Om barnakränkandets hermeneutik

Ulla Gudmundson skriver tankeväckande om omskärelsedebatten. Det är modigt att våga vila i en frågas tvetydighet, med risken att uppröra antagonister i båda läger.

Visst kan vi med debatten i backspegeln konstatera att omskärelsens försvarare ofta har uttryckt sig ensidigt i frågan. Det håller bland annat Humanisterna fram, som ju har debatterat frågan flitigt. Därför är det välkommet med Gudmundsons nyanserade grepp. Å andra sidan har det i min uppfattning aldrig varit några problem att diskutera de etiska aspekterna av omskärelse, åtminstone inte innan den nu famösa DN-artikeln.

I och med den artikeln förråades diskussionen: ”Könsstympning”, som det konsekvent kallades, är förvisso en adekvat synonym för omskärelse, men onekligen också den brutalaste tänkbara beskrivningen av ingreppet. Därmed försvann också det etiska dilemmat ur blickfånget - kvar återstår bara att förbjuda.

När diskussionen på detta polariserade sätt kommer att handla om förbud kontra icke-förbud, då sker det på bekostnad av gråskalorna. Det som kunde ha blivit en öppning för vidare samtal tolkades (förståeligt, enligt mig) som ett direkt angrepp på judiskheten i Sverige.

Jag har passat mig för att diskutera omskärelsefrågan eftersom det funnits (och onekligen fortfarande finns) en sådan laddning mellan koalitionen Sturmark, Borg et al och oss i Seglora smedja. Nu har vi släppt ut katten ur säcken och tagit tydlig ställning, vilket underlättar för mig att skriva i frågan nu.

Jag hade personligen välkomnat initiativ för att bjuda in omskärelseskeptiska judar till seminarier, att lyfta frågan om alternativa välkomstriter, som ju börjat få fäste i USA, och så vidare. Alltså en mjukare linje.

Jag kan också förstå den argumentation som går ut på att tradition inte i sig är ett argument i en debatt om etik. Visst kan vi med stöd i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säga att fysiska ingrepp på ett barn är något som ska minimeras, och därmed säga att omskärelse är något "dåligt". Men...

Traditioner är inte rationella, för att fånga upp Gudmundsons boll. De utvecklas som en serie kompromisser över ett många generationer långt tidsspann. Monarki är inte heller etiskt försvarbart, och för den delen kan vi sannerligen fråga oss ifall detta märkliga bruk att ha nationer och nationalism heller kan försvaras etiskt. Men det är traditioner.

I ett politiskt perspektiv står vi ändå inför att den utpekade gruppen är utsatt såsom en minoritet som historiskt har varit utsatt för ett hat utan dess like. När vi ger oss på traditioner kan det finnas en poäng med att fundera på hur vi gör det, och om vi sparkar uppåt eller nedåt.

Ett övergrepp är ett övergrepp. Barnkonventionen å ena sidan och MR-deklarationen å den andra, är två trubbiga verktyg som vi har att förhålla oss till. De inför inga straffskalor. De stipulerar inte heller några särskilda vägledande principer för att lösa intressekonflikter mellan dessa rättigheter. Hur ska vi väga exempelvis en hel barndom av påtvingade frisersalongsbesök kontra ett enda ingrepp som omskärelse? 

Hela min barndom stred jag för att gå långhårig. Jag hade en mycket hårt nedtryckt prinsessperiod - den hade inte fallit väl ut i min kontext, i en lågstadieklass där alla gossarna var kortklippta. Jag har aldrig definierat mig med den hävdvunna mansnormen, och jag betraktar den som en tradition som står för en utbredd, systematisk kränkning av otaliga barn runtom i hela världen.

Vi inser snabbt att de internationella deklarationerna allena inte räcker till för att besvara den frågan. Vi måste själva utveckla verktyg för att hantera sådana jämförelser. Kanske kan det tjäna till att ändå påvisa hur kulturellt blinda vi är, om vi bara ifrågasätter och problematiserar det ena, men inte det andra. Detta är något som jag upplever har gått helt förlorat i debatten, på grund av dess polariserade och antagonistiska tonläge: ett hermeneutiskt anslag som börjar med att redogöra för den egna förståelsen för vad det innebär att kränka ett barn. 

Det skulle möjligen öppna för en vidare dialog som kanske kunde gynna alla - inte minst barnen.