Det finns ingen mördare

Det finns ingen mördare - En kort filmrecension av Stanley Kubricks film The Shining. 

OBS - Spoilervarning!!!

 

När man ser en filmklassiker som The Shining så är förväntningarna höga. Genom filmens massiva genomslag i populärkulturen har man tyvärr redan hunnit få stora delar av filmen spoilade i förväg. Dessvärre var de övriga delarna av filmen inte av en kaliber som överraskade heller.

Än Kubricks knäppa kamera då? Den bombastiskt överspelade musiken? De träffsäkra rollgestaltningarna? Visst fanns allting där, men deras bidrag till filmupplevelsen var tvetydigt.

Framför allt grubblar jag över agensen i filmen. Det kan inte finnas en handling utan att det också finns någon som handlar. Åtminstone på ett rent symboliskt plan. Ta en annan klassisk film, som Fönstret mot gården till exempel. Där var agenten ett slags ennui hos den konvalescensbundna James Stewarts roll. Filmen drevs framåt av hans idoga spaning, och spaningen var resultatet av hans vilja att övervinna ledan i att vara bunden till hemmet.

I the Shinings fall är det inte lika solklart. Kubrick har placerat den dömda familjen i en extremt kontrollerande miljö, och det menar jag i flera avseenden. Delvis är det den gamla vanliga ”indianbegravningsplatsen” som hotellet står på, De illvilliga krafter som tycks husera i hotellet driver som bekant författaren Jack till vansinne och får honom att försöka döda sin fru och son. Dessa ägnar själva stora delar av filmen åt att göra vansinnigt överspelade Stanley Kubrick-miner, av det slag som man finner generöst med exempel på i A Clockwork Orange.

Ingen av dessa männskor är filmens agenter. Alltmedan hetsig musik spelar och korridorer vindlar sig framåt i trångt, krypande grodperspektiv, smyger det sig en besynnerlig känsla över en som filmtittare. Det är som att dessa karaktärer inte för filmen framåt, stödda av musik och foto, utan att rollerna är rakt omvända. Det är när musiken börjar spela hetsigt som karaktärerna börjar agera irrationellt och skrämmande. Det är när kameran tvingar ner berättelsen på krypnivå som karaktärerna blir rädda.

När utmärkta Shelley Duvall som Wendy Torrance finner sin makes dementa manuskript vinner berättelsen en helt ny äkthet hos tittaren. Hennes nyktra blick blir den slutliga bekräftelsen man behöver som tittare för att veta att det är skit i görningen på Overlook Hotel. I och med denna nyckelscen blir också Wendys upplevelser allt mer centrala för de overkliga momenten i filmen. Hon är också den enda i familjen som reagerar på platsens oheliga skeenden på ett realistiskt, ”normalt” sätt. Hade hon inte funnits där för att hålla verklighetens måttstock tätt emot Overlook Hotels excentriciteter, så hade förankringen i vardagen blivit så svag att filmen hade riskerat gå från skrämmande till esoterisk och otillgänglig.

Detta förändrar inte att agensen, handlingens verkliga drivkraft, ligger och flyter i något besynnerligt ingenmansland, mitt emellan filmen själv och dess fysiska uttrycksmedel (musiken som spelar på karaktärerna) och själva skådeplatsen Overlook Hotel, rekvisitan, de döda tingen som tycks få liv. Dannys sparkcykel för honom till ständigt förnyade hemskheter, jagad av en kamera som ivrigt vill producera ny rädsla. När Jack slutligen tappar greppet upplever man inte ens att det är han själv som pratar, utan det är hotellets vilja till blodsspillan som pratar direkt genom honom.

Det enda mordet som äger rum i filmen är antiklimaktiskt och förväntat. En färgad medelålders godhjärtad man går runt i en skum, öde sal och ropar ”hallå” och blir överraskad av Jack med brandyxan. Det känns inte ens som ett mord, oavsett hur vildögd lille Danny spelar inför kameran. Det känns lika förväntat som en tågförsening under vintertid. Tråkigt när det händer, men inget att förvånas över. Dessutom, varför ska det alltid vara dessa färgade, godhjärtade män som ska sätta livet till i alla filmer? Har hela Hollywood fått något slags kollektiv psykos med rötter tillbaka till Onkel Toms stuga?

Den absurdistiske Timbrochefen

På Newsmill, de svenska debattörernas retoriska lekpark, publicerade nyligen Timbrochefen Roland Poirier Martinsson ett häpnadsväckande angrepp på många av de värderingar som han tidigare själv gjort anspråk på. En ny intellektuell gestalt har trätt fram i den svenska vänsterkulturella eliten. Saturnalier gör en närläsning av den text som förebådar Timbros ideologiska vändning och kanske utgör grunden för en ny tids idémanifest...

Som filosofistuderande är man så klart nyfiken på hur det har gått för många av dem som har “gått hela vägen” - det vill säga att de har doktorerat och skapat sig en karriär. Hur applicerar man sina avundsvärda akademiska kunskaper inom sitt praktiska verksamhetsfält? 

I Poirier Martinssons fall verkar det ha skett någonting närmast outgrundligt. Jag säger inte att det är fel, men det är onekligen roande. Som doktor i teoretisk filosofi har han en välutrustad verktygslåda med begrepp till sitt förfogande, men när det kommer till den politiska analysen är hans senaste argument att avläsa dansande ytor; historiska minspel från tv-debatter görs till ett nytt och otippat kunskapssammanhang för politisk diskussion. Så ytterst postmodernt, Roland!

Vad är det som Poirier Martinsson utläser ur dessa sex decennier av till synes frugala bildspel av “talking heads”? Han påvisar pedagogiskt den hungriga vänsterns vinster på 50-talet, den finlemmade liberala ordmagin på 80-talet och slutligen den något världströtte, karismatiskt kontrollerade konservative av idag. Det är en djärv typologisk ansats, en sammanfattning av de politiska ismernas historia som är allt annat än konservativ i sin begreppsbildning och argumentation. Det är inte vad man hade väntat från Timbro-chefen.

Sitter Poirier Martinsson med en TiVo och spelar debatter i ultrarapid hemma på kammaren? Fångar han in de obevakade ögonblicken när debattörens polerade, politiska mask krackelerar för någon tiondels sekund? Jag hoppas att så är fallet. Det vore en imponerande studie i ickeverbal teckentolkning, ett slags human-exeges.

Utifrån sin ovan dokumenterade förmåga att “lyssna i vinden” till den politiska debatten, menar Poirier Martinsson här på Newsmill att loppet är kört för såväl liberaler som socialister. Dessa båda politiska riktningar har haft sin storhetstid, men saknar idag de teoretiska fundamenten för att kunna upprätthålla något annat än en reträttpolitik, driven av spröda sentiment och döda dokument.

Poirier Martinsson fortsätter sin text med vad jag bara kan beteckna som en outgrundlig flört med postmodernismen. Meningen som hissar mina ögonbryn lyder: “Sociologin säger mycket om vilken vetenskaplig förklaring som har framtiden för sig.” Denna fras kan tyckas något lösryckt ur sitt sammanhang för mig som inte ännu har börjat forska, eftersom resten av stycket enbart berör politik. 

Med så lite information att gå på så kan vi som bäst gissa oss till en innebörd. Men den svårtillgängligt fragmentariska stil som Roland (för att vara lite familjär) lägger sig till med är modig och skapar med enastående resolution revolution mot gamla sätt att skriva debatt på. Här ges inga enkla teser understödda av banalt atomära sakförhållanden; denna text är ett retoriskt lappverk, ett hopkok av impressionistiska utfall mot den ordnade textens uråldriga estetik. I detta påminner Roland i sin stilistik mer om en stänkmålare än om en debattör.

Rolands text har, precis som hos de medeltida målarna, flera blickdjup. Kanske förfäktas här ett perspektiv som ligger närmare den tyske filosofen Habermas, som gjorde ett stort nummer av att sanningar bara kan uppstå i spelet i en social kontext. Det verkar väldigt osannolikt att Poirier Martinsson skulle ha något sådant i åtanke. Habermas är ju marxist. Hans teoretiska fundament är vederlagda av vänsterns förevigade, ogillande 80-talsgrimaser. 

I samma artikel som Poirier Martinsson lanserar sin nya banbrytande TiVo-modell för politisk analys vederlägger han dessutom i skarpa ordalag den moderna, diskursorienterade teoriinriktning som Habermas ansluter sig till. Med Rolands ord: “Föreställningen att allt mänskligt är socialt konstruerat och därför alltså kan konstrueras på andra sätt, är falsk. En del saker tvingar verkligheten på oss-och de är inte alltid önskvärda. Tanken att politikens möjligheter är obegränsade, så länge den bedrivs klokt och barnen går i skolor som gör dem upplysta, går förlorad.“ 

Min egen förståelse är som jag redan nämnt begränsad, men jag förmodar att det är Frankfurtskolan som får sig en släng med sleven i passagen ovan. Varför säger jag Frankfurtskolan och inte de franska postmodernisterna? Jag drar den slutsatsen i och med att man kan spåra ett tydligt absurdistiskt drag i Rolands text; vad verkligheten är när den tvingar sig på oss, det kan vi inte avgöra politiskt. Vi kan inte heller finna ett bestående avgörande i vetenskaperna, för dessa fluktuerar och kan bäst förstås av sociologerna. Det spelar därför ingen roll ifall barnen går i skolan, för upplysningstanken är i själva verket död.

Roland gestaltar därmed ett nytt intellektuellt landskap; ett politiskt Guernica. Det präglas av en ovisshet, ej blott om huruvida vi kan tänka premisserna för själva tänkandet och vetenskaperna, utan också inför vår förmåga att som politiker förutse framtiden: “/.../ det finns ingen politisk vetenskap. Inte ens inom sin domän kan politikern agera likt den tekniske ingenjören, som manipulerar sina maskiner med stöd i naturvetenskapens lagar.” Den politiska vetenskapen blir hos Poirier Martinsson därmed blott ett vetensken, en vetenskepnad utan substans. Inga naturvetenskapliga lagar kan formuleras för det politiska fältet, och därför kan det inte manövreras med hjälp av teoribildningar. Möjligen, tillstås det, kan man bedriva politik, om man gör det med försiktighet (less is more) och en viss känsla för hantverkande. 

Vad Poirier Martinsson förmedlar med sitt kaxigt kuperade språk är en Arendtsk vändning som kommer att orsaka hög sjö innanför väggarna på Timbro när den väl kommer till allmän kännedom. Man må nämligen baxna inför världens meningsförborgande kontingens, men ens politiska gärning kan likväl bara gestaltas genom tillförsikt och mänskligt handlande. Likt en sjökapten som står inför havsmonstret Cthulhu måste politikern alltså möta den kaotiska verkligheten med den erfarne seglarens dödsföraktande fingerspitzengefühl. 

Positioneringen av politikern som en figur i samhällets marginal kan förvisso av många ses som bara ytterligare ett retoriskt knep från den vänsterkant som Poirier Martinsson tycks skriva från i denna stund. Hans modell om en politik som ska bedrivas med försiktighet, gärna decentraliserat och med fokus på handlandet, för också onekligen tankarna till den syndikalistiska fackliga kampen. 

Precis som de bästa författarna gör så lämnar han den frågan obesvarad; med en sista lång uppräkning där han föreslår olika reaktionära och ja, rent ut sagt brackiga handlingsåtgärder, skapar han distinkt och plötsligt en obönhörligt krypande känsla av desillusion som sveper in läsaren i just det absurdistiska, Guernicanska dimlandskap som dittills blott suggererats fram i ett flertal prövande startsträckor texten igenom. Inte ens Albert Camus har lyckats fylla mig med samma förundran inför det absurda som Poirier Martinsson har gjort.

Jag är glad och tacksam för vad jag har lärt mig av Roland Poirier Martinsson. Hans uppfriskande brott med gamla teorier, varvat med salta ironiska utspel om konservatismens framtid, har övertygat mig om att den annars kanske något torra högertankesmedjan Timbro kan fronta med en av Sveriges vassaste och radikalaste pennor. 

Det sista ordet lämnar jag till Roland Poirier Martinsson själv; det är ett längre, avslutande anförande, saxat från den text som jag här refererat till. Kanske är det början till ett partiprogram, eller ett manifest?

“Inget behöver hänga ihop: erfarenheten, verkligheten och värderingarna ger någon sorts svar i varje enskild fråga, men det finns ingen som helst anledning att tro att det sammanlagt leder till en vacker och motsägelsefri uttolkning av en teoretisk modell. Det kommer att finnas motstridiga åsikter, motsägelsefulla påståenden. Människan och hennes sammanhang är så krångliga.”

Vänsterns problem är vänsterns problem

Daniel Suhonen skrev i Aftonbladet den 25 februari att vänsterns problem är att man tappat sikte på klasskampsfrågan och censurerat sig själv. Istället för att debattera orättvisorna och den ekonomiska politiken har man valt hjärtefrågor som ligger långt från den egna kusten. Mest kritisk är Suhonen till vad han beskriver som ett stundtals förbehållslöst försvar av Islam. Hans slutsats blir att sekularism är en grundpelare i varje rättvist styrd stat. Vänstern borde överge religionsfrågorna och inrikta sig på att föra en effektiv kritik av den nyliberala ekonomin och dess förödande konsekvenser.

Suhonens text skulle vara ett intressant material för reflektion i snart sagt vilka troende vänsterkretsar som helst, men kanske av andra orsaker än vad han själv hade avsett. Det finns mer att tillägga till denna ekvation, vilket kunde förändra slutsatsen av Suhonens resonemang. Stämmer Suhonens bild av den intellektuella vänstern? Har vi verkligen tappat klassperspektivet till förmån för en snuttifierad diskurs som kretsar kring diskriminering och rasism?

Suhonen identifierar nog mycket riktigt ett nytt territorium för den politiska striden: ”Kampen om det mångkulturella samhället har blivit den brottyta där högerns och vänsterns samhällssyn går i öppen dag. Där strid är tillåten”. En viktig anledning till detta, vilken han kanske har förbisett, är att detta fortfarande är en arena där ideologier kan mötas.

Vi rör oss nämligen mot ett avideologiserat samhälle. Språkvetare Peter Santesson har tidigare uppmärksammat att ordet ideologi verkar ha blivit något av ett skällsord i dagens debattklimat. Staten har dessutom aldrig varit tätare förbunden med kapitalet än vad den är idag. Nu senast var det handelsminister Björling som åkte till Libyen för att agera säljare åt statligt ägda Rymdbolaget.

När en representant för Rymdbolaget ställdes inför att man sålde övervakningssystem som kunde användas för att kränka befolkningens rätt att söka asyl, försvarade man sitt agerande med vinstintresset: Rymdbolaget är ett företag och dess enda syfte är att generera vinst åt sina ägare. Är inte detta ett talande exempel på en avideologiserad utrikespolitik? Likaså avgörs riksdagsvalen idag av de så kallade ”plånboksfrågorna” – väljarnära, syntetiska frågor som reducerar oss från vuxna medborgare till konsumenter av politiska detaljåtgärder.

Vänstern har dåliga förutsättningar för att debattera kraftfullt i en sådan kulturbiotop; det är som om syrehalten i luften vore för låg för att en vänsterkultur skulle kunna etablera sig och överleva. När Suhonen därför efterlyser mer klasskamp i debatten ligger det nära till hands att omtolka det till ett upprop; tillbaka till ideologin.

Av just denna anledning är också kampen för ett mångkulturellt samhälle ett viktigt kapitel för den moderna vänsterrörelsen. Det är en kamp som vi har alla förutsättningar att vinna, på en ideologisk nivå, för det är i grund och botten en kamp om värderingar. Suhonen nämner själv ”bombliberalernas” aversion mot mångkulturalismen, men avstår från att härleda varför annars välvilliga liberaler plötsligt tar på sig officersmössorna och propagerar för ett liberalt dop under svärdet.

Liksom ett stort antal moderna politiska tänkare har visat på, bland andra Deleuze, Mouffe och Rancière, är nedmonteringen av alla värden en nödvändig komponent i den kapitalistiska processen. Därför utgör dessa värdeladdade brottytor som till exempel mångkulturalismen ett hot mot kapitalets, den förmenta frihetens, flöde – och därmed måste allt starkare tvångsåtgärder till för att lägga under sig dessa fält.

