Idag skriver den sympatiske KD-politikern Ulf Lönnberg om kulturpolitik på Newsmill. Lönnbergs förmåga att nyansera också de mest polariserade debatter är behagligt för det irrande öga som saturnalier med blandad framgång riktar mot nyhetslivet.
Idag handlar det om osynliga värden, Radioteaternchefen Stina Oscarsons profilfråga sedan hon publicerade en bok på ämnet i samband med Kulturutredningen. Lönnberg håller med Oscarson om vikten att bevara de icke mätbara värdena i kulturen, men menar att det inte måste gå på tvärs med en utvärdering av kulturpolitiken.
Så lustigt som det kan låta så tror jag på utvärderingen som princip. Tydligheten som bor i någon form av mätbara mål ger ett mer konkret beslutsunderlag, större transparens om man så vill, och kan därför leda till att man blir mer villig att satsa pengar i eftersatta områden, som det i Lönnbergs text nämnda området kulturutbud i äldreomsorgen, som ofta är enbarmligt enahanda.
Jag är dock inte övertygad om att det är enbart sådana mer praktiska problem som en fungerande utvärdering och mätning som ligger bakom det begränsade utbudet. Men det kan vara ett steg på vägen.
Oscarson har en viktig poäng när hon uppmanar att värna de "osynliga värdena" i kulturen. Det "mätbara" visar alltför ofta vara placerat i en matris som följer samma logik som styr marknadssamhällets impulser. "Effektiv" kultur kvantifieras lätt i ett slags begreppsligt urholkad kulturenhet som mäts i konsumtionstermer - hur många har sett en pjäs, hur påkostad var den, hur mycket berörde den?
Dessa mätinstrument kan absolut användas för att sätta in en satsning i ett sammanhang och bedöma hur väl den slog ut. Men med dessa frågeställningar blir varje pjäs också ömsesidigt utbytbar med varje annan pjäs. Den uppmätta kulturyttringen blir abstraherad till en substans som är gemensam med alla andra kulturyttringar och därmed direkt utbytbar med dem. Kvalitativa frågor som pjäsens tajming i samhällslivet, dess uppmaning, dess specifika tolkning och sammansättning, läggs helt på recensenternas skrivbord.
Att Stina Oscarson därmed står för ett visst motlut i vårt alltmer marknadsekonomiskt styrda kulturliv kan därför betraktas som en medvetenhet om den egna positionen och samtidigt om de större trenderna i samhället. Det är viktigt att de rösterna finns och säger ifrån, så att vi inte får för oss att all utvärdering är lika bra, och att den alltid skulle vara transparent.
PS. Stina Oscarson är för tillfället inbegripen i en debatt med Expressens Johan Hilton, om de intellektuellas roll i politiken. Du kan läsa mer om den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar