Vad Ingerö ställer sig frågande till är den målkonflikt som finns mellan frihet, förstådd som en lång serie rättigheter, och den gemensamma skyldigheten att få samhället att bära sig. "Friheten är inte någon tebjudning" skriver han i rubriken. Inte det? Saturnalier frågar sig om den i så fall kanske är ett kafferep att hänga fast i? Kanske är dock "rep" en vilseledande glosa - rep är stabila och pålitliga. Friheten i Ingerös tappning är snarare ett halmstrå att famla efter när frågor om vad som är riktigt viktigt väcks i debatten.
När en debattör förenklar så kraftfullt, att rättigheternas yttersta mål är att inte göra ett dyft, medan skyldigheternas yttersta mål är att jobba och vara produktiv, så ekonomiseras begrepp som i grund och botten är civilrättsliga. De har givetvis en ekonomisk dimension, men handlar om så mycket mer.
Den yttersta betydelsen av Ingerös resonemang är att friheten är "onyttig". Den är ohälsosam för samhället, om den inte regleras med arbete. Vilken människosyn ligger bakom en sådan inställning till frihet?
När man hör hur borgerliga idédebattörer diskuterar Människan verkar det som att de pratar om Nietzsches "sista människor", de liknöjda, de för vilka idén om kontinuerlig letargi verkar var en dröm som gick i uppfyllelse.
Denna människosyn står samtidigt i bjärt kontrast till den människa som borgerligheten går till val på att tilltala: Den inneboende entreprenören.
Om folk vore entreprenörer i själ och hjärta, så skulle medborgarlön vara ett fantastiskt alternativ, för man skulle ge folk fria tyglar att utveckla vad de ville, hur de ville. Om folk däremot vore letargiska och intresselösa, då skulle medborgarlön innebära att samhället avstannade.
Eller så tänker man sig kanske som så, att människor egentligen är slöa - intill dess att de får ett ekonomiskt incitament att handla eller vara annorlunda? Att tillströmningen av pengar i deras liv förvandlar dem på djupet, till en ny och... uppgraderad version av dem själva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar