Häxkonster, klet och blåa dunster

För många intellektuella finsmakare är det lite sörjigt och ofint att röra runt i gyttjan som är debatter Kristna vs. Ateister. Saturnalier berömmer sig dock om sina fina, solstekta lerkakor – för intellektuella järnmagar allena, bör tilläggas.

Idag är det Christian Braw som serverar en ugnsform med fickljummen terrakottalera för Humanisterna att baxna över. Färgstarka ordalag om Kristendomens överlägsenhet varvas i lager på lager med förvirrade och felaktiga uttalanden om allt från rättspositivism till Nietzsche. Det är en skitluktande lasagne från Stygien, det mörkaste av alla jordens riken.

Humanisterna intar debattanrättningen tillsammans med frikostiga nypor salt. Skrattet har fastnat i halsen.

Stygisk lasagne är en rätt med fruktansvärda bieffekter: alla som äter av den förblindas av ett juvenilt skimmer – stjärnglans och blå dunster förvandlar det löjliga till blodigt allvar och det verkligt allvarsamma till dråpligheter.

Medicinen mot trollkarlarnas mörka makt är lyckligtvis inom nära räckhåll. Alla som har ätit av häxleran (en avlägsen släkting till trolldegen) uppmanas att stirra noga på nedanstående bild, intill dess att kroppens fyra alkemiska vätskor åter har stabiliserat sig.

Med varma hälsningar från Saturnaliers häxmästare.

Missnöje rockar!

Ibland hamnar Saturnalier i intressekonflikter. Vad skriver man när man vill klaga på någon som klagar på att folk klagar för mycket? Vederlägger man personen, eller bevisar man hennes tes? Dilsa Demirbag-Sten skrev nyligen i DN om hur tråkigt det är med vissa gnällspikar som känner sig kränkta för minsta lilla.

Hon vänder sig till (mot?) dem som inte hanterar en svår situation vuxet, utan närmast permanentar en egen känsla av utanförskap genom att förvandla sig själva till eviga och självupptagna offer. Att det finns folk som far illa på riktigt förnekar hon givetvis inte. Istället försöker hon visa att man kan vara konstruktiv istället.

Självklart skulle man kunna skriva en lååååång bloggpost om problemet med gränsdragning som Dilsa får här. Jag menar, när är det befogat att klaga och när är det inte befogat? För det andra, vad avgör när en missnöjesyttring är okonstruktiv, och när den är början till ett nytt Tahrirtorg?

Men jag nöjer mig med att bara nämna dessa frågor här. Det finns nämligen en mycket viktigare fråga att ta upp här. Hur gör man egentligen för att klaga på klagandet utan att låta förryckt och vilseledd? Jo, man hävdar att det är skillnad på klagan och klagan. Det finns den vuxna klagan, som är konstruktiv, påpekande och framåtskridande. Sedan finns det den destruktiva, självömkande klagan.

Några korta exempel:
Din granne slår sin fru. Du klagar på oväsendet.
Två personer dör i en bilolycka. Du klagar på köerna.
Krig i Europa. Du klagar på surrogatkaffet.
Global klimatkris. Du klagar på hög bensinskatt.

En vändning i retoriken
Jorden befinner sig i sin medelålder. Den är ca 5 miljarder år gammal och kommer hinna bli cirka 9 miljarder år innan det är tack och god natt. På denna långa tid har planeten fortfarande inte varit med om något av följande:
1.    Cyborger som klarar Turing-testet
2.    En tillbakadriven zombieinvasion
3.    Vaccin mot dumhet
4.    Balett i tyngdlöshet
5.    En människa som inte har en dålig dag ibland

Av allt att döma skulle vi kunna fylla den här listan med miljoner punkter. Om vi ska hinna pricka av några av punkterna på den här listan innan planeten kolar vippen är det alltså dags att börja röra på sig.

Problemet är bara framstegens oförutsägbara natur. Jasminrevolutionen är ett utmärkt exempel på det. En ung människa tog sitt liv, därefter föll två gamla och stabila regeringar. Vad hände? Intressant nog har flera stora politiska genombrott kommit till efter till synes helt vardagliga missnöjesyttringar. Gandhis glöd väcktes av att han blev avslängd från ett tåg. Rosa Parks vägran att sitta längst bak i bussen blev startskottet till medborgarrättsrörelsen.

Missnöje rockar.

Därför har Dilsa Demirbag-Sten fel, när hon säger att ingen nation med gnällspikar kan bygga ett nytt land. Det finns inget mindre produktivt än en liknöjd person. Och ingen människa som känner sig kränkt stannar frivilligt i kränktheten, om det finns andra och bättre vägar att gå i samhället för att få fram sitt budskap. Kränkthet är ett rop på hjälp sedan andra dörrar väl har prövats och befunnits stängda, och därför är också den en i grunden skapande kraft, fastän inträngd och kopplad - viljan till förändring som gått från assertorisk till desperat. Tala ner den, Dilsa, och du talar ner dem som kämpar hårdast för att ha en röst alls.

Läs Dilsas text

Karneval!

Apropå det "festliga" tilltaget på Malmö högskola, då man anordnade slavauktion under en sittning med blackfacesminkade, poserande studenter...

Händelsen blev prompt polisanmäld av en anställd på högskolan, Jallow Momodou, aktiv inom Afrosvenskarnas riksförbund. Lika prompt blev Momodou studenternas nya plaything. Förnedrande bilder på honom spreds på högskolan, rapporterade SvD nyligen.

Saturnalier, bloggen som säger ja till allt utom till det olidliga, lägger till en ny kategori av olidligheter: folk som säger "men det var ju bara ett oskyldigt skämt". Rasistbloggare tar åter tillfället i akt att kräkas lite på det politiskt korrekta etablissemanget. Precis vad etablissemanget har att göra med att en enskild medborgare har lämnat in en anmälan, det är lite oklart.

Nåväl, är stundenternas tilltag att klassa som hets mot folkgrupp eller är det bara ett oskyldigt skämt? De flesta rättsstater har anammat Immanuel Kants propos, att minoriteter förtjänar ett särskilt skydd i en stat. För att en samhällsdebatt ska vara levande och trovärdig så måste en viss maktobalans kompenseras för.

Ett pedagogiskt knep
Låt oss ställa denna iscensatta "slavauktion" mot andra tänkbara, "humoristiska" iscensättningar av klassiska förtryckssituationer. Om någon av dessa får det att vända sig lite i magen på oss, så kanske vi finner att det är läge att respektera att också den till synes oskyldiga slavauktionen kan upplevas som kränkande för andra. Dags för den groteska karnevalen! Allez!

Studentsittningen som Gud glömde
Kvällen börjar med en iscensatt överfallsvåldtäkt med undertoner av slapstick när förövaren snubblar omkring med byxorna nere.
Scenbyte: ett buskisnummer om tvångssterilisering av funktionshindrade. En billig punchline om att "leka doktor" senare så har man vunnit över publiken.
Middagen serveras. Östeuropeiska sexarbetare gyttjebrottas om ett uppehållstillstånd. Vadslagning mellan borden uppmuntras.
Temperaturen stiger. Kvällen kulminerar i en spexig judepogrom med facklor, kedjor och allsång.
Efterspel: Den som vill sträcka på sig lite efter den sista punschen kan delta i en publik stening av en kvinna i burka. Gråsprejade frigolitbitar delas generöst ut till de fulla Lundensarna.
Under kvällen pågår även lite performancekonst bland borden med ett gäng romer som försöker gratisäta och blir utsparkade.

En oskyldig helkväll i de glada skrattens anda...

Läs mer: DN SvD SvD SvD SvD SvD SKD NSK HD GP

Låt dem fly

Det har framkommit att moderata riksdagsledamöter och adelsmän har våldfört sig på den Hultenheim-Wernstedtska stiftelsen, som har i uppdrag att fördela lägenheter bland behövande. De berörda lägenheterna ligger mitt på eftertraktansvärda Östermalm och har en hyra långt under marknadspris. Bland andra Elisabeth Fleetwood, friherrinna och tidigare moderat riksdagsledamot, har åtnjutit en av dessa fyndbostäder.

