Upp-och-ner om ateistiskt tempel

En fascinerande konstig krönika i Aftonbladet har framgångsrikt trollat hela den skeptisk/ateistiska zonen av den svenska bloggosfären. Mattias gör sitt bästa för att inte låta revolutionär nu igen, medan yxan sätts i arbete för att hugga ner detta tankens pekoral.

I ateistsfären har redan mycket hunnit sägas. Patrik Lindenfors ringar in några av de tydligaste invändningarna mot artikeln och där finns inte mycket att tillägga. Skepchick bloggar också, slagfärdigt som vanligt, fastän kanske lite tendentiöst över missionselementet, enligt mig.

Själv fascineras jag mest av att Kazmierska sätter likhetstecken mellan konst och flum, alltså att det vore något världsfrånvänt att sätta upp ett "tempel", eller en plats för andakt. Som om människor är "här och nu" ända intill dess att de träder in i en plats för begrundan, varpå de försvinner bort någonstans. Undrar hur många som upplever att det är precis tvärtom?

Å andra sidan sätter hon i sin krönika också likhetstecken mellan denna ateistiska byggnad och tillbedjandet av "världsliga värden", finanser. Att vara världslig, är inte det en glosa som ofta ställs i bjärt kontrast till just ”flum”?

Å tredje sidan, Kazmierska kanske är marxist? Då kommer ju dessa båda teser väl överens: Finans är ett abstrakt, "flummigt" angrepp på det verkliga, på tingen som bruksföremål. Sett ur detta perspektiv är ett flummigt tempel till världsligheten, placerat mitt i Londons finansdistrikt, en ypperlig marxistisk kritik av det rådande.

Men detta motsägs i sin tur av att det hon raljerar över, det flummiga templet i storfinansens hjärta, betraktas som någonting dåligt av henne själv (och inte som en smart marxistisk finanskritik). Dessutom är det bara hon själv som använder ordet flummig, och då i negativ bemärkelse. Detta torde innebära att åtminstone hon själv inte betraktar sig som marxist. Bra, då vet vi att det spåret var fel.

Kanske menar Kazmierska, för att än en gång vända på begreppen, att det är just ateisterna som valt att ironisera över finansmakten? Ateism var ju en gång i tiden ett marxistiskt kännetecken. Därpå dömer hon i smått reaktionära dömer ut projektet som flum och framhåller välgörenheten som vägen framåt. Så ytterst borgerligt. Fast... hon är ju gift med Martin Aagård och läser även Rasmus Fleischer med stor behållning, så nä, borgerlig verkar inte riktigt stämma. Eller? Det här blir bara mer och mer obegripligt.

Dessutom lyckas Natalia Kazmierska mot slutet av sin krönika att uttrycka någonting ännu mer märkligt: ”Föreställningen om att människor går i kyrkan för att kolla på fina Jesus-tavlor hyses ju knappast av någon med båda fötterna på jorden.” Hon menar istället att folk går i kyrkan för att de får ekonomiskt och moraliskt stöd i svåra tider. Det är direkt felaktigt, och placerar Kazmierska med båda fötterna stadigt fastspikade i himlavalvet. För den som är så funtad kan en säga att Kazmierska är ställd på huvudet, för att parafrasera Marx. Och så en parafras till: Hennes synsätt på religionen kan inte vara konkret när själva dess objekt är abstrakt.

Att diskutera tillbedjan och religion i termer av inre och yttre är ett kraftfullt sätt att sabotera en progressiv kyrklig utveckling. Men diskussionen antar precis denna dikotomi när vi menar att vi gör ”någonting annat” än just ”kollar på fina Jesus-tavlor”. Istället borde vi se att dessa tavlor och kors på ett konkret sätt bär på ett kristet arv och ”förmedlar religion” inuti kyrkans rum.

Vad detta möte med religionen sedan innebär, är upp till var och en. Men idéerna svävar inte runt i sin egen himmel – de är fastlåsta i dessa uttryck och på dessa platser som vi har uppställt åt dem. Om alla dessa platser och objekt försvann skulle Kristendomen ofrånkomligen byta skepnad, även om skrifterna och människorna bestod.

Om ateister vore robotar skulle jag hålla med Kazmierska om att det vore onödigt att bygga ett tempel åt dem. Men hon kanske bara anser att det är troende människor som behöver rum för kontemplation och stillhet? I så fall rekommenderar jag denna krönikör att uppdatera sin människosyn lite.

Kazmierskas användande av fattigas situation som ett slagträ för att förneka skeptikerna ett enda tempel i världen klingar falskt bredvid de tiotusentals kyrkor, tempel och moskéer som genom historien har upprättats, till priset av oräkneliga arbetstimmar - slavkraft, pengadonationer, trasiga ryggar och hjärtan...

Hade ateistiska organisationer i Sverige suttit på en bråkdel av de resurser som Svenska kyrkan förfogar över, finns det ingen anledning att tro annat än att de skulle användas till goda ändamål. Kanske skulle vi till och med slippa att få det kallat ”välgörenhet”, detta förhatliga ord...

Mattias Irving