundera på hur vi gör det, och om vi sparkar uppåt eller nedåt.

Ett övergrepp är ett övergrepp. Barnkonventionen å ena sidan och MR-deklarationen å den andra, är två trubbiga verktyg som vi har att förhålla oss till. De inför inga straffskalor. De stipulerar inte heller några särskilda vägledande principer för att lösa intressekonflikter mellan dessa rättigheter. Hur ska vi väga exempelvis en hel barndom av påtvingade frisersalongsbesök kontra ett enda ingrepp som omskärelse? 

Hela min barndom stred jag för att gå långhårig. Jag hade en mycket hårt nedtryckt prinsessperiod - den hade inte fallit väl ut i min kontext, i en lågstadieklass där alla gossarna var kortklippta. Jag har aldrig definierat mig med den hävdvunna mansnormen, och jag betraktar den som en tradition som står för en utbredd, systematisk kränkning av otaliga barn runtom i hela världen.

Vi inser snabbt att de internationella deklarationerna allena inte räcker till för att besvara den frågan. Vi måste själva utveckla verktyg för att hantera sådana jämförelser. Kanske kan det tjäna till att ändå påvisa hur kulturellt blinda vi är, om vi bara ifrågasätter och problematiserar det ena, men inte det andra. Detta är något som jag upplever har gått helt förlorat i debatten, på grund av dess polariserade och antagonistiska tonläge: ett hermeneutiskt anslag som börjar med att redogöra för den egna förståelsen för vad det innebär att kränka ett barn. 

Det skulle möjligen öppna för en vidare dialog som kanske kunde gynna alla - inte minst barnen.

Upp-och-ner om ateistiskt tempel

En fascinerande konstig krönika i Aftonbladet har framgångsrikt trollat hela den skeptisk/ateistiska zonen av den svenska bloggosfären. Mattias gör sitt bästa för att inte låta revolutionär nu igen, medan yxan sätts i arbete för att hugga ner detta tankens pekoral.

I ateistsfären har redan mycket hunnit sägas. Patrik Lindenfors ringar in några av de tydligaste invändningarna mot artikeln och där finns inte mycket att tillägga. Skepchick bloggar också, slagfärdigt som vanligt, fastän kanske lite tendentiöst över missionselementet, enligt mig.

Själv fascineras jag mest av att Kazmierska sätter likhetstecken mellan konst och flum, alltså att det vore något världsfrånvänt att sätta upp ett "tempel", eller en plats för andakt. Som om människor är "här och nu" ända intill dess att de träder in i en plats för begrundan, varpå de försvinner bort någonstans. Undrar hur många som upplever att det är precis tvärtom?

Å andra sidan sätter hon i sin krönika också likhetstecken mellan denna ateistiska byggnad och tillbedjandet av "världsliga värden", finanser. Att vara världslig, är inte det en glosa som ofta ställs i bjärt kontrast till just ”flum”?

Å tredje sidan, Kazmierska kanske är marxist? Då kommer ju dessa båda teser väl överens: Finans är ett abstrakt, "flummigt" angrepp på det verkliga, på tingen som bruksföremål. Sett ur detta perspektiv är ett flummigt tempel till världsligheten, placerat mitt i Londons finansdistrikt, en ypperlig marxistisk kritik av det rådande.

Men detta motsägs i sin tur av att det hon raljerar över, det flummiga templet i storfinansens hjärta, betraktas som någonting dåligt av henne själv (och inte som en smart marxistisk finanskritik). Dessutom är det bara hon själv som använder ordet flummig, och då i negativ bemärkelse. Detta torde innebära att åtminstone hon själv inte betraktar sig som marxist. Bra, då vet vi att det spåret var fel.

Kanske menar Kazmierska, för att än en gång vända på begreppen, att det är just ateisterna som valt att ironisera över finansmakten? Ateism var ju en gång i tiden ett marxistiskt kännetecken. Därpå dömer hon i smått reaktionära dömer ut projektet som flum och framhåller välgörenheten som vägen framåt. Så ytterst borgerligt. Fast... hon är ju gift med Martin Aagård och läser även Rasmus Fleischer med stor behållning, så nä, borgerlig verkar inte riktigt stämma. Eller? Det här blir bara mer och mer obegripligt.

Dessutom lyckas Natalia Kazmierska mot slutet av sin krönika att uttrycka någonting ännu mer märkligt: ”Föreställningen om att människor går i kyrkan för att kolla på fina Jesus-tavlor hyses ju knappast av någon med båda fötterna på jorden.” Hon menar istället att folk går i kyrkan för att de får ekonomiskt och moraliskt stöd i svåra tider. Det är direkt felaktigt, och placerar Kazmierska med båda fötterna stadigt fastspikade i himlavalvet. För den som är så funtad kan en säga att Kazmierska är ställd på huvudet, för att parafrasera Marx. Och så en parafras till: Hennes synsätt på religionen kan inte vara konkret när själva dess objekt är abstrakt.

Att diskutera tillbedjan och religion i termer av inre och yttre är ett kraftfullt sätt att sabotera en progressiv kyrklig utveckling. Men diskussionen antar precis denna dikotomi när vi menar att vi gör ”någonting annat” än just ”kollar på fina Jesus-tavlor”. Istället borde vi se att dessa tavlor och kors på ett konkret sätt bär på ett kristet arv och ”förmedlar religion” inuti kyrkans rum.

Vad detta möte med religionen sedan innebär, är upp till var och en. Men idéerna svävar inte runt i sin egen himmel – de är fastlåsta i dessa uttryck och på dessa platser som vi har uppställt åt dem. Om alla dessa platser och objekt försvann skulle Kristendomen ofrånkomligen byta skepnad, även om skrifterna och människorna bestod.

Om ateister vore robotar skulle jag hålla med Kazmierska om att det vore onödigt att bygga ett tempel åt dem. Men hon kanske bara anser att det är troende människor som behöver rum för kontemplation och stillhet? I så fall rekommenderar jag denna krönikör att uppdatera sin människosyn lite.

Kazmierskas användande av fattigas situation som ett slagträ för att förneka skeptikerna ett enda tempel i världen klingar falskt bredvid de tiotusentals kyrkor, tempel och moskéer som genom historien har upprättats, till priset av oräkneliga arbetstimmar - slavkraft, pengadonationer, trasiga ryggar och hjärtan...

Hade ateistiska organisationer i Sverige suttit på en bråkdel av de resurser som Svenska kyrkan förfogar över, finns det ingen anledning att tro annat än att de skulle användas till goda ändamål. Kanske skulle vi till och med slippa att få det kallat ”välgörenhet”, detta förhatliga ord...

Mattias Irving

Moralisk, alltför moralisk

Vem är det som tänker? Vem är det som skriver? Är det en människa bakom det du läser, var så säker på att hon inte tilltalar dig själv. Hon tilltalar mänskligheten med sin penna. Alla och ingen träffas av ordens pilar. På samma sätt fungerar moralen. Den riktar sig till allmänheten, inte till den enskilde. Därför får vi inte bli specifika när vi ser till hur moralen efterlevs. Vi måste se till hur den efterlevs i de stora sammanhangen för att kunna avgöra om den varelse som moralen verkligen tilltalar (mänskligheten) är förmögen att lyssna på dess påbud.

Jag är inte säker på att vi kan se människan som en lämplig måttstock för vad som är moraliskt och inte. Givetvis finns det både "ont" och "gott" (för att använda en förlegad estetik) i människan. Hon är också för allt vad vi vet det enda djur som resonerar i moraliska termer (böra kontra vara) och alltså kan anlägga en moralisk dimension i sina försök att begripa världen. Moralen kan knappast heller sägas ha en självständig existens utanför mänskligheten - den är en immanent företeelse.

Likväl kan vi fråga oss om vi, med empirin i färskt minne, kan kalla oss moraliska enligt den standard för moral som de flesta av oss ändå har kommit överens om? Och om det visar sig att vi faktiskt inte besitter karaktären att leva upp till de kriterier vi själva stipulerar, kan vi då verkligen anses vara de lämpligaste att agera sättare av sagda moraliska kriterier?

Att vi som mänsklighet i rask takt förgiftar och utarmar jorden mot den gräns där forskare börjar beskriva oss som det värsta som hänt planeten sedan den senaste katastrofen som förintade det mesta av livet, är det inte ett bevis på vår (som mänsklighet) fullständiga oförmåga att efterleva moraliska påbud

En moraliskt imperfekt varelse kan knappast vara den bäst lämpade att med någon trovärdighet fastställa en serie moraliska påbud. En sådan varelse kan knappast heller med någon trovärdighet applicera sin moraliska förståelse på andra varelser.

SD bedriver krig mot feminismen

Idag skriver jag en kort drapa på Newsmill som svar till tre medlemmar ur SD:s partistyrelse, som kommer med nya befängda påståenden om aborter och kvinnors rättigheter. Min artikel går att läsa här.

Som vanligt hatas det till höger och vänster. Jag skriver en längre kommentar till Newsmills generösa upplaga med mörkermän och antigenustroll lite längre ner på samma sida. Smaklig läsning. Eller...