Daniel Suhonen skrev i Aftonbladet den 25 februari att vänsterns problem är att man tappat sikte på klasskampsfrågan och censurerat sig själv. Istället för att debattera orättvisorna och den ekonomiska politiken har man valt hjärtefrågor som ligger långt från den egna kusten. Mest kritisk är Suhonen till vad han beskriver som ett stundtals förbehållslöst försvar av Islam. Hans slutsats blir att sekularism är en grundpelare i varje rättvist styrd stat. Vänstern borde överge religionsfrågorna och inrikta sig på att föra en effektiv kritik av den nyliberala ekonomin och dess förödande konsekvenser.
Suhonens text skulle vara ett intressant material för reflektion i snart sagt vilka troende vänsterkretsar som helst, men kanske av andra orsaker än vad han själv hade avsett. Det finns mer att tillägga till denna ekvation, vilket kunde förändra slutsatsen av Suhonens resonemang. Stämmer Suhonens bild av den intellektuella vänstern? Har vi verkligen tappat klassperspektivet till förmån för en snuttifierad diskurs som kretsar kring diskriminering och rasism?
Suhonen identifierar nog mycket riktigt ett nytt territorium för den politiska striden: ”Kampen om det mångkulturella samhället har blivit den brottyta där högerns och vänsterns samhällssyn går i öppen dag. Där strid är tillåten”. En viktig anledning till detta, vilken han kanske har förbisett, är att detta fortfarande är en arena där ideologier kan mötas.
Vi rör oss nämligen mot ett avideologiserat samhälle. Språkvetare Peter Santesson har tidigare uppmärksammat att ordet ideologi verkar ha blivit något av ett skällsord i dagens debattklimat. Staten har dessutom aldrig varit tätare förbunden med kapitalet än vad den är idag. Nu senast var det handelsminister Björling som åkte till Libyen för att agera säljare åt statligt ägda Rymdbolaget.
När en representant för Rymdbolaget ställdes inför att man sålde övervakningssystem som kunde användas för att kränka befolkningens rätt att söka asyl, försvarade man sitt agerande med vinstintresset: Rymdbolaget är ett företag och dess enda syfte är att generera vinst åt sina ägare. Är inte detta ett talande exempel på en avideologiserad utrikespolitik? Likaså avgörs riksdagsvalen idag av de så kallade ”plånboksfrågorna” – väljarnära, syntetiska frågor som reducerar oss från vuxna medborgare till konsumenter av politiska detaljåtgärder.
Vänstern har dåliga förutsättningar för att debattera kraftfullt i en sådan kulturbiotop; det är som om syrehalten i luften vore för låg för att en vänsterkultur skulle kunna etablera sig och överleva. När Suhonen därför efterlyser mer klasskamp i debatten ligger det nära till hands att omtolka det till ett upprop; tillbaka till ideologin.
Av just denna anledning är också kampen för ett mångkulturellt samhälle ett viktigt kapitel för den moderna vänsterrörelsen. Det är en kamp som vi har alla förutsättningar att vinna, på en ideologisk nivå, för det är i grund och botten en kamp om värderingar. Suhonen nämner själv ”bombliberalernas” aversion mot mångkulturalismen, men avstår från att härleda varför annars välvilliga liberaler plötsligt tar på sig officersmössorna och propagerar för ett liberalt dop under svärdet.
Liksom ett stort antal moderna politiska tänkare har visat på, bland andra Deleuze, Mouffe och Rancière, är nedmonteringen av alla värden en nödvändig komponent i den kapitalistiska processen. Därför utgör dessa värdeladdade brottytor som till exempel mångkulturalismen ett hot mot kapitalets, den förmenta frihetens, flöde – och därmed måste allt starkare tvångsåtgärder till för att lägga under sig dessa fält.
Sett i ljuset från en sådan analys blir ”vänsterprasslet med Islam” en av de mest kraftfulla och subversiva punkterna på en kapitalkritisk dagordning. Det handlar om att återintroducera ideologin till den politiska arenan och slå mot ”den enda vägens politik” på det område där dess argument tar slut och våldet därför ständigt riskerar ta vid.
Å ena sidan är Suhonens kritik ett välkommet diskussionsmaterial som kan hjälpa den moderna vänstern att fortsätta fila på sin identitet och agenda. Å andra sidan finns här en risk att hoppa i galen tunna. För vad är vänsterns problem egentligen? Vi har frågat oss detta ända sedan murens fall. Om vänsterrörelsen nu har blivit politikens ”sjuke man” (för att låna ett föråldrat uttryck) så står anledningen kanske att finna i att den har diagnostiserats alltför frikostigt av tänkare från den politiska regnbågens alla färger.
Vänstern brottas med en typ av problem som aldrig riktigt dyker upp i den konservativa och liberala idédebatten; hur man än vänder sig har man ändan bak. Suhonen upplever att vänstern väljer strider som ligger alltför långt borta; man sympatiserar med gatuarbetarna i Kairo men inte med dem i Landskrona. Men hur ofta kritiseras inte denna postkoloniala vänster samtidigt för provinsialism och globaliseringsmotstånd?
Det hävdas att vi inte diskuterar tillräckligt mycket ekonomi. Samtidigt säger många eftervalsanalytiker att de rödgröna föll för att man lät högern sätta den gemensamma dagordningen med sina ekonomiska frågor. Valet kännetecknades också som redan nämnt av överdrivet fokus på plånboksfrågorna. Det finns en risk att debatten slutar bli konstruktiv och istället bara blir förvirrad i denna uppsjö av motstridiga analyser.
Med detta sagt bör man inte på något sätt bagatellisera det av Suhonen efterlysta klassperspektivet. Vi är eniga om att det har saknats i debatten de senaste åren, och att politiken som förts har blivit lidande av detta. Däremot verkar det otroligt att man kunde söka anledningen därtill i ett överdrivet vurmande för andra religioner och folkgrupper.
Det är inte okomplicerat att vara troende i Sverige idag. Man bör hålla i åtanke att tron utgör ett fält som har hamnat i kläm mellan den värderelativiserade arbetsmarknaden och det sekularistiska, nyliberala debattklimatet. För den vänsterdebattör som efterlyser ideologins återkomst finns det många impulser och kreativa flöden att ta fasta på i trostraditionen, vilket inte minst den av Suhonen kritiserade Broderskapsrörelsen har visat på.
Suhonen hyllar upplysningstidens ideal och ställer förnuftet som vår panacé mot världens förtryck och orättvisor. Men förnuftet, som det definierades av samma upplysningstids ledande tänkare, är ett i allra högsta grad kanoniserat begrepp. Varje mera djuplodande försök att definiera det ”förnuftiga” stöter ständigt på patrull. Därför är det ett begrepp som lätt töms på innebörd och beredvilligt lånar sig till debattens alla motparter. Att försöka lägga beslag på ordet ”förnuft” i debatten är sällan mer än ett slag i luften.
Vad Suhonen illustrerar med sin tilltro till det förespeglade upplysningsidealet är precis den ”avideologisering” som jag upplever att han själv, mycket hedersamt, avser att bekämpa. Förnuftet i exempelvis J. S. Mills tappning är en decentraliserad icke-ordning som lämnar åt varje människa att sörja för sitt eget liv. Det är det direkta incitamentet till den plånbokspolitik och ”frihet till varje pris” vilken Suhonen med all sannolikhet motsätter sig.
Vänstern ska fortsätta att kritisera orättvisor och förtryck, oavsett i vems namn de sker. Det är en oförtjänt bild av den postkoloniala vänstern som Suhonen målar upp. Att nyansera en kritik är inte samma sak som att underlåta att kritisera. Att relativisera innebär inte att man försöker underminera debatten, utan låter oss introducera nya och livgivande aspekter till den. Förståelse är det första steget till försoning, men det kräver att vi vågar börja vandra i andras skor, och sluta att följa våra egna fotspår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar