Humanisterna trampar vatten i debatten - en kärleksförklaring

"Den man älskar, agar man." Det är en sentens som aldrig har legat mig särskilt varmt om hjärtat. Jag har sett den som ett sätt att skönmåla våld i nära relationer: Föräldrars våld mot sina barn, mäns våld mot kvinnor. 

Men att "aga" har även en annan innebörd utöver den rena våldshandlingen, nämligen tukt. Att tukta är något som vi gör varje år i trädgården, exempelvis med våra äppelträd. Vi formar dem alltså, genom att knipsa av grenar som växer inåt och uppåt. Likväl är det fortfarande en direkt obehaglig analogi att dra när vi talar om människor. Kanske till och med ännu obehagligare när en börjar involvera sekatörer.

Ett samtal häromdagen fick mig att omvärdera denna trötta sentens. En vän till mig sade: "Jag skulle inte skälla på dig Mattias, om det inte var för att jag vet att du kan så mycket bättre". Det, om något, är en kärlekshandling.

Många frågar mig varför jag fortsätter att diskutera med Humanisterna. Det leder ju aldrig till någonting. En viktig anledning är att jag älskar upplysning och folkbildning: Fastän vi står på vardera sidan om skranket så känner jag en samhörighet. Vi är samma andas barn. Och vad betyder då lite aga, syskon emellan?

Idag publicerar Patrik Lindenfors på Humanistbloggen ett generalangrepp på gårdagens artiklar om nyateismen i KT. Jag är direkt besviken och menar att Lindenfors förråder sin roll som folkbildare med den texten. Jag vrider mina händer i vanmakt. Detta är inte folkbildning. Detta är skevt.

Jag är omgiven av bokstavstroende
Lindenfors skriver att det är svårt för Humanisterna (jag tolkar det dock som att han i första rummet refererar till sig själv) att det kan finnas kristna som tycker om homosexualitet: Det står ju motsatsen i bibeln. Detta, att det inom ramen för kristendomen samtidigt kan finnas två radikalt olika synsätt, menar han är eroderande för trovärdigheten.

Till yttermera visso (denna härliga fras) menar han att det inte är okej att plocka russinen ur kakan, att det som står måste gälla och hållas för sanning. Han menar, med kursivering, att det är falskt att vara tolkande kristen och säga något som går emot Skriften. Ett dylikt synsätt på kristendomen har jag annars på sistone bara hört från KDU, abortmotståndets och homofobins högborg i Sverige.

Men Lindenfors stannar inte där. Han menar att all kristendom är lika dålig, att är lika fel att ansluta sig till bokstaven som att ta avstånd ifrån den. I grund och botten är det fel att tro.

Lindenfors förklarar även varför det är fel att vara troende kristen. Den kristne guden, berättar han, är en sadomasochistisk diktator med grandios självbild: "deras gud var tvungen att offra sig själv till sig själv för att rädda oss människor från en evig tortyrkammare som han själv ansvarar för". Ingenting nytt till bordet alltså för alla som har läst Till moralens genealogi någon gång det senaste seklet (Nietzsche formulerade dock sin kristendomskritik både stilistiskt snyggare och med mer relevans för diskussionen om den mänskliga moralen än vad någon Humanist hittills har lyckats uppamma).

När Lindenfors berättar för oss vem Gud är, visar han upp samma attityd som en kan finna hos vissa nyfrälsta som har haft en upplevelse och tror att den utgör den allmängiltiga, slutliga tolkningen av Gud och Jesus. Korsfästelsen representerar inte ett enskilt och enkelt utrett sakförhållande. Dess innebörd skiljer sig markant mellan de stora trosinriktningarna, men också från kyrka till kyrka, från individ till individ - till och med inom många individer, från dag till dag.

Jag vill påstå att Lindenfors egentligen vet detta men väljer att bortse från det, eftersom han försvarar hela sitt religionskritiska inlägg på denna premiss, att kristendomen i sig, och i alla dess yttringar, är omoralisk. Hans egen tolkning av korsfästelsen och den kristne guden måste därför göras så oändligt mycket mer relevant än alla andra som producerats hittills i historien - inklusive Svenska Kyrkans egen, som han också avfärdar eftersom den inte överensstämmer med hans läsning av bibeln.

Ett motangrepp
Lindenfors, men även den påföljande diskussionen på bloggen, illustrerar ett sorgligt sakförhållande. Humanisterna kan inte hantera en tolkande och nyskapande tro. De slår bakut. De vill ställa sin egen Sanning mot en annan, falsk Sanning, som de sedan vederbörligen kan slå sönder. Den manövern blir direkt omöjlig att genomföra om den där motstående Sanningen visar sig vara amorf, flytande, genomskinlig.

Ett hälsosamt mått av religionskritik ska ingå i varje recept på en sund kultur, menar jag. Men den kritiken måste vara relevant och hantera religionens faktiska yttringar, inte underkänna denna religion för att den inte passar de egna föreställningarna. Humanisterna är välkomna att fortsätta bekämpa bokstavstroende, men de löper en uppenbar risk att bli ifrånsprungna av verkligheten, om de misstar sin egen syn på religionen för sanningen. Det misstaget delar de i så fall med flera.

Idag trampar Humanisterna vatten i sin religionskritik, istället för att lära sig simma. Det är inte värdigt. Inom sin organisation har de hög akademisk standard och en stolt tradition att bygga på. Jag skäller på Humanisterna, för jag tycker att de borde kunna bättre än så här.

Ödmjukhet
Ibland får jag höra att jag agerar apologet för kristendomen genom min ofta relativiserande hållning. Det går inte att försvara kristendomen på de premisserna att det redan finns så mycket annat som vi inte förstår. Två fel gör inte ett rätt, som det heter. Det håller jag fullständigt med om. Vad jag framför allt vill poängtera är dock att en sansad diskussion kräver en ödmjuk nickning (om än diskret) mot de många rena fantasier som idag för vårt samhälle framåt.

Kapitalismens rationellt egoistiska människa är lika mycket en fantasifigur som jultomten, visar oss beteendevetenskapen. Ändå ligger denna saga till grund för hela världsekonomin. Själva de nationer som vi lever i rättfärdigar sig enbart genom synnerligen skissartade och svårmätbara post hoc-argumentationer och kontraktsteorier. Att nationalism kan vara någonting oerhört farligt behöver vi inte söka oss särskilt långt ut i världen för att inse. Likväl är sagan om nationell identitet inskriven i den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som hålls högt av det västerländska förnuftets många namnkunniga förkämpar.

I själva verket är det mänskliga förnuftet ju också en fantasiprodukt, i det avseendet att det saknar en allmängiltig definition och dessutom är extremt svårt att mäta, till skillnad från så många andra av våra själsegenskaper som vi kan mäta, förutsäga och eventuellt också medicinera. Likväl vilar själva demokratin och liberalismen på föreställningen att folket, om de tillåts följa sitt eget förnuft, kommer att fatta de beslut som gagnar helheten.

Inför denna sista punkt har jag dock en reservation. Jag tror inte att förnuft är något vi föds med, utan något som måste odlas fram genom gynnsamma miljöer: En trygg uppväxt, goda utbildningsmöjligheter och ett stabilt samhälle. Här kommer folkbildningstanken in. Vi ska inte lära folk att tro på vidskepelser eller hejda dem från att söka sin egen kunskap. När Humanisterna misstar kristendomen för en koherent serie vidskepelser, då faller också folkbildningsprojektet. De sprider okunskap istället för kunskap. Därav min besvikelse.

i eget namn,
Mattias Irving