Show me the money!

Har tänkt på det här, hur pengar hanteras numera. Kanske är det för att jag just öppnade ett bosparkonto, och det gav mig en liten och motvillig inblick i bankkundsstämningen, en särskild grundstämning som kombinerar total kontroll med den vagt stupande känslan av att gå nerför en aningen för brant kulle: Gott kaffe och trevlig, förstående handläggare som utan att blinka försöker få dig att investera ditt arv i mellanriskabla aktiefonder mitt under brinnande finanskris.

Dagens Arbetare skriver att vi som arbetar har mer än dubblerat lönsamheten de senaste 10 åren. De pengar som arbetas ihop kommer dock inte de arbetande själva tillgodo utan tas ut i ökade vinster, för att generera stigande aktiekurser för företaget. Kanske hade detta kunnat ses som positivt, med tanke på att pensionsfonder är en av de största och viktigaste ägarna på börsen - fonder som sedan ska komma många av arbetarna själva till godo en vacker dag.

Det väcker dock en annan, mer svårbesvarad fråga - har vi egentligen kontroll över våra pengar? Ska jag förmås att acceptera att ett företag inte ger mig en del av kakan som jag arbetar fram åt den, bara för att det kan tänkas påverka börsvärdet, därmed också, på något magiskt sätt, i slutänden min privatekonomi? Formulerat på ett annat sätt: Måste jag verkligen bli kund någonstans, och följaktligen betala någon en avgift för att få de pengar jag själv egentligen hade en rätt till från början?

Fredrik Edin bloggar på Skumrask om hur jag så småningom skall förmås att betala dubbla avgifter för mitt betalningskort (som börjar bli alltmer obligatoriskt i utvecklingen mot det kontantlösa samhället), första gången i årsavgift och andra gången i form av den riktade reklam som lagrad information om mina visakortsköp ska leda till.

Att få de pengar vi har rätt till, kostar. Att betala med de pengar vi redan har, kostar. Dessa mekanismer gör att vi har fått vad som kan kallas för privatkonsumentens variant av beskattning på transaktioner, men istället för att avgifterna som tas ut går till det allmännas bästa, hamnar de i privata fickor istället. Med tanke på det massiva, närmast ideologiska motstånd som Tobinskatten mötte så är detta system så fantastiskt sniket att man nästan måste applådera lite.