Det var inte ett helt misslyckat försök, men det lämnade mycket i övrigt att önska. Kritiken var som ett rakblad inbakat i en bomullslinda, aldrig blottad i hela sin omfattning, men implicerad. Därför måste polisen och jag ta ett nytt snack. Det är hög tid för ett återbesök i den uniformerade att-tjäna-och-skydda-världen.
You're sexy! You're cute!
Take off your riot suits!
Uniformerade och snörräta led står framför discoljusutrustade bilar, men bakom den sortens staket som används vid rockkonserter. Man undrar om de är en del av showen. När ska dansnumret starta? Vilken slags koreografi har de valt? Publiken är taggad. Det skanderas - gå med oss! Ta av uniformerna! Ni är också 99%!
Det är inga sambatoner i luften när Oaklands poliskår rycker in. En Irakveteran skickades till sjukhus med skallskador sedan han blivit skjuten av polisen på nära håll, förmodligen med en tårgasgranat. Scott Olsen har påbörjat sin återhämtning. Hans historia går att läsa i The Guardian. På denna video ser man dessutom hur en polis angriper de demonstranter som skyndar till för att hjälpa den svårt skadade mannen.
Vad hände med alla de trevliga poliserna? Var är Kling och Klang? Dupond och Dupont? Har polisskolan börjat klona Jason Statham för att ersätta de gamla snälla samhällsbevararna? En polis i New York verkar i alla fall nöjd med händelseutvecklingen, eftersom det ger honom möjlighet att motionera batongen, som han uttrycker det. Freud, much?
Apropå Freud, hur tolkar man detta med att ordningsmakten ibland skickar dubbla signaler? Det finns ju redan från början en stark koppling mellan polisen och psykets "överjag", enligt Freuds gamla teori om psykets tredelning. Vad som dock kännetecknar överjaget är inte bara en faiblesse för lag och ordning, utan också en stark känsla av "damned if you do - damned if you don't".
Överjaget kan liknas vid en blind kravmaskin som lever på att ceremonialisera och inrätta "tillåtna"strukturer i ens liv. Det går inte att tysta överjaget, oavsett hur väl man försöker leva upp till dess krav. En liknande situation inträffade i NY den 15 oktober, när en demonstrant följer polisens order och lämnar platsen - bara för att ögonblickligen arresteras.
En annan tendens som förenar polisen med överjaget är, att de båda två helst arbetar i det fördolda: Rapporter strömmar in om poliser som under konfrontationerna runtom i USA döljer sina hjälmnummer och använder falska brickor för att inte kunna identifieras. I en annan video ser vi en dokumenterande filmare beskjutas av polisen med en "bean bag".
Detta angrepp nedan kan tyckas vara lite "random", eftersom inga varningar först yttrats, eller några demonstranter stod så nära polisen att det hela kunde uppfattas hotfullt ens för den mest paranoide. Men just paranoia är ju ett drag som är starkt sammankopplat med ett sjukligt kontrollbehov, vars rötter ligger i ett dysfunktionellt överjag.
Aversionen mot kameror gick för övrigt igen när Zuccotti park skulle rensas i New York. Press och journalister motades med våld - till och med presshelikoptern tvingades ner ur luften för att inte kunna dokumentera vad som hände i parken. Som psychoanalystsopposewar.org så träffande beskriver händelseförloppet: "Detta är kanske inte hur en polisstat ser ut, men det är så här som den börjar."
Kanske är det den hemliga drömmen hos alla psykoanalytiskt lagda att få analysera hela världen som vore den en enda gigantisk människa, med ett enda psyke. Att ställa upp polisen som denna människas överjag och försöka dra paralleller mellan dem är inte bara intellektuellt ohederligt, utan även opportunistiskt i en tid då poliser finner sig direkt pressade att leva upp till tuffa förväntningar ovanifrån för att hålla ordning i samhället.
Alla människor är sina egna. Det går inte att generalisera. Men vi får inte heller låta detta hejda oss från att dra viktiga slutsatser om det som försiggår runtom i världen där människor idag protesterar. Det är och förblir problematiskt när statens främsta civila tjänare förråder det folk som de ska skydda. Polisens lojalitet måste alltid ligga hos folket, inte hos makthavarna. När denna lojalitet blir tvetydig och plikter ställs mot varandra så är det alltför lockande att söka sig till det säkra före det osäkra.
Men just detta gör polisens situation så säregen och prekär. För hur ska en polisman (de är ju oftast män) förhålla sig när de som organiserar hans liv, försörjer honom själv och familjen, som rekryterade och utbildade honom, vill att han ska göra någonting helt annat än vad medborgarna själva vill? I Cleveland har flera poliser valt att stödja #OWS-rörelsen och förser den med välbehövlig proviant. Det finns alltid ett val.
De som hade samma val men istället valde att pepparspreja den 84-åriga kvinnan som deltog i demonstrationerna i New York borde byta yrke. De är en skam för kåren och en anledning till att jag behövde skriva om polisen ånyo.
Det är lockande lätt att avfärda demonstranterna som unga, radikala och vilsna. Vissa går maskerade och har sin egen agenda, men de representerar ingenting annat än sig själva. I filmklippet ovan, med mannen som arresteras för att han lyder polisens uppmaningar, hör vi de sista kvarvarande, mest nitiska demonstranterna sjunga gospelsånger för att visa sin längtan efter fred och uppmana polisen att tänka om.
I klippet nedan ser vi poliser angripa OWS-demonstranter i Kalifornien för att få dem att lämna platsen. De vägrar. De slår inte tillbaka, de använder sina röster. Och de får poliserna att sluta slå.
Det är aldrig så enkelt som att plikt och reglemente kan avgöra vad som är rätt i varje situation. Det är därför som polisens uppdrag är så oerhört svårt i just dessa situationer. Det krav som ställs på polisen är att ha en oklanderlig förmåga att göra skillnad på samhället och dess medborgare, och alltid veta i vems ärende man agerar. Det är en fråga som filosoferna brottats med sedan Platons tid.
Den banala ondskan, som Hannah Arendt uttryckte den, är byråkratens bevingade citat: "jag gjorde bara mitt jobb". Plikten är dess myntfot. Stämplar och regler är dess valuta. Det är en enkel ondska, mätbar och hanterlig. Den förblindar också de bästa.
Den bästa polisen är den som vågar gå ur sin polisroll, som kan vara en människa bland andra människor. Som vet när det är dags att inte göra sitt jobb.
You're sexy! You're cute!
Take off your riot suits!
You're sexy! You're cute!
Take off your riot suits!
You're sexy! You're cute!
Take off your riot suits!
You're sexy! You're cute!
Take off your riot suits!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar