Tro och vetande

En personlig kommentar kring burkadebatten

Vad gör man som så kallad kulturarbetare när stämplarna börjar vina så att det visslar och blåser upp till turbulenta vindar i bloggosfären? Hissar man segel eller bygger ett vindskydd? Givetvis gör man något irrelevant och "improduktivt". Som att skriva haiku.

Barnet ler i smyg

Talen på pappret ersätts

Av sagans drakar

Drakflygande är precis vad man gör när det blåser upp till storm. Det är en ädel och poetisk sysselsättning. Man fäster en handfull drömmar, tankar och vackra små ord på ett snöre, säkrar dem med noggranna knopar av logiska argument; man släpper taget och hoppas att vinden bär.

Idag har min drake en lång svans. Den sträcker sig flera tusen år bakåt i tiden. Om den släpar lite i marken så ber jag om ursäkt för den sakens skull. Jag vill prata om tro och vetande. Och burkor.

Tro är ett slags övertygelse, något som är av central betydelse för det politiska. Så om man går bet på frågan om hur tro och vetande förhåller sig till varandra, då kan man istället fundera lite på vad som är skillnaden mellan kunskap och politik. Det kan ge en vitamininjektion till tänkandet.

Det förra har sedan Platons tid beskrivits som ”justified true belief”; ett luddigt begrepp som ingen någonsin har blivit riktigt tillfredsställd av. Det är en ad hoc-lösning med 2500 år på nacken. Lyckligtvis fungerar den hjälpligt.

Det senare är inte riktigt lika enkelt. Vad är det att agera eller tänka politiskt? Det skulle kunna sägas handla om synlighet. Att man syns och hörs, och försöker påverka andra att tycka som en själv.

Finns det då någonting som inte är politiskt? Inte enligt många grenar av den moderna feminismen, till exempel. ”Det privata är politiskt” hör man ofta. Man är aldrig opolitisk, så länge man är synlig. Kunskap är också någonting politiskt om den görs synlig. För det innebär att den påverkar andra. Någonstans flyter alltså kunskap och ideologi väldigt lätt ihop, om man inte är försiktig.

Många menar att man kan kritisera viss kunskap för att inte vara ”politiskt korrekt”. Det är en besynnerlig term, tycker jag. Politik är ju per definition polyfon, perspektivisk, någonting som alla alltid kan ägna sig åt. Många av dem som pratar om ”politisk korrekthet” signalerar uppgivenhet inför den grupp som kontrollerar debatten. Det enda man åstadkommer när man säger att någonting är ”politiskt korrekt” är att man har pekat ut dem som har de kraftfullaste argumenten i debatten, de vars verklighetsbeskrivning är svår att slå hål på.

Det får mig att fundera. Vi vänsterdebattörer kanske uttrycker oss kryptiskt ibland? Många som inte kan eller orkar sätta sig in i alla de resonemang som döljer sig bakom ett genomtänkt övervägande, kan välja en enkel utväg. De pekar finger, säger ”PK” och exotiserar därmed våra ståndpunkter. Vi börjar inte som insnöade, men det är lätt att ”snöas in” när tillräckligt många fingrar pekar en åt samma håll. Det har gått så långt att man nu kan peka på nästan vem som helst med vänsterbakgrund och hävda att personen är insnöad i sin ideologi och inte ser ”verkligheten”. Alltså att ideologin tagit överhanden över kunskapen.

Flera framstående forskare inom ämnet beskriver hur bilden av burkan används återkommande i syften som grovt talat kan sägas vara förenklande och misstänkliggörande av religionen Islam. Det rör sig om välgrundade och okontroversiella påståenden. Varje argument är transparent och redovisat.

Är det då ingen mer än jag som oroas över att deras akademiska arbete och akademins trovärdighet i stort kan riskera att urholkas av debattörer som försöker relativisera genom att kalla det ”PK”, insnöat i vänsterideologi och liknande? Man bortser alltså från framlagda fakta och tillskriver sina meningsmotståndare en ideologisk övertygelse för att på så sätt kunna ifrågasätta trovärdigheten i de framlagda åsikterna.

Jag själv har slagits av denna trend under den pågående debatten om tidskriften Sans och dess publicering av en kvinna i burka på omslaget. Från första början har jag försökt att påvisa hur man gör många troende kvinnor en björntjänst genom att reproducera bilden av burkan. Jag har använt mig av vedertagna akademiska källor och varit hyfsat stringent i mitt resonemang.

Journalister och övriga tyckare utan ämneskompetens finner sig ändå berättigade att avfärda de källor jag använt mig av, bland andra Mattias Gardell, Edward Said och Jan Hjärpe. Alla tre är närmast kanoniserade och har bidragit till att föra kunskapen framåt inom sina respektive fält.

Lena Andersson på DN påstår att den intellektuella vänstern sviker kvinnokampen genom att ägna sig åt ”dekonstruktion”. I nästa andetag ropar hon efter måttlighet och besinning (att vi ska gräva oss upp ur snön), ty ett oreflekterat och alltför entusiastiskt bruk av denna ädla konst kan leda till att man saboterar nödvändiga befrielseprocesser. Underförstått: Hur ska vi kunna befria kvinnor från burkatvånget ifall vi ska hålla på och relativisera hela tiden?

Det vore en giltig och viktig invändning, om det inte vore för en sak: den är helt enkelt inte sann.

Avbryter för ytterligare en haiku.

En ensam fiskmås

Skriker ilsket på havet

Vad har den tappat?

Där kände man att draken fick lite mer luft under vingarna igen. Lägg gärna märke till haikuns uppbyggnad, om det intresserar dig (annars kan du fortsätta från nästa stycke): Den första raden beskriver ett subjekt för dikten. Det är en blickpunkt eller ett avstamp, ett påstående skulle man kunna säga. Det är viktigt att fånga så mycket som möjligt i få stavelser. Den andra raden förmedlar en situation, ett skeende. Ilskan i fiskmåsens skri sätter stämningen, särskilt när den sätts jämte dess ensamhet. Den har säkert burrat upp fjäderdräkten och avtecknar sig mot himlen från en stugås eller bryggstolpe. Att den hänger sig åt något så irrationellt som att skrika åt det likgiltiga havet förstärker bara känslan av ilska och hopplöshet. Den vill någonstans. Vad syftar dikten till? Den sista raden förklarar ingenting. Den utmanar med sin öppenhet diktens inledning, dess påstående. Samtidigt kan vi ana att det någonstans i djupet simmar en mentalt ärrad fisk…

Det finns dessutom flera olika nivåer av osanning i Lena Anderssons påstående. Först finns det den rent sakliga nivån: jag har inte ägnat mig åt dekonstruktion i den pågående debatten. Hon kommenterar därför ett skeende som inte har inträffat. Jag gissar att hon har förväxlat postkolonial teori med dekonstruktion, vilket förvisso är lätt hänt. Gayatri Spivak, till exempel, arbetade ju nära Derrida vid flera tillfällen.

Den andra nivån av osanning är den position som hon själv intar i debatten. Vänsterdebattörers överdrivna beläsenhet i stolliga gubbar som Foucault, Derrida, Said, är en ständigt återkommande trop. Vilka åberopar den då? Jo, folk som menar sig ha fötterna på jorden och siktet inställt på handling. Långt innan ens en klassisk politisk vänster- och högerskala utkristalliserade sig förlöjligade folk sina motståndare på grund av alla böcker som de hade konsumerat.

Men böcker är som regel perspektivöppnare, och inte tvärtom. Lena Andersson är därför lika lite en Voltaire som jag är filosofen Pangloss från Candide, den där lustige professor-Kalkyl-figuren som i smäktande ordalag berättar att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar alltmedan katastroferna avlöser varandra runt om bokens persongalleri. Men det är mot just dessa positioner som Andersson har navigerat oss med sitt inlägg i DN.

Förvisso, det här är svåra begrepp. Man måste tillämpa en viss stringens när man resonerar kring dem. Annars är det lätt hänt att man blandar bort korten. En viktig hållpunkt, vilken jag tror att många kan enas omkring, är vikten av att bevara och respektera den akademiska trovärdigheten. Någon som gått hela vägen, prövats, kritiserats, lärt sig god ton i diskussionen och lyckats hålla streck bör tilldelas en trovärdighet inom sitt ämnesområde som är större än hos en tyckare som aldrig utsatts för en sådan ämnesinriktad prövning av sina likar.

Om denna grundläggande skillnad i dignitet inte respekteras, då löper vi risken att på allvar relativisera kunskapsbegreppet och släppa fram allehanda medeltida vanföreställningar i de fina salongerna. Detta har delvis redan inträffat, i och med det nu omdebatterade och på många håll skamfilade begreppet Islamofobi.

Där, jag nämnde det. En reflexrörelse, som Jack Burton sade i Big Trouble in Little China. Jag förnekar ”islamifieringen” av Sverige, för jag är politiskt korrekt. Mitt finger är extremt långt, flera kilometer faktiskt, och jag är vig som apa för jag kan peka med det åt alla håll samtidigt. Självklart är jag insnöad i mitt idébygge. Jag och Pangloss har en egen igloo. Jag öppnar mig även för all slags kreativ felcitering av denna text, så kom och plocka poäng nu, den som vill.

Men vänta lite. Mitt flygprojekt försvinner ovanför molnen. Det borde vara en signal att det är dags att avrunda medan tygen ännu håller. Draken skymtar högt upp i fjärran, och det är dags att landa det här resonemanget.

Så, hur löser man problemet som Sans ställer oss inför? Kvinnor förtrycks där ute i världen. Är det inte viktigare att agera mot förtrycket än att vara politiskt korrekt i varje liten detalj på vägen dit? Jag gör kanske dessa kvinnor en björntjänst genom att uttala mig så kritiskt som jag gör, och därigenom bromsa in en angelägen kamp?

Jag önskar att de som argumenterade med mig visste någonting om vem jag var innan de yttrade sig om mig på det sätt som gjorts. Av vissa Humanister har jag beskrivits som antidemokratisk på grund av en förment övertro på Kristendomen, av Sara Larsson som allmänt insnöad vänsterkille som saknar förmåga att känna empati med de utsatta kvinnorna. Vissa har menat att jag sover med Saids böcker under huvudkudden eftersom jag citerade honom en gång i ett debattinlägg.

Jag tror mig inte veta vem Sara Larsson är, eller Patrik Lindenfors och Christer Sturmark på Humanisterna, eller Lena Andersson på DN. Jag hävdar dock, med rikliga ackumulerade bevis efter några veckors debatt, att många, kanske inte alla, men många av dessa människor är bekväma med att stämpla andra utan att veta vad de pratar om. De agerar i blind tro på sin egen övertygelse.

Det är alltså min tur att kasta tillbaka samma urvattnade argument i ansiktet på mina egna meningsmotståndare som jag själv har fått höra. Man blir less bara utav blotta tanken på detta finessbefriade ordstridande. Men jag vet ärligt talat inte hur jag annars ska agera i det här läget.

Jag hävdar inte heller att akademiker är ett ofelbart släkte. Men jag tror att alla någonstans inser hur viktigt det är att bemöta fakta med nya fakta, och inte med ideologiska utsvävningar, vilket strängt taget har varit det enda som har serverats från Sans sida. Ingemar Hedenius, Humanisternas förgrundsgestalt, hade mycket goda skäl för att skilja på tro och vetande. Skulle han ha velat se en debatt där dessa begrepp gång efter annan blandades samman?

Slutligen en haiku som kanske inte är fullt lika ”non sequitur” som resten av de utsvävningar som jag har presterat här (och jag låter var och en bilda sig en egen uppfattning om vad den får symbolisera):

När jag var liten

fruktade jag skogens väsen.

Nu saknar jag dem.