Citaten - tidens tecken

"I'm so unlucky that if I bought a cemetery, people would stop dying."
—Rodney Dangerfield

Citat, alla kan vi dem. Jordens mest citerade text är Hamlet. Men är citaten ett levandegörande av historien eller ett mord på samtiden?

Thomas Jefferson sade en gång ”I cannot live without books”. Det är så klart ett sympatiskt yttrande. Men är det inte lite väl avskalat och enkelt uttryckt för att platsa som ett ”citat”, en tankeväckande kombination av ord? Kanske sade Jefferson dessa bevingade ord i ett enkelt sällskap vid köksbordet en sen kväll, långt ifrån officiella sammanhang och laddade uttalanden. Saturnalier vägrar att undersöka frågan närmare. Den väcker ändå vissa intressanta följdfrågor.

Vad händer när man säger något som blir ett citat? Saktar tiden ner? Börjar luften skimra? Hur vet de närvarande att ett framtida citat har yttrats? Måste man tvunget vara kändis för att något av detta ska kunna inträffa?
Under en livstid yttrar en människa ungefär trehundrasjuttio miljoner ord. När man betänker att det genomsnittsliga ordförrådet bara ligger på mellan fem och tiotusen ord, så inser man snabbt att vi kommer ha klara tendenser att upprepa oss under vår livstid. Grammatiken ställer upp strikta begränsningar för vilka kombinationer av ord som kan sättas samman, och vissa kombinationer av ord som visat sig bli allmänt förekommande kommer snabbt att kallas för ”uttryck”.

Hur många har därför inte redan någon gång i sitt liv yttrat den relativt vardagliga frasen ”I cannot live without books”? De kunde räknas i miljoner redan på Jeffersons tid. Ingen av dessa står som upphovspersoner till citatet, fastän de utan tvekan åtminstone var före Jefferson.

Finns det inte något tillspetsat och drypande över detta sätt att hantera språket på? Någonting tillrättalagt ligger och stinker här. Kan det vara det borgerliga subjektet? Citatsamlare! När ordens ursprung inte längre tillhör alla, utan tillskrivs endast vissa upphöjdas läppar, föds den genidyrkan som blivit en intellektuell perpetuum mobile – en situation som ständigt förstärker sig själv.

Ett botemedel kunde möjligen vara att sluta säga ”upphovsperson”, eftersom det är uppenbart missvisande i många fall som gäller citat, och istället använda det lite krångligare uttrycket ”as made famous by…”. Ett uttryck som redan ligger alla Guitar Hero-älskare varmt om hjärtat. Ändå finns det ett litet aber kvar att banka ner...

Citat kan för många handla om att leverera gamla tidlösa tänkvärdheter. Men detta om något är att ge språket ett eget liv, helt frikopplat från den materiella situationen för dess tillblivelse. Då blir citaten nämligen som bombräder i situationen, kanske det mest tydliga uttrycket för den krigshandling som det historiskt mättade språket alltid utför mot det innevarande ögonblicket.

Talspråkliga kulturer har visat sig ha ett annorlunda och mer flytande historiskt medvetande än skriftspråkliga, som vår egen. Talet lutar sig inte mot definierade strukturer och hämtar inte styrka eller sanningsvärde från papperskällor som är delvis frikopplade från tiden och rummet. Istället är talet i sådana kulturer performativt, genomskinligt för såväl utövaren som hennes omgivning. Eftersom orden inte fångas upp utan dör i samma ögonblick som de yttras, har språket en tidslig omedelbarhet.

Citatens roll är däremot genomgripande skriftspråklig till sin natur, att jämföra med det performativa, utlevda talet. Ögonblickens regim omstörtas av minnets krafter. De böjer stunden i en moebiusslinga. Tiden blir som fastlåst när den ställs mot något som i grund och botten trotsar tidsligheten – det skrivna språkets idéer, manifesterade i böcker och skrifter, men samtidigt ekande fragment av historia, ryckta ur tidens famn och utkastade på ett flackande hav av ytor som möts och svallar över okända djup.

Varför målas det upp en så dyster, amorf bild av språkligheten? Det är en fråga om tolkningsrätten. Citat får inte tolkas, när de används i dagliga sammanhang. De är ett effektivt retoriskt sätt att avrätta tvetydigheter. De refererar ju till en gemensam kulturell kontext som är välkänd och otvetydig. Man kan inte leva utan böcker, så står det skrivet i böckerna, och Jefferson blir därmed galjonsfigur för det gängse bildningsväsendet. Vem vet om han hade velat axla den manteln om han blivit tillfrågad? När den här insikten uppenbarar sig, så förstår vi samtidigt att det skrivna ordet har makten att kidnappa våra namn för tid och evighet. Är det vi som brukar språket, eller språket som språkar genom oss? Är vi kaptener eller galjonsfigurer på dessa mörka vatten?

Vi är också lite svaga för ikoner och hjältedyrkan. Visst är det lite utarmande för tanken att gång på gång höra Gandhis citat ”you must be the change you want to see in the world”? Eller någon av alla Martin Luther Kings eller Churchills retoriska vändningar. Dessa citat verkar ha upphöjts bortom den vanliga citatigheten, och är nu del av en massiv, spontan kulturell självindoktrinering. Ju snävare kulturella ramar och ideologiskt sammanhang, desto färre citat är tillgängliga. Det finns kretsar där bara heliga skrifter duger att citera ur, och sammanhang där det är upprörande att citera Nietzsche. Man måste se upp med vilken flagg man reser under.

Trehundrasjuttio miljoner ord på en livstid borde räcka för att man ska hinna säga det mesta, och användas i de mest oväntade sammanhang. Så, på samma sätt som Jefferson fått klä skott för ett bildningsväsende som verkar förtryckande och likriktande, varför inte börja citera Hank Williams som en anarkist? Det vore ungefär lika logiskt. Samtidigt skulle det vara jämförbart med att hissa piratflagg ute på språkhavet. Att börja lägga beslag på nya tolkningar, som inte är tillåtna. En mer kreativ användning av vår kulturella citatfunktion skulle säkert ge upphov till svallvågor. Kanske till och med hög sjö?

Sensmoralen i denna betraktelse är kanske lika självklar som den är tankeväckande. Vi kan välja vad vi vill bli ihågkomna för. Men vi väljer aldrig hur vi ska citeras.