En röd liten tråd

Evolutionspsykologi är konsten att förklara ett psykiskt fenomen genom att identifiera vilken evolutionär funktion det kan tänkas ha fyllt. Till exempel kan man försöka förklara att män tenderar att vara mer våldsamma än kvinnor med att det varit män som stod för jakten i det förflutna och således tjänade på att uppvisa aggressivitet i större utsträckning.

På det viset tror man sig kunna förklara psykets funktioner och hjärnans uppbyggnad. Förutsatt då, att man slätar över skillnaden mellan de båda orden "ursprung" och "förklaring" en aning.

Fastän Saturnalier har en djup inneboende misstro mot biologismer så följer vi vårt patos och säger "ja" först, för att låta frågan s.a.s. "evolvera" därefter. Låt oss därför med sedvanlig bravur vända oss till evolutionen för att finna förklaringen till alla våra märkliga mänskliga beteenden!

Saturnalier ställer därmed den första naturliga följdfrågan: Vilken evolutionär uppgift fyller evolutionspsykologin själv? Enligt teorin måste alltså någon i det förflutna ha fått ett övertag i det naturliga urvalet genom att tillämpa något slags... evolutionspsykologi på sin omgivning.

Det verkar otroligt, men är ändå inte alldeles otänkbart.

Tänk dig en slags urtida Sartre, fastän klädd helt i skinn (så såg de väl ut, eller?), i färd med att skydda den egna stammen mot inkräktare genom att förklara det bristfälliga och av arten förutbestämda beslutsunderlaget i motståndarnas erövringsplaner, för att på så vis övertyga dem om det existentiellt meningslösa i att påbörja en konflikt.

Detta kan ha gett sådana fördelar att de evolutionspsykologiskt lagda stamfödingarna (fastän givetvis i våra evolutionspsykologistiska ögon säkert något rent otroligt, nästan olidligt primitiva) skulle kunna ha en konkurrensfördel och alltså överleva lite bättre och sprida sina evolutionspsykologistiska gener.

Förklaringen klingar vackert, men här uppstår det ett aber - evolutionspsykologin kan bara rättfärdiga sin existens genom att påstå, att den genom att finnas till har lyckats främja arten. Och det är ju ett resonemang som man först måste vara evolutionspsykolog för att skriva under på.

Innebär inte detta något slags återvändsgränd för trovärdigheten? Nja, Saturnalier är på lekhumör och föredrar att inte låta bollen sluta rulla riktigt än. Låt oss rulla upp den här garnbollen ännu ett varv och använda evolutionspsykologins mäktiga verktyg ännu mer generöst!

Det måste bara finnas en evolutionär orsak till alla andra psykiska fenomen och mänskliga beteenden också. Utmaningen är enkel: att identifiera hur vissa av mänsklighetens mer framträdande drag på något enda sätt kan tänkas ha hjälpt arten någon gång i det förflutna. Till exempel den universella svårigheten att dela en restaurangnota på fyra personer, fascinationen för att klä små hundar i kläder, och kanske även det förunderliga faktum att vi aldrig lär oss att bara hålla oss borta från småstadskarnevalerna.

Hör upp! Om man nu lyssnar noga kan man höra det förväntansfulla suset av evolutionspsykologer, den distinkta lukten av för mycket bläck, ivriga kråkor som förryckt hoppar omkring på oskyldigt papper. De vill sätta tänderna i dessa frågor, de vill motbevisa Saturnaliernas lekfullt arroganta ton med ett tidstypiskt teoribygge. De snickrar sig blinda medan restauranger på ett magiskt vis förvandlas till arenor för stenåldersmänniskors sociala instinkter att spela fritt, små hundar transformeras till objekt för missriktade föräldrainstinkter och småstadskarnevaler... ja, allvarligt talat, vem vet?

Det förgångna förklarar kanske ingenting ändå. Vad som sker när vi vänder blicken mot förutsättningar är att vi väljer att avgränsa oss till ett spann av förklaringar som bygger på en linjär, kausal tidsuppfattning. Vi ansluter oss till den moderna vetenskapens omättliga ackumulering av data, ett märkligt teoribygge som på samma gång är ett korthus och ett elfenbenstorn.

Kanske kan evolutionspsykologin förklara, inte det förgångna själv, men vårt förhållande till det förgångna - på vilket sätt det är närvarande för oss, idag. Vi betraktar det som något gåtfullt, inneslutet i strödda, kvarglömda ledtrådar som står att finna i allt vi ser och gör i det dagliga livet.

Men för att isolera dessa fragment, dessa garntrådar som löper genom historien, måste vi avkoda världen och tränga förbi de yttre skeendena, restaurangbesöken och karnevalerna. De verksamma principerna är alltid dolda för oss någonstans bakom dessa skeenden, och därför upptar skeende och sken samma koordinater i den vetenskapliga läran om världen - Platons grottliknelse gör sig osökt påmind; analogin är utan tvekan slående.

Det stora problemet med att finna en struktur, som till exempel en historisk evolutionär förklaring till våra mänskliga beteenden, är det antagande som ligger till grund för detta sökande - att vi genom att strukturera någonting helt plötsligt skulle ha gjort det genomlysligt, på något sätt begripligt. Det hänger kanske ihop med vårt sätt att betrakta strukturer över huvud taget.

