Polisen och jag

MÖTE MED MISSTRO

Det kittlar till i maggropen när blåvita bilar sakta rullar fram längs gatan. Svartklädda män panorerar betongen och människorna. För ett kort ögonblick blir jag till en terrorist, en potentiell upprorsmakare, en hustrumisshandlare (fastän jag inte är gift), en samvetslös djurplågare, en snattare av små symboliska ting; jag blir helt enkelt samhällets baksida för en kort sekund. Är vi inte egentligen alla brottslingar?

Om vi inte hade polisen så skulle någon få lov att uppfinna den. Mot vilka skulle vi annars leva ut våra fantasier, de undertryckta, vår vrede över ordningen. Ingen har frågat mig om jag ville födas i Sverige, som svensk. Jag har aldrig skrivit under något papper på att jag godkänner våra lagar eller vår politik; man har bara slussat in mig i systemet eftersom jag inte har protesterat. I praktiken är jag ett offer för en negativ avtalsbindning.

Om jag ville göra uppror mot Sverige skulle jag bli tagen av polisen och fängslad. Är det så konstigt att det någonstans under ytan finns en existentiell frustration som är inbakad i själva principen för medborgarskapet? Är det inte denna frustration, så otillåten som den är, som för ett kort ögonblick förvandlar mig till skurk när jag känner Ordningsmaktens blickar på mig?

Det är en känsla av att vara genomskinlig, som om Ordningen kunde veta mitt innersta (den har ju onekligen varit med och format det), och i den genomskinligheten är jag utsatt, laglös. Sedan vinner förnuftet kontrollen igen. Jag går bekymmerslöst vidare, knappt märkbart ärrad av denna vardagliga kollision med Ordningsmakten.

Några marginaliserade företrädare för 

Oordningsmakten får separata

duschrum på polisstationen.

I LOVE TO HATE YOU!

Staten är en kompromiss av tusentals stridande viljor. Polisens agerande är i någon form alltid ett uttryck för den rådande viljan, på precis samma sätt som alla andra samhällsinstitutioner, till exempel Försäkringskassan och Skolverket. Men ingen annan institution har fått en så rik flora av symboler, fetischer, slagord och ramsor som våra kära poliser. Visst är det lite konstigt? Försäkringskassan är kanske inte riktigt lika radikal med sina repressalier, men någon liten fetisch borde vi ju ha hunnit hitta på tycker jag.

I väntan på en ny och försäkringskasserelaterad dräktgenre får vi väl hålla till godo med läder, uniformer och handklovar. Inte helt fel, enligt somliga... till exempel Victor i Village People!

De syns överallt och berikar på ett storslaget sätt våra liv med lika delar ångest och trygghet. Vad skulle vi göra utan den fantastiskt läckra uniformerade estetik som bara polisen kan ha gett upphov till? En ärtig Mardi Gras-flata med leksakspistol räckte för att göra min dag när jag skrev den här bloggen. Dessutom, återigen, vart skulle vi rikta vår vrede och oro, utan polisen? Vem annars är tillräckligt robust för att bära ansvaret för allt som är fel i samhället?

I vänsterkretsar blir polisen ofta generöst mytologiserad, den är ett fantastiskt objekt att rikta sitt agg och sin misstänksamhet mot. Det blir särskilt tacksamt att vara antipolisiär när de blir våldsamma och provocerar fram kravaller helt utan anledning.

Man känner sig sällan så förträfflig som när man överträffar samhällets egna försvarare. Det är nästan som att man får hämnd på den där känslan av orättvisa som kommer av att man aldrig själv fick välja hur världen ska se ut.

Finns det något snyggare, mer stilrent,

än en tvättbräda i uniform?

RÄTTSSKIPARE I BÅDA LÄGER

Det är en spänning i luften. Demonstranterna har samlats och myllrar på torget och polisen är redan där med flera piketbussar. Banderoller strövar planlöst omkring runt om oss, över våra huvuden, medan demonstrationsledarnas genomträngande röster får betongen att skalla.

Sällan ropar man så mycket, så ivrigt, så övertygat. Man ropar till alla, men inte till någon. När tusen röster höjs är det anmärkningsvärt att ingen av dem riktar sig till polisen. En granithård zon av ickekommunikation skiljer grupperna åt, fastän båda läger borde ha allt att vinna på att kommunicera. För den som vill åstadkomma en samhällsförändring är polisen ofta ett stort hinder på vägen dit. Ett hinder som man måste leva med och verka runt, förhoppningsvis utan eldgivning. Men en trevande vapenvila är inte detsamma som fred.

Lagens långa arm, folkets långa näsa.

Kanske är det denna ständigt återkommande symboliska laddning, en slags kollektiv oidipal drift att nedgöra den Faderliga ordningen, som ytterst är skyldig till att demonstranter så ofta glömmer bort att de egentligen alltid är på polisens sida? De är inte motsatta varandra utan är intimt förbundna. Det hör man på blotta namnet ”polis”, som ursprungligen betydde ”stat”. Låt mig utveckla...

DEN VERKLIGA FIENDEN

En enkel men essentiell definition av polisen är, en aktiv samhällsuppbärande kraft. Den raka motsatsen till en polis är dock inte en aktiv samhällsomstörtande kraft i form av kriminella, vilket vi ju fick lära oss som barn. Inte ens de som vill bygga nya samhällen på tvärs mot det som polisen bevarar, är i någon som helst grad en motsats till polisen.

Nej, motsatsen till våra älskade poliser är istället den passiva samhällsomstörtande kraften. Det är den kraften som aldrig syns och aldrig agerar, men som långsamt får allting att rosta sönder inifrån. Den verkliga motsatsen till en polis är en soffpotatis.

"Tanken att poliser skulle vara våldsamma har ingen förankring i verkligheten. Vill du lukta på min blomma?", var denne polismans kommentar om de senaste diskussionerna kring polisvåldet.

Polis och demonstranter strider för att de båda delar ett engagemang för samhället. Metoderna varierar. Båda grupper svartmålar varandra. Godtycket tar överhanden över nyfikenhet och dialog. Vi måste påminna oss om att samhällen blomstrar av engagemang i alla dess former. Livet behöver ett visst motstånd för att växa sig starkt.

I väst har bekvämligheten blivit så stor att den är ett direkt hot mot det sunda samhället. Långsamt, mitt framför våra näsor, har våra rättigheter inskränkts och våra nätverk av möjligheter förtvinat. En makthegemoni har i mjugg tillskansat sig herraväldet över samhället och därmed fört in det i den oundvikliga nedåtgående spiral av dekadens som verkar vara ändhållplatsen för varje civilisation vi hittills känt till.

Vill du förändra din samtid så bör du känna din fiende. Den är inte där du tror att den är. Batonger må blixtra – de tjänar fel herrar, men deras slag är som fallande dun bredvid den himlarämnande tyngd som är folkets slöhet.

Minns alltid att du står där på torget för att ingen annan gör det. Polisen tjänar i grund och botten staten, och staten utgörs av folket. I denna insikt upphör vi att vara alienerade och utpekade. Vi försonar oss från alla våra existentiella brott mot Ordningen först när vi börjar kämpa för en ny och bättre ordning. Då sker en förvandling; kreativa krafter tar överhanden över resignationen vi tidigare kände och vi får syn på resignationen själv som varande den sanna fienden.

När folket tittar bort dras de giriga och dekadenta till makten som råttor till nedfallna smulor. Polisens metoder är bara symptom som skvallrar om samhällets och den rådande maktens natur, och ansvaret för den ligger helt i våra egna händer.

Visste du att världens snällaste farbror är trafikpolis i Tokyo?

TILL SIST...

Det är tydligt att något är ruttet på många håll i den svenska polisen idag. Vi har hört om rasistiska tillmälen i Rosengård, och än värre är så klart att polischefen kände till vad som försiggick och underlät att agera. De senaste åren har vi sett tveksamma dödsskjutningar med likaledes vanskliga domslut, vi har sett våldsamma påhopp och nu senast en person som avlidit på grund av onödig polisbrutalitet. Få åtalas, än färre blir fällda. Det liknar allt mer en camorra som har våldsmonopol och saknar ett fungerande system för ansvarsutkrävning. Trenden är så tydlig att man måste ha en IQ långt under rumstemperatur för att det inte ska bli pinsamt uppenbart att det rör sig om yrkespersoner som håller varandra om ryggen. Det allra mest slående exemplet är fortfarande Göteborgskravallerna.

Jag har försökt visa på att vi inte kan lägga skulden utanför oss själva. Det är bara en väg till svartmålning och fördömande. Man får aldrig tappa siktet för människan under uniformen och aldrig få för sig att man är bättre än dem, oavsett hur illa de må bete sig ibland. Det är inte lätt, speciellt när man ser korruptionen i vitögat och ser sin maktlöshet. Men vanmakt är en ohyggligt nedtryckande kraft som man måste bekämpa med varje pris. Därför måste vi kunna skratta också när det är som svårast. Jag gillar poliser egentligen. Det är en väldigt fin sak att arbeta för allas trygghet och välbefinnande. De förtjänar att hyllas, så länge som man gör det med glimten i ögat.

Kling och Klang, 

ett skällsuttryck 

som sprider värme

Min barndoms hjältar var poliser!

Som Bill och Bull fast med mustasch.