Filmdags - Sci-Fi

 SUNSHINE, MOON och EVENT HORIZON

- en trippelrecension -

Att kalla detta en ”recension” är kanske att ta i, men med avstamp från Zizeks speciella psykoanalytiska metod för att förstå film ger jag mig här i kast med tre väldigt olika sci-fi-filmer med syftet att blottlägga de existentiella eller psykoanalytiskt intressanta aspekter som döljer sig i filmerna.

*Spoilervarning*

Jag skriver alltid om filmerna i sin helhet och för att kunna diskutera dem från ett psykoanalytiskt perspektiv måste jag också gå in på hur karaktärerna agerar. Det är omöjligt att göra det utan att spoila filmen, så känn dig härmed varnad. Planerar du att se filmen nån gång framöver så avstå från att läsa vidare härifrån.

MOON

Moon är minimalistisk och långsam, med en oortodox händelseutveckling, men samtidigt en förutsägbar upplösning. Sam Bell har snart avslutat ett treårskontrakt som ensam operatör på en månbas som bryter H3 och skickar till jorden för energiförsörjning. Märkligt nog är satellitkontakten till jorden förstörd, så han är isolerad där uppe. Hans enda sällskap är GERTY, en behaglig HAL9000-liknande robot som är programmerad att hålla honom sällskap och skydda honom.

Konceptet fungerar knappt redan från början. Den futuristiska månbasen har beströtts med alldeles för gammaldags detaljer för att det ska kännas äkta. Bara retroväckarklockan och de luddiga tärningarna i vindrutan till månjeepen räckte till att förstöra trovärdigheten och min vilja att titta vidare. Konceptet blev dessvärre inte mycket bättre. Efter en olycka ute på månens yta vaknar Sam upp hos GERTY som tittar till honom. Men det visar sig snabbt att han inte är den han tror.

Den Sam Bell som vaknar upp på sjukan är inte samma Sam Bell som råkade ut för olyckan och ligger kvar där ute. Detta är en aggressivare och vildare person. Han inser snabbt att saker och ting inte står rätt till och ger sig ut för att finna den gamle Sam Bell, som ligger skadad ute i månlandskapet.

Tillsammans inser de att de bara är kloner, som skapats av företaget och förvarats i kryosömn för att sedan väckas upp efter tre år. Det nämns aldrig i filmen men det verkar som att klonerna på klassiskt SF-manér är mindre livsdugliga än vanliga människor. De verkar åldras snabbt, vilket den äldre av de båda Sam snart upptäcker. Han förlorar sina tänder, håret faller av. När han sedan med GERTYs hjälp finner gamla loggar från tidigare Sam Bell ombord på stationen får han se med all önskvärd tydlighet hur de alla dragits med fruktansvärda åkommor mot slutet av sina liv.

Filmen skildrar ett intrång. Ensamheten på månen förstärks av känslan av en vardag som verkar så inrepeterad att dagarna har tappat sin individualitet.

Denna ”kloning” eller ”dubblering” av tid och rum i en serie fotostatkopior på varandra får här fysisk form; det är de facto frågan om en kloning av en person som i alla sina olika genetiskt identiska personae framlever ett icke-liv. Hans enda respit är längtan efter sin familj, som han får inspelade meddelanden från med jämna mellanrum.

Filmen repeterar sitt eget tema, för först visar sig repetitionen i form av det ensamma livet på basen, sedan återkommer den upphöjd till två när det visar sig att även denna serie med identiska dagar har klonats och återspelas igen och igen med nya kloner. Men denna dubblering tar inte riktigt vara på repetitionens förtjänster som ämne för filmen; den blir snarare tjatig. Man hade kunnat föra fram repetitionsbegreppet bara genom att närskildra det ensamma livet på basen.

Möjligheterna att skildra en inneboende rädsla för repetitionens helvete fanns inneboende i konceptet, men togs knappast till vara av filmskaparna. Det var kanske inte heller filmens avsikt, men då infinner sig istället frågan – vad var egentligen filmens avsikt? Ett identitetsupplösande blandas med ett kloningskoncept, men inga djupare existentiella analyser görs. Det blir varken hackat eller malet.

EVENT HORIZON

Event Horizon är den i särklass äldsta av filmerna (från 1997). Dess upplägg är också det äldsta och lättast igenkännbara. Skådespelarinsatserna är också stereotypa och förutsägbara. Filmen framställs ofta som en skräckfilm med gore-inslag, men misslyckades tyvärr med att leverera något slags skräckstämning för mig.