Någonstans tror vi nämligen att det finns en ursprunglig, "strukturbefriad" utgångspunkt som vi själva kommer ifrån i det vi strukturerar upp tillvaron. Men hur ska en struktur kunna förklaras, utom med hjälp av en annan struktur - som till exempel en tankemodell? Och när denna tankemodell ska rättfärdigas eller begripliggöras, då måste det ske med hjälp av ytterligare nya modeller. Det blir som femåringen som förstör din eftermiddag genom att (till synes oskyldigt) börja med att fråga varför det snöar om vintern.

Barn, liksom små påklädda hundar, kan tjäna som påminnelser om hur lätt det är att falla in i den oändliga regressens tristess. Vi ställs inför faktum, det är inte bara världen där utanför som ibland verkar knäpp och ologisk - till och med strukturerna vi hittar på för att förklara världen bygger själva på en strukturalitet som, när allt kommer omkring, är obegriplig för oss så länge som vi envisas med att söka svar i något slags ursprunglighet. Historiens röda garntråd avslöjar sig kanske till sist som en Möbiusslinga.

En sista reflektion - är inte evolutionspsykologin lite som att försöka fånga regndroppar med fjärilshåv? Ett roligt tidsfördriv, med begränsad utdelning.

I väntan på kulturskymningen

Den borgerliga kulturen har äntligen fått en passande inramning - däri ryms allt det som icke ter sig vulgärt. Må så vara att det är en negativ definition som Göran Skytte har försett oss med, men vi kan ändå inte sluta applådera honom för hans storvulna ansats.

Applåderna dör först när vänster och höger hand börjar klappa i otakt. Det är som att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör, och försöket till hyllning havererar i absurdism. Dissonansen ger sig till känna när synapserna vaknar ur sin jublande slummer och riktar en kritisk blick mot den dunkelt upplysta epistemologiska brottsplats som Skytte setts lämna i brådstörtad hast föregående skymning.

Frågan förgrenar sig i två vitt skilda flöden, ett för varje hand som klappar. Det liknar en koan betraktad genom ett kalejdoskop. Å ena sidan, vad är det mer precist som Skytte utgjuter sin vredes skålar över? Å andra sidan, vilken ram är stark nog att fjättra den repetitiva, vilsna svulstighet som utgör det moderna kulturlivet?

För att inte riskera att vulgarisera också det innevarande inlägget med fler utropstecken än frågan förtjänar nöjer vi oss med att konstatera, att bland andra lekprogrammen och sitcomshowerna på teve faller under det vulgäras domvärjo i Skyttes kolumn. Det är lätt att sympatisera, och vänstra handen klappar ivrigt.

Den andra frågans flöde är ett floddelta av vindlande möjligheter och svindlande djup. Någonstans i den intellektuella malströmmen simmar säkerligen en insikt, vi hyser en dröm om en samaritisk barkbåt som på ett oförklarligt vis ska kasta ljus över denna kulturskymningens mordgåta.

Den borgerliga kulturen kan kanske bäst definieras av sin iver att särskilja sig. Den stänger ljusskyggt in sig på gallerier, i salonger, på särskilda tevekanaler och på teatrar med breda trappor och höga inträden. I det döende skenet liknar den en besynnerlig, rockklädd gestalt med stor aptit, begynnande förföljelsemani och en trogen skara utvalda följare. Den visar sig aldrig ute, gör aldrig själv några uttalanden – denna ära överlåter den åt sina försvurna talespersoner.

Samtidigt är denna gestalt sjukligt mån om att hålla sin följarskara växande. Han påminner lite om en sektledare, och en gärningsmannaprofil börjar ta form. Hans talesmän anländer således ständigt med nya namn på listan över följare, namn som Bob Marley och Charlie Parker (personer som inte längre kan försvara sig mot denna fientliga territoriella landvinning).

Tiden raderar uppenbarligen den vulgaritetens stämpel som dessa musiker tvingades finna sig i under sin levnad, och är bara något tillräckligt gammalt så genomgår det en förlösande apoteos. Precis som grisar som blir renade av gyttja stiger de upp ur dyn där de så länge tryckts ner och sällar sig till hjältarnas skara på stjärnhimlen.

”Till och med möglet adlar”, som Nietzsche uttryckte det.

Den borgerliga kulturen är mer plastisk än den vill ge sken av. Den hyllar det ickevulgära, men ändrar sannerligen sin standard allt eftersom åren går. Dess blick är stadigt fästad vid dåtidens storvulenhet, en dröm om fornstora dagar och en trehundra år gammal Stradivarius.

Endast en negativ definition kan rädda den glupande borgerliga kulturens ramar från att splittras och spricka från trycket inifrån av de motstridiga krafter som tvingas dela rum i dess växande buk. Bob Marley och Stradivarius? I shot the Sheriff i D-moll, tretakt?

Absurdismen som uppstår när två händer inte längre kan klappa i takt finner sin spegelbild i den borgerliga kulturens förvildade gytter av förgyllda statyer som trängs på besudlade bakgator i New Orleans. Det inre landskapet tappar all struktur, det växer tulpaner ur saxofonerna och Darth Vader spelar Simply the best på sin Stradivarius till skenet av miljoner kanoner som överöser oss med kaskader av ryska babusjka-dockor och Irländsk single malt-whisky, utan is.

Definitionen behöver inte kapsejsa; den epistemologiska stringensen måste bara först förmås mista sin skärpa. När solen väl gått ner ekar applåderna i mörkret. Barkbåten vaggas tryggt i hamn av den letargiska vågrörelse som bor i den världsfrånvända borgerlighetens dröm om en dåtid som på något sätt blivit odödlig och lever kvar ibland oss. Vad döljer sig under den borgerliga kulturgestaltens kappa om inte en zombie?

Se upp, Saturnalier varnar er, se upp för dess bett. Bli inte en av dem. 

Citaten - tidens tecken

"I'm so unlucky that if I bought a cemetery, people would stop dying."
—Rodney Dangerfield

Citat, alla kan vi dem. Jordens mest citerade text är Hamlet. Men är citaten ett levandegörande av historien eller ett mord på samtiden?

Thomas Jefferson sade en gång ”I cannot live without books”. Det är så klart ett sympatiskt yttrande. Men är det inte lite väl avskalat och enkelt uttryckt för att platsa som ett ”citat”, en tankeväckande kombination av ord? Kanske sade Jefferson dessa bevingade ord i ett enkelt sällskap vid köksbordet en sen kväll, långt ifrån officiella sammanhang och laddade uttalanden. Saturnalier vägrar att undersöka frågan närmare. Den väcker ändå vissa intressanta följdfrågor.

Vad händer när man säger något som blir ett citat? Saktar tiden ner? Börjar luften skimra? Hur vet de närvarande att ett framtida citat har yttrats? Måste man tvunget vara kändis för att något av detta ska kunna inträffa?
Under en livstid yttrar en människa ungefär trehundrasjuttio miljoner ord. När man betänker att det genomsnittsliga ordförrådet bara ligger på mellan fem och tiotusen ord, så inser man snabbt att vi kommer ha klara tendenser att upprepa oss under vår livstid. Grammatiken ställer upp strikta begränsningar för vilka kombinationer av ord som kan sättas samman, och vissa kombinationer av ord som visat sig bli allmänt förekommande kommer snabbt att kallas för ”uttryck”.

Hur många har därför inte redan någon gång i sitt liv yttrat den relativt vardagliga frasen ”I cannot live without books”? De kunde räknas i miljoner redan på Jeffersons tid. Ingen av dessa står som upphovspersoner till citatet, fastän de utan tvekan åtminstone var före Jefferson.

Finns det inte något tillspetsat och drypande över detta sätt att hantera språket på? Någonting tillrättalagt ligger och stinker här. Kan det vara det borgerliga subjektet? Citatsamlare! När ordens ursprung inte längre tillhör alla, utan tillskrivs endast vissa upphöjdas läppar, föds den genidyrkan som blivit en intellektuell perpetuum mobile – en situation som ständigt förstärker sig själv.

Ett botemedel kunde möjligen vara att sluta säga ”upphovsperson”, eftersom det är uppenbart missvisande i många fall som gäller citat, och istället använda det lite krångligare uttrycket ”as made famous by…”. Ett uttryck som redan ligger alla Guitar Hero-älskare varmt om hjärtat. Ändå finns det ett litet aber kvar att banka ner...

Citat kan för många handla om att leverera gamla tidlösa tänkvärdheter. Men detta om något är att ge språket ett eget liv, helt frikopplat från den materiella situationen för dess tillblivelse. Då blir citaten nämligen som bombräder i situationen, kanske det mest tydliga uttrycket för den krigshandling som det historiskt mättade språket alltid utför mot det innevarande ögonblicket.

Talspråkliga kulturer har visat sig ha ett annorlunda och mer flytande historiskt medvetande än skriftspråkliga, som vår egen. Talet lutar sig inte mot definierade strukturer och hämtar inte styrka eller sanningsvärde från papperskällor som är delvis frikopplade från tiden och rummet. Istället är talet i sådana kulturer performativt, genomskinligt för såväl utövaren som hennes omgivning. Eftersom orden inte fångas upp utan dör i samma ögonblick som de yttras, har språket en tidslig omedelbarhet.

Citatens roll är däremot genomgripande skriftspråklig till sin natur, att jämföra med det performativa, utlevda talet. Ögonblickens regim omstörtas av minnets krafter. De böjer stunden i en moebiusslinga. Tiden blir som fastlåst när den ställs mot något som i grund och botten trotsar tidsligheten – det skrivna språkets idéer, manifesterade i böcker och skrifter, men samtidigt ekande fragment av historia, ryckta ur tidens famn och utkastade på ett flackande hav av ytor som möts och svallar över okända djup.

Varför målas det upp en så dyster, amorf bild av språkligheten? Det är en fråga om tolkningsrätten. Citat får inte tolkas, när de används i dagliga sammanhang. De är ett effektivt retoriskt sätt att avrätta tvetydigheter. De refererar ju till en gemensam kulturell kontext som är välkänd och otvetydig. Man kan inte leva utan böcker, så står det skrivet i böckerna, och Jefferson blir därmed galjonsfigur för det gängse bildningsväsendet. Vem vet om han hade velat axla den manteln om han blivit tillfrågad? När den här insikten uppenbarar sig, så förstår vi samtidigt att det skrivna ordet har makten att kidnappa våra namn för tid och evighet. Är det vi som brukar språket, eller språket som språkar genom oss? Är vi kaptener eller galjonsfigurer på dessa mörka vatten?

Vi är också lite svaga för ikoner och hjältedyrkan. Visst är det lite utarmande för tanken att gång på gång höra Gandhis citat ”you must be the change you want to see in the world”? Eller någon av alla Martin Luther Kings eller Churchills retoriska vändningar. Dessa citat verkar ha upphöjts bortom den vanliga citatigheten, och är nu del av en massiv, spontan kulturell självindoktrinering. Ju snävare kulturella ramar och ideologiskt sammanhang, desto färre citat är tillgängliga. Det finns kretsar där bara heliga skrifter duger att citera ur, och sammanhang där det är upprörande att citera Nietzsche. Man måste se upp med vilken flagg man reser under.

Trehundrasjuttio miljoner ord på en livstid borde räcka för att man ska hinna säga det mesta, och användas i de mest oväntade sammanhang. Så, på samma sätt som Jefferson fått klä skott för ett bildningsväsende som verkar förtryckande och likriktande, varför inte börja citera Hank Williams som en anarkist? Det vore ungefär lika logiskt. Samtidigt skulle det vara jämförbart med att hissa piratflagg ute på språkhavet. Att börja lägga beslag på nya tolkningar, som inte är tillåtna. En mer kreativ användning av vår kulturella citatfunktion skulle säkert ge upphov till svallvågor. Kanske till och med hög sjö?

Sensmoralen i denna betraktelse är kanske lika självklar som den är tankeväckande. Vi kan välja vad vi vill bli ihågkomna för. Men vi väljer aldrig hur vi ska citeras.

Filmdags - Sci-Fi

 SUNSHINE, MOON och EVENT HORIZON

- en trippelrecension -

Att kalla detta en ”recension” är kanske att ta i, men med avstamp från Zizeks speciella psykoanalytiska metod för att förstå film ger jag mig här i kast med tre väldigt olika sci-fi-filmer med syftet att blottlägga de existentiella eller psykoanalytiskt intressanta aspekter som döljer sig i filmerna.

*Spoilervarning*

Jag skriver alltid om filmerna i sin helhet och för att kunna diskutera dem från ett psykoanalytiskt perspektiv måste jag också gå in på hur karaktärerna agerar. Det är omöjligt att göra det utan att spoila filmen, så känn dig härmed varnad. Planerar du att se filmen nån gång framöver så avstå från att läsa vidare härifrån.

MOON

Moon är minimalistisk och långsam, med en oortodox händelseutveckling, men samtidigt en förutsägbar upplösning. Sam Bell har snart avslutat ett treårskontrakt som ensam operatör på en månbas som bryter H3 och skickar till jorden för energiförsörjning. Märkligt nog är satellitkontakten till jorden förstörd, så han är isolerad där uppe. Hans enda sällskap är GERTY, en behaglig HAL9000-liknande robot som är programmerad att hålla honom sällskap och skydda honom.

Konceptet fungerar knappt redan från början. Den futuristiska månbasen har beströtts med alldeles för gammaldags detaljer för att det ska kännas äkta. Bara retroväckarklockan och de luddiga tärningarna i vindrutan till månjeepen räckte till att förstöra trovärdigheten och min vilja att titta vidare. Konceptet blev dessvärre inte mycket bättre. Efter en olycka ute på månens yta vaknar Sam upp hos GERTY som tittar till honom. Men det visar sig snabbt att han inte är den han tror.

Den Sam Bell som vaknar upp på sjukan är inte samma Sam Bell som råkade ut för olyckan och ligger kvar där ute. Detta är en aggressivare och vildare person. Han inser snabbt att saker och ting inte står rätt till och ger sig ut för att finna den gamle Sam Bell, som ligger skadad ute i månlandskapet.

Tillsammans inser de att de bara är kloner, som skapats av företaget och förvarats i kryosömn för att sedan väckas upp efter tre år. Det nämns aldrig i filmen men det verkar som att klonerna på klassiskt SF-manér är mindre livsdugliga än vanliga människor. De verkar åldras snabbt, vilket den äldre av de båda Sam snart upptäcker. Han förlorar sina tänder, håret faller av. När han sedan med GERTYs hjälp finner gamla loggar från tidigare Sam Bell ombord på stationen får han se med all önskvärd tydlighet hur de alla dragits med fruktansvärda åkommor mot slutet av sina liv.

Filmen skildrar ett intrång. Ensamheten på månen förstärks av känslan av en vardag som verkar så inrepeterad att dagarna har tappat sin individualitet.

Denna ”kloning” eller ”dubblering” av tid och rum i en serie fotostatkopior på varandra får här fysisk form; det är de facto frågan om en kloning av en person som i alla sina olika genetiskt identiska personae framlever ett icke-liv. Hans enda respit är längtan efter sin familj, som han får inspelade meddelanden från med jämna mellanrum.

Filmen repeterar sitt eget tema, för först visar sig repetitionen i form av det ensamma livet på basen, sedan återkommer den upphöjd till två när det visar sig att även denna serie med identiska dagar har klonats och återspelas igen och igen med nya kloner. Men denna dubblering tar inte riktigt vara på repetitionens förtjänster som ämne för filmen; den blir snarare tjatig. Man hade kunnat föra fram repetitionsbegreppet bara genom att närskildra det ensamma livet på basen.

Möjligheterna att skildra en inneboende rädsla för repetitionens helvete fanns inneboende i konceptet, men togs knappast till vara av filmskaparna. Det var kanske inte heller filmens avsikt, men då infinner sig istället frågan – vad var egentligen filmens avsikt? Ett identitetsupplösande blandas med ett kloningskoncept, men inga djupare existentiella analyser görs. Det blir varken hackat eller malet.

EVENT HORIZON

Event Horizon är den i särklass äldsta av filmerna (från 1997). Dess upplägg är också det äldsta och lättast igenkännbara. Skådespelarinsatserna är också stereotypa och förutsägbara. Filmen framställs ofta som en skräckfilm med gore-inslag, men misslyckades tyvärr med att leverera något slags skräckstämning för mig.

Det lustiga är terminologin som filmen ställer upp: Vad händer när ett skepp bryter mot fysikens lagar och färdas till platser som är okända för oss? De två nyckelbegreppen här är brott mot lagen och det okända. Skeppet upphäver världens restriktioner och för oss därför i en dubbel bemärkelse in i det absurdas rike. Med detta för ögonen blir det knappast en överraskning för oss när skeppet efter att det återvänt sju år efter sin jungfrufärd visar sig ha tagit med något från den andra sidan.

Ett skepp färdas för att undersöka det drivande Event Horizon sedan det alltså plötsligt återvänt till vårt solsystem. Med sig har de uppfinnaren som skapade gravitationsdriften, skeppets kärna vars syfte var att skapa portaler mellan platser genom att böja tid och rum. Uppfinnaren överspelas å det grövsta av den annars så oklanderlige Sam Neill. Det är logiskt, kanske till och med ofrånkomligt, att han hänfaller till ett sådant yvigt gestaltande, för ur ett psykoanalytiskt perspektiv på filmen i sin helhet är hans karaktär inte mänsklig utan bara ett förkroppsligande av en drift, ett plott-element.

Han anfalls nämligen av svåra samvetskval för att ha övergett sin fru under arbetet med gravitationsdriften. Som en följd av isolering och sorg begår hon självmord och han lastar sig ännu för hennes död. Dessa kval yttrar sig nu i en besatthet för skeppet Event Horizon.

Återstoden av filmen skildrar besättningens döende kamp ombord på skeppet som försöker döda dem. Först saboteras deras eget skepp så svårt att det blir obrukbart. Deras enda återstående möjlighet är att reparera och ta sig därifrån med Event Horizon. Men arbetet hemsöks av makabra visioner av skräckinjagande scener från besättningens förflutna. Nästan alla drivs slutligen till vansinne och död av sina respektive oarbetade traumor.

Skeppet Event Horizon fick en skräckinjagande interiör, inspirerad bland annat från den gotiska Notre Dame-katedralen i Paris. Också den mystiska belysningen tjänar till att ge oss intrycket att skeppet är något Annat, ett ofattbart hot. Genom ett meddelande från den ursprungliga besättningen inser de att skeppet hamnat i en helvetesdimension, en plats av tortyr och galenskap, och att skeppet har tagit med sig något därifrån och blivit i någon mening levande.

Skeppet agerar som en scen, eller en bioduk om man så vill. På den projiceras ett upplevt kaos som verkar ligga tätt intill vår egen dimension, alltid närvarande men på något sätt avskärmat från oss. När Event Horizon bröt mot fysikens lagar är det som att skeppet gläntade på dörren till det förbjudna och släppte lös monstren i botten på Pandoras ask. De som får chansen att utsättas för skeppets bioduk projicerar ut sina egna mardrömmar på dess yta. Mer än så; mardrömmarna är aggressiva och söker utlopp. Filmen är en symbol för vår skräckblandade fascination med det som ligger bortom ordningen, det omänskliga, det som vi stöter ifrån oss och vars återkomst vi fruktar och ser som ett tumultartat sammanbrott av strukturerna.

Uppfinnarens roll är inte att, som människorna, försöka hålla sina undergångsfantasier stångna; han vill bli en odöd del av skeppet självt, ett organ som fortlever också i döden. Denna objektifieringsdrift av självet får många uttryck filmen igenom; i slutet skär han ut sina ögon och vanställer sitt ansikte. Allt som återstår av subjektet är rösten, denna resonans som Lacan menade behövde ses som ett främmande element i kroppen. Filmen följer på det viset en psykoanalytiskt dramatisk kurva så troget att den tappar sin engagerande förmåga och blir förutsägbar.

Förutsägbarheten visar sig också i de så kallade skräckelementen. Genom att låna teman från klassiskt skräckladdade platser såsom katedralen i Notre dame, talar filmen om för oss på ett väldigt trubbigt sätt att vi ska känna fruktan. Som biopublik är vi vana att spela med i det som händer på duken och vanligtvis bryr vi oss föga om vad vi blir tillsagda att känna eller tänka. Men i fallet Event Horizon ger filmen dubbla budskap; den avslöjar sig som en klassisk skräckfilm men säger samtidigt åt oss att undra över dessa hemligheter, som den redan har avslöjat.

SUNSHINE

 

Sunshine är den intressantaste av filmerna, i mitt tycke. Men den har fått i särklass sämst kritik om man ser till recensionerna på till exempel IMDB. Jag är fullt beredd att hålla med om kritiken i sin helhet; filmen känns knappast trovärdig och det är svårt att upprätta en suspension of disbelief när besättningen kämpar för att överträffa varandra i att göra idiotiska saker som äventyrar deras uppdrag. Någonstans trettio minuter in i filmen blir det uppenbart att karaktärerna agerar som plot devices snarare än som människor.

Den klaustrofobiska känslan som infinner sig ombord på Ikarus II är djupare än den vanliga, av genren så exploaterade ensamheten i kosmos. Istället känns det som att ingen plats återstår bredvid det gigantiska monster som är Solen, Sol. Allting i skeppet kretsar kring Solens närvaro. Den intar en absolut plats i allas liv, vilket illustreras av Hiroyuki Sanadas sympatiska kapten redan i filmens öppningsscen. Han sitter i ett öppet rum och tittar på solen genom en skärm som tillåter en knapp procents ljusstyrka att komma igenom. Skulle den öppnas mer vore det livsfarligt. Och livsfaran, den allerstädes närvarande, fyller tittaren med den vördnad som står så tydligt skriven i Sanadas ögon inför det ljus som är oändligt mycket större än han själv.

Det är tydligt att närvaron till solen driver alla till självförstörelse. Det verkar som att solen är för enorm att kunna ta in, och inför denna överväldigande storhet krymper jagkänslan hos varje individ ombord så till den milda grad att de slutligen blir främlingar för sig själva. Man kunde prata om en klyvning av självet i två delar, en som är lojal till Sol, en som kämpar för att bevara sin individualitet. Och bara genom att beskåda detta ord, ”in-divid”, i sitt sammanhang, inser vi snabbt att det är en omöjlig kamp. Individen har redan dividerats i två. Vad vi följer filmen igenom är kampen mellan dessa poler av Något, det partikulära, Identiteten – och Alltet som i sitt aktiva krossande av identiteten blir synonymt med Intet.

Det här är en film där individerna utan undantag offrar sig för helheten. Den förkroppsligas som Sol, men i bakgrundsstoryn är det självklart mänskligheten, kanske till och med Människan, som är syftet för vilket alla dör. Återigen, det intressanta i den här filmen är inte uppdraget de ska genomföra, utan hur kampen mellan de två polerna gestaltar sig i människan. I slutänden söker alla sin död. Av de åtta ombord är det bara två som inte begår självmord i någon form.

Hur ska vi förstå driften att döda sig själv som tycks uppstå samtidigt med känslan av vördnad inför det absoluta? En möjlighet som jag inte har sett utforskad av några andra hittills är att se Sol som det inför vilket inga illusioner kan överleva. När vi förlorar våra fantasier förstummas vi. Vi kan inte längre sträcka oss ut i världen, bemöta den med våra begär. Interaktionen avstannar. Vi försätts i en mental rigor mortis. Ett stumt fält sluter sig om oss när Objektet stirrar tillbaka med en blick som är så oändligt mycket större än vår egen. För vi är aldrig bara i våra kroppar.

Vi är lika mycket i världen omkring oss; vi relaterar till allt med vårt språk som vi omedvetet kastar omkring oss som dartpilar med lappar på. Vi möter allt i vår fantasi, som objekt som redan är uppdagade för oss i skenet från en viss förståelse. När hela förförståelsen inte räcker till utan rämnar, så blir objektet inte längre oskyldigt, utan Förskräckligt. Det tar över vår identitet genom sin överlägsna kvantitet av närvaro och tvingar ut oss ur våra kroppar, som levande spöken. Vi kan inte hålla kvar oss själva i kroppen när något som är så mycket större är ständigt närvarande. Då fastnar vi i extas, som i sin etymologiska betydelse symboliserar ett ”stående-utanför” oss själva. Det är ett gränsland mellan någonting-hetens individualitet och allting-hetens glömska.

Först sedd ur det här perspektivet kan filmen Sunshines många iögonenstickande fel förlåtas. Den dramatiska kurvan är brokig snarare än nyskapande. Klippningen å andra sidan är oortodox, men bidrar inte för den sakens skull med något till filmen. Värst av allt är de många otypiska element som får filmen att framstå som ogenomtänkt, dåligt planerad. Man får aldrig en god bild av hur skeppet Ikarus II ser ut, utan alla springer mellan anonyma utrymmen utan någon riktig plan, som det verkar. Filmskurken för dessutom en så enkel tillvaro ombord på skeppet utan att möta motstånd att det blir skrattretande. Skeppets mainframe verkar sakna säkerhetslås och kan höjas ur kylbadet av vem som helst. Någon backup finns inte. Navigatören missar att räkna med hur solskölden skyddar skeppet när han lägger om kursen, med resultatet att stora delar av skeppet brinner upp. Vad besättningen ska skydda sig med sedan väl bomben med solskölden på har avfyrats, framgår aldrig. Att syret skulle räcka i bara ett fåtal timmar verkar fullständigt absurt, med tanke på skeppets storlek. Men alla dessa tillkortakommanden tjänar också en funktion. De hjälper tittaren att släppa det ibland fanatiska greppet om filmens yttre handling för att istället vända blicken mot den inre, som är betydligt rikare och mer provocerande.

En personlig betraktelse i juletid

En gång i tiden firade romarna Saturnalia så här års. Deras upp-och-nedvändande av ordningen och Nietzsches innovativa användning av termen blev startskottet för den här bloggen, som har varit till stor glädje under den gångna terminen.

Nu vänder ljuset och året startar om. Våra kalendrar är inte helt med på noterna, men det är ändå bara siffror så det spelar mindre roll. Det kosmiska året börjar i varje fall igen nu, och därför är det tillfälle att summera det som varit och även blicka framåt.

Saturnalier läses av ganska många numera, fastän man kanske inte kan tro det av de tomma kommentarsfälten att döma. Jag gjorde ett litet misstag när jag startade bloggen och missade att göra det möjligt för alla att kommentera, men nu är det ordnat för den som har något som hon vill tillägga.

Ni som har följt Saturnalier en tid nu har säkert insett att bloggens fokus vilar på samhällsfrågorna. Saturnalier är tänkt att vara en lekplats för själen, men syftet är inte bara att ha roligt. För den som ser världen med nyfiken blick framstår allt det absurda i ett allt klarare ljus.

Men många tankar som väcks till följd av det vi ser, är otänkbara. De förstummas och viker ner sig, begravs som ett lavinoffer under åratal av inlärda omöjligheter. Vi lär oss leva med det absurda fastän det grinar oss i ansiktet så fort vi vaknar varje morgon och är det sista vi ser när vi somnar på kvällen.

Därför vill jag befria de otänkbara tankarna och de obekväma sanningarna. Men jag är ingen låssmed, ingen herde. Det enda jag vill är att öppna ett fält för tankeexperiment, en plats som inte känner till ordet "omöjligt". Saturnalia är ett Limbo, en icke-plats i ordningens värld. Det är samtidigt inte en Cartesiansk "nollpunkt", med några högtravande anspråk på sanning, för ingenting har exkluderats. Det enda som inte omfattas av Saturnalia är detta ensamma ord, "inte".

För framtiden vill jag fortsätta skriva texter som väcker nyfikenhet och kreativitet i läsaren. Världen repareras inte av kritiker, utan av kreativa och livslystna människor. Om jag misslyckas med att väcka nya impulser och idéer så är det min varma förhoppning att du låter mig veta det. På så sätt hjälper du Saturnalier att fortsätta utvecklas och inspirera.

Jag har skrivit årets sista krönika på Seglora Smedja, på ämnet Saturnalia kontra det moderna julfirandet. Här utvecklar jag några av de idéer som jag redan har nämnt ovan. Du är välkommen att läsa den här.

Tack för ditt stöd och din läsning under månaderna som gått. God jul och ett gott nytt år!

Om stora och små lögner

Skönmålningar anses vara en oskyldig form av lögn. Man säger kanske att man ska tvätta händerna istället för att man ska gå och skita. Man ”sminkar sanningen” lite helt enkelt. Mindre oskyldiga lögner är svåra att definiera, men man känner ändå igen dem när man ser dem. Till exempel någon som högröstat påstår sig delta i FSC (Forest Stewardship Council) och samtidigt hugger ner nyckelbiotoper.

En sminkning som satts i system blir allt annat än oskyldig. De stora lögnerna måste försköna sig för att kunna fortleva, och de drar sig inte för att använda varje knep som står i deras makt. Då tappar sminkningen sitt oskuldsfulla, till intet förpliktigande drag. Den blir istället till för att dölja förpliktelser som inte efterlevs. Avtal som bryts.

Uppsminkade som psykotiska geishor är alla företag som ståtar med den lilla Rainforest Alliance-grodan (smink tjockt som en gipsmask). SmartWoods som äger märket har i långa tider avstått från certifieringsrutinerna och säljer i praktiken bara ett varumärke som ska få etiska kunder bättre inställda till produkten. FSC bör akta sig för att bli en sådan förskönande galjonsfigur för skogsindustrin.

Under en tid i presidentvalskampanjen kunde Obama bära sin hudfärg som ett smink. Han fick mycket goodwill bara för att han hade mörkare pigment. Detta var till och med så viktigt att man gärna glömde bort att han liksom så gott som alla andra presidentkandidater hade fötts in i en mycket priviligierad tillvaro; han kom från ett hem med två topputbildade föräldrar med höga poster.

Lögner är egentligen bara ett annat ord för ytor; lika mycket som de visar upp, lika mycket döljer de. Men hela vår värld består idag av ytor, symboler, varumärken. Vad man vill framhäva, vilka ord man vill lägga beslag på och göra till sina i det kapitalistiska flödet, har blivit en central fråga för varje aktör. En människa är inte längre skild från sitt varumärke. Tiger Woods må vara en lika god golfare som någonsin, men hans varumärke har sjunkit och då flyr sponsorerna som råttor från ett sjunkande skepp. Det är precis samma fenomen som när en aktie faller på börsen.

En yta som är mindre än perfekt löper alltså alltid risken att förskjutas av de ekonomiska krafterna. En vinst som är lägre än väntat (men ändå en vinst) kan få en aktie att störtdyka. Under sådana förhållanden är det inte längre logiskt för ens överlevnad att vara ärlig. Satta i sitt sammanhang, den överhängande samhällsordning som sätter lögnen i system, framstår varje avsteg från sanningens stig som litet och oskyldigt – ofrånkomligt, och därför i en pervers vridning rättfärdigat.

Nazisterna hade förstått makten och logiken hos lögnen som satts i system. De arbetade aktivt med lögnen som redskap. Ett av de mest talande exemplen är den nyligen stulna och återfunna ”Arbeit macht frei”-skylten som hängde över ingången till Auschwitz: ”Arbete ger frihet”. Det var ett sätt att få fångarna att hoppas på att de skulle kunna arbeta sig fria någon dag.

Kanske är det därför som sanningen verkar så uppfriskande varje gång den smyger sig på oss, ofta bakifrån eller från sidan, och plötsligt kör in fingrarna i sidorna på en så att man hoppar till med ett tjut. När den berömda skylten återfanns hade den redan hunnit sågas i tre delar. Motivet är ännu oklart, så man har helt enkelt och fantasilöst nog antagit att den skulle säljas för dyra pengar. Det skulle onekligen följa tidens logik; alla gör vad som helst för pengar, och lögner har visat sig betala sig bra (tack igen SmartWoods för den visdomen).

Saturnalier förstår sig dock på att genomskåda tidsandan och har en alldeles egen teori. De fem framsynta polackerna planerade att montera ned en av historiens mest genomträngande lögner och ersätta den med ett stycke uppfriskande banal sanning! Om man bryter loss och arrangerar om bokstäverna i Arbeit macht Frei skulle man nämligen med lite kreativ svetsning kunna ge Nazisterna en betydligt mer träffande slogan, eller vad sägs om:

”Art befit chimera”
Ironin är att Hitlers konstintresse gjorde honom Kristdemokratiskt vansinnig över tavlor som ”inte föreställde något” eller rörde ihop olika varelser till så kallade ”chimeror”.

”Aircraft beet him”
Okej, det skulle egentligen vara ”beat”, men poängen går ju fram. Heja RAF!

”The bacteria firm”
Ger onekligen lite obehagliga vibbar (får man verkligen skämta om sånt?), men en sanning inte desto mindre.

”Eat firearm, bitch”
En sådan skylt hade utan vidare satt premisserna för de stackare som vallades in på Auschwitz en gång i tiden.

”Bam! Erratic thief”
En raffinerad rififi-kupp som tagit ner skylten, svetsat om bokstäverna till frasen ovan och sedan hängt upp den igen hade rönt Saturnaliers eviga och gränslösa respekt. Det skulle ha tagit street art till en helt ny nivå.

The Safety Dance

Saturnalier erfar åter hur världens orättvisor skapar ett oresonligt stort behov av att lyssna på och parafrasera kanadensisk New wave.

Vi dansar ikapp, vi dansar i takt
Och nåde den som står still.
Det är säkert att dansa.
Det står i vår makt
Att göra precis vad vi vill.

Hälarna i marken? Gud hjälpe din arma själ. Det enda säkra är att trippa på tå. Och hoppa med alla de andra. Det är mäktigt. Vi är fria.

Vi är nog också alla jäviga, när tillfället är det rätta. Det är egentligen ingen skillnad mellan oss och dem som sitter i samhällets topp och fattar besluten. Fast de står i DJ-båset och vi är på dansgolvet.Vem skulle till exempel inte rekommendera vaccination när det kan innebära några extra dussin miljoner till julklappar i år? De mest alternativa människor jag känner skulle fortfarande ha svårt för att inte ta emot en så stor summa pengar.

Och framför allt, hur skulle det kunna vara annorlunda? Vi är varelser som präglas av vårt sammanhang. Vi måste dansa när vi väl hör musiken. Vi blir så arga, vi blir så upprörda när vi läser om jäviga experter som tjänar miljarder åt sina respektive jättebolag på att ge de rätta råden till beslutsfattarna. Vår upprördhet känns märkligt rättfärdig. Vi känner att nu har skurkarna avslöjats och så här får det inte gå till. I samma ögonblick dansar vi mer än aldrig förr.

När skurkaktigheten avslöjas i tidningen och slås upp som en rubrik så framstår den som en anomali i systemet, som något som inte skulle vara inbyggt utan bara resultatet av en mänsklig faktor. Det är ironiskt nog som att hela systemet fick sitt berättigande enbart för att någon påpekar att det finns fel. Saturnalier på samhällsnivå.

Och om du i takt eller steg dansar fel,
Så tappar publiken fysiken
Balansen försvinner, då halkar en del
Som lyssnat för väl på musiken.

Men den som bestämmer hur tonen ska gå
Höjer volymen en smula.
Då börjar de dansande trippa på tå
Och börjar så om på ny kula.

Systemet belönar den som fuskar. Den som sover i flest sängar får mest profit, för det går inte att utkräva ansvar av dem som sitter i toppen på pyramiden. Man kan slå dem på fingrarna och glömma. Sedan kan man uppröras igen nästa gång det går fel. Det är det som är själva meningen.

Lyssna till exempel på Johan Frödin, chef för läkemedelskopior på Biophausia: ”Om man bara skulle sänka och sänka priset, då skulle ingen överleva”.

Detta sades apropå DN:s avslöjande kring en omfattande och systematisk manipulation av statens system för att hålla de skenande läkemedelspriserna nere. Vi alla är alltså inte bara jäviga i rätt situation, vi är dessutom skenheliga. Idén med den fria konkurrensen är ju att skapa de bästa priserna och den högsta kvaliteten för konsumenten. Självklart är det en fasad, ett teoribygge som alla riktiga pengamakare aldrig skulle uppehålla sig vid längre än nödvändigt. Ideologiskapande ekonomer och debattörer för fram denna hägring, och vi tror på den. Eller så tror vi inte på den. Men så länge vi över huvud taget förhåller oss till den så är det vi som dansar till musiken, i takt eller otakt.

Den största risken är att inte dansa alls, att inte delta i debatten. Att underkänna den från första början. Debatten skapar inte alls nya system och rättar inte till några orättvisor. Den är där för att låta påskina att systemet inte är perfekt, men ändå arbetar för att bli bättre. Vi matas med små smulor av rättsskipning då och då för att ge oss en precis tillräckligt stor känsla av att allt ändå är helt okej. Vi får se en upprättelse för apatiska flyktingbarn, men det är sällan som de tusentals döda vid Italiens kust varje år nämns. Och ännu svårare är det att få gehör för djupare frågor kring varför folk ska envisas med att inte vilja stanna i sina hemländer.

De riktigt farliga ämnena debatteras inte. Vill du veta hur samhällssystemet fungerar, så börja med att på Zenbuddhistiskt manér lyssna efter tystnaden i det offentliga samtalet. Börja leta efter dem som dansar utan musik. Många av dem kallas ju galna av oss, som inte hör vad de dansar till.