Något att gråta över

Saturnalier erfar att SJ har fått uppleva ett ras i popularitet under det gångna året. Missnöjet med de ständigt sena X2000 var som den finaste kompostmylla och ur den har en flora av klagomål spirat. Biljettsystemet med de flexibla priserna, legitimationskontrollen ombord på tågen, de obegripliga Tradera-auktionerna, alla har de spridit sig som klättrande ogräs över hela detta gamla fina svenska varumärke.

SJs egen, närmast sufistiska hållning gentemot kritiken är ingenting annat än beundransvärd och vittnar om en djup förståelse för människans natur. Med mild förvåning har man konstaterat att klagomålen säkert inte är vad de verkar vara, men samtidigt ödmjukt avstått från att bedöma eller psykologisera dem. Jag tror att SJ har helt rätt här. Om man ska tvingas välja mellan SJ och folket, så är det folket det är fel på.

Saturnalier minns mycket väl när de nya tunnelbanetågen infördes i Stockholm. Det mest minnesvärda var insikten att det nämligen alltid finns något att klaga på. De nya vagnarna är fräscha, betydligt tystare, har flera och större fönster, lägre elförbrukning och dessutom bredare gångar. Trots det så kraxade olyckskorpar om fult tyg och obekväma säten.

Nu menar vi inte att det är fel att klaga. Det här är inte heller ytterligare ett inlägg i evighetsdiskussionen ”det klagas för mycket i Sverige”. Man kan ju inte bekämpa eld med eld, så vad tjänar det till att klaga på dem som klagar? Då borde man ju rimligtvis behöva klaga också på sig själv. Situationen blir absurd.

Bättre upp – låt oss inse det fina med klagandet och istället gå in stenhårt för att ge folk något att verkligen klaga på! Klagandet har fört oss kanske längre än någon annan mänsklig aktivitet. Tänk om vi hade haft förmågan att vara nöjda med mindre. Vi hade kanske nöjt oss med stumfilm, eller med bara ett märke av toalettpapper. Tänk om britterna hade nöjt sig med Skottland och Wales? ”Falklandsöarna? Äh, ta dem ni. Indien? För stort och för varmt. Luktar illa.” Och den franska revolutionen? Historiens radikalaste klagomål. Utan den skulle ingenting vara sig likt idag.

Utvecklingen kräver att vi aldrig nöjer oss med mindre. Klagandet har blivit till en absolut nödvändig ryggmärgsreflex för oss som samhällsvarelser. Vi fångas in i perfektionen, men befrias när fasaden krackelerar. Något som inte kan kritiseras får en kuslig makt över oss och berövar oss talets gåva. Samma sak händer när vi förlorar förmågan att skratta åt något, till exempel ebolaepidemier eller bilder på djurplågeri. De fyller magen med kallt bly och bröstet med maktlöshet.

Men det finns flera sätt att klaga på. Det småaktiga klagandet ger sällan en känsla av kraft och välbefinnande, utan drar bara ner stämningen. Först när klagandet antar större dimensioner kan det fylla den som klagar med en känsla av syfte och styrka. Därför är det en stor lättnad att SJ inte duckar för klagomålen utan bara glatt låter dem finnas till och växa sig stora och starka.

Vi är fortfarande ganska beroende av SJ om vi ska komma någonvart utan körkort. Vårt beroendeförhållande till denna transportgigant så gott som garanterar att vi kommer finna saker att klaga på – vi måste hävda vår individualitet på något sätt. SJ hade kunnat göra som så många andra och bara böja knä inför kunderna för att hålla klagomålen nere – en procedur som i långa loppet tar makten från folket. När man inte har något viktigare att rikta sina bekymmer mot än färgen på sätena i tunnelbanan så krymper världen och verkar meningslös.

Vi ser varmt fram emot att SJ fortsätter den inslagna linjen så länge som det bara är tekniskt möjligt. En ödmjuk lista med förslag på nya, hittills förbisedda försämringar:

• Kaffeautomaterna på dubbeldäckarna fungerar påfallande ofta, åtminstone i 50% av fallen. Här finns det mycket kvar att göra.
• Detsamma gäller för SMS-biljetterna. Incheckningen är relativt säker, jag uppskattar den till att fungera tillfredsställande åtminstone 75% av gångerna.
• Den i särklass bästa sittplatsen på dubbeldäckarna är alldeles i trappuppgången, i alkoven med fönstret. Hela vänstersidan domineras av ett enastående panoramafönster där man kan sitta och titta på månen alldeles ostörd. Två enkla lösningar: Alkoven skulle antingen kunna byggas in, eller så kan fönstret täppas för.
• Krypterade tidtabeller
• Följ postens initiativ och inled ett samarbete med ICA för biljettförsäljningen.
• Inför Ryanair-artade smygavgifter för sådana saker som bagage, incheckning på nattågen och extraavgifter vid betalning med Visa-kort.
• Använd högtalarsystemet för Guds skull! Spela reklamjinglar och julmusik hela resan eller utvalda populära sträckor. Med rätt sponsoravtal kan man dra in enorma belopp för snart sagt inget extra arbete alls.
• Inför betydligt flera biljettyper att navigera bland. Tvinga folk att stå i långliga köer och svettas inför automater som avkräver dem på en oändlig lista med uppgifter för att få en skräddarsydd biljett – exempelvis EU-medborgarskap, föräldraskap, trosuppfattning och sexuell läggning.
  

Den dolda planen att lära svenskarna hata igen (och nu pratar vi inte fisljummen indignation inför utslagningar av favoriterna i diverse förnedringsteveprogram utan riktig rå primalvrede) kommer säkert att bära frukt förr än ni anar, om så blott några av dessa förslag ovan implementeras. Tills den dag revolutionen kommer så hälsar vi från Saturnalier er, SJ, som bröder.