Det finns ingen mördare

Det finns ingen mördare - En kort filmrecension av Stanley Kubricks film The Shining. 

OBS - Spoilervarning!!!

 

När man ser en filmklassiker som The Shining så är förväntningarna höga. Genom filmens massiva genomslag i populärkulturen har man tyvärr redan hunnit få stora delar av filmen spoilade i förväg. Dessvärre var de övriga delarna av filmen inte av en kaliber som överraskade heller.

Än Kubricks knäppa kamera då? Den bombastiskt överspelade musiken? De träffsäkra rollgestaltningarna? Visst fanns allting där, men deras bidrag till filmupplevelsen var tvetydigt.

Framför allt grubblar jag över agensen i filmen. Det kan inte finnas en handling utan att det också finns någon som handlar. Åtminstone på ett rent symboliskt plan. Ta en annan klassisk film, som Fönstret mot gården till exempel. Där var agenten ett slags ennui hos den konvalescensbundna James Stewarts roll. Filmen drevs framåt av hans idoga spaning, och spaningen var resultatet av hans vilja att övervinna ledan i att vara bunden till hemmet.

I the Shinings fall är det inte lika solklart. Kubrick har placerat den dömda familjen i en extremt kontrollerande miljö, och det menar jag i flera avseenden. Delvis är det den gamla vanliga ”indianbegravningsplatsen” som hotellet står på, De illvilliga krafter som tycks husera i hotellet driver som bekant författaren Jack till vansinne och får honom att försöka döda sin fru och son. Dessa ägnar själva stora delar av filmen åt att göra vansinnigt överspelade Stanley Kubrick-miner, av det slag som man finner generöst med exempel på i A Clockwork Orange.

Ingen av dessa männskor är filmens agenter. Alltmedan hetsig musik spelar och korridorer vindlar sig framåt i trångt, krypande grodperspektiv, smyger det sig en besynnerlig känsla över en som filmtittare. Det är som att dessa karaktärer inte för filmen framåt, stödda av musik och foto, utan att rollerna är rakt omvända. Det är när musiken börjar spela hetsigt som karaktärerna börjar agera irrationellt och skrämmande. Det är när kameran tvingar ner berättelsen på krypnivå som karaktärerna blir rädda.

När utmärkta Shelley Duvall som Wendy Torrance finner sin makes dementa manuskript vinner berättelsen en helt ny äkthet hos tittaren. Hennes nyktra blick blir den slutliga bekräftelsen man behöver som tittare för att veta att det är skit i görningen på Overlook Hotel. I och med denna nyckelscen blir också Wendys upplevelser allt mer centrala för de overkliga momenten i filmen. Hon är också den enda i familjen som reagerar på platsens oheliga skeenden på ett realistiskt, ”normalt” sätt. Hade hon inte funnits där för att hålla verklighetens måttstock tätt emot Overlook Hotels excentriciteter, så hade förankringen i vardagen blivit så svag att filmen hade riskerat gå från skrämmande till esoterisk och otillgänglig.

Detta förändrar inte att agensen, handlingens verkliga drivkraft, ligger och flyter i något besynnerligt ingenmansland, mitt emellan filmen själv och dess fysiska uttrycksmedel (musiken som spelar på karaktärerna) och själva skådeplatsen Overlook Hotel, rekvisitan, de döda tingen som tycks få liv. Dannys sparkcykel för honom till ständigt förnyade hemskheter, jagad av en kamera som ivrigt vill producera ny rädsla. När Jack slutligen tappar greppet upplever man inte ens att det är han själv som pratar, utan det är hotellets vilja till blodsspillan som pratar direkt genom honom.

Det enda mordet som äger rum i filmen är antiklimaktiskt och förväntat. En färgad medelålders godhjärtad man går runt i en skum, öde sal och ropar ”hallå” och blir överraskad av Jack med brandyxan. Det känns inte ens som ett mord, oavsett hur vildögd lille Danny spelar inför kameran. Det känns lika förväntat som en tågförsening under vintertid. Tråkigt när det händer, men inget att förvånas över. Dessutom, varför ska det alltid vara dessa färgade, godhjärtade män som ska sätta livet till i alla filmer? Har hela Hollywood fått något slags kollektiv psykos med rötter tillbaka till Onkel Toms stuga?