onsdag 30 november 2011

Det osar katt om KDU


Min katt där hemma är en född jägare. Hans instinkter säger honom att angripa och fånga den spännande röda pricken som svischar runt i rummet. Det är uppenbart att han älskar jakten och leken, de gånger då han inte är för lat för att orka bry sig. Han kan även sitta i timmar, hypnotiserad av rörliga bilder på Youtube, på råttor som kilar omkring. Jag låter honom hållas och hoppas att jag inte är på väg att skapa ett monster...


Vi människor är också genetiskt programmerade att relatera till saker som rör på sig, och särskilt saker som dessutom ser ut som människor. Experiment visar att vi kan bli mycket illa berörda över sådant som väcker dessa instinkter till liv inom oss, men som samtidigt är uppenbart omänskliga. På engelska har till och med dessa företeelser ett särskilt namn: The uncanny valley.

Vi har som bekant även begåvats med ett förstånd, som vi kan använda för att överpröva och tygla våra instinkter. Det är praktiskt, eftersom vi därmed kan känna att vi inte svävar i akut livsfara om vi irriterar andra människor, exempelvis i kollektivtrafiken. Vi litar på att de andras förnuft, behärskning och fostran ska skydda oss från eventuella primala impulser att tillgripa våld.

Det är svårt att inte bli lite bitsk när en läser seriöst menade artiklar i rikspressen, skrivna av personer som av allt att döma saknar eller åsidosätter dessa grundläggande kognitiva funktioner. Idag kan en läsa i tidningen Dagen hur Hugo Fiévet, styrelseledamot i KDU, ondgör sig över att larmrapporterna om ”levande foster” som ”lämnas att självdö” har gått obesvarade.

Idiotin i dessa uttalanden från abortmotståndarnas sida har varit så enträgen att jag måste löpa risken att uttrycka mig direkt osmakligt för att göra poängen så tydlig som det bara är tekniskt möjligt: Dessa ”levande foster” är inte mer ”levande” än en nyligen nackad höna som springer omkring. Det rör sig i båda fall om spasmer och nervryckningar.

Rörelser är inte samma sak som liv. Man måste vara katt för att inte förstå ett sådant enkelt faktum.

Larmrapporterna har gått obemärkt förbi hos de sakkunniga eftersom de vet att det inte rör sig om några egentliga larmrapporter. Problemet är den psykiska ohälsan hos personalen som drabbas av den smått existentiella våndan i att hålla i något som ser ut som och rör sig som en människa – men som inte är det. Sådant är belagt obehagligt, helt enkelt för att vi är funtade så. I födselliknande situationer är detta givetvis ännu obehagligare.

Hugo Fiévets utspel för fostrets bästa är utfört i bästa KDU-anda och är lika tröttsamt som det är malplacerat. Det är lika relevant som om jag skulle skriva en artikel för att värna laserprickarnas rättighet att inte anfallas av katter.

6 kommentarer:

  1. Men är du så säker på att det är en katt du har, fast han/hon ser ut som en katt kan det ju vara något annat.

    SvaraRadera
  2. Intressant då att man faktiskt har räddat foster som "bara är som en nackad höna med spasmer och dödsryckningar" stod om det i Danmark för typ ett till två år sedan. Samma sak hade hänt i Sydamerika. Jag undrar vad de personerna skulle ha att säga om din inställning. De kanske hellre hade lämnats att dö? Inte troligt... Tack för mig.

    SvaraRadera
  3. Anon, jag är tämligen säker på min katts kattnatur, trots smärre brytningsfel på båda ögonen. Vore katten egentligen en giraff så skulle jag nog ändå, i egenskap av god konsument, avstå från att påtala detta.

    Jag köpte honom nämligen av Stockholms katthem, som ju är en ideellt driven organisation och skulle skadas ekonomiskt vid reklamationer. För att inte tala om hur mycket det skulle kosta dem att utfordra en giraff.

    SvaraRadera
  4. Sara,

    det absolut tidigaste som något förtidigt fött barn har överlevt var vecka 22, efter omfattande räddningsinsatser. Tidningen The Guardian rapporterade om fallet 2008. Inget foster som har aborterats upp till och med vecka 22 (den svenska maxgränsen) har visat några livstecken efter ingreppet.

    Tidningen Dagen försökte presentera ett exempel på ett barn som överlevde aborten, men avstod från att nämna att det barnet var i det närmaste fullgånget och aborten ägde rum i USA.

    Jag vet inte på rak arm vilket danskt exempel du syftar på. Du är välkommen att återkomma om det.

    Vill också säga att jag är hemskt ledsen över den smått obehagliga analogin med en nackad höna. Men den fyller två viktiga funktioner: 1) Att illustrera att nervryckningar aldrig är särskilt trevliga företeelser, och 2) att de heller inte får förväxlas med livstecken.

    SvaraRadera
  5. Och vad får dig att tro att Hugo är abortmotståndare? Var har han skrivit det någonstans?

    SvaraRadera
  6. Hej Zeth!

    Först vill jag inflika att Hugos övriga skrifter på nätet vittnar om ett skarpt intellekt. Generellt respekterar jag både hans omdöme och lärdom.

    Det är också anledningen till att jag helt enkelt förväntar mig att Hugo är en motståndare till aborter. En så intellektuell person som hade stått neutral i frågan skulle säkerligen också ta ett större ansvar för att göra efterforskningar innan han lät sig publiceras i frågan, med den vinkel han nu har tagit.

    SvaraRadera