Saturnalier erfar åter hur världens orättvisor skapar ett oresonligt stort behov av att lyssna på och parafrasera kanadensisk New wave.
Vi dansar ikapp, vi dansar i takt
Och nåde den som står still.
Det är säkert att dansa.
Det står i vår makt
Att göra precis vad vi vill.
Hälarna i marken? Gud hjälpe din arma själ. Det enda säkra är att trippa på tå. Och hoppa med alla de andra. Det är mäktigt. Vi är fria.
Vi är nog också alla jäviga, när tillfället är det rätta. Det är egentligen ingen skillnad mellan oss och dem som sitter i samhällets topp och fattar besluten. Fast de står i DJ-båset och vi är på dansgolvet.Vem skulle till exempel inte rekommendera vaccination när det kan innebära några extra dussin miljoner till julklappar i år? De mest alternativa människor jag känner skulle fortfarande ha svårt för att inte ta emot en så stor summa pengar.
Och framför allt, hur skulle det kunna vara annorlunda? Vi är varelser som präglas av vårt sammanhang. Vi måste dansa när vi väl hör musiken. Vi blir så arga, vi blir så upprörda när vi läser om jäviga experter som tjänar miljarder åt sina respektive jättebolag på att ge de rätta råden till beslutsfattarna. Vår upprördhet känns märkligt rättfärdig. Vi känner att nu har skurkarna avslöjats och så här får det inte gå till. I samma ögonblick dansar vi mer än aldrig förr.
När skurkaktigheten avslöjas i tidningen och slås upp som en rubrik så framstår den som en anomali i systemet, som något som inte skulle vara inbyggt utan bara resultatet av en mänsklig faktor. Det är ironiskt nog som att hela systemet fick sitt berättigande enbart för att någon påpekar att det finns fel. Saturnalier på samhällsnivå.
Och om du i takt eller steg dansar fel,
Så tappar publiken fysiken
Balansen försvinner, då halkar en del
Som lyssnat för väl på musiken.
Men den som bestämmer hur tonen ska gå
Höjer volymen en smula.
Då börjar de dansande trippa på tå
Och börjar så om på ny kula.
Systemet belönar den som fuskar. Den som sover i flest sängar får mest profit, för det går inte att utkräva ansvar av dem som sitter i toppen på pyramiden. Man kan slå dem på fingrarna och glömma. Sedan kan man uppröras igen nästa gång det går fel. Det är det som är själva meningen.
Lyssna till exempel på Johan Frödin, chef för läkemedelskopior på Biophausia: ”Om man bara skulle sänka och sänka priset, då skulle ingen överleva”.
Detta sades apropå DN:s avslöjande kring en omfattande och systematisk manipulation av statens system för att hålla de skenande läkemedelspriserna nere. Vi alla är alltså inte bara jäviga i rätt situation, vi är dessutom skenheliga. Idén med den fria konkurrensen är ju att skapa de bästa priserna och den högsta kvaliteten för konsumenten. Självklart är det en fasad, ett teoribygge som alla riktiga pengamakare aldrig skulle uppehålla sig vid längre än nödvändigt. Ideologiskapande ekonomer och debattörer för fram denna hägring, och vi tror på den. Eller så tror vi inte på den. Men så länge vi över huvud taget förhåller oss till den så är det vi som dansar till musiken, i takt eller otakt.
Den största risken är att inte dansa alls, att inte delta i debatten. Att underkänna den från första början. Debatten skapar inte alls nya system och rättar inte till några orättvisor. Den är där för att låta påskina att systemet inte är perfekt, men ändå arbetar för att bli bättre. Vi matas med små smulor av rättsskipning då och då för att ge oss en precis tillräckligt stor känsla av att allt ändå är helt okej. Vi får se en upprättelse för apatiska flyktingbarn, men det är sällan som de tusentals döda vid Italiens kust varje år nämns. Och ännu svårare är det att få gehör för djupare frågor kring varför folk ska envisas med att inte vilja stanna i sina hemländer.
De riktigt farliga ämnena debatteras inte. Vill du veta hur samhällssystemet fungerar, så börja med att på Zenbuddhistiskt manér lyssna efter tystnaden i det offentliga samtalet. Börja leta efter dem som dansar utan musik. Många av dem kallas ju galna av oss, som inte hör vad de dansar till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar