Kejsarens nya kläder - en systemstudie i ensamhet

Det var en gång en kejsare som ville ha nya kläder. Ni vet resten av historien. Två svindlare lurar på honom en "kostym" som inte finns (de påstår nämligen att den är gjord i ett tyg som är osynligt för den som antingen är korkad eller opassande för sin position och kejsaren vägrar såklart erkänna att han inte ser något tyg), så när han går naken ner längs paradgatan låtsas även alla andra att de ser de fantastiska nya kläderna. Ingen vill ju verka korkad, och ingen kan tänka sig att kejsaren skulle gå naken. Förtrollningen bryts först när ett litet barn ropar "Kejsaren är naken!". Då inser alla att de inte alls har sett fel och att kejsaren faktiskt är naken.

HC Andersen lyckades med sin saga fånga in ett brottstycke av verkligheten som vi alla tragiskt nog känner igen, men väldigt sällan relaterar till. Det är ensamheten i att vara människa – samma ensamhet som behandlas med hjärtenypande inlevelse i Flickan med svavelstickorna. Ensamheten satt i system är bilden som Kejsarens nya kläder målar upp inför oss. Där uttrycks viljan att tillhöra och oron att man kanske inte kan lita till sina egna två ögon, där gisslas också den livströtta tilltron till en slags folkmassans inneboende rationalitet.

Man lär sig snabbt att man är korkad som barn – och sånt hänger ofta med länge. Det spelar sällan någon roll hur vältaliga bevis för motsatsen som man lyckas ackumulera under sin livstid. Ett dåligt självförtroende är blint och dövt för fakta. Så när man inte ser de där kläderna på kejsaren, men alla andra agerar som om de såg dem, då är det klart att de flesta förväntar sig att felet ligger hos dem själva. Vem tar ensamheten och stigmatiseringen det skulle innebära att verka korkad?

"Ensamheten", okänd konstnär

Nu vill jag genomföra en Saturnalie igen. Den stämmer kanske inte, men jag tycker det är ett fint tankeexperiment för att åskådliggöra denna utsatthet. Tänk om det i själva verket är så att vi alla är nakna? Vi kanske är mer utsatta och utlämnade åt varandra än vi tror? För det bor en kejsare ibland oss, en osynlig liten filur som ingen har sett men som alla vet är påklädd. Kanske låtsas vi alla att vi har kläder på oss. Den enda som inte låtsas är Kejsaren, som inte finns. Kläderna är myten om att vi är något annat än utsatta, maktlösa, utan kontroll – de osynliga kläderna som vi alla bär, och som vi alla tror att alla andra också bär, är vårt kulturella skydd mot det olidliga i livet.

Vi är ”civiliserade”, vilket vackert ord. Men det står i passiv form, har du tänkt på det? Först måste någon ha kommit och civiliserat dig innan du kan bli civiliserad. Precis som att du i gammal folktro först måste höra tuppen gala innan du kan bli galen. Civilisation verkar för mig vara en absurditet som helt enkelt satts i system; en lögn som blivit sanning för att alla skriver under på den. Det innebär inte att den är någonting ”dåligt”. Utan denna lögn som vi alla bär på och visar upp skulle vi kanske inte fungera tillsammans alls? Man behöver onekligen spelregler om man ska kunna spela med.

Problemet är när illusionen blir verklighet – när vi glömmer bort att vi är konstruerade varelser i ett ständigt tillblivande av fantasier som skapar vår kultur. Samtidigt är det kanske omöjligt att se bortom illusionen till det presumtivt ”verkliga” där bakom. Hela idén luktar onekligen gammalt. Men även om det inte finns något bakom illusionen behöver den ändå demaskeras för att vi ska kunna gå bortom och utöver den, som samhällsvarelser. Vi behöver komma ihåg att alla ”kläder” som vi pratar om här är uni-former.

När man kan inse och bli till freds med att samhället ytterst bygger på ett antal lögner som satts i system så får man en helt ny uppsättning verktyg för att åstadkomma en positiv samhällsförändring. Man kan börja möta sina medmänniskor med en nyfikenhet som inte stannar vid ytan – och att själv byta ”samhällsidentitet” behöver inte bli så mycket svårare än att byta kläder. Vi har friheten att fabulera som vi vill – ingen annan kan ge oss rätt eller fel, och särskilt inte dem som fortfarande tror på illusionen om det förnuftiga samhället; de som tror att ”alla andra” med all säkerhet har rätt, medan de själva har fel, är oförnuftiga, otillräckliga, korkade. På ett plan har de rätt – de ger sig själva rätt genom sitt eget agerande. De uppvisar genast ett koordinerat beteende som låter ordningen överleva till priset av samtliga individers enskilda psykologiska känsla av otillräcklighet. I det avseendet är HC Andersens saga en makalös studie i performativitet. 

Barnets ingripande i berättelsen var dock absolut inte en förlösande röst av ”sanning” i massan, utan den oreflekterade, ännu inte socialiserade individens missanpassade reaktion. Det som gör HC Andersens saga till just en saga och inte till en framskriden bildlig samhällskritik är att folket i den här berättelsen otroligt nog lyssnar på barnet. Men en sann protest mot den kollektiva lögnen måste komma ur de ljugandes egen mun. Endast någon som känner till spelet kan underkänna det och omskapa det. Kejsaren, den ende påklädde, idealet – kanske är han ett nödvändigt ont, men det innebär inte att vi saknar kraften att sätta nya ideal på tronen.