Paussnack vid ringside

Efter en debattartikel publicerad på Seglora smedja av teologistuderande Petter Zachrisson har förbundet Humanisterna gått i taket. Deras ordförande verkar i sitt svar tro att artikeln är skriven av Seglora smedja själva, som han menar "attackerar frenetiskt". Inget nytt under solen, konstaterar jag som Seglora smedjas webredaktör, i en privat reflektion över artikeln.

I en konversation på Twitter levererade satirtecknaren och prästen Kent Wisti några väl valda ord: Studenter är ofta ”sluggers” i debatten, svingar hårt och lämnar mycket öppet att kritisera. Det är en tänkvärd jämförelse. Intressant nog utvecklar Humanistbloggens Patrik N boxningsreferenserna när han menar att Seglora smedja nu ”kastar handskarna”. 

Debatt är ibland varken bättre eller sämre än en boxningsmatch. Det är känslor, det är rått, det är tävling. Inte så vackert att titta på, kanske. Underhållningsvåld är sällan uppbyggligt, ens när det äger rum på ordens arena.

Jag frågar mig bara, vem var det som kastade handskarna först i denna kamp, och vem landade det första slaget under bältet? Det går inte att ta miste på att många Humanister faktiskt känner sig kränkta över studenten Zachrissons artikel. Fastän det inte är en känsla som jag unnar någon, så undrar jag om de reflekterar någonting över hur andra har känt sig, som de har debatterat mot genom åren? Den salta ilskan hos de judiska föräldrar som av Humanisterna utmålas som ”könsstympare”? Den tysta uppgivenheten hos de muslimer som återkommande får höra humanister ta ställning för den ständige provokatören Vilks?

Visst är Zachrissons artikel både svepande och tung i slagen, men det är inte min uppgift som redaktör att försvara eller recensera hans text. Jag är däremot nöjd med publiceringen, om inte annat så för att påvisa de attityder som florerar, främst i troende kretsar. De fanns där även innan kampanjen mot omskärelse, men har blivit alltmer explicita.

Jag har alltid strävat efter att skriva nyanserat, med blandad framgång. Men mina bästa debatter har alltid varit de där jag lämnat finliret därhän och satsat på tung retorik och tydliga argument. Problemet är att sådana debatter sårar. Det finns alltid en motståndare som tar illa vid sig. Samtidigt är det dessa debatter som drar läsare och skapar intresse. Den avvägningen står Humanisterna inför liksom vi andra, och det är sällan som de väljer att behålla handskarna på.

Är det rimligt att dra en parallell till 30-talet? Bara om parallellen är relevant, skulle jag personligen säga. Det är åtminstone ett extremt tydligt sätt att argumentera. Givetvis kan Humanisterna välja att, som de nu gör på sin blogg, tolka det som att alla så kallade ”nyateister” utmålas som högerextrema. Det är inte den enda tolkningen, men givetvis är det den tolkningen som de väljer att göra. Billiga martyrpoäng har de ju aldrig varit sena på att plocka.

Trots att offerkoftan historiskt sett sällan har varit långt borta så hade jag inte förväntat mig att Humanisterna skulle ha sådana glaskäkar som de nu uppvisar. Detta är debatt, och den här artikeln är skriven av en teologistudent som uttrycker sin personliga uppfattning. Bemöt det, eller låt bli. Men att nu agera kränkta för denna lilla artikel, efter det sätt som de själva har uppträtt på i så många debatter, det är olustigt att skåda.

Mattias Irving