Je ne regrette rien

De Nya Moderaterna ångrar ingenting. De har lagt allt bakom sig. De återuppstår som Fenix ur askan, till applåder som bär oss hela vägen tillbaka till det legendariska Olympia, där den svårt sjuka Edith Piaf gav sitt livs vackraste framträdande, som en vissnad ros vars doft envist dröjde kvar.

Men det finns vissa skillnader ändå. Piaf sjöng en sång om elände och bedrövelser, om den börda som krökt hennes rygg och som gjort henne stark. Hon ångrar inget. De Nya Moderaterna har heller ingenting att ångra, men det är för att ingenting har hänt. Någonsin.

Tänk om Piaf hade stått där och sjungit denna sång utan all den smärta, de förluster, drogproblem och trasiga relationer som gjorde Je ne regrette rien till ett av de vackraste framträdandena någonsin? Tänk om hon hade haft ett guldfiskminne och sjungit om någon annans plågor, lite som när en operasångare ska snyfta på ett språk han inte själv förstår?

Det skulle bara bli fars av alltsammans.
Det är omöjligt att göra satir av de nya Moderaterna. 
De förekommer varje försök -
lite som Per Gudmundson.

Det är dags att avrunda det här inlägget. Men vad handlar det egentligen om? Jag minns inte längre. Kanske var det någonting med Sydafrika.

AB SVD DN DN2 Passagen Västerbottenskuriren
Annarkia, M Moberg, HBT-sossen, Jämlikhetsanden, Rabiatfeminism