Ibland vill jag bara skaka om den församlade borgerligheten och förklara att det finns vissa tillfällen då "revolutionär" bara är ett annat ord för "jävligt demokratisk".
Den bästa av alla stater är den som det är onödigt att göra revolution mot. Den värsta tänkbara staten är den som det är omöjligt att göra revolution mot. Det om något kan vi lära oss av de illdåd som begås i Syrien.
När Axess stora folkförvillare Johan Lundberg avfärdande beskriver Aftonbladets Åsa Linderborgs "revolutionära sympatier" som någonting i sig belastande, begår han det tankefelet att revolution alltid är av ondo i en stat. Att Sverige är den perfekta staten som det är onödigt att göra uppror mot. Men om den revolutionära tankegången avfärdades utan föregående genomlysning i samhällsdebatten så skulle hans eget Sverige ligga betydligt närmare den andra varianten: Staten som det är omöjligt att revoltera mot.
Denna avgörande distinktion mellan den onödiga och den omöjliga revolutionen formuleras alltför sällan i samtidsdebatten. Förvisso lever vi i ett hyfsat demokratiskt land. Om en räknar till alla etniska svenskar mitt i livet lever vi i ett jävligt demokratiskt samhälle.
Inte lika demokratiskt kanske, för dem som förvägras vård på grund av sin papperslöshet, eller för dem som av det försvinnande lilla partiet Kristdemokraterna fortfarande tvingas till sterilisering för att tillåtas genomgå en könsoperation, eller för de familjer i Göteborg som, grundlöst misstänkta för terrorism, utsattes för ett makabert och våldsamt polisgripande i gryningen, komplett med skyddsrustning och tunga vapen.
Alla revolutioner har inte folkligt stöd. Det finns många som inneburit slutet på demokrati och fred. Även fascister kan revoltera. Det innebär att revolutionen är ett politiskt medel som kan användas av alla. Men det förtar inte den potemkinkuliss av Sverige som Lundberg håller upp när han dömer ut andra enbart på den grunden att de har revolutionära sympatier.
Mattias Irving
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar