Vertigo förlag har anmält Expressen för häleri, berättar Dagens Media. Sedan ett dataintrång inträffat har bilder som stulits från förlagets datorer sedermera återfunnits som illustration i tidningen Expressens artikel om kungens handel och vandel. Sedan Expressen sålt vidare den bild som Vertigo hävdar tillhörde dem till en tysk bildbyrå har förlagets grundare Carl-Michael Edenborg alltså gått vidare med polisanmälan.
Ansvarige utgivaren Thomas Mattsson viftar bort Vertigos anmälan och säger sig inte känna till någonting om ett datorintrång. Han vägrar även att kommentera hur Expressen har kommit över bilden. Slutligen, vilket är det kanske mest bisarra i sammanhanget, hävdar han att "Vertigo är ett litet förlag som bland annat fokuserar på kommunism, men som ändå uppenbarligen vill tjäna pengar på kungen."
Att Expressen själva är en av de aktörer som vill tjäna pengar på kungen har väl knappast gått någon förbi. Därför är det svårt att avgöra om detta är ris eller ros från Mattssons sida. Men uttalandet är svårtolkat av andra orsaker också.
Hur ska en förstå Mattssons uttalande att Vertigo skulle fokusera på kommunism i sin utgivning? Förvisso, i likhet med bland andra bokförlagen Atlas, Tiden och Dialogos gav Vertigo en gång för 13 år sedan ut det Kommunistiska manifestet - en bok som för övrigt är läromedel på många av landets utbildningar. Sedan dess har de inte gett ut en enda kommunistisk bok. Det är därför ett uppenbart falskt påstående när Mattsson menar att förlaget "fokuserar på kommunism".
Att stämpla små uppstickarförlag som kommunister för att misstänkliggöra dem är fasoner som gärna hade fått dö med J Edgar Hoover. Den typen av skadliga uttalanden borde någon med erfarerenhet i tidningsbranschen ha förstånd att undvika. Små förlag kämpar redan allt som oftast för sin överlevnad och behöver inte ytterligare sten på den bördan.
Eftersom Mattsson omöjligen kan ha snappat upp någonstans att Vertigo förlag är kommunistiskt så måste han ha hittat på det själv. Följdfrågan infinner sig: Varför vill Mattsson sänka Vertigo?
Läs mer
Vertigomannen vittnar: Expressens etik
Expressen försvarar sig
Mårten Schultz: Expressens lögner om kungabilden
Om kungabilden: DN SVT Expressen
torsdag 22 december 2011
fredag 16 december 2011
Humanisterna trampar vatten i debatten - en kärleksförklaring
"Den man älskar, agar man." Det är en sentens som aldrig har legat mig särskilt varmt om hjärtat. Jag har sett den som ett sätt att skönmåla våld i nära relationer: Föräldrars våld mot sina barn, mäns våld mot kvinnor.
Men att "aga" har även en annan innebörd utöver den rena våldshandlingen, nämligen tukt. Att tukta är något som vi gör varje år i trädgården, exempelvis med våra äppelträd. Vi formar dem alltså, genom att knipsa av grenar som växer inåt och uppåt. Likväl är det fortfarande en direkt obehaglig analogi att dra när vi talar om människor. Kanske till och med ännu obehagligare när en börjar involvera sekatörer.
Ett samtal häromdagen fick mig att omvärdera denna trötta sentens. En vän till mig sade: "Jag skulle inte skälla på dig Mattias, om det inte var för att jag vet att du kan så mycket bättre". Det, om något, är en kärlekshandling.
Många frågar mig varför jag fortsätter att diskutera med Humanisterna. Det leder ju aldrig till någonting. En viktig anledning är att jag älskar upplysning och folkbildning: Fastän vi står på vardera sidan om skranket så känner jag en samhörighet. Vi är samma andas barn. Och vad betyder då lite aga, syskon emellan?
Idag publicerar Patrik Lindenfors på Humanistbloggen ett generalangrepp på gårdagens artiklar om nyateismen i KT. Jag är direkt besviken och menar att Lindenfors förråder sin roll som folkbildare med den texten. Jag vrider mina händer i vanmakt. Detta är inte folkbildning. Detta är skevt.
Jag är omgiven av bokstavstroende
Lindenfors skriver att det är svårt för Humanisterna (jag tolkar det dock som att han i första rummet refererar till sig själv) att det kan finnas kristna som tycker om homosexualitet: Det står ju motsatsen i bibeln. Detta, att det inom ramen för kristendomen samtidigt kan finnas två radikalt olika synsätt, menar han är eroderande för trovärdigheten.
Till yttermera visso (denna härliga fras) menar han att det inte är okej att plocka russinen ur kakan, att det som står måste gälla och hållas för sanning. Han menar, med kursivering, att det är falskt att vara tolkande kristen och säga något som går emot Skriften. Ett dylikt synsätt på kristendomen har jag annars på sistone bara hört från KDU, abortmotståndets och homofobins högborg i Sverige.
Men Lindenfors stannar inte där. Han menar att all kristendom är lika dålig, att är lika fel att ansluta sig till bokstaven som att ta avstånd ifrån den. I grund och botten är det fel att tro.
Lindenfors förklarar även varför det är fel att vara troende kristen. Den kristne guden, berättar han, är en sadomasochistisk diktator med grandios självbild: "deras gud var tvungen att offra sig själv till sig själv för att rädda oss människor från en evig tortyrkammare som han själv ansvarar för". Ingenting nytt till bordet alltså för alla som har läst Till moralens genealogi någon gång det senaste seklet (Nietzsche formulerade dock sin kristendomskritik både stilistiskt snyggare och med mer relevans för diskussionen om den mänskliga moralen än vad någon Humanist hittills har lyckats uppamma).
När Lindenfors berättar för oss vem Gud är, visar han upp samma attityd som en kan finna hos vissa nyfrälsta som har haft en upplevelse och tror att den utgör den allmängiltiga, slutliga tolkningen av Gud och Jesus. Korsfästelsen representerar inte ett enskilt och enkelt utrett sakförhållande. Dess innebörd skiljer sig markant mellan de stora trosinriktningarna, men också från kyrka till kyrka, från individ till individ - till och med inom många individer, från dag till dag.
Jag vill påstå att Lindenfors egentligen vet detta men väljer att bortse från det, eftersom han försvarar hela sitt religionskritiska inlägg på denna premiss, att kristendomen i sig, och i alla dess yttringar, är omoralisk. Hans egen tolkning av korsfästelsen och den kristne guden måste därför göras så oändligt mycket mer relevant än alla andra som producerats hittills i historien - inklusive Svenska Kyrkans egen, som han också avfärdar eftersom den inte överensstämmer med hans läsning av bibeln.
Ett motangrepp
Lindenfors, men även den påföljande diskussionen på bloggen, illustrerar ett sorgligt sakförhållande. Humanisterna kan inte hantera en tolkande och nyskapande tro. De slår bakut. De vill ställa sin egen Sanning mot en annan, falsk Sanning, som de sedan vederbörligen kan slå sönder. Den manövern blir direkt omöjlig att genomföra om den där motstående Sanningen visar sig vara amorf, flytande, genomskinlig.
Ett hälsosamt mått av religionskritik ska ingå i varje recept på en sund kultur, menar jag. Men den kritiken måste vara relevant och hantera religionens faktiska yttringar, inte underkänna denna religion för att den inte passar de egna föreställningarna. Humanisterna är välkomna att fortsätta bekämpa bokstavstroende, men de löper en uppenbar risk att bli ifrånsprungna av verkligheten, om de misstar sin egen syn på religionen för sanningen. Det misstaget delar de i så fall med flera.
Idag trampar Humanisterna vatten i sin religionskritik, istället för att lära sig simma. Det är inte värdigt. Inom sin organisation har de hög akademisk standard och en stolt tradition att bygga på. Jag skäller på Humanisterna, för jag tycker att de borde kunna bättre än så här.
Ödmjukhet
Ibland får jag höra att jag agerar apologet för kristendomen genom min ofta relativiserande hållning. Det går inte att försvara kristendomen på de premisserna att det redan finns så mycket annat som vi inte förstår. Två fel gör inte ett rätt, som det heter. Det håller jag fullständigt med om. Vad jag framför allt vill poängtera är dock att en sansad diskussion kräver en ödmjuk nickning (om än diskret) mot de många rena fantasier som idag för vårt samhälle framåt.
Kapitalismens rationellt egoistiska människa är lika mycket en fantasifigur som jultomten, visar oss beteendevetenskapen. Ändå ligger denna saga till grund för hela världsekonomin. Själva de nationer som vi lever i rättfärdigar sig enbart genom synnerligen skissartade och svårmätbara post hoc-argumentationer och kontraktsteorier. Att nationalism kan vara någonting oerhört farligt behöver vi inte söka oss särskilt långt ut i världen för att inse. Likväl är sagan om nationell identitet inskriven i den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som hålls högt av det västerländska förnuftets många namnkunniga förkämpar.
I själva verket är det mänskliga förnuftet ju också en fantasiprodukt, i det avseendet att det saknar en allmängiltig definition och dessutom är extremt svårt att mäta, till skillnad från så många andra av våra själsegenskaper som vi kan mäta, förutsäga och eventuellt också medicinera. Likväl vilar själva demokratin och liberalismen på föreställningen att folket, om de tillåts följa sitt eget förnuft, kommer att fatta de beslut som gagnar helheten.
Inför denna sista punkt har jag dock en reservation. Jag tror inte att förnuft är något vi föds med, utan något som måste odlas fram genom gynnsamma miljöer: En trygg uppväxt, goda utbildningsmöjligheter och ett stabilt samhälle. Här kommer folkbildningstanken in. Vi ska inte lära folk att tro på vidskepelser eller hejda dem från att söka sin egen kunskap. När Humanisterna misstar kristendomen för en koherent serie vidskepelser, då faller också folkbildningsprojektet. De sprider okunskap istället för kunskap. Därav min besvikelse.
i eget namn,
Mattias Irving
Men att "aga" har även en annan innebörd utöver den rena våldshandlingen, nämligen tukt. Att tukta är något som vi gör varje år i trädgården, exempelvis med våra äppelträd. Vi formar dem alltså, genom att knipsa av grenar som växer inåt och uppåt. Likväl är det fortfarande en direkt obehaglig analogi att dra när vi talar om människor. Kanske till och med ännu obehagligare när en börjar involvera sekatörer.
Ett samtal häromdagen fick mig att omvärdera denna trötta sentens. En vän till mig sade: "Jag skulle inte skälla på dig Mattias, om det inte var för att jag vet att du kan så mycket bättre". Det, om något, är en kärlekshandling.
Många frågar mig varför jag fortsätter att diskutera med Humanisterna. Det leder ju aldrig till någonting. En viktig anledning är att jag älskar upplysning och folkbildning: Fastän vi står på vardera sidan om skranket så känner jag en samhörighet. Vi är samma andas barn. Och vad betyder då lite aga, syskon emellan?
Idag publicerar Patrik Lindenfors på Humanistbloggen ett generalangrepp på gårdagens artiklar om nyateismen i KT. Jag är direkt besviken och menar att Lindenfors förråder sin roll som folkbildare med den texten. Jag vrider mina händer i vanmakt. Detta är inte folkbildning. Detta är skevt.
Jag är omgiven av bokstavstroende
Lindenfors skriver att det är svårt för Humanisterna (jag tolkar det dock som att han i första rummet refererar till sig själv) att det kan finnas kristna som tycker om homosexualitet: Det står ju motsatsen i bibeln. Detta, att det inom ramen för kristendomen samtidigt kan finnas två radikalt olika synsätt, menar han är eroderande för trovärdigheten.
Till yttermera visso (denna härliga fras) menar han att det inte är okej att plocka russinen ur kakan, att det som står måste gälla och hållas för sanning. Han menar, med kursivering, att det är falskt att vara tolkande kristen och säga något som går emot Skriften. Ett dylikt synsätt på kristendomen har jag annars på sistone bara hört från KDU, abortmotståndets och homofobins högborg i Sverige.
Men Lindenfors stannar inte där. Han menar att all kristendom är lika dålig, att är lika fel att ansluta sig till bokstaven som att ta avstånd ifrån den. I grund och botten är det fel att tro.
Lindenfors förklarar även varför det är fel att vara troende kristen. Den kristne guden, berättar han, är en sadomasochistisk diktator med grandios självbild: "deras gud var tvungen att offra sig själv till sig själv för att rädda oss människor från en evig tortyrkammare som han själv ansvarar för". Ingenting nytt till bordet alltså för alla som har läst Till moralens genealogi någon gång det senaste seklet (Nietzsche formulerade dock sin kristendomskritik både stilistiskt snyggare och med mer relevans för diskussionen om den mänskliga moralen än vad någon Humanist hittills har lyckats uppamma).
När Lindenfors berättar för oss vem Gud är, visar han upp samma attityd som en kan finna hos vissa nyfrälsta som har haft en upplevelse och tror att den utgör den allmängiltiga, slutliga tolkningen av Gud och Jesus. Korsfästelsen representerar inte ett enskilt och enkelt utrett sakförhållande. Dess innebörd skiljer sig markant mellan de stora trosinriktningarna, men också från kyrka till kyrka, från individ till individ - till och med inom många individer, från dag till dag.
Jag vill påstå att Lindenfors egentligen vet detta men väljer att bortse från det, eftersom han försvarar hela sitt religionskritiska inlägg på denna premiss, att kristendomen i sig, och i alla dess yttringar, är omoralisk. Hans egen tolkning av korsfästelsen och den kristne guden måste därför göras så oändligt mycket mer relevant än alla andra som producerats hittills i historien - inklusive Svenska Kyrkans egen, som han också avfärdar eftersom den inte överensstämmer med hans läsning av bibeln.
Ett motangrepp
Lindenfors, men även den påföljande diskussionen på bloggen, illustrerar ett sorgligt sakförhållande. Humanisterna kan inte hantera en tolkande och nyskapande tro. De slår bakut. De vill ställa sin egen Sanning mot en annan, falsk Sanning, som de sedan vederbörligen kan slå sönder. Den manövern blir direkt omöjlig att genomföra om den där motstående Sanningen visar sig vara amorf, flytande, genomskinlig.
Ett hälsosamt mått av religionskritik ska ingå i varje recept på en sund kultur, menar jag. Men den kritiken måste vara relevant och hantera religionens faktiska yttringar, inte underkänna denna religion för att den inte passar de egna föreställningarna. Humanisterna är välkomna att fortsätta bekämpa bokstavstroende, men de löper en uppenbar risk att bli ifrånsprungna av verkligheten, om de misstar sin egen syn på religionen för sanningen. Det misstaget delar de i så fall med flera.
Idag trampar Humanisterna vatten i sin religionskritik, istället för att lära sig simma. Det är inte värdigt. Inom sin organisation har de hög akademisk standard och en stolt tradition att bygga på. Jag skäller på Humanisterna, för jag tycker att de borde kunna bättre än så här.
Ödmjukhet
Ibland får jag höra att jag agerar apologet för kristendomen genom min ofta relativiserande hållning. Det går inte att försvara kristendomen på de premisserna att det redan finns så mycket annat som vi inte förstår. Två fel gör inte ett rätt, som det heter. Det håller jag fullständigt med om. Vad jag framför allt vill poängtera är dock att en sansad diskussion kräver en ödmjuk nickning (om än diskret) mot de många rena fantasier som idag för vårt samhälle framåt.
Kapitalismens rationellt egoistiska människa är lika mycket en fantasifigur som jultomten, visar oss beteendevetenskapen. Ändå ligger denna saga till grund för hela världsekonomin. Själva de nationer som vi lever i rättfärdigar sig enbart genom synnerligen skissartade och svårmätbara post hoc-argumentationer och kontraktsteorier. Att nationalism kan vara någonting oerhört farligt behöver vi inte söka oss särskilt långt ut i världen för att inse. Likväl är sagan om nationell identitet inskriven i den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som hålls högt av det västerländska förnuftets många namnkunniga förkämpar.
I själva verket är det mänskliga förnuftet ju också en fantasiprodukt, i det avseendet att det saknar en allmängiltig definition och dessutom är extremt svårt att mäta, till skillnad från så många andra av våra själsegenskaper som vi kan mäta, förutsäga och eventuellt också medicinera. Likväl vilar själva demokratin och liberalismen på föreställningen att folket, om de tillåts följa sitt eget förnuft, kommer att fatta de beslut som gagnar helheten.
Inför denna sista punkt har jag dock en reservation. Jag tror inte att förnuft är något vi föds med, utan något som måste odlas fram genom gynnsamma miljöer: En trygg uppväxt, goda utbildningsmöjligheter och ett stabilt samhälle. Här kommer folkbildningstanken in. Vi ska inte lära folk att tro på vidskepelser eller hejda dem från att söka sin egen kunskap. När Humanisterna misstar kristendomen för en koherent serie vidskepelser, då faller också folkbildningsprojektet. De sprider okunskap istället för kunskap. Därav min besvikelse.
i eget namn,
Mattias Irving
tisdag 13 december 2011
SCUM-kritiken en god satir i sig
 | |
| Valerie Solanas (bild: Wikipedia) |
Jag försöker i min artikel förklara varför deras hat är inte bara korkat, utan också en förlängning av samma tröttsamma jargong som en gång i tiden skapade behovet av ett SCUM-manifest från början.
Ett axplock av artiklarna om SCUM denna höst finns nedan. Med en viss varning utfärdad för att många av dem är rent fördummande läsning. Debatten om SCUM håller som vanligt enbarmligt låg nivå, eftersom den mobiliserar en mängd mycket högljudda konservativa som hellre skyltar med sin okunskap för hela världen än låter detta enda manifest gå oemotsagt förbi.
SvD 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 GP 1 2 3 SR 1 2 3 4 5
Newsmill 1 2 3 4
Vissa artiklar är vansinnigare än andra. KDU:s förbundsordförane Aron Modig står för en av höstens mer spektakulära tankevurpor, här på Newsmill. Min fascination för detta övertydliga ungdomsförbund fortsätter.
Det envisa hoppet
Idag, måndag, skrev jag en krönika på min kära arbetsplats Seglora smedja, med titeln Det envisa hoppet. Där utvecklar jag diskussionen om klimathotet med utgångspunkt i de ytterst blygsamma framgångarna vid förhandlingarna i Durban.
För er som läser på Saturnalier kommer liknelsen vid Venus att vara bekant - den utvecklade jag redan i inlägget Aftonstjärnan från helvetet för en tid sedan. Det som är nytt är dock funderingarna kring pessimismen som grogrund för positiv förändring, och varför hoppet kan vara den enda rationella utvägen i en absurd situation. Surfa gärna in på Seglora smedja och läs hela texten i original, via länken i ingressen!
För er som läser på Saturnalier kommer liknelsen vid Venus att vara bekant - den utvecklade jag redan i inlägget Aftonstjärnan från helvetet för en tid sedan. Det som är nytt är dock funderingarna kring pessimismen som grogrund för positiv förändring, och varför hoppet kan vara den enda rationella utvägen i en absurd situation. Surfa gärna in på Seglora smedja och läs hela texten i original, via länken i ingressen!
söndag 11 december 2011
Vilse i pannkakan
Gårdagens Salemmarsch förlades inte till Salem utan till Stockholms innerstad. Kanske var det ett försök för Brunhögern att bli lite mer jimmieåkessonskt folkliga, vara med där det händer? De kanske hämtade inspiration från Pride:s publikrekord i år, på kungsan? "Kan de så kan vi"...
Nja, sanningen att säga så tycker väl de här killarna lika illa om både Jimmie Åkesson och Pride. Sverigedemokraterna har lyckats få ett reellt inflytande genom att polera sin retorik. De svenska nazisterna ligger och skvalpar i bakvattnen. I år drog deras marsch mindre folk än på mycket, mycket länge.
Det är lätt att prata om högerextrema som "vilsna unga män". På ett plan är det säkert också just så. Det kan Fryshusets verksamhet vittna om, som jag har varit i kontakt med vid flera tillfällen för olika projekt. Likväl: Vilsenhet är ett av mina personliga favorittillstånd i livet. Jag associerar det inte till ett tillstånd av hat och tvärsäkerhet, utan tvärtom till öppenhet och förundran.
Det kanske gick att säga att dessa ideologiskt övertygade hatare tappar bort sin mänsklighet i sin ideologi, och på så vis är vilsna. Det är i så fall en destruktiv form av vilsenhet, en som gör folk till mördare och huliganer.
En mindre destruktiv vilsenhet är å andra sidan precis det som gör oss till människor - en känsla av förundran inför världens mysterier, av undran och nyfikenhet på den Andre, medmänniskan. En känsla av att inga svar kan vara tillräckliga, att ingen fråga någonsin är helt färdigbehandlad.
Detta vilsna tillstånd är mer än en känsla, det är en grundläggande stämning för tillvaron - att hållas in i sin nakna mänsklighet specifikt i dess blottade otillräcklighet, att se sig som ett stycke kött och blod, ett synnerligen begränsat synfält som trevar längs flackande spår, ständigt reviderar sin kurs efter lika ständigt främmande stjärnor, på en stormande och betagande vacker ocean av ting och deras nyanser.
Det är lätt att hata, för då mister tingen sitt djup. De blir begripliga. Men utan djup blir världen platt som en pannkaka. Hur du än seglar kommer du då att nå till kanten en vacker dag, och där kommer du att ställas inför valet att segla vidare eller vända åter, till den tredimensionella verkligheten.
Det är detta som gör extremhögern så farlig. Många har redan seglat över världens kant, övergivit vår värld för en annan, som det är mycket svårt att hitta tillbaka från. De är vilse i pannkakan.
AB 1 2 DN 1 2 3 SvD 1 2 3
Nja, sanningen att säga så tycker väl de här killarna lika illa om både Jimmie Åkesson och Pride. Sverigedemokraterna har lyckats få ett reellt inflytande genom att polera sin retorik. De svenska nazisterna ligger och skvalpar i bakvattnen. I år drog deras marsch mindre folk än på mycket, mycket länge.
Det är lätt att prata om högerextrema som "vilsna unga män". På ett plan är det säkert också just så. Det kan Fryshusets verksamhet vittna om, som jag har varit i kontakt med vid flera tillfällen för olika projekt. Likväl: Vilsenhet är ett av mina personliga favorittillstånd i livet. Jag associerar det inte till ett tillstånd av hat och tvärsäkerhet, utan tvärtom till öppenhet och förundran.
Det kanske gick att säga att dessa ideologiskt övertygade hatare tappar bort sin mänsklighet i sin ideologi, och på så vis är vilsna. Det är i så fall en destruktiv form av vilsenhet, en som gör folk till mördare och huliganer.
En mindre destruktiv vilsenhet är å andra sidan precis det som gör oss till människor - en känsla av förundran inför världens mysterier, av undran och nyfikenhet på den Andre, medmänniskan. En känsla av att inga svar kan vara tillräckliga, att ingen fråga någonsin är helt färdigbehandlad.
Detta vilsna tillstånd är mer än en känsla, det är en grundläggande stämning för tillvaron - att hållas in i sin nakna mänsklighet specifikt i dess blottade otillräcklighet, att se sig som ett stycke kött och blod, ett synnerligen begränsat synfält som trevar längs flackande spår, ständigt reviderar sin kurs efter lika ständigt främmande stjärnor, på en stormande och betagande vacker ocean av ting och deras nyanser.
Det är lätt att hata, för då mister tingen sitt djup. De blir begripliga. Men utan djup blir världen platt som en pannkaka. Hur du än seglar kommer du då att nå till kanten en vacker dag, och där kommer du att ställas inför valet att segla vidare eller vända åter, till den tredimensionella verkligheten.
Det är detta som gör extremhögern så farlig. Många har redan seglat över världens kant, övergivit vår värld för en annan, som det är mycket svårt att hitta tillbaka från. De är vilse i pannkakan.
AB 1 2 DN 1 2 3 SvD 1 2 3
måndag 5 december 2011
Den borgerliga spiksoppan behöver mer salt!
Fredrik Segerfeldt, författare och
skribent, skriver på SVT Debatt under rubriken Lägg ner genusvetenskapen!. Där drar han slutsatsen att genusvetenskap
inte är en disciplin med akademisk bäring, till skillnad från den
vetenskapliga nationalekonomin. Saturnalier är av åsikten att Segerfeldts egen text utgör ett förträffligt, om än inverterat, lackmuspapper att mäta akademisk bäring mot.
I början av sin text skriver Segerfeldt om akademiska discipliner som verkar med ena foten i politiken. Där passar han även på att kalla det ett problem att det finns miljöforskare som engagerar sig i miljöfrågor. Därefter kastar han sig över genusvetenskapen.
I ena
andetaget reserverar sig Segerfeldt för att döma ut en hel
disciplin alltför hastigt. Med hans egna ord: ”Så bör man inte
agera, som hederlig intellektuell.” En klädsam inställning, kan
tyckas. I nästa andetag drar han slutsatsen att hela
genusvetenskapen bör avvecklas, eftersom han har hittat ett
ovetenskapligt citat på en genusvetares blogg. Den omnämnde
genusvetaren Jonas Lindkvists blogg får därmed utgöra en tacksam spik i
botten på Segerfeldts soppa.
Egentligen skulle det kanske räcka att
sätta punkt där, med konstaterandet att Segerfeldts syn på
intellektuell hederlighet av allt att döma är porös som en
vällagrad grevé. För hur ska förhållandet mellan hans vidlyftiga
slutsats och dess minst sagt anekdotiska bevisgrund annars tolkas?
Detta hopkok hade behövt tas med en nypa salt - inte bara i den klassiska bemärkelsen, men också för att det ska smaka någonting alls. Maken till dåligt underbyggt generalangrepp har jag sällan skådat. Vore genusvetenskapen en belägrad stad kunde Segerfeldts angrepp liknas vid att släppa ut en sabeltandad mus utanför stadsporten och springa.
A propos akademisk trovärdighet, låt oss för all del inte diskutera det gungfly som Svenskt Näringsliv, tidigare arbetsgivare åt Segerfeldt, ännu klafsar runt i så att stövlarna kippar. Om det utfärdades medaljer i konsten att tysta sina egna forskare och föreslå straffavgifter för icke-näringslivsmässiga kurser, så skulle SN kunna tävla med de riktigt stora.
Uppdatering: Idag skriver Johan Ingerö i SvD om samma ämne. Det finns inte mycket att tillägga utöver vad som redan har sagts, förutom att Ingerö faktiskt hänvisar till en hel kurswebb innan han dömer ut genusvetenskapen. Han menar också att det faktiskt inte är säkert att det råder en maktordning mellan könen. Ett mycket märkligt påstående, när man ser sig om i världen.
Rabiatfeminism kommenterar Ingerö här.
torsdag 1 december 2011
Ytterst officiella papper
Saturnalier research labs
UTVÄRDERINGSPROTOKOLL
INLEDNING:
Undersökningen kom till som ett led i undersökningen om
undersökningarnas allmänna giltighets avslutande fastställande,
avseende blandraskattens propensitet att inmundiga, aversion
gentemot, alternativt begivenhet på rusdrycker av berusande
karaktär.
SAMMANFATTNING:
Av utvärderingens utvärderingsresultat att döma resulterade
utvärderingen i fastställda resultat vilka framläggs i
föreliggande utvärderingsprotokoll av resultatrapportens
rapporterade resultat, resulterande i ett trefaldigt motstånd från
försökskatten, sedermera benämnd FK.
FK:
Hane, rödtabby, blandraskatt, ca 3 år gammal, milt temperament,
lystrar stundom till namnet Benji.
SAMMANSTÄLLNING AV DATA
Undersökningen
gick till så att föreliggande dryck anrättades på traditionellt
vis, nedhälldes i för ändamålet passande behållare och
presenterades för FK under ordnade former. Sammanlagt tre försök
utfördes på kort tid. FK uppvisade tydlig misstänksamhet mot
undersökningens slut.
22:03
Blossa romglögg
REAKTION:
Avståndstagande, äckel, krullade morrhår. Försökskatten vände
omedelbart bort huvudet och satte sig vid det öppna fönstret.
22:13 Ardbeg,
the ultimate,
10-årig skotsk single malt whiskey från den skotska ön Islay.
REAKTION:
Efemär repulsion uttryckt som vridning av främre delen av torso i
motsatt riktning från objektet, åtföljd av flyktbeteende.
22:19
Auchentoshan,
12-årig skotsk single malt whiskey från strax norr om Glasgow.
REAKTION:
Testresultat ej tillförlitliga: FK befann sig bakom soffan och
vägrade komma fram.
KONTROLLGRUPP
Mattias Irving, hane, ca 31 år
gammal, milt temperament.
REAKTION:
Kontrollgruppen drack med god aptit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)