Vi människor brottas med vissa basala problem, vissa inneboende inskränkningar som vi aldrig riktigt kan bli tillfreds med. Vi har ett grundläggande behov av en bostad, ett skydd undan väder, temperatur och väta. Våra kroppar kräver av oss att vi anpassar våra liv efter dessa enkla premisser.

Därutöver, för att återvända till den gamle sociologen Abraham Maslow, så har vi behov av något mer sofistikerade saker i tillvaron för att våra liv ska kännas kompletta och meningsfulla. Ett sådant viktigt behov är att vi är omgivna av vänner och får erkännande för det vi gör och den vi är. Problemet därför, om man är en bostadslös adelsman, är att det inte går att bosätta sig var som helst. Om man bor ute i Alvik är man ju inte bland vänner.

Det är alltså inte fullt så diaboliskt som tidningarna kanske försöker få det att verka som, när adel och borgare gör gemensam sak och stjäl åt sig bostäder som är avsedda åt fattiga på Östermalm. För det första så finns det inte några fattiga på Östermalm längre, så vad skulle det tjäna för nytta att släppa iväg en bostad åt de behövande? För det andra så är ju adelsmän också människor, och har därför samma grundläggande behov av att umgås med sina likar, som vem som helst.

Kan man inte, därför, i adelns och rikemännens förfarande höra en återklang av den gemena uselhet som vi ju egentligen alla delar, som vi kanske alla längtar bort ifrån? Ingen av oss vill ju dö. Ingen vill påminnas om hur äckliga vi ser ut på insidan, under smink och hud och luktegott-på-spray, hur extremt kroppsliga vi är. Som mest kanske vi måste bajsa ibland, och då får vi ursäkta lukten. Kroppen och den obekväma omständigheten att den är blott köttslig, det är ett problem för oss, helt enkelt.

Rikemän är de som har utvecklat en alldeles egen liten metod för att glömma bort var de har röven – de parkerar den på Östermalm. Och det är kanske en fråga om sinnesfrid, mer än något annat. De flyr till Östermalm, för resten av världen skrämmer skiten ur dem. Den påminner dem om att de inte kan vara perfekta. De vill så gärna bo på just Östermalm att de bryter mot lagen och förfalskar stiftelseurkunder, pissar på sina förtroendeuppdrag – allt för sin rädslas skull.

Låt dem fly. Det är inte ens värt att kritisera vad de har gjort, för det är så ovärdigt och i grunden basalt mänskligt att det inte går att göra annat än skratta åt dem. Låt oss gnugga in deras småsinthet så hårt i deras nunor, att de aldrig riktigt kan känna lukten av någonting annat igen. Låt oss bygga in dem i deras skyskrapor av glas och stå utanför i massor, peka finger och skratta åt dem. Jag hjälper gärna till att barrikadera Östermalm åt dem. Möt mig med hammare och plankor i gryningen, så bygger vi in dem. Låt dem fly.

DN 

Det finns ingen mördare

Det finns ingen mördare - En kort filmrecension av Stanley Kubricks film The Shining. 

OBS - Spoilervarning!!!

 

När man ser en filmklassiker som The Shining så är förväntningarna höga. Genom filmens massiva genomslag i populärkulturen har man tyvärr redan hunnit få stora delar av filmen spoilade i förväg. Dessvärre var de övriga delarna av filmen inte av en kaliber som överraskade heller.

Än Kubricks knäppa kamera då? Den bombastiskt överspelade musiken? De träffsäkra rollgestaltningarna? Visst fanns allting där, men deras bidrag till filmupplevelsen var tvetydigt.

Framför allt grubblar jag över agensen i filmen. Det kan inte finnas en handling utan att det också finns någon som handlar. Åtminstone på ett rent symboliskt plan. Ta en annan klassisk film, som Fönstret mot gården till exempel. Där var agenten ett slags ennui hos den konvalescensbundna James Stewarts roll. Filmen drevs framåt av hans idoga spaning, och spaningen var resultatet av hans vilja att övervinna ledan i att vara bunden till hemmet.

I the Shinings fall är det inte lika solklart. Kubrick har placerat den dömda familjen i en extremt kontrollerande miljö, och det menar jag i flera avseenden. Delvis är det den gamla vanliga ”indianbegravningsplatsen” som hotellet står på, De illvilliga krafter som tycks husera i hotellet driver som bekant författaren Jack till vansinne och får honom att försöka döda sin fru och son. Dessa ägnar själva stora delar av filmen åt att göra vansinnigt överspelade Stanley Kubrick-miner, av det slag som man finner generöst med exempel på i A Clockwork Orange.

Ingen av dessa männskor är filmens agenter. Alltmedan hetsig musik spelar och korridorer vindlar sig framåt i trångt, krypande grodperspektiv, smyger det sig en besynnerlig känsla över en som filmtittare. Det är som att dessa karaktärer inte för filmen framåt, stödda av musik och foto, utan att rollerna är rakt omvända. Det är när musiken börjar spela hetsigt som karaktärerna börjar agera irrationellt och skrämmande. Det är när kameran tvingar ner berättelsen på krypnivå som karaktärerna blir rädda.

När utmärkta Shelley Duvall som Wendy Torrance finner sin makes dementa manuskript vinner berättelsen en helt ny äkthet hos tittaren. Hennes nyktra blick blir den slutliga bekräftelsen man behöver som tittare för att veta att det är skit i görningen på Overlook Hotel. I och med denna nyckelscen blir också Wendys upplevelser allt mer centrala för de overkliga momenten i filmen. Hon är också den enda i familjen som reagerar på platsens oheliga skeenden på ett realistiskt, ”normalt” sätt. Hade hon inte funnits där för att hålla verklighetens måttstock tätt emot Overlook Hotels excentriciteter, så hade förankringen i vardagen blivit så svag att filmen hade riskerat gå från skrämmande till esoterisk och otillgänglig.

Detta förändrar inte att agensen, handlingens verkliga drivkraft, ligger och flyter i något besynnerligt ingenmansland, mitt emellan filmen själv och dess fysiska uttrycksmedel (musiken som spelar på karaktärerna) och själva skådeplatsen Overlook Hotel, rekvisitan, de döda tingen som tycks få liv. Dannys sparkcykel för honom till ständigt förnyade hemskheter, jagad av en kamera som ivrigt vill producera ny rädsla. När Jack slutligen tappar greppet upplever man inte ens att det är han själv som pratar, utan det är hotellets vilja till blodsspillan som pratar direkt genom honom.

Det enda mordet som äger rum i filmen är antiklimaktiskt och förväntat. En färgad medelålders godhjärtad man går runt i en skum, öde sal och ropar ”hallå” och blir överraskad av Jack med brandyxan. Det känns inte ens som ett mord, oavsett hur vildögd lille Danny spelar inför kameran. Det känns lika förväntat som en tågförsening under vintertid. Tråkigt när det händer, men inget att förvånas över. Dessutom, varför ska det alltid vara dessa färgade, godhjärtade män som ska sätta livet till i alla filmer? Har hela Hollywood fått något slags kollektiv psykos med rötter tillbaka till Onkel Toms stuga?

Den absurdistiske Timbrochefen

På Newsmill, de svenska debattörernas retoriska lekpark, publicerade nyligen Timbrochefen Roland Poirier Martinsson ett häpnadsväckande angrepp på många av de värderingar som han tidigare själv gjort anspråk på. En ny intellektuell gestalt har trätt fram i den svenska vänsterkulturella eliten. Saturnalier gör en närläsning av den text som förebådar Timbros ideologiska vändning och kanske utgör grunden för en ny tids idémanifest...

Som filosofistuderande är man så klart nyfiken på hur det har gått för många av dem som har “gått hela vägen” - det vill säga att de har doktorerat och skapat sig en karriär. Hur applicerar man sina avundsvärda akademiska kunskaper inom sitt praktiska verksamhetsfält? 

I Poirier Martinssons fall verkar det ha skett någonting närmast outgrundligt. Jag säger inte att det är fel, men det är onekligen roande. Som doktor i teoretisk filosofi har han en välutrustad verktygslåda med begrepp till sitt förfogande, men när det kommer till den politiska analysen är hans senaste argument att avläsa dansande ytor; historiska minspel från tv-debatter görs till ett nytt och otippat kunskapssammanhang för politisk diskussion. Så ytterst postmodernt, Roland!

Vad är det som Poirier Martinsson utläser ur dessa sex decennier av till synes frugala bildspel av “talking heads”? Han påvisar pedagogiskt den hungriga vänsterns vinster på 50-talet, den finlemmade liberala ordmagin på 80-talet och slutligen den något världströtte, karismatiskt kontrollerade konservative av idag. Det är en djärv typologisk ansats, en sammanfattning av de politiska ismernas historia som är allt annat än konservativ i sin begreppsbildning och argumentation. Det är inte vad man hade väntat från Timbro-chefen.

Sitter Poirier Martinsson med en TiVo och spelar debatter i ultrarapid hemma på kammaren? Fångar han in de obevakade ögonblicken när debattörens polerade, politiska mask krackelerar för någon tiondels sekund? Jag hoppas att så är fallet. Det vore en imponerande studie i ickeverbal teckentolkning, ett slags human-exeges.

Utifrån sin ovan dokumenterade förmåga att “lyssna i vinden” till den politiska debatten, menar Poirier Martinsson här på Newsmill att loppet är kört för såväl liberaler som socialister. Dessa båda politiska riktningar har haft sin storhetstid, men saknar idag de teoretiska fundamenten för att kunna upprätthålla något annat än en reträttpolitik, driven av spröda sentiment och döda dokument.

Poirier Martinsson fortsätter sin text med vad jag bara kan beteckna som en outgrundlig flört med postmodernismen. Meningen som hissar mina ögonbryn lyder: “Sociologin säger mycket om vilken vetenskaplig förklaring som har framtiden för sig.” Denna fras kan tyckas något lösryckt ur sitt sammanhang för mig som inte ännu har börjat forska, eftersom resten av stycket enbart berör politik. 

Med så lite information att gå på så kan vi som bäst gissa oss till en innebörd. Men den svårtillgängligt fragmentariska stil som Roland (för att vara lite familjär) lägger sig till med är modig och skapar med enastående resolution revolution mot gamla sätt att skriva debatt på. Här ges inga enkla teser understödda av banalt atomära sakförhållanden; denna text är ett retoriskt lappverk, ett hopkok av impressionistiska utfall mot den ordnade textens uråldriga estetik. I detta påminner Roland i sin stilistik mer om en stänkmålare än om en debattör.

Rolands text har, precis som hos de medeltida målarna, flera blickdjup. Kanske förfäktas här ett perspektiv som ligger närmare den tyske filosofen Habermas, som gjorde ett stort nummer av att sanningar bara kan uppstå i spelet i en social kontext. Det verkar väldigt osannolikt att Poirier Martinsson skulle ha något sådant i åtanke. Habermas är ju marxist. Hans teoretiska fundament är vederlagda av vänsterns förevigade, ogillande 80-talsgrimaser. 

I samma artikel som Poirier Martinsson lanserar sin nya banbrytande TiVo-modell för politisk analys vederlägger han dessutom i skarpa ordalag den moderna, diskursorienterade teoriinriktning som Habermas ansluter sig till. Med Rolands ord: “Föreställningen att allt mänskligt är socialt konstruerat och därför alltså kan konstrueras på andra sätt, är falsk. En del saker tvingar verkligheten på oss-och de är inte alltid önskvärda. Tanken att politikens möjligheter är obegränsade, så länge den bedrivs klokt och barnen går i skolor som gör dem upplysta, går förlorad.“ 

Min egen förståelse är som jag redan nämnt begränsad, men jag förmodar att det är Frankfurtskolan som får sig en släng med sleven i passagen ovan. Varför säger jag Frankfurtskolan och inte de franska postmodernisterna? Jag drar den slutsatsen i och med att man kan spåra ett tydligt absurdistiskt drag i Rolands text; vad verkligheten är när den tvingar sig på oss, det kan vi inte avgöra politiskt. Vi kan inte heller finna ett bestående avgörande i vetenskaperna, för dessa fluktuerar och kan bäst förstås av sociologerna. Det spelar därför ingen roll ifall barnen går i skolan, för upplysningstanken är i själva verket död.

Roland gestaltar därmed ett nytt intellektuellt landskap; ett politiskt Guernica. Det präglas av en ovisshet, ej blott om huruvida vi kan tänka premisserna för själva tänkandet och vetenskaperna, utan också inför vår förmåga att som politiker förutse framtiden: “/.../ det finns ingen politisk vetenskap. Inte ens inom sin domän kan politikern agera likt den tekniske ingenjören, som manipulerar sina maskiner med stöd i naturvetenskapens lagar.” Den politiska vetenskapen blir hos Poirier Martinsson därmed blott ett vetensken, en vetenskepnad utan substans. Inga naturvetenskapliga lagar kan formuleras för det politiska fältet, och därför kan det inte manövreras med hjälp av teoribildningar. Möjligen, tillstås det, kan man bedriva politik, om man gör det med försiktighet (less is more) och en viss känsla för hantverkande. 

Vad Poirier Martinsson förmedlar med sitt kaxigt kuperade språk är en Arendtsk vändning som kommer att orsaka hög sjö innanför väggarna på Timbro när den väl kommer till allmän kännedom. Man må nämligen baxna inför världens meningsförborgande kontingens, men ens politiska gärning kan likväl bara gestaltas genom tillförsikt och mänskligt handlande. Likt en sjökapten som står inför havsmonstret Cthulhu måste politikern alltså möta den kaotiska verkligheten med den erfarne seglarens dödsföraktande fingerspitzengefühl. 

Positioneringen av politikern som en figur i samhällets marginal kan förvisso av många ses som bara ytterligare ett retoriskt knep från den vänsterkant som Poirier Martinsson tycks skriva från i denna stund. Hans modell om en politik som ska bedrivas med försiktighet, gärna decentraliserat och med fokus på handlandet, för också onekligen tankarna till den syndikalistiska fackliga kampen. 

Precis som de bästa författarna gör så lämnar han den frågan obesvarad; med en sista lång uppräkning där han föreslår olika reaktionära och ja, rent ut sagt brackiga handlingsåtgärder, skapar han distinkt och plötsligt en obönhörligt krypande känsla av desillusion som sveper in läsaren i just det absurdistiska, Guernicanska dimlandskap som dittills blott suggererats fram i ett flertal prövande startsträckor texten igenom. Inte ens Albert Camus har lyckats fylla mig med samma förundran inför det absurda som Poirier Martinsson har gjort.

Jag är glad och tacksam för vad jag har lärt mig av Roland Poirier Martinsson. Hans uppfriskande brott med gamla teorier, varvat med salta ironiska utspel om konservatismens framtid, har övertygat mig om att den annars kanske något torra högertankesmedjan Timbro kan fronta med en av Sveriges vassaste och radikalaste pennor. 

Det sista ordet lämnar jag till Roland Poirier Martinsson själv; det är ett längre, avslutande anförande, saxat från den text som jag här refererat till. Kanske är det början till ett partiprogram, eller ett manifest?

“Inget behöver hänga ihop: erfarenheten, verkligheten och värderingarna ger någon sorts svar i varje enskild fråga, men det finns ingen som helst anledning att tro att det sammanlagt leder till en vacker och motsägelsefri uttolkning av en teoretisk modell. Det kommer att finnas motstridiga åsikter, motsägelsefulla påståenden. Människan och hennes sammanhang är så krångliga.”

Vänsterns problem är vänsterns problem

Daniel Suhonen skrev i Aftonbladet den 25 februari att vänsterns problem är att man tappat sikte på klasskampsfrågan och censurerat sig själv. Istället för att debattera orättvisorna och den ekonomiska politiken har man valt hjärtefrågor som ligger långt från den egna kusten. Mest kritisk är Suhonen till vad han beskriver som ett stundtals förbehållslöst försvar av Islam. Hans slutsats blir att sekularism är en grundpelare i varje rättvist styrd stat. Vänstern borde överge religionsfrågorna och inrikta sig på att föra en effektiv kritik av den nyliberala ekonomin och dess förödande konsekvenser.

Suhonens text skulle vara ett intressant material för reflektion i snart sagt vilka troende vänsterkretsar som helst, men kanske av andra orsaker än vad han själv hade avsett. Det finns mer att tillägga till denna ekvation, vilket kunde förändra slutsatsen av Suhonens resonemang. Stämmer Suhonens bild av den intellektuella vänstern? Har vi verkligen tappat klassperspektivet till förmån för en snuttifierad diskurs som kretsar kring diskriminering och rasism?

Suhonen identifierar nog mycket riktigt ett nytt territorium för den politiska striden: ”Kampen om det mångkulturella samhället har blivit den brottyta där högerns och vänsterns samhällssyn går i öppen dag. Där strid är tillåten”. En viktig anledning till detta, vilken han kanske har förbisett, är att detta fortfarande är en arena där ideologier kan mötas.

Vi rör oss nämligen mot ett avideologiserat samhälle. Språkvetare Peter Santesson har tidigare uppmärksammat att ordet ideologi verkar ha blivit något av ett skällsord i dagens debattklimat. Staten har dessutom aldrig varit tätare förbunden med kapitalet än vad den är idag. Nu senast var det handelsminister Björling som åkte till Libyen för att agera säljare åt statligt ägda Rymdbolaget.

När en representant för Rymdbolaget ställdes inför att man sålde övervakningssystem som kunde användas för att kränka befolkningens rätt att söka asyl, försvarade man sitt agerande med vinstintresset: Rymdbolaget är ett företag och dess enda syfte är att generera vinst åt sina ägare. Är inte detta ett talande exempel på en avideologiserad utrikespolitik? Likaså avgörs riksdagsvalen idag av de så kallade ”plånboksfrågorna” – väljarnära, syntetiska frågor som reducerar oss från vuxna medborgare till konsumenter av politiska detaljåtgärder.

Vänstern har dåliga förutsättningar för att debattera kraftfullt i en sådan kulturbiotop; det är som om syrehalten i luften vore för låg för att en vänsterkultur skulle kunna etablera sig och överleva. När Suhonen därför efterlyser mer klasskamp i debatten ligger det nära till hands att omtolka det till ett upprop; tillbaka till ideologin.

Av just denna anledning är också kampen för ett mångkulturellt samhälle ett viktigt kapitel för den moderna vänsterrörelsen. Det är en kamp som vi har alla förutsättningar att vinna, på en ideologisk nivå, för det är i grund och botten en kamp om värderingar. Suhonen nämner själv ”bombliberalernas” aversion mot mångkulturalismen, men avstår från att härleda varför annars välvilliga liberaler plötsligt tar på sig officersmössorna och propagerar för ett liberalt dop under svärdet.

Liksom ett stort antal moderna politiska tänkare har visat på, bland andra Deleuze, Mouffe och Rancière, är nedmonteringen av alla värden en nödvändig komponent i den kapitalistiska processen. Därför utgör dessa värdeladdade brottytor som till exempel mångkulturalismen ett hot mot kapitalets, den förmenta frihetens, flöde – och därmed måste allt starkare tvångsåtgärder till för att lägga under sig dessa fält.

Sett i ljuset från en sådan analys blir ”vänsterprasslet med Islam” en av de mest kraftfulla och subversiva punkterna på en kapitalkritisk dagordning. Det handlar om att återintroducera ideologin till den politiska arenan och slå mot ”den enda vägens politik” på det område där dess argument tar slut och våldet därför ständigt riskerar ta vid.

Å ena sidan är Suhonens kritik ett välkommet diskussionsmaterial som kan hjälpa den moderna vänstern att fortsätta fila på sin identitet och agenda. Å andra sidan finns här en risk att hoppa i galen tunna. För vad är vänsterns problem egentligen? Vi har frågat oss detta ända sedan murens fall. Om vänsterrörelsen nu har blivit politikens ”sjuke man” (för att låna ett föråldrat uttryck) så står anledningen kanske att finna i att den har diagnostiserats alltför frikostigt av tänkare från den politiska regnbågens alla färger.

Vänstern brottas med en typ av problem som aldrig riktigt dyker upp i den konservativa och liberala idédebatten; hur man än vänder sig har man ändan bak. Suhonen upplever att vänstern väljer strider som ligger alltför långt borta; man sympatiserar med gatuarbetarna i Kairo men inte med dem i Landskrona. Men hur ofta kritiseras inte denna postkoloniala vänster samtidigt för provinsialism och globaliseringsmotstånd?

Det hävdas att vi inte diskuterar tillräckligt mycket ekonomi. Samtidigt säger många eftervalsanalytiker att de rödgröna föll för att man lät högern sätta den gemensamma dagordningen med sina ekonomiska frågor. Valet kännetecknades också som redan nämnt av överdrivet fokus på plånboksfrågorna. Det finns en risk att debatten slutar bli konstruktiv och istället bara blir förvirrad i denna uppsjö av motstridiga analyser.

Med detta sagt bör man inte på något sätt bagatellisera det av Suhonen efterlysta klassperspektivet. Vi är eniga om att det har saknats i debatten de senaste åren, och att politiken som förts har blivit lidande av detta. Däremot verkar det otroligt att man kunde söka anledningen därtill i ett överdrivet vurmande för andra religioner och folkgrupper.

Det är inte okomplicerat att vara troende i Sverige idag. Man bör hålla i åtanke att tron utgör ett fält som har hamnat i kläm mellan den värderelativiserade arbetsmarknaden och det sekularistiska, nyliberala debattklimatet. För den vänsterdebattör som efterlyser ideologins återkomst finns det många impulser och kreativa flöden att ta fasta på i trostraditionen, vilket inte minst den av Suhonen kritiserade Broderskapsrörelsen har visat på.

Suhonen hyllar upplysningstidens ideal och ställer förnuftet som vår panacé mot världens förtryck och orättvisor. Men förnuftet, som det definierades av samma upplysningstids ledande tänkare, är ett i allra högsta grad kanoniserat begrepp. Varje mera djuplodande försök att definiera det ”förnuftiga” stöter ständigt på patrull. Därför är det ett begrepp som lätt töms på innebörd och beredvilligt lånar sig till debattens alla motparter. Att försöka lägga beslag på ordet ”förnuft” i debatten är sällan mer än ett slag i luften.

Vad Suhonen illustrerar med sin tilltro till det förespeglade upplysningsidealet är precis den ”avideologisering” som jag upplever att han själv, mycket hedersamt, avser att bekämpa. Förnuftet i exempelvis J. S. Mills tappning är en decentraliserad icke-ordning som lämnar åt varje människa att sörja för sitt eget liv. Det är det direkta incitamentet till den plånbokspolitik och ”frihet till varje pris” vilken Suhonen med all sannolikhet motsätter sig.

Vänstern ska fortsätta att kritisera orättvisor och förtryck, oavsett i vems namn de sker. Det är en oförtjänt bild av den postkoloniala vänstern som Suhonen målar upp. Att nyansera en kritik är inte samma sak som att underlåta att kritisera. Att relativisera innebär inte att man försöker underminera debatten, utan låter oss introducera nya och livgivande aspekter till den. Förståelse är det första steget till försoning, men det kräver att vi vågar börja vandra i andras skor, och sluta att följa våra egna fotspår.