Det lustiga är terminologin som filmen ställer upp: Vad händer när ett skepp bryter mot fysikens lagar och färdas till platser som är okända för oss? De två nyckelbegreppen här är brott mot lagen och det okända. Skeppet upphäver världens restriktioner och för oss därför i en dubbel bemärkelse in i det absurdas rike. Med detta för ögonen blir det knappast en överraskning för oss när skeppet efter att det återvänt sju år efter sin jungfrufärd visar sig ha tagit med något från den andra sidan.

Ett skepp färdas för att undersöka det drivande Event Horizon sedan det alltså plötsligt återvänt till vårt solsystem. Med sig har de uppfinnaren som skapade gravitationsdriften, skeppets kärna vars syfte var att skapa portaler mellan platser genom att böja tid och rum. Uppfinnaren överspelas å det grövsta av den annars så oklanderlige Sam Neill. Det är logiskt, kanske till och med ofrånkomligt, att han hänfaller till ett sådant yvigt gestaltande, för ur ett psykoanalytiskt perspektiv på filmen i sin helhet är hans karaktär inte mänsklig utan bara ett förkroppsligande av en drift, ett plott-element.

Han anfalls nämligen av svåra samvetskval för att ha övergett sin fru under arbetet med gravitationsdriften. Som en följd av isolering och sorg begår hon självmord och han lastar sig ännu för hennes död. Dessa kval yttrar sig nu i en besatthet för skeppet Event Horizon.

Återstoden av filmen skildrar besättningens döende kamp ombord på skeppet som försöker döda dem. Först saboteras deras eget skepp så svårt att det blir obrukbart. Deras enda återstående möjlighet är att reparera och ta sig därifrån med Event Horizon. Men arbetet hemsöks av makabra visioner av skräckinjagande scener från besättningens förflutna. Nästan alla drivs slutligen till vansinne och död av sina respektive oarbetade traumor.

Skeppet Event Horizon fick en skräckinjagande interiör, inspirerad bland annat från den gotiska Notre Dame-katedralen i Paris. Också den mystiska belysningen tjänar till att ge oss intrycket att skeppet är något Annat, ett ofattbart hot. Genom ett meddelande från den ursprungliga besättningen inser de att skeppet hamnat i en helvetesdimension, en plats av tortyr och galenskap, och att skeppet har tagit med sig något därifrån och blivit i någon mening levande.

Skeppet agerar som en scen, eller en bioduk om man så vill. På den projiceras ett upplevt kaos som verkar ligga tätt intill vår egen dimension, alltid närvarande men på något sätt avskärmat från oss. När Event Horizon bröt mot fysikens lagar är det som att skeppet gläntade på dörren till det förbjudna och släppte lös monstren i botten på Pandoras ask. De som får chansen att utsättas för skeppets bioduk projicerar ut sina egna mardrömmar på dess yta. Mer än så; mardrömmarna är aggressiva och söker utlopp. Filmen är en symbol för vår skräckblandade fascination med det som ligger bortom ordningen, det omänskliga, det som vi stöter ifrån oss och vars återkomst vi fruktar och ser som ett tumultartat sammanbrott av strukturerna.

Uppfinnarens roll är inte att, som människorna, försöka hålla sina undergångsfantasier stångna; han vill bli en odöd del av skeppet självt, ett organ som fortlever också i döden. Denna objektifieringsdrift av självet får många uttryck filmen igenom; i slutet skär han ut sina ögon och vanställer sitt ansikte. Allt som återstår av subjektet är rösten, denna resonans som Lacan menade behövde ses som ett främmande element i kroppen. Filmen följer på det viset en psykoanalytiskt dramatisk kurva så troget att den tappar sin engagerande förmåga och blir förutsägbar.

Förutsägbarheten visar sig också i de så kallade skräckelementen. Genom att låna teman från klassiskt skräckladdade platser såsom katedralen i Notre dame, talar filmen om för oss på ett väldigt trubbigt sätt att vi ska känna fruktan. Som biopublik är vi vana att spela med i det som händer på duken och vanligtvis bryr vi oss föga om vad vi blir tillsagda att känna eller tänka. Men i fallet Event Horizon ger filmen dubbla budskap; den avslöjar sig som en klassisk skräckfilm men säger samtidigt åt oss att undra över dessa hemligheter, som den redan har avslöjat.

SUNSHINE

 

Sunshine är den intressantaste av filmerna, i mitt tycke. Men den har fått i särklass sämst kritik om man ser till recensionerna på till exempel IMDB. Jag är fullt beredd att hålla med om kritiken i sin helhet; filmen känns knappast trovärdig och det är svårt att upprätta en suspension of disbelief när besättningen kämpar för att överträffa varandra i att göra idiotiska saker som äventyrar deras uppdrag. Någonstans trettio minuter in i filmen blir det uppenbart att karaktärerna agerar som plot devices snarare än som människor.

Den klaustrofobiska känslan som infinner sig ombord på Ikarus II är djupare än den vanliga, av genren så exploaterade ensamheten i kosmos. Istället känns det som att ingen plats återstår bredvid det gigantiska monster som är Solen, Sol. Allting i skeppet kretsar kring Solens närvaro. Den intar en absolut plats i allas liv, vilket illustreras av Hiroyuki Sanadas sympatiska kapten redan i filmens öppningsscen. Han sitter i ett öppet rum och tittar på solen genom en skärm som tillåter en knapp procents ljusstyrka att komma igenom. Skulle den öppnas mer vore det livsfarligt. Och livsfaran, den allerstädes närvarande, fyller tittaren med den vördnad som står så tydligt skriven i Sanadas ögon inför det ljus som är oändligt mycket större än han själv.

Det är tydligt att närvaron till solen driver alla till självförstörelse. Det verkar som att solen är för enorm att kunna ta in, och inför denna överväldigande storhet krymper jagkänslan hos varje individ ombord så till den milda grad att de slutligen blir främlingar för sig själva. Man kunde prata om en klyvning av självet i två delar, en som är lojal till Sol, en som kämpar för att bevara sin individualitet. Och bara genom att beskåda detta ord, ”in-divid”, i sitt sammanhang, inser vi snabbt att det är en omöjlig kamp. Individen har redan dividerats i två. Vad vi följer filmen igenom är kampen mellan dessa poler av Något, det partikulära, Identiteten – och Alltet som i sitt aktiva krossande av identiteten blir synonymt med Intet.

Det här är en film där individerna utan undantag offrar sig för helheten. Den förkroppsligas som Sol, men i bakgrundsstoryn är det självklart mänskligheten, kanske till och med Människan, som är syftet för vilket alla dör. Återigen, det intressanta i den här filmen är inte uppdraget de ska genomföra, utan hur kampen mellan de två polerna gestaltar sig i människan. I slutänden söker alla sin död. Av de åtta ombord är det bara två som inte begår självmord i någon form.

Hur ska vi förstå driften att döda sig själv som tycks uppstå samtidigt med känslan av vördnad inför det absoluta? En möjlighet som jag inte har sett utforskad av några andra hittills är att se Sol som det inför vilket inga illusioner kan överleva. När vi förlorar våra fantasier förstummas vi. Vi kan inte längre sträcka oss ut i världen, bemöta den med våra begär. Interaktionen avstannar. Vi försätts i en mental rigor mortis. Ett stumt fält sluter sig om oss när Objektet stirrar tillbaka med en blick som är så oändligt mycket större än vår egen. För vi är aldrig bara i våra kroppar.

Vi är lika mycket i världen omkring oss; vi relaterar till allt med vårt språk som vi omedvetet kastar omkring oss som dartpilar med lappar på. Vi möter allt i vår fantasi, som objekt som redan är uppdagade för oss i skenet från en viss förståelse. När hela förförståelsen inte räcker till utan rämnar, så blir objektet inte längre oskyldigt, utan Förskräckligt. Det tar över vår identitet genom sin överlägsna kvantitet av närvaro och tvingar ut oss ur våra kroppar, som levande spöken. Vi kan inte hålla kvar oss själva i kroppen när något som är så mycket större är ständigt närvarande. Då fastnar vi i extas, som i sin etymologiska betydelse symboliserar ett ”stående-utanför” oss själva. Det är ett gränsland mellan någonting-hetens individualitet och allting-hetens glömska.

Först sedd ur det här perspektivet kan filmen Sunshines många iögonenstickande fel förlåtas. Den dramatiska kurvan är brokig snarare än nyskapande. Klippningen å andra sidan är oortodox, men bidrar inte för den sakens skull med något till filmen. Värst av allt är de många otypiska element som får filmen att framstå som ogenomtänkt, dåligt planerad. Man får aldrig en god bild av hur skeppet Ikarus II ser ut, utan alla springer mellan anonyma utrymmen utan någon riktig plan, som det verkar. Filmskurken för dessutom en så enkel tillvaro ombord på skeppet utan att möta motstånd att det blir skrattretande. Skeppets mainframe verkar sakna säkerhetslås och kan höjas ur kylbadet av vem som helst. Någon backup finns inte. Navigatören missar att räkna med hur solskölden skyddar skeppet när han lägger om kursen, med resultatet att stora delar av skeppet brinner upp. Vad besättningen ska skydda sig med sedan väl bomben med solskölden på har avfyrats, framgår aldrig. Att syret skulle räcka i bara ett fåtal timmar verkar fullständigt absurt, med tanke på skeppets storlek. Men alla dessa tillkortakommanden tjänar också en funktion. De hjälper tittaren att släppa det ibland fanatiska greppet om filmens yttre handling för att istället vända blicken mot den inre, som är betydligt rikare och mer provocerande.