Det osar katt om KDU

Min katt där hemma är en född jägare. Hans instinkter säger honom att angripa och fånga den spännande röda pricken som svischar runt i rummet. Det är uppenbart att han älskar jakten och leken, de gånger då han inte är för lat för att orka bry sig. Han kan även sitta i timmar, hypnotiserad av rörliga bilder på Youtube, på råttor som kilar omkring. Jag låter honom hållas och hoppas att jag inte är på väg att skapa ett monster...

Vi människor är också genetiskt programmerade att relatera till saker som rör på sig, och särskilt saker som dessutom ser ut som människor. Experiment visar att vi kan bli mycket illa berörda över sådant som väcker dessa instinkter till liv inom oss, men som samtidigt är uppenbart omänskliga. På engelska har till och med dessa företeelser ett särskilt namn: The uncanny valley.

Vi har som bekant även begåvats med ett förstånd, som vi kan använda för att överpröva och tygla våra instinkter. Det är praktiskt, eftersom vi därmed kan känna att vi inte svävar i akut livsfara om vi irriterar andra människor, exempelvis i kollektivtrafiken. Vi litar på att de andras förnuft, behärskning och fostran ska skydda oss från eventuella primala impulser att tillgripa våld.

Det är svårt att inte bli lite bitsk när en läser seriöst menade artiklar i rikspressen, skrivna av personer som av allt att döma saknar eller åsidosätter dessa grundläggande kognitiva funktioner. Idag kan en läsa i tidningen Dagen hur Hugo Fiévet, styrelseledamot i KDU, ondgör sig över att larmrapporterna om ”levande foster” som ”lämnas att självdö” har gått obesvarade.

Idiotin i dessa uttalanden från abortmotståndarnas sida har varit så enträgen att jag måste löpa risken att uttrycka mig direkt osmakligt för att göra poängen så tydlig som det bara är tekniskt möjligt: Dessa ”levande foster” är inte mer ”levande” än en nyligen nackad höna som springer omkring. Det rör sig i båda fall om spasmer och nervryckningar.

Rörelser är inte samma sak som liv. Man måste vara katt för att inte förstå ett sådant enkelt faktum.

Larmrapporterna har gått obemärkt förbi hos de sakkunniga eftersom de vet att det inte rör sig om några egentliga larmrapporter. Problemet är den psykiska ohälsan hos personalen som drabbas av den smått existentiella våndan i att hålla i något som ser ut som och rör sig som en människa – men som inte är det. Sådant är belagt obehagligt, helt enkelt för att vi är funtade så. I födselliknande situationer är detta givetvis ännu obehagligare.

Hugo Fiévets utspel för fostrets bästa är utfört i bästa KDU-anda och är lika tröttsamt som det är malplacerat. Det är lika relevant som om jag skulle skriva en artikel för att värna laserprickarnas rättighet att inte anfallas av katter.