Pseudodebatt om teokrati

Ulf Lönnberg skriver i en artikel riktad mot kopimistsamfundets Gustav Nipe att det måste finnas en knivskarp gräns mellan religion och politik. Alternativet, som han utmålar det, är teokrati.

Det är lite ironiskt att läsa denna fundering komma från en medlem av Kristdemokraterna, det enda partiet i riksdagen som bygger sin politik på en religiös värdegrund. Sällan om någonsin tar KD ställning i någon fråga som kunde tänkas missgynna kristendomens närvaro i Sverige. Utifrån Lönnbergs egen definition får vi således lov att kalla även Lönnberg själv för teokrat. Vad det begreppet nu innebär, i hans ordbok? Är till exempel Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, där jag själv är medlem, ”teokrater” för att vi samlar både troende och politiskt intresserade?

Att vara teokrat innebär att önska ett statsskick där en gudom har den yttersta makten, och uttolkarna av de religiösa dogmerna har den största världsliga auktoriteten. Det är givetvis något helt annat än att någon som kanske råkar vara kristen eller kopimist dessutom förlänas en maktposition genom vanligt, politiskt arbete.

Politik är förvisso ett snårigt begrepp, men ett sätt att hitta rätt i den semantiska snårskogen är att göra skillnad på ”politik” och på ”det politiska”. Teokrati är antipolitisk till sin själva natur: Där ges inget utrymme åt det politiska samtalet, där olika aktörers intressen och åsikter bryts mot varandra. Samtidigt finns det givetvis ett element av något som vi kan kalla för politik inuti en teokrati, i form av bestämmelser, maktinnehavare och så vidare. Men politiken i teokratin är inte egentligen ”politisk”, eftersom där inte pågår ett levande samtal.

När Gustav Nipe säger att man inte kan skilja politik och religion så är det en truism. Religiöst färgade åsikter syns och hörs hela tiden, och skapar debatt. Självklart är de politiska. I intervjun i Dagen (22/3) som Lönnberg refererar till nämner Nipe också USA som ett av de länder där religionen spelar stor roll för politiken. Denna passage nämner inte Lönnberg med ett andetag, för då skulle det bli alldeles för uppenbart att hans tes om teokraterna i Kopimistsamfundet som bäst är ett rent påhitt, och som sämst vittnar om begreppsförvirring.

Lönnberg skruvar upp tonläget i slutet på sin artikel med orden ”bevare oss från kompimistfundamentalistiska teokrater”. Effektfullt, kan tyckas. Men när hela denna poäng bygger på antingen ett medvetet missförstånd eller en beklämmande okunskap, då ligger det närmast till hands att dra på smilbanden åt denna grötmyndiga avslutningsknorr.

Men hade detta varit en fråga som bara väckt munterhet, då hade jag inte satt mig att skriva denna artikel. Det lämnar en besk eftersmak när erfarna politiker slirar på sanningen på detta sätt. Om jag vore Nipe eller någon annan berörd kopimist skulle jag avstå från att replikera Lönnberg, för detta inlägg i debatten är under all kritik och förtjänar bara att avfärdas.

Mattias Irving