Exorcisten - filmanalys

OMBYTTA ROLLER

SPOILERVARNING. Fastän de flesta säkert redan kan filmen på sina fem fingrar skriver jag ändå ut en varning. Här nedan ger jag min egen analys av filmen Exorcisten och de teman den tar upp. Flera viktiga element i filmen kommer behandlas, så läs på egen risk.

Fastän den är utnämnd till den ”läskigaste filmen någonsin” bestämde jag mig för att se den sent en kväll. Ensam. Höstkväll också. Regnigt och jävligt. Ingen hemma. Jag är livrädd för skräckfilmer och kunde inte gå nära teven på två veckor efter att ha sett The Ring. Vad fick mig att göra det? Kanske ett visst mått av självplågeri.

Med facit i hand hade jag inget att oroa mig för. Jag blev knappast skrämd, men desto mer förundrad. Inte bara över de visuella och auditiva effekterna (vilka egentligen skulle förtjäna en egen krönika), utan över konceptet exorcism och hur det behandlas i filmen.

Linda Blair spelar den besatta flickan Regan

Den riktiga exorceringen är nämligen inte alls den som Max von Sydow utför mot Linda Blair, utan exorceringen av filmens fader Karras tvivel genom de angrepp som han utsätts för av demonen i flickans kropp. Genom filmen följer vi hans långsamma nedåtgående spiral; han började som präst och vidareutbildade sig till psykiatriker. Nu tvivlar han på sin tro och känner skuldkänslor, för han upplever att han sviker sin sjuka mor genom att aldrig vara där och hälsa på.

Sveket som han tar på sig vid hennes bortgång kastar honom ut i en svår tid; han röker, han dricker och han stjäl. Han springer på löpbana och han boxas frenetiskt. Det är som att hans smygande ateism tvingar honom att göra saker, vilka saker som helst, så länge som de inte ligger i linje med prästyrket. En rastlös energi får Karras att kännas vital till och med när han är som mest nedstämd och självdestruktiv. Energin söker ständigt utlopp i ett nedbrytande av det olidliga prästskapet som han upplever har fört honom till vägs ände.

När han kopplas in på fallet med den mystiska flickan Regan börjar han utmanas av någonting som kommer utifrån istället för inifrån. Hans egna demoner och tvivel har sökt ett utlopp under längre tid. Men först i och med möjligheten att rädda en liten flickas själ kan han ställa sig mot sina egna fasor. Egentligen måste han rädda dottern för att kunna bli kvitt sin moder. Dessa båda kvinnogestalter ger oss en fingervisning om en ny tolkning av filmens centrala motiv.

Vad är det som sker när skulden tar överhanden i någons liv? Karras blir självdestruktiv på grund av en självpålagd nedvärdering som kommer sig av att han har svikit de principer han önskar upprätthålla. De principerna, respekten för modern, för Gud, är synonyma med en respekt för Ordningen. Hur nära denna respekt för Ordningen egentligen ligger till kaoset, perversionen, en dionysisk tillvaro, illustreras av hur han kastas in i det senare till följd av ett alltför stort intresse för det förra.

Dessa båda hållningar, ordning och kaos, intar samma position mot varandra som Kristendomen och Djävulen gör. Djävulen är den som protesterar mot och revolterar mot den gudomliga Ordningen. När revolten får fäste i unga Regan blir hon extremt stötande, vulgär och trotsig. Den framstår som en Annanhet, ett klimax av det nedtryckta när det slutligen finner kraft nog att bryta upp genom Ordningen och visa den för vad den är – en perversion av människan.

Med perversion menar jag dock inte att det skulle vara något dåligt, men när Ordningen läggs på människan, det lilla barnet till exempel, innebär det ett övergrepp på och ett nedtryckande av det i barnet som måste förnekas. Med tiden finner jaget ofta en balans mellan det nedtryckta, Detet, och det förtryckande, Ordningen. En alltför stor tilltro till Ordningen måste alltså yttra sig i någon slags perversion, då en sådan tilltro aktivt sätter det förbjudna i spel på samma sätt som man bara kan tro på Djävulen om man först säger sig vara kristen.

Vad sker i fader Karras när han i slutminuterna av filmen offrar sig själv för att göra Regan kvitt demonen? Är det bara en gärning av desperation från en känslomässigt instabil människa som kämpat lite för länge med sitt tvivel för att ha styrkan att möta demonen på annat sätt än genom att offra sig själv? Jag tror att det hela sker fullständigt tvärtom. Det var först när demonen gick till blatant angrepp mot fader Karras som hans otroliga respekt för Ordningen luckrades upp och kunde exorceras ut. Genom detta bröts fader Karras handlingsförlamning och han kunde till slut agera för barnets bästa, utan att bekymra sig för de regler som hans kall och hans mor i sin död pålagt honom. Fram till denna punkt hade han ägnat sig åt att revoltera, en i grunden reaktiv och okreativ rörelse.

Låt oss jämföra de båda prästerna för en kort stund. Fader Merrin, spelad av Max von Sydow, framstår som fader Karras antites. Han är handlingskraftig, obändig i sin tro. Merrin framstår inte längre som en människa, fastän han ger signaler om att en gång kanske ha varit det. Han är på samma gång en av de djupare och en av de plattaste karaktärerna i filmen. Man kan tolka honom som en princip, den överjordiska Ordningen inkarnerad. När Ordningen ställs mot den revolterande Annanheten och kämpar med denna om Regans kropp, faller den till föga – i detta fallet på grund av ett dåligt hjärta. Påminner inte detta om vad Nietzsche säger om livskraftens ursprung i det Dionysiska, och dess frånvaro i det Apolloniska som skiljts från Dionysos genom tanken på det eviga?

I det här fallet har Dionysos, i form av demonen, övertaget över kroppen för det är han som har livskraften. Redan i filmens början får vi veta att ont bara kan fördrivas med ett annat ont, som fader Merrin påpekar medan han betraktar medaljongen som hittas i sanden i Irak – en medaljong som sedan återfinns mycket riktigt, runt halsen på fader Karras. Det innebär inte, som vissa uttolkare kanske vill ha det, en Kristendomens totala kollaps i maktlöshet inför det onda. Filmen är istället ett porträtt av det extatiska möte mellan krafterna som slutligen äger rum när en omöjligt upphöjd ordning möter en lika omöjligt alienerad Andra. Perversionerna är inte följden av den ena eller den andra kraften, utan är ett uppskruvat översvallande av samspelet mellan dem båda.

Fader Karras mot slutet av filmen, när han tar emot demonen i sin egen kropp 

Fader Karras finner sin frälsning i och med Demonens seger över Ordningen, när fader Merrin dör. Förskräckelsen över demonen förbyts i vrede och slutligen i en vilja att överkomma den till varje pris – men inte i någon transcendent guds namn (i själva verket gör han sig till en dödssyndare genom att ta emot demonen i sin egen kropp), utan på grund av sin vilja att hjälpa flickan Regan. Så länge som Ordningen i form av Merrin var närvarande föreföll den tidigare så handlingskraftige Karras märkligt kuvad och förundrad – inte så konstigt, eftersom flickans besatta perversiteter på alla vis speglade hans egna – men med Merrins bortgång förändras han ögonblickligen till en handlande person igen. Han vågar livet, kanske kan man säga att han vill sitt eget utsläckande för att övervinna det som han inte kan samexistera med. På så vis övervinner han det och vinner individuationen tillbaka (Regan blir fri), till priset av sitt liv.


Därför menar jag att den sanna Exorcisten i den här filmen är demonen själv.