Saturnalia var högtiden då slavarna blev herrar och herrarna blev slavar. Vi vänder ut och in på de stora orden och gör dem små igen. "Saturnalier" betyder att begreppen slår kullerbyttor och att strukturerna blir klätterställningar för lekande själar.
Det kanske är konstigt att komma dragande med ren Nöjesbladetjournalistik här. Det är ju ändå tänkt att Saturnalier ska vara en blogg av den lite "högre skolan". Men vad är det egentligen för en tanke? Är inte finkultur precis den distinktion som behövs för att rättfärdiga att somliga verk låses in i marmorsalarna, bakom breda trappor och höga inträden? Är inte haute couture ett kidnappat koncept, ett slagträ mot gatukonsten och alla de transaktionsbefriade konstyttringarna?
Som många internetburna vet, så har användargenererade seriestrippar bara vuxit i popularitet de senaste åren. Idén är egentligen densamma som open source-principen - tänk Linux. Man sätter en hel uppsättning med olika element i händerna på ett stort, kreativt kollektiv, och låter dem göra vad de vill med dessa.
Resultatet blir en mycket säregen men festlig stil, på samma gång välgjord och spretigt barnslig. Den estetiska upplevelsen ligger här snarare i det råa, kreativa och anonyma uttrycket - inte i ett vackert utförande.
Det är basalt, ofta barnsligt, men lika ofta träffande och kul. Framför allt är det gratis kultur som ägs helt och hållet av användarna själva. Och detta är internetkulturens största styrka. Den har bara funnits i ett fåtal år ännu, så jag förväntar mig en storartad fortsatt mutation till ständigt nya skepnader!
För tillfället nöjer jag mig med att bidra till Internetkulturen med en egenproducerad spaning som slog mig när min kombo satt och tittade på Så mycket bättre igår: Sedd ur vissa vinklar är Jason Diakité, aka Timbuktu, väldigt lik den sexige räven Lando Calrissian!
Denna välkända sångstump kan vi alla som spenderade förmiddagen i andäktigt iakttagande av våra Twitterflöden, glatt ta till oss.
Den person som hackat Petzälls Twitterkonto och sedermera skickat ut en serie äldre och redan tidigare publicerade lösenord till olika jounalister lyckades på några timmars tid få #sdgate att globaltrenda påTwitter. Skämtet hamnade högst upp på alla tidningars hemsidor. Förvirringen är total. Well played, sir!
Vem som ligger bakom detta tror jag inte att vi kommer att få reda på - eller vad syftet med attacken var. Det är svårt att se att dagens händelser kommer att skada SD på sikt, om inte någonting nytt framkommer.
Skandalen inuti skandalen är de hackade kontona som twittrades av det hackade kontot. Att dessa lösenord på fullt allvar har använts av besuttna journalister med ansvar att skydda sina källor?! Några skräckexempel: Tejp, getingbo, vips. De är inte helt färska, men det fanns faktiskt riktlinjer för starka lösenord för fem år sedan också.
Dagen har hittills varit en studie i äkta IT-infotainment: Rafflande intriger, spekulationer från hög och låg - och glöm inte bort att ändra ditt lösenord då och då! Det är en härlig virtuell värld vi lever i.
Länge har Internet spekulerat över 90-talsstjärnan Keanu och hans tidlösa babyface. Är det bara en del av mystiken som han försöker att bygga upp kring sig själv? Och i så fall, hur gör han det? Teorier om att Keanu skulle vara odödlig, har florerat i flera års tid på Internet. Spekulativa fotodokument försöker att koppla samman honom med den franske skådespelaren Paul Mounet från 1875. Visst finns det en slående likhet.
Intressantare ändå är det närmast obegripliga tungsinne som präglar Keanus framtoning, och som har lett till att folk över hela världen den 15 juni firar "Cheer up Keanu day". Då skickas små kort, presenter och glada lyckönskningar från hela världen till denna privilegierade men ack så svartsynta herre. Denna ironiska massrörelse tog sin början efter att denna bild publicerats på miljonären och världskändisen Keanu Reeves, skäggig och nedstämd sedan han ätit en takeawaysmörgås på en parkbänk.
Odödlig och ständigt deprimerad? Vilken tragisk tillvaro. Hur länge har denna Butterlund vandrat på jorden ibland oss? Ännu en spekulation från det ständigt kreativa Internet försöker att koppla samman Keanu med historiska gestalter som Charles le Charlemagne och kung Tutankhamon. Kopplingen är extremt lös, och ska nog snarare ses som ett tecken på Internets förmåga att ständigt skapa sina egna världar.
Forskning har visat att Tutankhamun, vars kropp vi ju faktiskt har bevarad, inte alls var så bildskön som den välkända faraomasken vill antyda. Han hade flera svåra missbildningar och överlevde inte tonåren. Den teorin får vi spola.
Vem, eller vad, är då Keanu Reeves, för att återgå till ämnet? Är han en vampyr, en robot? Har han upptäckt hemligheten som Madame Báthory sökte, hon som försökte bevara sin ungdom genom att bara i blodet från unga kvinnor?
Saturnalier har tillämpat hela sitt fenomenala skarpsinne på denna fråga, och dragit en outplånlig koppling mellan Keanus båda tillstånd - depressionen och odödligheten. Dessa är tillstånd som bara hade kunnat tänkas ut av en Gud, som ett straff, en förbannelse för en begången oförrätt. Vi minns till exempel Lord Byrons eller Viktor Rydbergs romantiserade dikter om Prometheus, som beskriver den fjättrade titanen som till straff för att ha bringat elden till människorna, skall få sina inälvor uppätna av fåglar i oändlig tid.
Rydbergs skaldande om titanen Prometheus involverade dock en annan, av åldern märkt och bisterbleknad varelse - Ahasverus, den vandrande juden. Hans straff utdömdes av Jesus från Nasaret, enligt folktraditionen. På vägen upp till Golgata ska den judiska skomakaren Ahasverus ha klandrat Jesus när denne snubblade och föll, och uppmanat honom att fortsätta vandra. Jesus vände sig till Ahasverus och förbannade honom med orden "du skall vandra till dess jag kommer åter".
Den vandrande juden är en tragisk gestalt, dömd till evigt liv och evigt minne av hur han svek och hånade Jesus, det är vad folksagorna beskriver. Vår hädangångne författare och stilsäkre essäist Peter Nilson beskrev i mycket vackra ordalag det vemod som måste komma över den som blivit dömd att vandra i evighet. När seklerna läggs till varandra, vad återstår då av den människa som man en gång var? Man förblir en främling för sig själv från den ena dagen till den andra. Själva ens minnen blir till kvarnstenar att bära kring ens hals, gravstenar över den man en gång var, utplånad av tusentals nya erfarenheter. Det är en tanke som väcker genklang i Saturnaliers brummande bordunlåda. En sån tur att Ahasverus får presenter en gång om året, i alla fall, även om de är ironiska.