Sett i ljuset från en sådan analys blir ”vänsterprasslet med Islam” en av de mest kraftfulla och subversiva punkterna på en kapitalkritisk dagordning. Det handlar om att återintroducera ideologin till den politiska arenan och slå mot ”den enda vägens politik” på det område där dess argument tar slut och våldet därför ständigt riskerar ta vid.

Å ena sidan är Suhonens kritik ett välkommet diskussionsmaterial som kan hjälpa den moderna vänstern att fortsätta fila på sin identitet och agenda. Å andra sidan finns här en risk att hoppa i galen tunna. För vad är vänsterns problem egentligen? Vi har frågat oss detta ända sedan murens fall. Om vänsterrörelsen nu har blivit politikens ”sjuke man” (för att låna ett föråldrat uttryck) så står anledningen kanske att finna i att den har diagnostiserats alltför frikostigt av tänkare från den politiska regnbågens alla färger.

Vänstern brottas med en typ av problem som aldrig riktigt dyker upp i den konservativa och liberala idédebatten; hur man än vänder sig har man ändan bak. Suhonen upplever att vänstern väljer strider som ligger alltför långt borta; man sympatiserar med gatuarbetarna i Kairo men inte med dem i Landskrona. Men hur ofta kritiseras inte denna postkoloniala vänster samtidigt för provinsialism och globaliseringsmotstånd?

Det hävdas att vi inte diskuterar tillräckligt mycket ekonomi. Samtidigt säger många eftervalsanalytiker att de rödgröna föll för att man lät högern sätta den gemensamma dagordningen med sina ekonomiska frågor. Valet kännetecknades också som redan nämnt av överdrivet fokus på plånboksfrågorna. Det finns en risk att debatten slutar bli konstruktiv och istället bara blir förvirrad i denna uppsjö av motstridiga analyser.

Med detta sagt bör man inte på något sätt bagatellisera det av Suhonen efterlysta klassperspektivet. Vi är eniga om att det har saknats i debatten de senaste åren, och att politiken som förts har blivit lidande av detta. Däremot verkar det otroligt att man kunde söka anledningen därtill i ett överdrivet vurmande för andra religioner och folkgrupper.

Det är inte okomplicerat att vara troende i Sverige idag. Man bör hålla i åtanke att tron utgör ett fält som har hamnat i kläm mellan den värderelativiserade arbetsmarknaden och det sekularistiska, nyliberala debattklimatet. För den vänsterdebattör som efterlyser ideologins återkomst finns det många impulser och kreativa flöden att ta fasta på i trostraditionen, vilket inte minst den av Suhonen kritiserade Broderskapsrörelsen har visat på.

Suhonen hyllar upplysningstidens ideal och ställer förnuftet som vår panacé mot världens förtryck och orättvisor. Men förnuftet, som det definierades av samma upplysningstids ledande tänkare, är ett i allra högsta grad kanoniserat begrepp. Varje mera djuplodande försök att definiera det ”förnuftiga” stöter ständigt på patrull. Därför är det ett begrepp som lätt töms på innebörd och beredvilligt lånar sig till debattens alla motparter. Att försöka lägga beslag på ordet ”förnuft” i debatten är sällan mer än ett slag i luften.

Vad Suhonen illustrerar med sin tilltro till det förespeglade upplysningsidealet är precis den ”avideologisering” som jag upplever att han själv, mycket hedersamt, avser att bekämpa. Förnuftet i exempelvis J. S. Mills tappning är en decentraliserad icke-ordning som lämnar åt varje människa att sörja för sitt eget liv. Det är det direkta incitamentet till den plånbokspolitik och ”frihet till varje pris” vilken Suhonen med all sannolikhet motsätter sig.

Vänstern ska fortsätta att kritisera orättvisor och förtryck, oavsett i vems namn de sker. Det är en oförtjänt bild av den postkoloniala vänstern som Suhonen målar upp. Att nyansera en kritik är inte samma sak som att underlåta att kritisera. Att relativisera innebär inte att man försöker underminera debatten, utan låter oss introducera nya och livgivande aspekter till den. Förståelse är det första steget till försoning, men det kräver att vi vågar börja vandra i andras skor, och sluta att följa våra egna fotspår.

Tro och vetande

En personlig kommentar kring burkadebatten

Vad gör man som så kallad kulturarbetare när stämplarna börjar vina så att det visslar och blåser upp till turbulenta vindar i bloggosfären? Hissar man segel eller bygger ett vindskydd? Givetvis gör man något irrelevant och "improduktivt". Som att skriva haiku.

Barnet ler i smyg

Talen på pappret ersätts

Av sagans drakar

Drakflygande är precis vad man gör när det blåser upp till storm. Det är en ädel och poetisk sysselsättning. Man fäster en handfull drömmar, tankar och vackra små ord på ett snöre, säkrar dem med noggranna knopar av logiska argument; man släpper taget och hoppas att vinden bär.

Idag har min drake en lång svans. Den sträcker sig flera tusen år bakåt i tiden. Om den släpar lite i marken så ber jag om ursäkt för den sakens skull. Jag vill prata om tro och vetande. Och burkor.

Tro är ett slags övertygelse, något som är av central betydelse för det politiska. Så om man går bet på frågan om hur tro och vetande förhåller sig till varandra, då kan man istället fundera lite på vad som är skillnaden mellan kunskap och politik. Det kan ge en vitamininjektion till tänkandet.

Det förra har sedan Platons tid beskrivits som ”justified true belief”; ett luddigt begrepp som ingen någonsin har blivit riktigt tillfredsställd av. Det är en ad hoc-lösning med 2500 år på nacken. Lyckligtvis fungerar den hjälpligt.

Det senare är inte riktigt lika enkelt. Vad är det att agera eller tänka politiskt? Det skulle kunna sägas handla om synlighet. Att man syns och hörs, och försöker påverka andra att tycka som en själv.

Finns det då någonting som inte är politiskt? Inte enligt många grenar av den moderna feminismen, till exempel. ”Det privata är politiskt” hör man ofta. Man är aldrig opolitisk, så länge man är synlig. Kunskap är också någonting politiskt om den görs synlig. För det innebär att den påverkar andra. Någonstans flyter alltså kunskap och ideologi väldigt lätt ihop, om man inte är försiktig.

Många menar att man kan kritisera viss kunskap för att inte vara ”politiskt korrekt”. Det är en besynnerlig term, tycker jag. Politik är ju per definition polyfon, perspektivisk, någonting som alla alltid kan ägna sig åt. Många av dem som pratar om ”politisk korrekthet” signalerar uppgivenhet inför den grupp som kontrollerar debatten. Det enda man åstadkommer när man säger att någonting är ”politiskt korrekt” är att man har pekat ut dem som har de kraftfullaste argumenten i debatten, de vars verklighetsbeskrivning är svår att slå hål på.

Det får mig att fundera. Vi vänsterdebattörer kanske uttrycker oss kryptiskt ibland? Många som inte kan eller orkar sätta sig in i alla de resonemang som döljer sig bakom ett genomtänkt övervägande, kan välja en enkel utväg. De pekar finger, säger ”PK” och exotiserar därmed våra ståndpunkter. Vi börjar inte som insnöade, men det är lätt att ”snöas in” när tillräckligt många fingrar pekar en åt samma håll. Det har gått så långt att man nu kan peka på nästan vem som helst med vänsterbakgrund och hävda att personen är insnöad i sin ideologi och inte ser ”verkligheten”. Alltså att ideologin tagit överhanden över kunskapen.

Flera framstående forskare inom ämnet beskriver hur bilden av burkan används återkommande i syften som grovt talat kan sägas vara förenklande och misstänkliggörande av religionen Islam. Det rör sig om välgrundade och okontroversiella påståenden. Varje argument är transparent och redovisat.

Är det då ingen mer än jag som oroas över att deras akademiska arbete och akademins trovärdighet i stort kan riskera att urholkas av debattörer som försöker relativisera genom att kalla det ”PK”, insnöat i vänsterideologi och liknande? Man bortser alltså från framlagda fakta och tillskriver sina meningsmotståndare en ideologisk övertygelse för att på så sätt kunna ifrågasätta trovärdigheten i de framlagda åsikterna.

Jag själv har slagits av denna trend under den pågående debatten om tidskriften Sans och dess publicering av en kvinna i burka på omslaget. Från första början har jag försökt att påvisa hur man gör många troende kvinnor en björntjänst genom att reproducera bilden av burkan. Jag har använt mig av vedertagna akademiska källor och varit hyfsat stringent i mitt resonemang.

Journalister och övriga tyckare utan ämneskompetens finner sig ändå berättigade att avfärda de källor jag använt mig av, bland andra Mattias Gardell, Edward Said och Jan Hjärpe. Alla tre är närmast kanoniserade och har bidragit till att föra kunskapen framåt inom sina respektive fält.

Lena Andersson på DN påstår att den intellektuella vänstern sviker kvinnokampen genom att ägna sig åt ”dekonstruktion”. I nästa andetag ropar hon efter måttlighet och besinning (att vi ska gräva oss upp ur snön), ty ett oreflekterat och alltför entusiastiskt bruk av denna ädla konst kan leda till att man saboterar nödvändiga befrielseprocesser. Underförstått: Hur ska vi kunna befria kvinnor från burkatvånget ifall vi ska hålla på och relativisera hela tiden?

Det vore en giltig och viktig invändning, om det inte vore för en sak: den är helt enkelt inte sann.

Avbryter för ytterligare en haiku.

En ensam fiskmås

Skriker ilsket på havet

Vad har den tappat?

Där kände man att draken fick lite mer luft under vingarna igen. Lägg gärna märke till haikuns uppbyggnad, om det intresserar dig (annars kan du fortsätta från nästa stycke): Den första raden beskriver ett subjekt för dikten. Det är en blickpunkt eller ett avstamp, ett påstående skulle man kunna säga. Det är viktigt att fånga så mycket som möjligt i få stavelser. Den andra raden förmedlar en situation, ett skeende. Ilskan i fiskmåsens skri sätter stämningen, särskilt när den sätts jämte dess ensamhet. Den har säkert burrat upp fjäderdräkten och avtecknar sig mot himlen från en stugås eller bryggstolpe. Att den hänger sig åt något så irrationellt som att skrika åt det likgiltiga havet förstärker bara känslan av ilska och hopplöshet. Den vill någonstans. Vad syftar dikten till? Den sista raden förklarar ingenting. Den utmanar med sin öppenhet diktens inledning, dess påstående. Samtidigt kan vi ana att det någonstans i djupet simmar en mentalt ärrad fisk…

Det finns dessutom flera olika nivåer av osanning i Lena Anderssons påstående. Först finns det den rent sakliga nivån: jag har inte ägnat mig åt dekonstruktion i den pågående debatten. Hon kommenterar därför ett skeende som inte har inträffat. Jag gissar att hon har förväxlat postkolonial teori med dekonstruktion, vilket förvisso är lätt hänt. Gayatri Spivak, till exempel, arbetade ju nära Derrida vid flera tillfällen.

Den andra nivån av osanning är den position som hon själv intar i debatten. Vänsterdebattörers överdrivna beläsenhet i stolliga gubbar som Foucault, Derrida, Said, är en ständigt återkommande trop. Vilka åberopar den då? Jo, folk som menar sig ha fötterna på jorden och siktet inställt på handling. Långt innan ens en klassisk politisk vänster- och högerskala utkristalliserade sig förlöjligade folk sina motståndare på grund av alla böcker som de hade konsumerat.

Men böcker är som regel perspektivöppnare, och inte tvärtom. Lena Andersson är därför lika lite en Voltaire som jag är filosofen Pangloss från Candide, den där lustige professor-Kalkyl-figuren som i smäktande ordalag berättar att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar alltmedan katastroferna avlöser varandra runt om bokens persongalleri. Men det är mot just dessa positioner som Andersson har navigerat oss med sitt inlägg i DN.

Förvisso, det här är svåra begrepp. Man måste tillämpa en viss stringens när man resonerar kring dem. Annars är det lätt hänt att man blandar bort korten. En viktig hållpunkt, vilken jag tror att många kan enas omkring, är vikten av att bevara och respektera den akademiska trovärdigheten. Någon som gått hela vägen, prövats, kritiserats, lärt sig god ton i diskussionen och lyckats hålla streck bör tilldelas en trovärdighet inom sitt ämnesområde som är större än hos en tyckare som aldrig utsatts för en sådan ämnesinriktad prövning av sina likar.

Om denna grundläggande skillnad i dignitet inte respekteras, då löper vi risken att på allvar relativisera kunskapsbegreppet och släppa fram allehanda medeltida vanföreställningar i de fina salongerna. Detta har delvis redan inträffat, i och med det nu omdebatterade och på många håll skamfilade begreppet Islamofobi.

Där, jag nämnde det. En reflexrörelse, som Jack Burton sade i Big Trouble in Little China. Jag förnekar ”islamifieringen” av Sverige, för jag är politiskt korrekt. Mitt finger är extremt långt, flera kilometer faktiskt, och jag är vig som apa för jag kan peka med det åt alla håll samtidigt. Självklart är jag insnöad i mitt idébygge. Jag och Pangloss har en egen igloo. Jag öppnar mig även för all slags kreativ felcitering av denna text, så kom och plocka poäng nu, den som vill.

Men vänta lite. Mitt flygprojekt försvinner ovanför molnen. Det borde vara en signal att det är dags att avrunda medan tygen ännu håller. Draken skymtar högt upp i fjärran, och det är dags att landa det här resonemanget.

Så, hur löser man problemet som Sans ställer oss inför? Kvinnor förtrycks där ute i världen. Är det inte viktigare att agera mot förtrycket än att vara politiskt korrekt i varje liten detalj på vägen dit? Jag gör kanske dessa kvinnor en björntjänst genom att uttala mig så kritiskt som jag gör, och därigenom bromsa in en angelägen kamp?

Jag önskar att de som argumenterade med mig visste någonting om vem jag var innan de yttrade sig om mig på det sätt som gjorts. Av vissa Humanister har jag beskrivits som antidemokratisk på grund av en förment övertro på Kristendomen, av Sara Larsson som allmänt insnöad vänsterkille som saknar förmåga att känna empati med de utsatta kvinnorna. Vissa har menat att jag sover med Saids böcker under huvudkudden eftersom jag citerade honom en gång i ett debattinlägg.

Jag tror mig inte veta vem Sara Larsson är, eller Patrik Lindenfors och Christer Sturmark på Humanisterna, eller Lena Andersson på DN. Jag hävdar dock, med rikliga ackumulerade bevis efter några veckors debatt, att många, kanske inte alla, men många av dessa människor är bekväma med att stämpla andra utan att veta vad de pratar om. De agerar i blind tro på sin egen övertygelse.

Det är alltså min tur att kasta tillbaka samma urvattnade argument i ansiktet på mina egna meningsmotståndare som jag själv har fått höra. Man blir less bara utav blotta tanken på detta finessbefriade ordstridande. Men jag vet ärligt talat inte hur jag annars ska agera i det här läget.

Jag hävdar inte heller att akademiker är ett ofelbart släkte. Men jag tror att alla någonstans inser hur viktigt det är att bemöta fakta med nya fakta, och inte med ideologiska utsvävningar, vilket strängt taget har varit det enda som har serverats från Sans sida. Ingemar Hedenius, Humanisternas förgrundsgestalt, hade mycket goda skäl för att skilja på tro och vetande. Skulle han ha velat se en debatt där dessa begrepp gång efter annan blandades samman?

Slutligen en haiku som kanske inte är fullt lika ”non sequitur” som resten av de utsvävningar som jag har presterat här (och jag låter var och en bilda sig en egen uppfattning om vad den får symbolisera):

När jag var liten

fruktade jag skogens väsen.

Nu saknar jag dem.

 

Speglingar

Himlen i ovan

Buktalar sina färger

I fönster och hav

En röd liten tråd

Evolutionspsykologi är konsten att förklara ett psykiskt fenomen genom att identifiera vilken evolutionär funktion det kan tänkas ha fyllt. Till exempel kan man försöka förklara att män tenderar att vara mer våldsamma än kvinnor med att det varit män som stod för jakten i det förflutna och således tjänade på att uppvisa aggressivitet i större utsträckning.

På det viset tror man sig kunna förklara psykets funktioner och hjärnans uppbyggnad. Förutsatt då, att man slätar över skillnaden mellan de båda orden "ursprung" och "förklaring" en aning.

Fastän Saturnalier har en djup inneboende misstro mot biologismer så följer vi vårt patos och säger "ja" först, för att låta frågan s.a.s. "evolvera" därefter. Låt oss därför med sedvanlig bravur vända oss till evolutionen för att finna förklaringen till alla våra märkliga mänskliga beteenden!

Saturnalier ställer därmed den första naturliga följdfrågan: Vilken evolutionär uppgift fyller evolutionspsykologin själv? Enligt teorin måste alltså någon i det förflutna ha fått ett övertag i det naturliga urvalet genom att tillämpa något slags... evolutionspsykologi på sin omgivning.

Det verkar otroligt, men är ändå inte alldeles otänkbart.

Tänk dig en slags urtida Sartre, fastän klädd helt i skinn (så såg de väl ut, eller?), i färd med att skydda den egna stammen mot inkräktare genom att förklara det bristfälliga och av arten förutbestämda beslutsunderlaget i motståndarnas erövringsplaner, för att på så vis övertyga dem om det existentiellt meningslösa i att påbörja en konflikt.

Detta kan ha gett sådana fördelar att de evolutionspsykologiskt lagda stamfödingarna (fastän givetvis i våra evolutionspsykologistiska ögon säkert något rent otroligt, nästan olidligt primitiva) skulle kunna ha en konkurrensfördel och alltså överleva lite bättre och sprida sina evolutionspsykologistiska gener.

Förklaringen klingar vackert, men här uppstår det ett aber - evolutionspsykologin kan bara rättfärdiga sin existens genom att påstå, att den genom att finnas till har lyckats främja arten. Och det är ju ett resonemang som man först måste vara evolutionspsykolog för att skriva under på.

Innebär inte detta något slags återvändsgränd för trovärdigheten? Nja, Saturnalier är på lekhumör och föredrar att inte låta bollen sluta rulla riktigt än. Låt oss rulla upp den här garnbollen ännu ett varv och använda evolutionspsykologins mäktiga verktyg ännu mer generöst!

Det måste bara finnas en evolutionär orsak till alla andra psykiska fenomen och mänskliga beteenden också. Utmaningen är enkel: att identifiera hur vissa av mänsklighetens mer framträdande drag på något enda sätt kan tänkas ha hjälpt arten någon gång i det förflutna. Till exempel den universella svårigheten att dela en restaurangnota på fyra personer, fascinationen för att klä små hundar i kläder, och kanske även det förunderliga faktum att vi aldrig lär oss att bara hålla oss borta från småstadskarnevalerna.

Hör upp! Om man nu lyssnar noga kan man höra det förväntansfulla suset av evolutionspsykologer, den distinkta lukten av för mycket bläck, ivriga kråkor som förryckt hoppar omkring på oskyldigt papper. De vill sätta tänderna i dessa frågor, de vill motbevisa Saturnaliernas lekfullt arroganta ton med ett tidstypiskt teoribygge. De snickrar sig blinda medan restauranger på ett magiskt vis förvandlas till arenor för stenåldersmänniskors sociala instinkter att spela fritt, små hundar transformeras till objekt för missriktade föräldrainstinkter och småstadskarnevaler... ja, allvarligt talat, vem vet?

Det förgångna förklarar kanske ingenting ändå. Vad som sker när vi vänder blicken mot förutsättningar är att vi väljer att avgränsa oss till ett spann av förklaringar som bygger på en linjär, kausal tidsuppfattning. Vi ansluter oss till den moderna vetenskapens omättliga ackumulering av data, ett märkligt teoribygge som på samma gång är ett korthus och ett elfenbenstorn.

Kanske kan evolutionspsykologin förklara, inte det förgångna själv, men vårt förhållande till det förgångna - på vilket sätt det är närvarande för oss, idag. Vi betraktar det som något gåtfullt, inneslutet i strödda, kvarglömda ledtrådar som står att finna i allt vi ser och gör i det dagliga livet.

Men för att isolera dessa fragment, dessa garntrådar som löper genom historien, måste vi avkoda världen och tränga förbi de yttre skeendena, restaurangbesöken och karnevalerna. De verksamma principerna är alltid dolda för oss någonstans bakom dessa skeenden, och därför upptar skeende och sken samma koordinater i den vetenskapliga läran om världen - Platons grottliknelse gör sig osökt påmind; analogin är utan tvekan slående.

Det stora problemet med att finna en struktur, som till exempel en historisk evolutionär förklaring till våra mänskliga beteenden, är det antagande som ligger till grund för detta sökande - att vi genom att strukturera någonting helt plötsligt skulle ha gjort det genomlysligt, på något sätt begripligt. Det hänger kanske ihop med vårt sätt att betrakta strukturer över huvud taget.

Någonstans tror vi nämligen att det finns en ursprunglig, "strukturbefriad" utgångspunkt som vi själva kommer ifrån i det vi strukturerar upp tillvaron. Men hur ska en struktur kunna förklaras, utom med hjälp av en annan struktur - som till exempel en tankemodell? Och när denna tankemodell ska rättfärdigas eller begripliggöras, då måste det ske med hjälp av ytterligare nya modeller. Det blir som femåringen som förstör din eftermiddag genom att (till synes oskyldigt) börja med att fråga varför det snöar om vintern.

Barn, liksom små påklädda hundar, kan tjäna som påminnelser om hur lätt det är att falla in i den oändliga regressens tristess. Vi ställs inför faktum, det är inte bara världen där utanför som ibland verkar knäpp och ologisk - till och med strukturerna vi hittar på för att förklara världen bygger själva på en strukturalitet som, när allt kommer omkring, är obegriplig för oss så länge som vi envisas med att söka svar i något slags ursprunglighet. Historiens röda garntråd avslöjar sig kanske till sist som en Möbiusslinga.

En sista reflektion - är inte evolutionspsykologin lite som att försöka fånga regndroppar med fjärilshåv? Ett roligt tidsfördriv, med begränsad utdelning.

I väntan på kulturskymningen

Den borgerliga kulturen har äntligen fått en passande inramning - däri ryms allt det som icke ter sig vulgärt. Må så vara att det är en negativ definition som Göran Skytte har försett oss med, men vi kan ändå inte sluta applådera honom för hans storvulna ansats.

Applåderna dör först när vänster och höger hand börjar klappa i otakt. Det är som att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör, och försöket till hyllning havererar i absurdism. Dissonansen ger sig till känna när synapserna vaknar ur sin jublande slummer och riktar en kritisk blick mot den dunkelt upplysta epistemologiska brottsplats som Skytte setts lämna i brådstörtad hast föregående skymning.

Frågan förgrenar sig i två vitt skilda flöden, ett för varje hand som klappar. Det liknar en koan betraktad genom ett kalejdoskop. Å ena sidan, vad är det mer precist som Skytte utgjuter sin vredes skålar över? Å andra sidan, vilken ram är stark nog att fjättra den repetitiva, vilsna svulstighet som utgör det moderna kulturlivet?

För att inte riskera att vulgarisera också det innevarande inlägget med fler utropstecken än frågan förtjänar nöjer vi oss med att konstatera, att bland andra lekprogrammen och sitcomshowerna på teve faller under det vulgäras domvärjo i Skyttes kolumn. Det är lätt att sympatisera, och vänstra handen klappar ivrigt.

Den andra frågans flöde är ett floddelta av vindlande möjligheter och svindlande djup. Någonstans i den intellektuella malströmmen simmar säkerligen en insikt, vi hyser en dröm om en samaritisk barkbåt som på ett oförklarligt vis ska kasta ljus över denna kulturskymningens mordgåta.

Den borgerliga kulturen kan kanske bäst definieras av sin iver att särskilja sig. Den stänger ljusskyggt in sig på gallerier, i salonger, på särskilda tevekanaler och på teatrar med breda trappor och höga inträden. I det döende skenet liknar den en besynnerlig, rockklädd gestalt med stor aptit, begynnande förföljelsemani och en trogen skara utvalda följare. Den visar sig aldrig ute, gör aldrig själv några uttalanden – denna ära överlåter den åt sina försvurna talespersoner.

Samtidigt är denna gestalt sjukligt mån om att hålla sin följarskara växande. Han påminner lite om en sektledare, och en gärningsmannaprofil börjar ta form. Hans talesmän anländer således ständigt med nya namn på listan över följare, namn som Bob Marley och Charlie Parker (personer som inte längre kan försvara sig mot denna fientliga territoriella landvinning).

Tiden raderar uppenbarligen den vulgaritetens stämpel som dessa musiker tvingades finna sig i under sin levnad, och är bara något tillräckligt gammalt så genomgår det en förlösande apoteos. Precis som grisar som blir renade av gyttja stiger de upp ur dyn där de så länge tryckts ner och sällar sig till hjältarnas skara på stjärnhimlen.

”Till och med möglet adlar”, som Nietzsche uttryckte det.

Den borgerliga kulturen är mer plastisk än den vill ge sken av. Den hyllar det ickevulgära, men ändrar sannerligen sin standard allt eftersom åren går. Dess blick är stadigt fästad vid dåtidens storvulenhet, en dröm om fornstora dagar och en trehundra år gammal Stradivarius.

Endast en negativ definition kan rädda den glupande borgerliga kulturens ramar från att splittras och spricka från trycket inifrån av de motstridiga krafter som tvingas dela rum i dess växande buk. Bob Marley och Stradivarius? I shot the Sheriff i D-moll, tretakt?

Absurdismen som uppstår när två händer inte längre kan klappa i takt finner sin spegelbild i den borgerliga kulturens förvildade gytter av förgyllda statyer som trängs på besudlade bakgator i New Orleans. Det inre landskapet tappar all struktur, det växer tulpaner ur saxofonerna och Darth Vader spelar Simply the best på sin Stradivarius till skenet av miljoner kanoner som överöser oss med kaskader av ryska babusjka-dockor och Irländsk single malt-whisky, utan is.

Definitionen behöver inte kapsejsa; den epistemologiska stringensen måste bara först förmås mista sin skärpa. När solen väl gått ner ekar applåderna i mörkret. Barkbåten vaggas tryggt i hamn av den letargiska vågrörelse som bor i den världsfrånvända borgerlighetens dröm om en dåtid som på något sätt blivit odödlig och lever kvar ibland oss. Vad döljer sig under den borgerliga kulturgestaltens kappa om inte en zombie?

Se upp, Saturnalier varnar er, se upp för dess bett. Bli inte en av dem.