måndag 21 november 2011

What exactly is the function of a rubber duck?

Det är en befogad fråga, när man tänker efter. Tack till Arthur Weasley som fick mina tankar att börja snurra. Och ju mer jag tänkte, desto besynnerligare blev det. De är Gula. De Piper. Och de Flyter. Det är fascinerande.


Först - lite bakgrundsfakta (särskilt tack till www.rubaduck.com)
Google förser oss med 4 280 000 bilder på gummiankor. De flesta, jag vågar säga det absoluta flertalet, är helt rumsrena.

www.rubberduck.com säljer inte gummiankor, utan kläder. De uppmanar sina kunder att leka mycket.

Gummiankor är toonifierade versioner av fågeln gulnäbbad and, Anas undulata.

Gummiankor väger i snitt 55,9 gram och rymmer i genomsnitt 72.1 milliliter!

Nästan samtliga gummiankor görs av samma material (plast...).

De tenderar därför att väga ungefär lika mycket, närmare bestämt i genomsnitt 0.55 g/mm3, med en standardavvikelse på 39%.

En genomsnittlig gummianka kan lyfta cirka 30 gram innan den sjunker. Det är nästan två CD, eller en nymfparakit. Det betyder inte nödvändigtvis att du ska bada med din nymfparakit; dessa fåglar älskar att bada, men vill gärna bottna. Dessutom, i kraft av att de ju redan är fåglar, så måste det betraktas som en pleonasm att införskaffa särskilda badankor till sina nymfparakiter. Frågan är om det är ett skäl för eller emot?

Den filosofiska frågan kvarstår
Vad är de egentligen till för? Och fyller de sitt syfte väl, vilket det nu är? Enligt användarna på Yahoo! Answers, så är gummiankors syfte att vara sällskap för barn som badar. I effektivitetens namn gissar jag därför att de betraktas som sällskapligare än andra vattenlevande gummidjur såsom utter, sniglar och min personliga favorit, näbbdjuret.


Varför har vi ett så stort behov av sällskap när vi ligger i badet, men inte när vi sitter på toaletten? Nuförtiden stavas svaret på den frågan s-m-a-r-t-p-h-o-n-e, men innan våra moderna dagar? Varför tillverkades det aldrig en gummisurikat, gärna med en tyngd i botten så att den skulle resa sig om man tippade på den, som man kunde sitta och peta på medan man skötte sina affärer?

Nej, gummiankan som fenomen är ensam i sitt slag. Det är just dess ensamhet som förbryllar, för samtidigt är den omåttligt populär. Minns någon det legendariska ankracet på Vattenfestivalen? Om gummiankor föddes upp för pälsens skull så hade Stockholms stad där och då gjort århundradets politiska statement mot djurindustrin med tanke på de många hundratals färgglada plastbitar som muntert pipande släpptes ut för att i en veritabel toon-invasion berika Mälaren med sin skvalpande bjärta existens.

Det som förbryllar mig så till den milda grad att jag måste blogga om dessa banala små inslag i badrumsmiljön är, att jag inte förstår varför alla blir så glada av gummiankor? De föreställer inte ens däggdjur, vars glädje vi har evolutionärt lättare att spegla. Ankor är inte egentligen särskilt intressanta djur. Gummiankor förtjänar egentligen inte en egen Windows Mobile-app som låter en klämma på dem genom att peta på skärmen. Det är inte rättvist mot alla de andra, riktigt intressanta djuren.

Jag vill införa gummicapybaror i de svenska badrummen! Dessa förvuxna, vattenlevande marsvin vore det ultimata inslaget i barnens akvatiska livsmiljö. De är söta, de är däggdjur, de har högre flytförmåga eftersom de är större, och de lär barnen om alla spännande djur som i detta nu utrotas i Sydamerika! Det vore typ en win-win-win-win situation!
 

UPDATE! Marta Gustavsson lägger ännu en viktig pusselbit i mysteriet med gummiankorna genom att tipsa om denna fantastiska lilla musikvideo: Sex with ducks av Garfunkel and Oates.


1 kommentar: