AKT I
[Scenen: en kaotisk byggarbetsplats, ojämna travar med plankor kantar mitten av estraden, där ett till en början besynnerligt intrikat träskelett reser sig mot skyn och långsamt tar formen av ett hus inför åskådarnas ögon under pjäsens gång. Till höger skvallrar ett försynt orange stråk om morgonens stundande ankomst. En ensam gestalt kommer in från vänster.]
Zarathustra: Allt vad dagen fullbordar, det utlovas i gryningen. Liksom redo för ett tigersprång ställer sig solen på lur bortom dessa kullar, ivrig att förtröttas, brinna ut i rödglödgad fullhet när dagens mått förrunnit.
[Från vänster, strax efter Zarathustra, kommer en ny figur och ställer sig undrande vid Zarathustras axel.]
Mattias: Ursäkta…
Z: Inte vredgas detta allseende öga över oss som lever i dess glans, men festar först i skenet från dess död. Sådan är dess givmildhet. Att förundras är också en gåva, och detta själv, så evigt mycket större än mitt eget, väcker i mig det förakt som blott den älskande känner. Så talade…
M: Jo ursäkta, jag hade en fråga.
[Z vänder sig distraherat om till M]
Z: …Zarathustra?
M: Mattias. Trevligt att träffas.
Z: Angenämt.
M: Avbröt jag dig? Jag har några viktiga frågor som skulle behöva svar.
Z: Jag skänker inga svar. De öron som endast söker svar är inte lämpade för mina ord. Varje frö jag sår i en sådan förgiftad jord är bestämt att bli en draksådd.
M: Jag förstår vad du menar. Att söka några tydliga svar är ju det säkraste tecknet på att man redan från början har missförstått Nietzsches filosofi. Det är lite av anledningen till att jag vill prata med dig, mellan fyra ögon så att säga.
Z: Förtälj!
M: Jag uttryckte mig lite klumpigt inser jag nu. Det är inte så att jag vill ha svaren med stort ”S”. De eviga sanningarna vederläggs ju av Nietzsche när han spårar deras metaforiska ursprung tillbaka till uppkomsten av dekadensen, i Sokrates’ tvetydiga gestalt. För att bara lite hastigt ställa upp några premisser för samtalet – i överlämnandet av den personliga tolkningens värdeskapande suveränitet i händerna på den högre idé som i dess ställe blir alla värdens ursprung, sker också en förskjutning av det tragiska. Är du med så långt?
Z: Förvisso.
M: Det tragiska blir alltså sett som någonting i grunden falskt, ett ”nödvändigt ont” som inte borde finnas och som man sedan dess, felaktigt, har ansett skvallra om en grekernas pessimism. Håller du med om detta?
Z: Så talade Nietzsche.
M: …När egentligen det tragiska behöver ses som en grekernas affirmation av nödvändigheten i det olidliga; en affirmation som, liksom han skriver i det andra stycket om Tragedins födelse i Ecce Homo, kräver ett enastående mod och ett övermått av kraft som i sitt översvallande förmår bemöta och tolka världen inte i skenet av en annan, ideal värld, utan utifrån en immanens – att detta som vi ser också är allting som finns och att det är detta som vi förhåller oss till. Det finns alltså inga yttre ideala referenspunkter från vilka vi kan bemöta det upplevda tragiska. Det refererar kanske i sin alteritet bara tillbaka till sig självt, fördolt från oss, oförklarligt och…
Z: Alteritet? Refererar? Så stolta ord har aldrig tidigare kommit till sämre användning. Vari ligger denna ”annanhet” som du så beskäftigt tilltalar? Det är en tingens ”annanhet”, tinget som är förment fördolt för dig, du skumögda varelse. Jag säger dig! Denna otillgänglighet som du åsyftar är liksom genom magi en osynlighet som blott ger sig till känna i ett särskilt ljus – i de döende resterna av just ett sådant ljus som färdats genom universum, från de stora ”idéernas” redan utslocknade stjärna. Jag säger dig, den är död, men dess ljus har ännu inte brunnit ut! Det fortsätter ännu att färdas, liksom det tar tid för en sådan best att helt lägga sig till ro. Sannerligen, svansen piskar ännu!
M: Aha. Redan idén om en sådan alteritet i det tragiska är alltså följden av ett dekadent tankesätt. Jag förstår. Det blir ju i och för sig mer förståeligt om man tänker på det hela i termer av krafter och relationer istället för essenser. Det handlar om krafter, inte sant? Om viljan till makt.
Z: Utveckla din tanke så ska jag desavouera dig eller skänka mitt bifall.
M: Jo, den lite mer existentialistiska idén om en ”annanhet” tänker jag mig framstår som någonting reaktivt med Nietzches, eller kanske främst Deleuzes sätt att använda begreppet. Idén om den Andre föds ur känslan av något som inte kan påverkas av mig själv, som är bortom mitt begrepp och som jag därför inte kan utveckla någon affinitet gentemot. Utifrån ett kraftperspektiv finns det ju då bara ett alternativ kvar, nämligen att detta andra påverkar mig utan att själv kunna påverkas tillbaka. Och det är ju något helt perverterat i Nietzsches värld av affiniteter. För att något ska kunna påverka mig måste det också kunna påverkas av mig. Men då intar ju denna idé om alteriteten, det oförklarliga par excellence, ett i det närmaste idealiserat förhållande till mig själv, det skär av alla möjligheter att relatera det obegripliga till det egna livet och samtidigt har det formulerat ordningen så att det bara är det ena som kan relateras till det andra, och aldrig tvärtom. Där, om någonsin, stirrar vi pessimismen i vitögat!
[Från bakom det märkliga bygget framträder nu en tredje person som lägger sig i konversationen.]
Deleuze: Precis min tanke. Man måste komma ihåg att pluralismen som Nietzche förordar är dialektikens bittraste fiende. Just att förneka det tragiska är den sanna pessimismen. Sedan förstår jag inte riktigt hur du kom in på den Andre från det tragiska? Det är en lite hafsig tankekedja.
M: Deleuze! Välkommen till vårt samtal. Trevligt att träffas.
D: Det är jag som borde hälsa er välkomna. Det här området är min mark.
M: Är det din byggnad också?
D: Det stämmer. Ni får gärna hjälpa till med bygget.
Z: Zarathustra svämmar över av ädelmod denna vackra morgon. Föga stiligt vore det då att inte stå till tjänst med ett sådant litet hantverk.
M: Jag kan också hjälpa till, så länge jag slipper spika.
D: Då skrider vi till verket. Vi kan prata medan vi arbetar.
AKT II
[De tre arbetar med Deleuzes märkliga bygge som har börjat ta form, till en början under tystnad, men snart börjar de åter att samtala.]
M: Man skulle alltså kunna säga att den, i brist på bättre ord, lite statiska positioneringen som till exempel vissa existentialister använder sig av, egentligen är ett symptom på en bild av självet som inte helt har lösgjort sig från de eviga sanningarnas sken.
D: Räck mig en planka till.
M: Varsågod. Jag menar alltså att man inte har gått ner på en genealogisk nivå av tänkande. Man tror fortfarande på ett slags fasta principer som konstituerar personen och glömmer bort den ständiga tillblivelse av krafter inuti personen, som verkar på varandra och bildar en hierarki. Som du skriver i din bok – lyssnar du, Deleuze? – så står ju varje kraft alltid i förhållande till en annan kraft. Det finns liksom inte utrymme för någon atomism där.
D: Va? Jo, precis. Sidan 38. Jag ska bara ta en rökpaus.
M: Igen!
D: Japp.
M: Du tar inte så mycket ansvar för ditt bygge här.
D: Allting är redan utskissat och jag är röksugen.
M: Men vi får ju göra allt jobbet! För att få det här att hänga ihop. Det är inte särskilt solidariskt.
[Deleuze tänder cigaretten, rycker på axlarna och går runt knuten.]
Z: Du skulle kanske ha skrivit in en annan filosof i pjäsen istället?
M: Någon vet vad han vill, i alla fall. Mer än man kan säga om de flesta.
Z: Ack, Sokrates, du skrapade blott på ytan. Vilka skrumpna tankar skulle orka annat? De trevar med förtorkade mumiefingrar över inbillade sfärers ytor, knappast mäktar de att tränga igenom dessa allt för sköna skal. Att bli så betagen av skimrande glaskulor anstår barn och de till sinnet förslappade, men icke dig, Sokrates.
M: …de ekar ihåligt.
Z: Räck mig hammaren nu gosse, liksom du nyss räckte en planka åt vår vän Deleuze.
M: Ska du filosofera? Lyssna till avgudabildernas ihåliga klang?
Z: Jag ska fästa dessa spikar i träet.
M: Vad är det vi bygger egentligen?
Z: Det var en fråga för mycket för dessa öron. I detta nu uppfylls jag av skapande kraft som söker utlopp och ingen plats kvarstår för sådant allvarsamt begrundande.
[Zarathustra börjar ivrigt hamra högst uppe på en vinglig stege.]
D: Bra jobbat där uppe, Zarathustra.
M: Tillbaka redan? Bra, jag skulle behöva fortsätta mitt utfrågande. För att återvända till Sokrates en stund… När man pratar om dessa transcendentala idéer, med Sokrates som talesperson, hur undviker man att gå från en ontologi till en annan?
D: Jag förstår inte vad du pratar om.
M: Du beskriver ju hur Nietzsche kritiserar till exempel Kant för att på samma gång ställa förnuftet till svars som en anklagad, och samtidigt låta förnuftet självt vara domaren. Alltså, de underliggande transcendentalierna har aldrig dragits fram i ljuset och åskådats. Från vilken position kan Nietzsche dra en sådan slutsats? Måste inte han också åberopa sig på en ”förnuftighet” i någon form för att hans kritik av den Kantianska kritiken ska fungera?
D: Alltså, skillnaden mellan Nietzsches och Kants olika ”förnuft” är som skillnaden mellan stockros och bältros. Den är monumental. Eftersom Nietzsche utgår ifrån en immanent världsbild så är alla värden skapade av våra egna tolkningar. Vi kan så klart prata om värden, men bara som operativa begrepp, giltiga för stunden. Att demaskera dessa värden och se deras genealogi, det är innebörden av vad man skulle kunna kalla Nietzsches ”förnuftskritik”.
M: Och det måste ju också applicera på vårt arbete med att känna oss själva, förstår jag. Som i skördetiden i början på Ecce Homo.
D: Det skriver jag just inte så mycket om.
M: Jag menar att det Sokrates missar i sin dialog med Alkibiades är att självet till viss del alltid är okänt för oss, eftersom det bara handlar om perspektiv. Så Nietzsche använde sig av ”masker” istället när han skulle beskriva sitt liv. De var som ”personas” som han kunde relatera till utifrån sin innevarande position. På så vis kunde han teckna sin biografi och, som jag lärde mig på en av föreläsningarna, skilja det som var värt att behålla från det som behövde släppas, övervinnas, för att man skulle kunna gå vidare.
D: Du menar hela idén om Janusansiktet. Pja, okej. Men man måste sätta in det i den Eviga Återkomstens sammanhang för att verkligen förstå vad det är som Nietzsche vill åt.
M: Åh nej, nu blir det komplicerat.
D: Vi kan börja med att fråga Zarathustra vad han har att säga om det. Han är ju trots allt den av oss som är den eviga återkomstens förkunnare.
Z: Hörde jag ”den eviga återkomsten” nämnas?
M: Kom ner nu och förkunna för oss om den!
Z: Vad den eviga återkomstens förkunnare ger er, är en tung börda att bära – så tung, sannerligen, att den lamslår även de största av oss. Fult och dumt, blint och narraktigt, allting kommer det åter och längs samma väg som det också ska vandra härifrån. Ty bligar du med ett mer nyfiket öga vägen framåt, betänker du icke detta, att allting som någonsin kunnat gå, därför måste gå längs denna väg så långt den sträcker sig i evigheten?
M: Jag tror att jag hänger med. Du menar snacket du hade med dvärgen i ”Om synen och gåtan”.
Z: Men vad förde mig neråt, i det att jag steg upp? Jag som ställde mig på mitt eget huvud för att bättre nå bortom stjärnorna. Vilken tyngd lade sig så förkrossande över dessa axlar?
M: Kanske den avgrundsdjupa tanken som du drabbades av i ”Den tillfrisknande”? Jag tänkte på det, när man ser till hur dina djur beskrev den eviga återkomsten verkade de alla prata i kosmologiska termer. Fast du själv verkade förhålla dig märkligt kallsinnig till deras sätt att betrakta återkomsten. Så, om det inte är återkomsten per se som kosmologisk företeelse som är det fruktansvärda, vad…
Z: Litenheten! Ack, människans litenhet är även den bestämd att komma åter, att den minsta av oss är så liten – även att den största av oss är så liten! Så blott mänsklig är människan. Djupast skär småskurenheten i den vars hjärta är fyllt av kärlek till det stora, det höga!
M: Är den hemskaste tanken att dessa små människor ska fortsätta befolka jorden igen och igen? Det låter som ett i allra högsta grad metafysiskt tankesätt.
Z: Betänk, att allting är sammanknutet så att detta ögonblick ger upphov till alla dem som komma skall och därmed också till slut, åter till sig självt. Att även vi själva därför ger upphov till – oss själva, i detta nu som i tusentals åter.
M: Tack, fantastisk analys. Av utrymmesskäl måste jag nog be dig bromsa in lite så att vi kan stanna upp och försöka analysera allt det här.
Z: Hör! För jag förkunnar den eviga återkomsten.
M: Vi är alltså fler som vill prata.
Z: Så talade…
M: Äsch. Deleuze?
D: Zarathustra sätter fingret på många viktiga punkter. Särskilt viktigt är det att komma ihåg, att den ”kosmologiska determinism” som vissa skulle vilja lägga i knät på Nietzsche, i och med hans tanke på den eviga återkomsten, inte alls hör hemma där. Det är säkert ingen slump att det är Zarathustras djur som han låter vara dem som förfäktar den uppfattningen. Den eviga återkomsten blir hur som helst bara till genom affirmationen av en slumpens nödvändighet.
M: Du menar det där tärningskastet som jag aldrig riktigt förstod mig på?
D: Precis. Så här i efterhand kan jag hålla med om att det blev lite dunkelt där, bitvis.
[Zarathustra har under tiden med munter min återgått till husbyggandet.]
M: Vill du utv…
D: För att uttrycka det lite enklare så handlar det om att förstå de båda begreppen om tillblivandet och kaoset tillsammans. En Platoniskt färgad förståelse vill skriva isär tillblivandet begripet som ett kretslopp från möjligheten till kaos. Man vill istället tilldela tillblivandet en kausalitetens ordning, en lag som ligger utanför och pådyvlas tillblivandet.
– Se upp med var du trampar, det ligger fullt med småspik på marken.
M: Jo, det är onekligen ett förrädiskt territorium…
D: Billiga pikar hörsammas icke. Men Nietzsche formulerade i alla fall en affirmation som tillät två begrepp att samexistera – tillblivelsen först som slump, när tärningen kastas, sedan som nödvändighet när utfallet kommer. Den bär sina lagar och bevekelsegrunder inom sig och det är bara den dålige spelaren som försöker manipulera kasten, det vill säga räkna ut sannolikheter. Då för man bort spelet från bejakandet av tillblivandet till ett i grund och botten inlevelsefattigt betraktande av skeendet.
M: Jag som trodde att själva skillnaden mellan spel och lek är att det förra faktiskt ska ha regler?
D: Det stämmer utmärkt. Lyssnar du ens på vad jag säger? Jag skriver ju i hela avsnittet om Tillvaro och oskuld om den Heraklitiska barnsliga oskulden och lekinstinkten som bejakar tillblivandet. Tror du att jag bara satt och flummade?
M: Tanken skulle aldrig falla mig in.
D: Den bäste spelaren är alltså den som lärt sig att oskuldsfullt leka, att inte ställa upp egna regler. Den som utvecklar tekniker för att räkna ut tärningskasten skapar sig tekniker som ska fungera i livets tjänst, men det är inte det bejakande utan det reaktiva livets sätt att möta tillblivandet – genom att ställa upp en ordning och försöka mota in det vardande i den.
M: Det låter som en annan diskussion… Lite Tänkandet och Livet, i kapitel tre.
D: Fälten överlappar så klart varandra. Men det är viktigt för förståelsen av den eviga återkomsten att inse bejakandets vikt. Om vi ser till den tyska frasen ”ewige wiederkunft” så bör vi hålla i åtanke att ”ewige” också kan betyda något pågående. Det är också något metafysiskt som Nietzsche beskriver – figurlikheten mellan en evig återkomst och ett aldrig upphörande tillblivande. Återkomsten är, med mina egna ord, varat hos det blivande. Bejakandet sker nu, när tärningen kastas – att kasta tärningen är själva kärnan i det tragiska tänkandet och en återerövring av den barnsliga oskulden. Det är en ögonblicksontologi som opererar på många nivåer.
M: Får jag flika in där?
D: Du kan försöka.
M: Jag har försökt formulera mig omkring relationen mellan viljan till makt och den eviga återkomsten. Den eviga återkomsten är nog inte så mycket en kosmologisk skapelse som ett metafysiskt projekt, börjar jag inse – om allting bara är i sin tillblivelse, som du nämner, och alltid också såsom ett knippe relationer i vilket detta står till allt annat, så skulle du själv inte vara den du var om du bestod av en annan uppsättning krafter. Det finns alltså inget Sokratiskt ”jag” som skulle kunna upprepas i exakthet och samtidigt uppleva detta på ett annorlunda sätt; istället, försåvitt att ”jag” skulle leva igen, så skulle det vara garanterat att allting skulle ske på samma sätt igen. Jag skulle inte vara detta ”jag” igen om inte också samma relationer åter ägde rum mellan mig och allting annat omkring mig precis som förra gången. Jag som ”själv” kan inte skiljas från de uttryck för relationer som viljorna till makt tar sig, lika lite som blixten som blixtrar i Nietzsches berömda exempel.
D: För all del.
M: Det kan verka hårddraget, men om man alltså drar sig till minnes Nietzsches syn på tingen som manifestationer av viljan till makt, och viljan till makt som en i grunden relationell vilja, som alltid existerar i förhållande till andra viljor, så blir det mycket mer logiskt att tänka sig att allting som hittills har inträffat och allting som ännu skall komma att ske implicit existerar i varje ögonblick. Janusansiktet är detta att ställa sig och skåda på samma gång bakåt och framåt och därigenom bli varse den eviga återkomstens närvaro i detta ögonblick. Den eviga återkomsten är därigenom alltså inte att betrakta som något slags kosmologiskt baserat kategoriskt imperativ, utan som den stora prövningen av det egna livet.
D: Och då kanske du till sist kan svara på vad som händer med det reaktiva när det ställs inför den eviga återkomsten?
M: Jo, jag förstår nu. Det ställs inför en evighet av lidande och reaktivitet. När det blickar bakåt ser det en serie olycksamma händelser som drabbat självet; när det skådar framåt ser det en karg utförsbacke kantad av bedrövelser och sorger. Då blir olidligheten själv den högsta tänkbara plågan genom att den dubbleras ett oändligt antal gånger. Det kan också förklara att Nietzsche i den där berömda passagen i Den Glada Vetenskapen egentligen bara beskriver två möjliga känslotillstånd som skulle kunna uppkomma vid demonens ord om den eviga återkomsten av det samma; allt uppslukande förtvivlan eller en närmast överjordisk lycka. Två förhållningssätt, det affirmativa och det negativa-reaktiva, ligger till grund för dem, men polariseras av att de förstärks oändligt av den eviga återkomsten, sedd som en katalysator. Varje ”ja” blir ett absolut ja till alltet, varje reaktivt ”nej” blir en ohållbar destruktion av alltet, en önskan om alltings upphörande.
D: Om du vill nöja dig med en klassisk läsning så är det ett dugligt svar.
M: Nu börjar pusselbitarna långsamt falla på plats faktiskt! Jag börjar begripa vad hela självet handlar om. Men om man ska förstå vad människan verkligen är för Nietzsche behöver man också komma ihåg lite vad det är man behöver säga ”nej” till, men på ett affirmerande sätt, ett aktivt sätt. Det som du kallar ”lejonets nej”. Jag tänkte att vi kunde fortsätta med den diskussionen, om du vill.
[Zarathustra har under diskussionens lopp färdigställt byggnaden och klättrar i detta nu ner för stegen med en hammare i handen.]
D: Fantastiskt jobb, båda två. Då var mitt lilla bygge nästan klart. Några små detaljer till så.
M: Jag menar att vi inte kan förstå Nietzsches ”människa” utan att börja redogöra lite för övermänniskan också. Hör du mig, Deleuze?
[Deleuze klättrar utan att svara upp på stegen, till toppen av byggnadens tornlika främre fasad och fäster utan omsvep ett kors högst upp på tornet, varpå han åter börjar klättra ner.]
M: Vad i…
Z: …
M: Zarathustra, säg något. Gör något!
Z: En kyrka. Vi har byggt en kyrka.
M: Det här har gått över styr. Nu går jag hem och skriver om den här förbannade tentan i vanlig prosa istället. Deleuze, vad pysslar du med!
D: Tack för mig, hörni. Det var trevligt att träffas. Vi syns. Ciao.
[Deleuze vinkar och lämnar scenen]
M: Vad menade han med att göra så där?
Z: Jag har ingen aning.
M: Och vad hände med all din mångordiga vältalighet?
Z: Jag känner mig lustigt mållös.
M: Vilket fuskbygge.
AKT III
[Mattias och Zarathustra har utan egen förskyllan råkat bygga en kyrka enligt Deleuzes anvisningar. Scenen har blivit dovare till sin karaktär, vad som en gång var morgonens rodnad i öster har ersatts av brandgul död i väster. De två sitter på varsin hög med brädor och är inbegripna i ett djupt samtal.]
M: Det ligger något sokratiskt i hur vi har hamnat här. Ska pjäsen sluta i något slags obegriplig apori nu? Jag har svårt att se det lustiga.
Z: Munterhet kan le också med svarta tänder. Men hellre sotad och svart i svalget än fullständigt tandlös.
M: Jag sade ju att vi skulle ha frågat Deleuze vad det var vi byggde, men vem var det som bara gick blint upp i arbetet.
Z: Det var jag.
M: Känns det bra? Är du nöjd med dig själv?
Z: Tämligen. Också tandlöst kan man skratta.
M: Jag hajar inte. Jag förstår inte, och jag orkar inte.
[Mattias reser sig och spankulerar håglöst omkring]
Z: Denna saga som reser sig över våra huvuden är sannerligen denna historias drivfjäder.
M: Nihilismen menar du?
Z: Hör du inte? Den sitter ju och gormar som en vrålapa på tornets topp. Är du döv för den öronbedövande ironin som Deleuze lämnat oss med?
M: Lite hörselskadad…
Z: På fler sätt en ett, tror jag!
M: Alla dessa billiga pikar… Men du har nåt slags poäng. De reaktiva krafternas dominans är ju att de skiljer de aktiva krafterna från det de förmår, om man ska tro på Deleuze. Ett ressentimentets förbund med illusionen, en berättelse som berövar oss vår makt. Först var detta bara ett hus, sedan med kraften från en enda symbol berövade det oss vår skaparkraft och gjorde allting vi hade jobbat för till en illusion. Jag antar att det föreligger nåt slags strukturlikhet med nihilismen i Deleuzes bemärkelse. Samtidigt… Ja, jag känner mig utnyttjad och lite, ja lite kränkt av att resultatet av mina krafter bara kunde omdefinieras så bryskt, utan min medverkan.
Z: Vad vill den som skapar? Skapande! Intet mål ryms i barnets lek, där får det inte plats. Vad denna dystra struktur nu kastar för långa skuggor i kvällens sken, det önskade jag förvisso icke, men samtidigt – inget önskar jag ogjort!
M: Hur kan du säga så? Spelar det ingen roll för dig vad det blir av de saker du skapar?
Z: Vad vill blixten om inte att brinna ut? Vad bekymrar den sig om vilket syfte den sedan har tjänat.
M: Ursäkta, men det där tycker jag låter som skitsnack. Vad hände med den dubbla affirmationen? Att bejaka varat i dess blivande, som Deleuze pratade så mycket om i slutet på sin bok. Hur bejakar man något som man inte ens har kontroll över, utan att fastna i åsnans ”ja”? Jag menar att det knappast kan vara ett riktigt ”ja” att bara affirmera något utan att veta vad det egentligen var, vad det innebär som man sagt ja till.
Z: ”Vi är obekanta för oss själva, vi insiktsfulla…”
M: Va?
Z: Klarheten du söker står ingenstans att finna, ty du kommer aldrig till fullo bli på det klara med dig själv. Läs bara de allra första raderna i Till moralens genealogi så förstår du vad jag menar.
M: Men om jag själv verkligen är den store värdesättaren, hur ska jag då någonsin kunna sätta ett värde på någonting alls, ens i mina egna ögon, om det som jag värderar i själva verket är okänt för mig? Då verkar det lika klokt att en främling berättar för mig om vilka värdena är.
Z: Ynkedom!
M: Jag menar allvar! Det hela lät fantastiskt på pappret, och jag har verkligen älskat att läsa Nietzsche, men om man väl har skrivit under på tanken om världen som i grund och botten ett slags polystrukturellt evigt tillblivande av olika krafter – löst uttryckt – är det inte då också så att dessa krafter aldrig riktigt kan känna till sig själva annat än i sin fullbordan, sitt utagerande? [gestikulerar mot korset på kyrktornet] Då vinner vi vår identitet först i och med utdöendet, utbrinnandets sista skälvande andetag… sitt själv-ande andetag, till och med. Det hela låter nästan för pessimistiskt, för olidligt rent ut sagt.
Z: Trodde du att detta var en lek, en lustfylld läsning av blott ännu en död tänkare? Tänkte du inte förrän nu denna tanke till dess slut? Har avgrunden alltså först nu börjat blicka tillbaka in i dig? Jag tror knappast att du är så hörselskadad som du sagt, kanske har du helt enkelt inte lyssnat?
M: Jag hade förstått att det var ett slags lek som var tanken, ja… Den lätta kraften som får fötterna att dansa, vad hände med den? Allting verkar bara ruskigt svårt nu. Jag är förvirrad…
[Mattias sätter sig bedrövad ner.]
Z: Gör mig inte till en präst. Jag är inte här för att skänka dig tröst – sannerligen, ingen vän skulle välja att bära en annan vän på sina axlar. Men nu, när dina öron åter börjat öppnas, kan jag måhända smyga åt dem ett vettigt ord, och må dess eko dröja länge kvar i ditt öras labyrinter.
M: Vadå?
Z: Jag förkunnar för dig om syften. Om tusen och ett syftemål – mänskligheten ”finns” på sätt och vis inte. Eller snarare, ”mänskligheten” finns inte. Så länge hennes instinkter är hjordens instinkter är hon inte heller fullt ut människa, det vill säga bron mot övermänniskan. Ty hon saknar ett syfte så länge som hon befinner sig i de tusen syftenas spretiga hjord. Att vara människa betyder dock att vara den värdesättande, ty människan ”lade först in värde i tingen, för att vidmakthålla sig”. Ja, skapandet självt är ett värdesättande! Men hur förhånad blir ej den som uppvisar illojalitet mot hjordens syften, som om de vore något annat än godtyckliga.
M: Att ”skåda människan” innebär alltså också, att skåda hur människan kommer till som varelse… den riktiga människan, inte hjorddjuret som föregår henne.
Z: Ty hjorden vill inte slitas sönder. Ingalunda kunde då hjorddjuret vilja det.
M: Till skillnad från Dionysos.
Z: Så…
M: Inte heller jag vill slitas sönder. Jag älskar ju livet. Vill inget hellre än att det ska fortsätta för evigt.
Z: …och vissa föds post mortem.
[Mattias blir tyst och tittar länge upp på kyrktornet.]
M: Zarathustra?
Z: Ja.
M: De aktiva krafterna är plastiska. De vinner sin individualitet genom att bejaka sig själva i det som är eget och unikt för dem. De reaktiva krafterna verkar bara genom att negera någonting annat.
Z: …
M: Genom att gå in i negationen av det andra har vi skapat oss en illusion av suveränitet. Vi tror att vi motverkar detta okända genom att negerera det med eviga sanningar. Kanske har vi inte förstått att vi själva är de som ständigt skapar det okända i det att vi blint vill söka manifestera krafterna i oss. De kan aldrig bli kända förrän de kommit till uttryck, och då är det redan försent. Samtidigt vill vi leva. Jag vill leva. Men jag inser att många föds redan stelnade, insjuknade i en livslång rigor mortis som är de reaktiva krafternas icke plastiska natur av motsättning istället för omskapande. Priset för att vilja leva för evigt verkar vara att samtidigt vilja sönderslitas för evigt. Det okända uppkommer ständigt, för i allt vi skapar förblir delar okända för oss. Det går inte att övervinna det en gång för alla. Därför måste vi övervinna oss själva som skaparna av det okända, krafterna som ständigt söker manifestering, men blint, i varje stund – vi måste ständigt fortsätta att slita oss itu, gå utöver det som varit. Därigenom är nihilismen verkligen historiens drivfjäder, för den finns alltid närvarande som det enda, odöda och statiska alternativet till detta liv av sönderslitning. Samtidigt, om dessa är de verkliga premisserna för våra liv, nog kan jag förstå att vi aldrig helt kommer bli kvitt ressentimentet. Jag förstår nu tydligare varför jag förtvivlade där, ett tag. Att kunna ropa ”ja” även till det okända är inte åsnans beredvilliga, tankelösa ”I-A”, som jag först trodde. Man ropar inte ja till det okända, utan till dess nödvändighet, på samma sätt som tärningsspelaren ropar ”ja” till kastets slumpmässighet och utfallets nödvändighet. Det är det tragiska tänkandet par excellence.
Z: Se, nu är solen nästan nere.
M: Tack, Zarathustra, för all din hjälp. Det är dags för mig att ge mig av också. Jag är redan försenad med tentan och gör bäst i att skynda mig att skriva ihop det sista.
Z: Att bringa reda i ett sådant sammelsurium av höga tankar måste vara ett angenämt besvär.
M: Ja, det blir lätt lite knasgalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar