En fascinerande konstig krönika i
Aftonbladet har framgångsrikt trollat hela den skeptisk/ateistiska
zonen av den svenska bloggosfären. Mattias gör sitt bästa för att inte låta revolutionär nu igen, medan yxan sätts i arbete för att hugga ner detta tankens pekoral.
I ateistsfären har redan mycket hunnit sägas. Patrik Lindenfors ringar in några
av de tydligaste invändningarna mot artikeln och där finns inte
mycket att tillägga. Skepchick bloggar också, slagfärdigt som
vanligt, fastän kanske lite tendentiöst över missionselementet, enligt mig.
Själv fascineras jag mest av att
Kazmierska sätter likhetstecken mellan konst och flum, alltså att
det vore något världsfrånvänt att sätta upp ett "tempel",
eller en plats för andakt. Som om människor är "här och nu"
ända intill dess att de träder in i en plats för begrundan, varpå
de försvinner bort någonstans. Undrar hur många som upplever att
det är precis tvärtom?
Å andra sidan sätter hon i sin
krönika också likhetstecken mellan denna ateistiska byggnad
och tillbedjandet av "världsliga värden", finanser. Att
vara världslig, är inte det en glosa som ofta ställs i bjärt
kontrast till just ”flum”?
Å tredje sidan, Kazmierska kanske är
marxist? Då kommer ju dessa båda teser väl överens: Finans är
ett abstrakt, "flummigt" angrepp på det verkliga, på
tingen som bruksföremål. Sett ur detta perspektiv är ett flummigt
tempel till världsligheten, placerat mitt i Londons finansdistrikt,
en ypperlig marxistisk kritik av det rådande.
Men detta motsägs i sin tur av att det
hon raljerar över, det flummiga templet i storfinansens hjärta,
betraktas som någonting dåligt av henne själv (och inte som en
smart marxistisk finanskritik). Dessutom är det bara hon själv som
använder ordet flummig, och då i negativ bemärkelse. Detta torde
innebära att åtminstone hon själv inte betraktar sig som marxist.
Bra, då vet vi att det spåret var fel.
Kanske menar Kazmierska, för att än
en gång vända på begreppen, att det är just ateisterna som valt
att ironisera över finansmakten? Ateism var ju en gång i tiden ett
marxistiskt kännetecken. Därpå dömer hon i smått reaktionära
dömer ut projektet som flum och framhåller välgörenheten som
vägen framåt. Så ytterst borgerligt. Fast... hon är ju gift med
Martin Aagård och läser även Rasmus Fleischer med stor behållning,
så nä, borgerlig verkar inte riktigt stämma. Eller? Det här blir
bara mer och mer obegripligt.
Dessutom lyckas Natalia Kazmierska mot
slutet av sin krönika att uttrycka någonting ännu mer märkligt:
”Föreställningen om att människor går i kyrkan för att kolla
på fina Jesus-tavlor hyses ju knappast av någon med båda fötterna
på jorden.” Hon menar istället att folk går i kyrkan för att de
får ekonomiskt och moraliskt stöd i svåra tider. Det är direkt
felaktigt, och placerar Kazmierska med båda fötterna stadigt
fastspikade i himlavalvet. För den som är så funtad kan en säga
att Kazmierska är ställd på huvudet, för att parafrasera Marx.
Och så en parafras till: Hennes synsätt på religionen kan inte
vara konkret när själva dess objekt är abstrakt.
Att diskutera tillbedjan och religion i
termer av inre och yttre är ett kraftfullt sätt att sabotera en
progressiv kyrklig utveckling. Men diskussionen antar precis denna
dikotomi när vi menar att vi gör ”någonting annat” än just
”kollar på fina Jesus-tavlor”. Istället borde vi se att dessa
tavlor och kors på ett konkret sätt bär på ett kristet arv och
”förmedlar religion” inuti kyrkans rum.
Vad detta möte med religionen sedan
innebär, är upp till var och en. Men idéerna svävar inte runt i
sin egen himmel – de är fastlåsta i dessa uttryck och på dessa
platser som vi har uppställt åt dem. Om alla dessa platser och
objekt försvann skulle Kristendomen ofrånkomligen byta skepnad,
även om skrifterna och människorna bestod.
Om ateister vore robotar skulle jag
hålla med Kazmierska om att det vore onödigt att bygga ett tempel
åt dem. Men hon kanske bara anser att det är troende människor som
behöver rum för kontemplation och stillhet? I så fall
rekommenderar jag denna krönikör att uppdatera sin människosyn
lite.
Kazmierskas användande av fattigas
situation som ett slagträ för att förneka skeptikerna ett enda
tempel i världen klingar falskt bredvid de tiotusentals kyrkor,
tempel och moskéer som genom historien har upprättats, till priset
av oräkneliga arbetstimmar - slavkraft, pengadonationer, trasiga
ryggar och hjärtan...
Hade ateistiska organisationer i
Sverige suttit på en bråkdel av de resurser som Svenska kyrkan
förfogar över, finns det ingen anledning att tro annat än att de
skulle användas till goda ändamål. Kanske skulle vi till och med
slippa att få det kallat ”välgörenhet”, detta förhatliga ord...
Mattias Irving
Det var en roande analys att detta haveri till krönika. En ytterligare aspekt på hennes totala verklighetsförankring är att hon totalt missuppfattat de Botton, hon har bara lyssnat på hans osakliga kritiker. de Botton planerar inte ett tempel för ateister, det hans skissade i sin bok vara en plats för 'andlig' reflektion över tillvaron i rent sekulär kontext. Att den skulle placeras i finanskvarteren var för att locka de som enbart styrs av marknadskrafter och rå matrialism (i en tillspetsad formulering).
SvaraRaderaPs de Botton gillar ordet välgörenhet, har föreslagit att det skall ersätta termen skatt :)
Ah — lysande, Mattias!
SvaraRaderaOch vilken metafor: "...med båda fötterna stadigt fastspikade i himlavalvet." — Ja, stor läsglädje!
Väl skrivet Mattias!
SvaraRaderaUlf. Välgörenhet betraktas med misstänksamhet av de som arbetar med utvecklingsbistånd och människohjälp. Detta för att välgörenhet utgår ifrån den enskilde människans givmildhet och inte den nödlidandes behov. Att ta hand om andra är väl en skyldighet, inte något man kan välja bort? Det tycker i alla fall jag. Därav skatt, inte välgörenhet. Andreas håller självklart inte med.
Tack kära vänner, för trevliga tillrop. Har insett att det förmodligen bara är när jag snubblar på något som det finns potential att häckla lite som jag får orken att skriva något på Saturnalier. Vi får väl se mig som ett synnerligen vältaligt nättroll, helt enkelt. ;)
SvaraRaderaPatrik, alldeles korrekt.
SvaraRaderaPatrik, jag håller med dig om synen på välgörenhet (även om ordet i sig inte smakar illa i min mun). Mitt :) var förvillande, det var menat som en liten gliring till Mattias.
SvaraRadera