Vi är Satyrer, men av det diskreta slaget.
Bockfoten är magisk; den syns bara i månljus.
Vi kan inte skilja på sanning och lögn. De är gjutna i samma kärl.
Vi är anomalin
i gjutjärnets rand
den osnygga och skamlösa resten av
en bortglömd formlöshet.
Varför längtar vi så efter att filas bort?
Vad är vårt syfte,
om det inte samtidigt är vägen som ligger bakom oss
den som ledde oss hit
den som vi vandrade
med hemligt klapprande hovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar