Aftonstjärnan från helvetet

Saturnaliers flyktiga intresse för astronomi har knappast undgått den uppmärksamme besökaren. Klotet till höger ger annars en fin vink även till den skumögde läsaren. Samtidigt som Svenskt Näringsliv fortsätter sin kamp mot de olönsamma universitetskurserna vänder vi således blickarna mot det mest fjärran - och samtidigt mest påtagliga - som finns, nämligen himlen. Kanske finns det lärdomar ovan molnen vars värde inte kan mätas i pengar?


Vår närmaste granne heter Venus, döpt efter skönhetens gudinna, av dem som en gång fick äran att namnge detta smycke i skyn. Och det är en riktig blå juvel till himlakropp som möter vår blick vissa dagar om året, då omloppsbanorna ligger nära varandra.

Som vanligt är det vackra här i världen alltid som vackrast på avstånd. Närmare ytan visar Venus sin rätta natur. Planetens atmosfär består till största delen av koldioxid och kväve. Väldiga stormmoln av svavelsyra bidrar till en närmast helvetisk tillvaro på marken. Trycket från den mättade atmosfären är 90 gånger större än på jordytan och dagstemperaturen kan nå ända upp till 500 °C på grund av växthuseffekten.

Bild: Venus yta av Don Dixon Space Art

Det är möjligt att det en gång i tiden fanns liv på Venus. Det kan vi inte veta längre. Men det är inte uteslutet. Vad vi vet är att Venus genomgick en förvandling för cirka fyra miljarder år sedan, och dessförinnan var den såvitt vi vet tämligen lik jorden: Den hade förmodligen både atmosfär och flytande vatten. 

Men när solens aktivitet blev starkare värmdes Venus, andra planeten från solen, upp snabbt. I och med varmare temperaturer frigjordes mer koldioxid till atmosfären. Mindre värme kunde fly från planeten och på kort tid skenade processen iväg i en våldsam, självförstärkande växthuseffekt som utplånade alla förhoppningar vi hade kunnat ha om en systerplanet annat än till namnet.

Lärdomen då? Vad ska vi anföra när Svenskt Näringsliv frågar oss om astronomi är lönsamt?

Vi kör en snabb Bildserie. Tack till Old Spice-reklamen för infallsvinkeln. Om man inte kan bli kvitt reklamen så får man nöja sig med att använda den för sina egna dunkla syften.

Hello ladies! Look at Venus.

 now back to earth.

Now back at Venus, 

now back to earth. 

Luckily, Venus isn’t earth, but and if we stopped using carbon emitters and greenhouse gas energy solutions and switched to Old Spice, green energy, he could smell like he’s me, we can make it stay that way.

Läs mer: Dagen om global uppvärmning
Wikipedia: Venus (Sv) (Eng)

The traveller

I travel to far beyond the dreams I used to have

What beckons me and spurs me forward

through the rain of grey reality?

How can vision haunt the soul

and yet so nimbly set it free?

I climb the highest aspirations

And seek the inner peaks of elevation

To shout for more, to fight or flee

to the valleys below the clouds

and steam will rise from those

unblinking depths.

I mean come on – you thought you knew

as you walked through the alleys of your mind

what laid there waiting for you like a rapist

hiding, sieging you so secretly

Waiting to set you free

And I, in Berlin's boulevards

drunk, fucked up and still in pain

liberated, baptised and tossed away

by the madness

from those subtle, solid silver chains.

They explain the need for decency,

and I seek the sublime,

for it seeks me

She sleeps with me behind my back

Since I turned away

To the place where vision never reaches me

And the sound of water dropping

on that abandoned steering wheel,

bewitches me, enriches me.

Where I now lay in wake for you.

I am that rapist in your mind.

I will demand of you the vision,

on a distance, safe and odourless

that I forsook when night rolled in

and my vaults of courage all caved in

Alone, I travelled here for you

for that thing within your precious mind

the diamond in the lotus bud

the life that sparkles in your blood

the single, lonely entropy

and all the honey, and the bees

the flowers and the lemon trees

the great escape from all we sought

The freedom where my soul was caught

It's a man's world in Stanford

Saturnalier är bloggen som blandar akademisk teori, popkultur, randfenomen och politik i en saliggörande och distinkt ogenomtänkt röra. Efter en period av politik allena förnöjer det att växla spår och blicka bakåt i tiden - närmare bestämt fyrtio år. Det ska handla om patriarkatet och hur det verkar på oss genom årtiondena.

Hur vet man att patriarkatet är verkligt, att det har ett påtagligt inflytande på vårt sätt att se världen? När man försöker att beskriva detta patriarkat, klä av det som i H.C. Andersens saga, så sägs det ofta att patriarkatet formulerar mannen som normen och kvinnan som det avvikande.

Alldeles nyss upptäckte jag ett utomordentligt "case in point" när jag slönätade och hamnade på en sida som beskrev Phillip Zimbardos ökända fängelseexperiment i Stanford (har lånat bilder till det här inlägget därifrån). Detta experiment har använts för att skedmata nybakade psykologistudenter i fyrtio år. Det är typexemplet på vad människor kan förmås att göra under fel omständigheter.

I korthet gick experimentet ut på att 24 utvalda studenter delades upp i två grupper - fångar och fångvaktare. Rutiner sattes upp och de skulle under en tid agera ut sina respektive roller i ett fängelsescenario. Det hela spårade snabbt ur. Fångarna gjorde uppror och vakterna utdelade allt hårdare fysiska bestraffningar. Experimentets säkerhet och etik kunde inte säkerställas så det avbröts i förtid.

Jag har sökt igenom de källor jag haft tillgängliga och inte hittat någon rapport som nämner ett väldigt enkelt faktum: att samtliga försökspersoner var vita män i tjugoårsåldern. Omformulerat hade Stanfordexperimentet kunnat säga handla om att man stängde in en av de mer våldsbenägna samhällsgrupperna under en längre tid och aktivt föresatte dem att interagera med varandra under repressiva och penalistiska former. Med de premisserna framstår resultatet knappast som så uppseendeväckande, eller hur?

Problemet är att det som gäller för den unge vite mannen har generaliserats till att gälla alla människor. Så har åtminstone lärdomen av Stanfordexperimentet kommit att formuleras på de samtida kurserna i gruppsykologi. Att Stanfordexperimentet inte används som källa på högre nivå i psykologisk forskning idag ändrar inte på något sätt det faktum att experimentet fortfarande är en stark berättelse som det stora flertalet psykologistudenter tar med sig från sina studier och förmedlar vidare som en okontroversiell sanning.

Genom en sådan berättartradition formuleras ett allmänmänskligt subjekt, som egentligen har sin grund i en upplevelse som vi inte kan beskriva på något annat sätt än som typiskt manlig. Det är patriarkatet när det är som mest verksamt. Samma studie utförd på enbart mörkhyade män och kvinnor, enbart vita kvinnor eller, varför inte, enbart muslimer hade aldrig använts för att skildra hur "Människan" fungerar.

Den psykologiska forskningen dras med en ständig snedfördelning i forskningsunderlaget. Det problematiseras sällan att försökspersonerna i de flesta fall utgörs av just studenter, en relativt smal tårtbit i demografin, samtidigt som stor betydelse fästs vid en stringent metod för själva kunskapsinhämtningen.

"Any day now..."

Idag rapporterar tidningarna om ett rykte att Dawit Isaak har dött under sin tid i fångenskap i Eritrea. En röst som vågade ifrågasätta öppet har i så fall tystnat för gott. Den tysta diplomatin har aldrig varit tystare.

Vi har hört mycket om den så verkningsfulla tysta diplomatin, men väntar ännu på resultat. Kan det vara så att den fungerar lite som homeopati? Det rör sig om diplomati i så minimalt låga doser att den är närmast omöjlig att upptäcka.

Ett stöd för att man har omfamnat alternativmedicinen på UD torde vara utrikesministerns sätt att hantera journalisterna Schibbye och Persson i Etiopien. Tanken tycks vara denna, att spär man bara ut ett skadligt uttalande med tillräckliga mängder tystnad så kommer "diplomeopatin" att sköta resten. UD:s logik, att tystnad är det bästa vapnet som finns mot orättvisor, har plötsligt gjort vår utrikespolitik cirka 40.000 miljarder gånger effektivare än innan.

Förutsatt att det fungerar. Idag skriver skeptikern Christer Sturmark om homeopati på Newsmill. Vad man än tycker om Sturmarks inlägg i religionsdebatten så är det ett kraftfullt inlägg mot kvacksalveriet.

Men är det så att vi har rätten att välja? Tyst diplomati kanske fungerar, kanske inte.

Eller har vi en skyldighet att inte chansa? Att höja våra röster, inte sänka dem?  

Att inte lita på tyranner, 

utan förråda dem?

All Rights Reserved Hussein Mohy

SvD, Aftonbladet, DN, Expressen

Jag vill komma under skinnet på mina läsare

För att åstadkomma detta är jag villig att gå till excesser.

Dagens goda gärning: Läste Detta. Gjorde Detta.

Politik när den är som bäst!

 
Den senaste tiden skrivs det indignerat från alla håll om Moderat historieskrivning. Att Moderaterna har beslutat om sin dåtid tycks ha upprört häftiga känslor: Så får man ju faktiskt inte bete sig. Det är historieförfalskning. Saturnalier har redan tidigare skrivit om detta Moderaterna självåsamkade guldfiskminne, bara några inlägg bakåt i tiden.

Vad många missar är att lyssna av hur nivån på debatten ser ut. Den är inte särskilt hög ens i vanliga fall, men nu är det en fascinerande du'rå-mentalitet som frodas i det politiska livet. Det är lärorikt att lyssna på Hans Wallmark som, vid frågan i Studio Ett om den nya moderata historieskrivningen, direkt hugger mot vänstern och påtalar gammal Sovjetvurm. Som om detta vore frågan om att jämföra gamla försyndelser med varandra.

Som om detta inte handlade om det djupt lögnaktiga i att skriva om sitt eget partis historia för att passa sin moderna image. Debatten handlar inte om försyndelser i det förflutna, utan de som klubbas igenom i nutid.

Man tror gärna att Saturnalier är en blogg där lögnen har fri lejd. Inget som skrivs här måste vara helt sant eller uppriktigt menat. Man kan bygga vackra ironier och sagor med hjälp av söta små lögner. Men ibland är lögnen förhatlig

Problemet med historien är att den aldrig är huggen i sten. Människans minne är inte längre än att vi åter har europeiska medborgargarden som trakasserar romer. Det är en av de saker som det är svårt att uppamma ett leende åt, även om en försöker. Att ljuga om historien, att skönmåla den, är att bjuda in helt fel krafter att verka i nutiden igen.

Ska man tvunget ljuga om det som har hänt, så föreslår Saturnalier ödmjukt att man istället skruvar upp volymen på sina lögner till den punkt då de blir vackra och intressanta igen. Som genom ett trollslag har det redan inträffat, på Twittertaggen #stuffmoderaternadid, som i sin bitterljuva, ressentimentsfyllda sarkasm har gjort M-utspelet njutbart igen.


Problemet är bara att de allra flesta misstar taggen för något slags förlöjligande, ytterligare ett steg neråt i avgrunden för den redan låga samtalsnivån. Inget kunde vara mer fel! Genom att placera Anders Borg som hjälte i Sarajevo, Reinfeldt som ett element i Treenigheten, Bildt som folkrättskämpe i det koloniala Indien, ger vi lögnen tillbaka dess skaparkraft - dess skratt! - och sätter in Moderaternas utspel i ett nytt, lekfullt sammanhang.

Det är politik när det är som bäst!

dn 1 2 3 4 SvD 1 2 SVT  AB 1 2 3 Exp

Dagens Arena 1 2 3 4 DN 1 2 3 AB 1 2 3 SvD 1 2 3

 

Bloggat: Johan Westerholm, Ett Hjärta Rött, Peter Johansson, HBT-sossen, Tokmoderaten, Michael Granstedt, Alliansfritt Sverige, Martin Mobergs betraktelser

Well played, sir!

Denna välkända sångstump kan vi alla som spenderade förmiddagen i andäktigt iakttagande av våra Twitterflöden, glatt ta till oss.

Den person som hackat Petzälls Twitterkonto och sedermera skickat ut en serie äldre och redan tidigare publicerade lösenord till olika jounalister lyckades på några timmars tid få #sdgate att globaltrenda påTwitter. Skämtet hamnade högst upp på alla tidningars hemsidor. Förvirringen är total. Well played, sir!

Vem som ligger bakom detta tror jag inte att vi kommer att få reda på - eller vad syftet med attacken var. Det är svårt att se att dagens händelser kommer att skada SD på sikt, om inte någonting nytt framkommer.

Skandalen inuti skandalen är de hackade kontona som twittrades av det hackade kontot. Att dessa lösenord på fullt allvar har använts av besuttna journalister med ansvar att skydda sina källor?! Några skräckexempel: Tejp, getingbo, vips. De är inte helt färska, men det fanns faktiskt riktlinjer för starka lösenord för fem år sedan också.

Dagen har hittills varit en studie i äkta IT-infotainment: Rafflande intriger, spekulationer från hög och låg - och glöm inte bort att ändra ditt lösenord då och då! Det är en härlig virtuell värld vi lever i.

SVD 1 2 3 AB 1 2 3 Exp 1 2 3 DN 1 2 SVT 1 2 SR GP

Bloggat:
Martin Mobergs betraktelser
AB:s ledarblogg
Tokmoderaten (som hoppade pistolen lite)
Röda Berget
Truth and Fiction
Högbergs tankar
WhatsupSthlm (skriver bra om säkerhet)

Bra karl utreder sig själv

...eller vad ska man annars säga om detta faktum att Kronofogdemyndigheten har fått i uppdrag att inkassera pengar från: Kronofogdemyndigheten!

På Saturnalier frågar vi oss lite hur det går till rent praktiskt. Vad händer om till exempel den betalningsskyldige vägrar? Om densamme dessutom är den som är anställd för att driva in ärendet åt kunden? Fantasin skenar...


Jack's Smirking Revenge by movieclips

I den sjudande gryta som är Saturnaliers fantasi bubblar ett litet korn av vrede, när man läser om vilken dålig standard Kronofogdemyndigheten själv har på att efterleva betalningskraven. Den som lever på marginalen, hamnar i en psykiskt tung period och missar att betala för sig, riskerar idag att snabbt se sina skulder skena iväg. Det ursprungliga beloppet att betala kan mångdubbleras innan saken är ur världen. Folkhälsan hos skuldsatta är markant sämre än hos resten av befolkningen. 

Kronofogden verkställde förresten nyligen en vräkning av ett par sjukpensionärer i Bålsta, för en hyresskuld på 12000 kronor. Sedan mannen blivit ålderspensionär kasserade han bara in 4.500 kronor i månaden. Hyrorna började släpa efter och slutligen hamnade ärendet hos kronofogden. Lägenheten säljs nu, ombildad till bostadsrätt, för 1,5 miljoner kronor. Ett riktigt klipp för föreningen! Du kan se inslaget här.


Ironiskt nog, i en tid där kvantitet går över kvalitet alla dagar i veckan, så inser vi att det inte nödvändigtvis blir bättre utmätt bara för att man använder dubbla måttstockar.

Läs även Jinges utmärkta blogginlägg om s.k. "evighetsgäldenärer".

Je ne regrette rien

De Nya Moderaterna ångrar ingenting. De har lagt allt bakom sig. De återuppstår som Fenix ur askan, till applåder som bär oss hela vägen tillbaka till det legendariska Olympia, där den svårt sjuka Edith Piaf gav sitt livs vackraste framträdande, som en vissnad ros vars doft envist dröjde kvar.

Men det finns vissa skillnader ändå. Piaf sjöng en sång om elände och bedrövelser, om den börda som krökt hennes rygg och som gjort henne stark. Hon ångrar inget. De Nya Moderaterna har heller ingenting att ångra, men det är för att ingenting har hänt. Någonsin.

Tänk om Piaf hade stått där och sjungit denna sång utan all den smärta, de förluster, drogproblem och trasiga relationer som gjorde Je ne regrette rien till ett av de vackraste framträdandena någonsin? Tänk om hon hade haft ett guldfiskminne och sjungit om någon annans plågor, lite som när en operasångare ska snyfta på ett språk han inte själv förstår?

Det skulle bara bli fars av alltsammans.
Det är omöjligt att göra satir av de nya Moderaterna. 
De förekommer varje försök -
lite som Per Gudmundson.

Det är dags att avrunda det här inlägget. Men vad handlar det egentligen om? Jag minns inte längre. Kanske var det någonting med Sydafrika.

AB SVD DN DN2 Passagen Västerbottenskuriren
Annarkia, M Moberg, HBT-sossen, Jämlikhetsanden, Rabiatfeminism

Osynliga värden eller transparent utvärdering?

Idag skriver den sympatiske KD-politikern Ulf Lönnberg om kulturpolitik på Newsmill. Lönnbergs förmåga att nyansera också de mest polariserade debatter är behagligt för det irrande öga som saturnalier med blandad framgång riktar mot nyhetslivet.

Idag handlar det om osynliga värden, Radioteaternchefen Stina Oscarsons profilfråga sedan hon publicerade en bok på ämnet i samband med Kulturutredningen. Lönnberg håller med Oscarson om vikten att bevara de icke mätbara värdena i kulturen, men menar att det inte måste gå på tvärs med en utvärdering av kulturpolitiken.

Så lustigt som det kan låta så tror jag på utvärderingen som princip. Tydligheten som bor i någon form av mätbara mål ger ett mer konkret beslutsunderlag, större transparens om man så vill, och kan därför leda till att man blir mer villig att satsa pengar i eftersatta områden, som det i Lönnbergs text nämnda området kulturutbud i äldreomsorgen, som ofta är enbarmligt enahanda.

Jag är dock inte övertygad om att det är enbart sådana mer praktiska problem som en fungerande utvärdering och mätning som ligger bakom det begränsade utbudet. Men det kan vara ett steg på vägen.

Oscarson har en viktig poäng när hon uppmanar att värna de "osynliga värdena" i kulturen. Det "mätbara" visar alltför ofta vara placerat i en matris som följer samma logik som styr marknadssamhällets impulser. "Effektiv" kultur kvantifieras lätt i ett slags begreppsligt urholkad kulturenhet som mäts i konsumtionstermer - hur många har sett en pjäs, hur påkostad var den, hur mycket berörde den?

Dessa mätinstrument kan absolut användas för att sätta in en satsning i ett sammanhang och bedöma hur väl den slog ut. Men med dessa frågeställningar blir varje pjäs också ömsesidigt utbytbar med varje annan pjäs. Den uppmätta kulturyttringen blir abstraherad till en substans som är gemensam med alla andra kulturyttringar och därmed direkt utbytbar med dem. Kvalitativa frågor som pjäsens tajming i samhällslivet, dess uppmaning, dess specifika tolkning och sammansättning, läggs helt på recensenternas skrivbord.

Att Stina Oscarson därmed står för ett visst motlut i vårt alltmer marknadsekonomiskt styrda kulturliv kan därför betraktas som en medvetenhet om den egna positionen och samtidigt om de större trenderna i samhället. Det är viktigt att de rösterna finns och säger ifrån, så att vi inte får för oss att all utvärdering är lika bra, och att den alltid skulle vara transparent.

PS. Stina Oscarson är för tillfället inbegripen i en debatt med Expressens Johan Hilton, om de intellektuellas roll i politiken. Du kan läsa mer om den här.

Blod är tjockare än vatten

Håkan Juholts retroprofil med ironisk mustasch och Domus går hem hos de hippa innerstadsväljarna, de som tycker att 90-talsironin inte är avliden, bara skendöd. Ironiskt nog. 

Inför denna retoriska trippelvolt som låter Juholt gå hem både på landsbygden och i statskärnorna står den mer neutralt framtonade Reinfeldt inför ett svårt val. Hur återuppfinner man sitt "nya" varumärke i dessa retrotider?

Statsministerns yppande idag visar tydligt vilka längder han är villig att gå till för att bli ännu mer retro än Juholt. Han menar nämligen att familjer och anhöriga gott bör gå in och stödja sina egna i tider av försörjningsproblem. Därmed spöar han Juholts dåtidsflört med flera århundraden. Det framgångsrika koncept som har gett oss skotska klankrig och den italienska Camorran, tronföljd och hedersmord (sjukt retro), upprepas med svulstig bravur i den svenska statsbudgeten. Man tar hand om sina egna och konkurrerar med de övriga. Blod är tjockare än vatten. Snöplig trombon - sorti Juholt. Ska man vara bakåtsträvare så måste man våga vara bombastisk.

Vad leder detta till i förlängningen då? När vi nu har fått klart besked från Reinfeldt om hur ersättningssystemet ska se ut framöver, och när nu arbetsrätten ser ut som den gör, så finns det ju ett klart incitament för svenska familjer att bilda egna små föreningar eller stiftelser med särskilda konton som familjemedlemmarna kan betala in i. Man vet ju aldrig när man står där på bar backe, så då är det alltid fint att ha en buffert som man, förutsatt rätt efternamn och DNA, kan hämta ut ifrån om det vill sig illa. Givetvis måste det här med inbetalningarna regleras på något sätt, men man får väl utgå från att familjen är mer solidarisk med "sina egna" än vad de är med svenskar i gemen. Vi ser därmed den potentiella framväxten av en slags decentraliserade, solidariskt drivna a-kassor, liksom små... syndikat.

Den här regeringen som vi har, den upphör aldrig att förvåna.

LÄS MER (Mest vänsterbloggare idag)

Ung Vänster
SvD
Ett Hjärta RÖTT
Olas Tankar
Christian Norling
Alliansfritt Sverige
AB-ledarbloggen
Erik Laakso

Är du lönsam, lille vän?

Lönsamhetskravet som vi har vant oss vid när vi betraktar näringslivet tycks nu ha tagit över också samhället i stort. Vi måste som samhälle gå med ekonomisk vinst, och i svåra tider innebär det att vi kan få lov att sparka vissa individer för att hålla lönsamheten uppe.

Så icke lönsamma individer göre sig icke besvär. Speciellt äldre, sådana som alltså inte kan arbeta. Det är Tobias Billströms egen kommentar. Det blir för dyrt helt enkelt. Vi kan inte ha medborgare som maskar.

Saturnalier ställer sig till 100% plus ränta bakom Billströms uttalande, eftersom mer av allt är bättre än mindre av något, och med en växande ekonomi kommer vi ju i framtiden att kunna hantera människor lika jävligt som idag, men med ännu effektivare och modernare metoder. Vill man göra något fel så ska det åtminstone ske ordentligt.

Billströms vision är Faustisk, storslagen och djärv på ett sådant där sätt som kräver att vi justerar synskärpan lite. Fjärran på ett dystopiskt framtida och överdimensionerat Brommaflygfält lyfter Herculesplanen mot en becksvart stormhimmel, en luftbro fullastad med oönskade tvåtredjedelsmänniskor på export till okänd destination.

Exportvaror. Det framtida migrationsverket kommer att ha till yttersta uppgift att tillsammans med exportrådet se till att Sverige har en positiv handelsbalans med gamla och sjuka. Så skyddar vi ekonomin från den destabiliserande faktor som ålderdomen innebär. Och om det innebär att vi i kapitalets namn måste föra krig mot Tiden själv, så må det vara hänt. I Billströms idealsamhälle är fluortanten en gång för alla förvisad till historiens skräphög. Botox till alla!

Läs mer

AB 1 2 3 SVT TV4 SvD

Dagens Arena
Lennart Bondesons blogg
Per Olsson.nu

Etiopien är inte Carl Bildts enda problem

Min andra Newsmillartikel på ämnet Bildt och Lundin Oil publicerades idag. Dess innehåll kan du läsa här.

Viktigt att minnas i Lundin/Bildt-affären är givetvis att ingen vet vad som hände. Förutom Bildt själv. Och jag tror att förundersökningen har en snöbolls chans i helvetet att leda till något konkret. Därför är det jätteviktigt att inte förlora fokus och förlita sig alltför mycket på Magnus Elvings enskilda arbete.

Viktigast är ändå frågan varför vi accepterar Bildts tystnad om Sudan? Vad är det som gör att vi inte tvingar honom att lägga korten på bordet?

GP SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 E24 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Arbetaren 1 2 3 4 Dagen 1 2 AB 1 2 3 4 5 6 Exp 1 2 3 4 5

Bildt är en belastning för Sverige och borde avgå

Idag har man skrivit på Newsmill, med anledning av de två fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, och den motvillige utrikesministern.

Läs artikeln i dess helhet här.

GP SvD 1 2 3 4 5 6 E24 DN 1 2 3 4 5 6 Arbetaren 1 2 3 4 Dagen 1 2 AB 1 2 3 Exp

Jaha, grattis då, antar jag.

Att ge Tranströmer Nobelpriset i litteratur är definitivt inte en dålig idé. Men som Göran Greider skriver så insiktsfullt på SVT Debatt idag: Tranströmer är inte någon kontroversiell gestalt. Hans författarskap täcker andra facetter av tillvaron än den politiska.
Det finns en sorglig känsla av infriad förväntan i detta att en tämligen världsfrånvänd poet får Nobelpriset år 2011, ett år som har varit ett av de mest politiskt stormande åren på flera decennier. Syrien och Bahrain brinner, den övriga arabvärlden står inför massiva omvälvningar, Europas ekonomi och politik är en snöboll i rullning mot avgrunden, USA halkar efter på halvfart. Vi är i trängande behov av nya röster, nya berättelser för att förstå vad det är som pågår i vår värld idag.
Det finns sådana röster, viktiga röster som försöker sig på de stora projekten, att klä hela folks strävan och viljor i nya ord - detta omöjliga projekt, som säkert dödförklarades efter 1968. Dessa röster talar likväl till oss i vår samtid, med litteraturen som sin ensamma megafon. Borde de inte hörsammas?

SvD DN DN2 DN3 DN4 Dagen AB Exp