Vi är Satyrer, men av det diskreta slaget.
Bockfoten är magisk; den syns bara i månljus.
Vi kan inte skilja på sanning och lögn. De är gjutna i samma kärl.
Vi är anomalin
i gjutjärnets rand
den osnygga och skamlösa resten av
en bortglömd formlöshet.
Varför längtar vi så efter att filas bort?
Vad är vårt syfte,
om det inte samtidigt är vägen som ligger bakom oss
den som ledde oss hit
den som vi vandrade
med hemligt klapprande hovar.
fredag 27 november 2009
onsdag 18 november 2009
Anteckningar vid historiens slut
Det är ingen större mening med att lägga ut texten om den här krönikan. Den handlar om vår fascination för Undergången, i alla dess former. Jag fick uppslaget av Ewa, sen kunde jag inte sluta skriva. Det jobbiga var att hålla Freud och Lacan på armslängds avstånd. Som du kommer att märka har de dock båda två smugit sig in i texten ändå, men förhoppningsvis i läsbar form.Seglora Smedja - Anteckningar vid historiens slut
fredag 13 november 2009
Typologiska utsvävningar
Saturnalier hade nyligen oturen att hamna i diskussion med en individ som var ett fan av att dela upp människor i grupper, tilldela dessa grupper egenskaper och sedan fördöma respektive hylla dem. Det lät ungefär så här: ”Det finns två typer av människor, de som gör rätt för sig och de som inte bryr sig.”
Tiden är, följaktligen, kommen för några nya travestier på den gamla ”Det finns två typer av människor”-sentensen. Några andra klassiker hittar du förresten här. Vår vilja har varit att belysa det stora problemet med att kategorisera folk – man fångar aldrig in någon sanning om man fiskar med ett så stormaskigt nät.
- Det finns två typer av människor, de som är typiska och de som är otypiska.
- Det finns två typer av människor, de som vill vara goda, kärleksfulla och starka, och de som hatar förändring, slår sina barn och kissar i poolen.
- Det finns två typer av människor, de som använder klyschor av stilen ”det finns två typer av människor”, samt de som genom att fylla upp den här andra kategorin utesluter alla övriga, välbehövda alternativ.
- Det finns en typ av människa, övriga har försvunnit genom det biologiska urvalet.
- Det finns två typer av människor, de som vi har glömt och de som vi ännu inte har glömt.
- Det finns två typer av människor, de som vill utvecklas och de som i smyg tänder på älgar.
- Det finns två typer av människor, de som är av fler typer än en, och de som är av färre typer än en.
- Det finns två typer av människor, den typen vars existens utesluter båda typers existens, och så den typen som faktiskt existerar.
- Det finns sju typer av människor, den första typen är född på måndagar.
- Det finns två typer av människor, de som går att kategorisera och de som inte går att kategorisera.
- Det finns två typer av människor, de som förutsätter att det går att kategorisera in folk i grupper, och de som saknar sinne för ironi.
- Det finns två typer av människor, de som delar upp folk i kategorier och de som folk delar upp i kategorier.*
* ett logiskt självevident påstående. Eftersom påståendet är en kategorial uppdelning så visar den genom sin blotta existens att kategoriala uppdelningar är möjliga. Den som uttrycker denna sats har därmed indelat sig själv i den förra kategorin, emedan han är en av de som kategoriserar. Men eftersom han då hamnat i en kategori på grund av sitt egna kategoriserande så måste han rimligtvis även hamna i den senare kategorin – på samma gång…?
Tiden är, följaktligen, kommen för några nya travestier på den gamla ”Det finns två typer av människor”-sentensen. Några andra klassiker hittar du förresten här. Vår vilja har varit att belysa det stora problemet med att kategorisera folk – man fångar aldrig in någon sanning om man fiskar med ett så stormaskigt nät.
- Det finns två typer av människor, de som är typiska och de som är otypiska.
- Det finns två typer av människor, de som vill vara goda, kärleksfulla och starka, och de som hatar förändring, slår sina barn och kissar i poolen.
- Det finns två typer av människor, de som använder klyschor av stilen ”det finns två typer av människor”, samt de som genom att fylla upp den här andra kategorin utesluter alla övriga, välbehövda alternativ.
- Det finns en typ av människa, övriga har försvunnit genom det biologiska urvalet.
- Det finns två typer av människor, de som vi har glömt och de som vi ännu inte har glömt.
- Det finns två typer av människor, de som vill utvecklas och de som i smyg tänder på älgar.
- Det finns två typer av människor, de som är av fler typer än en, och de som är av färre typer än en.
- Det finns två typer av människor, den typen vars existens utesluter båda typers existens, och så den typen som faktiskt existerar.
- Det finns sju typer av människor, den första typen är född på måndagar.
- Det finns två typer av människor, de som går att kategorisera och de som inte går att kategorisera.
- Det finns två typer av människor, de som förutsätter att det går att kategorisera in folk i grupper, och de som saknar sinne för ironi.
- Det finns två typer av människor, de som delar upp folk i kategorier och de som folk delar upp i kategorier.*
* ett logiskt självevident påstående. Eftersom påståendet är en kategorial uppdelning så visar den genom sin blotta existens att kategoriala uppdelningar är möjliga. Den som uttrycker denna sats har därmed indelat sig själv i den förra kategorin, emedan han är en av de som kategoriserar. Men eftersom han då hamnat i en kategori på grund av sitt egna kategoriserande så måste han rimligtvis även hamna i den senare kategorin – på samma gång…?
onsdag 11 november 2009
The Swedish Watergate scandal
Better known as det svenska ”Vatten-fallet”. Det hela var en besynnerlig historia som rullades upp framåt slutet av år 2009, när TV4 delgav svenska folket om att Vattenfall hade allvarliga planer på att sälja ut elnätet och därmed alla sina ledningar. På ledningens eget initiativ. Frågorna var många. Varför ville ledningen sälja sig själv? En ledning full med horor! Vad vinner vi på det? Egentligen?
The noble motives would soon make themselves known. Till priset av stort personligt lidande ville ledningen i Vattenfall sälja sig för att bolaget skulle ha råd att investera i brittisk kärnkraft! Fullständigt fritt från ”skadliga utsläpp”* och ett klimatsmart alternativ till oljebaserad energiråvara. Femtio miljarder hoppades de kunna skramla fram genom sitt osjälviska agerande, vilket onekligen skvallrar om att de hade mycket höga tankar om sig själva. Saturnalier har inte örnkoll på prisläget på slavar – eller horor – men det låter som väldigt mycket pengar.
*(citationstecknens roll som ironimarkörer börjar långsamt spela ut sin roll i och med att allt snitsigare politiskt korrekta formuleringar ger sig till känna. Deras ironi slår an mer utav en ”fish out of water”-känsla. Varför till exempel ironiskt säga att någon är ”himla smart”, när du istället kan påstå att han är alternativt intelligent?)
Man letar i detta nu efter köpare, så Saturnalier föreslår i diskret hjälpsamhet att man vänder sig till Sudan, where slavery is still relatively widespread enligt The Middle East Quarterly. Förvisso så skulle landet behöva offra hela 10% av BNP för att få råd att köpa loss ledningen i Vattenfall. Då kan det verka lite svårt att motivera köpet, särskilt med tanke på att hälften av landets befolkning lever i extrem fattigdom.
Saturnalier stöder ändå initiativet och upplever att kritiken som riktats mot förslaget är oförtänksam, framstegsfientlig och dessutom smått socialistisk. Den fria marknaden söker ständigt nya vägar och målgrupper; om ledningen för Vattenfall kan gå i spetsen för en ny, behjärtansvärd form av slaveri och med sitt eget exempel hjälpa till att legitimera detta urgamla bruk i en ny kontext, så är det inte upp till folkvalda befattningshavare att lägga fingrarna emellan.
THE SOLUTION THAT DIDN’T HAPPEN
United Nations headquarters, mid-1994
- Sir! There’s a situation, sir.
- What!
- They’re killing each other in Africa, sir.
- Who?
- The Rwandians. The Hutu have started killing Tutsies in great masses. Sir.
- Oh... Well, that’s a shame.
- Are we going to do something, sir?
- Uh, yeah... of course. We should do something, right? That’s what people expect of us.
- It would be advisable to send troops to establish civil order and set up protected zones for the refugees, sir.
- I’ll have to think about that.
- Sir?
- You know, all in due time. Wouldn’t want to make a mess of it all, right? Gotta plan this, man.
- I understand perfectly, sir, but could you at least give an approximate time estimate for the deployment of the troops?
- I was thinking, maybe forty years or so.
Saturnalier kan bara spekulera i var ledningens enastående självuppoffring kommer ifrån. Det är å andra sidan vad vi gör bäst. Vår bästa gissning är därför att man kanske har börjat tänka om kring Vattenfalls mål att vara klimatneutrala till år 2050. Det är trots allt 40 år in i framtiden… och många kriser skulle man nog kunna tycka att det vore lite oansvarigt att vänta så länge med att åtgärda.
Brittisk kärnkraft är ett särskilt alternativt klimatsmart sätt att snabbt hantera utsläppsfrågan och därför utfärdar Saturnalier ännu en omgång av välförtjänta applåder över våra stjärnor i Vattenfallsledningen. Ni har gett prostitutionen både ett ansikte och en upprättelse med era gärningar. Må ni bli lyckliga, vart än vinden för er från denna dag. Galärskepp, bananfält, Nike-sweatshops och bomullsplantager kommer med åren att kröka era ryggar, men aldrig må ni gå ner på knä, ni stolta. Därtill är er gärning allt för stor.
The noble motives would soon make themselves known. Till priset av stort personligt lidande ville ledningen i Vattenfall sälja sig för att bolaget skulle ha råd att investera i brittisk kärnkraft! Fullständigt fritt från ”skadliga utsläpp”* och ett klimatsmart alternativ till oljebaserad energiråvara. Femtio miljarder hoppades de kunna skramla fram genom sitt osjälviska agerande, vilket onekligen skvallrar om att de hade mycket höga tankar om sig själva. Saturnalier har inte örnkoll på prisläget på slavar – eller horor – men det låter som väldigt mycket pengar.
*(citationstecknens roll som ironimarkörer börjar långsamt spela ut sin roll i och med att allt snitsigare politiskt korrekta formuleringar ger sig till känna. Deras ironi slår an mer utav en ”fish out of water”-känsla. Varför till exempel ironiskt säga att någon är ”himla smart”, när du istället kan påstå att han är alternativt intelligent?)
Man letar i detta nu efter köpare, så Saturnalier föreslår i diskret hjälpsamhet att man vänder sig till Sudan, where slavery is still relatively widespread enligt The Middle East Quarterly. Förvisso så skulle landet behöva offra hela 10% av BNP för att få råd att köpa loss ledningen i Vattenfall. Då kan det verka lite svårt att motivera köpet, särskilt med tanke på att hälften av landets befolkning lever i extrem fattigdom.
Saturnalier stöder ändå initiativet och upplever att kritiken som riktats mot förslaget är oförtänksam, framstegsfientlig och dessutom smått socialistisk. Den fria marknaden söker ständigt nya vägar och målgrupper; om ledningen för Vattenfall kan gå i spetsen för en ny, behjärtansvärd form av slaveri och med sitt eget exempel hjälpa till att legitimera detta urgamla bruk i en ny kontext, så är det inte upp till folkvalda befattningshavare att lägga fingrarna emellan.
THE SOLUTION THAT DIDN’T HAPPEN
United Nations headquarters, mid-1994
- Sir! There’s a situation, sir.
- What!
- They’re killing each other in Africa, sir.
- Who?
- The Rwandians. The Hutu have started killing Tutsies in great masses. Sir.
- Oh... Well, that’s a shame.
- Are we going to do something, sir?
- Uh, yeah... of course. We should do something, right? That’s what people expect of us.
- It would be advisable to send troops to establish civil order and set up protected zones for the refugees, sir.
- I’ll have to think about that.
- Sir?
- You know, all in due time. Wouldn’t want to make a mess of it all, right? Gotta plan this, man.
- I understand perfectly, sir, but could you at least give an approximate time estimate for the deployment of the troops?
- I was thinking, maybe forty years or so.
Saturnalier kan bara spekulera i var ledningens enastående självuppoffring kommer ifrån. Det är å andra sidan vad vi gör bäst. Vår bästa gissning är därför att man kanske har börjat tänka om kring Vattenfalls mål att vara klimatneutrala till år 2050. Det är trots allt 40 år in i framtiden… och många kriser skulle man nog kunna tycka att det vore lite oansvarigt att vänta så länge med att åtgärda.
Brittisk kärnkraft är ett särskilt alternativt klimatsmart sätt att snabbt hantera utsläppsfrågan och därför utfärdar Saturnalier ännu en omgång av välförtjänta applåder över våra stjärnor i Vattenfallsledningen. Ni har gett prostitutionen både ett ansikte och en upprättelse med era gärningar. Må ni bli lyckliga, vart än vinden för er från denna dag. Galärskepp, bananfält, Nike-sweatshops och bomullsplantager kommer med åren att kröka era ryggar, men aldrig må ni gå ner på knä, ni stolta. Därtill är er gärning allt för stor.
tisdag 10 november 2009
När döden slutade tala
onsdag 4 november 2009
They check in, but they don't check out
Galactic Suite Space Resort planerar erbjuda hotellvistelser i omloppsbana runt jorden till det facila priset av 32 miljoner kronor för tre nätter, inklusive tur-och-returresa (Gud bevars). En klart patriarkal upplevelse av allsmäktighet kan förväntas när man i tystnad susar fram i 30 000 knyck över vår lilla blåa dammfläck i universum.
(Som om man verkligen behövde den känslan, när man kan bränna trettio millar på en nöjesresa till yttre rymden.)
Ner! Demon! Ressentimentsande! Missunnsamheten leder ingen vart, det lärde jag mig redan för länge sedan. Låt oss glädjas med de lycksaliga! Och om vi nu, på grund av kvardröjande rester av moral och heder, inte kan förmå oss att glädjas med dem – låt oss då se det fina, det sedelärande i detta extravaganta rymdhotell. Genom att blicka ut i rymden kanske vi tydligare kan se några av absurditeterna på planeten jorden.
FRÅGOR
1) Samarbetar man med något känt flygbolag?
Och i såna fall, hur stor luftmilsbonus kan man vänta sig att få?
2) Får man ha med sig vätskor i handbagaget?
En viktig fråga. Hittills har man ju bara fått ha med sig explosiva laptops, glasflaskor och huliganpåkar ombord på de vanliga flygbolagen.
3) Får man en stämpel i passet innan man åker hem?
Det vore ganska svårspöat när man sitter och jämför stämplar med sina globetrotterkompisar.
4) Finns det internet ombord?
Allvarligt talat… vad är det för vits med en resa till yttre rymden om man inte kan rapportera om den i realtid på Facebook?
5) Slutligen - är det någon mer än jag som anar ugglor i mossen?
Ett rymdhotell inom tre år? Kom igen, tre år är ingen tid alls. Won’t happen. Vi är inte där än. Bara teknikoptimistiska dumjänkare med mer pengar än förstånd skulle gå på den lätta…
Så… vad är då detta ”rymdhotell”? Jag har mina aningar. Precis som i filmen ”The Island” med Scarlett Johansson och Ewan McGregor är det den förrädiska myten om ett paradis som inte finns – ett söt sekret som lockar flugan rakt i fällan. I rymden kan ju, som bekant, ingen höra dig skrika…
Hur kunde jag komma på denna geniala slutsats? Elementärt, käre läsare. De som glatt är villiga att betala 32 miljoner kronor på ett bräde för 72 timmars obegriplig lyx är händelsevis precis samma människor som jag själv med största nöje skulle vilja skicka ut i yttre rymden.
(Som om man verkligen behövde den känslan, när man kan bränna trettio millar på en nöjesresa till yttre rymden.)
Ner! Demon! Ressentimentsande! Missunnsamheten leder ingen vart, det lärde jag mig redan för länge sedan. Låt oss glädjas med de lycksaliga! Och om vi nu, på grund av kvardröjande rester av moral och heder, inte kan förmå oss att glädjas med dem – låt oss då se det fina, det sedelärande i detta extravaganta rymdhotell. Genom att blicka ut i rymden kanske vi tydligare kan se några av absurditeterna på planeten jorden.
FRÅGOR
1) Samarbetar man med något känt flygbolag?
Och i såna fall, hur stor luftmilsbonus kan man vänta sig att få?
2) Får man ha med sig vätskor i handbagaget?
En viktig fråga. Hittills har man ju bara fått ha med sig explosiva laptops, glasflaskor och huliganpåkar ombord på de vanliga flygbolagen.
3) Får man en stämpel i passet innan man åker hem?
Det vore ganska svårspöat när man sitter och jämför stämplar med sina globetrotterkompisar.
4) Finns det internet ombord?
Allvarligt talat… vad är det för vits med en resa till yttre rymden om man inte kan rapportera om den i realtid på Facebook?
5) Slutligen - är det någon mer än jag som anar ugglor i mossen?
Ett rymdhotell inom tre år? Kom igen, tre år är ingen tid alls. Won’t happen. Vi är inte där än. Bara teknikoptimistiska dumjänkare med mer pengar än förstånd skulle gå på den lätta…
Så… vad är då detta ”rymdhotell”? Jag har mina aningar. Precis som i filmen ”The Island” med Scarlett Johansson och Ewan McGregor är det den förrädiska myten om ett paradis som inte finns – ett söt sekret som lockar flugan rakt i fällan. I rymden kan ju, som bekant, ingen höra dig skrika…
Hur kunde jag komma på denna geniala slutsats? Elementärt, käre läsare. De som glatt är villiga att betala 32 miljoner kronor på ett bräde för 72 timmars obegriplig lyx är händelsevis precis samma människor som jag själv med största nöje skulle vilja skicka ut i yttre rymden.
måndag 2 november 2009
Kejsarens nya kläder - en systemstudie i ensamhet
Det var en gång en kejsare som ville ha nya kläder. Ni vet resten av historien. Två svindlare lurar på honom en "kostym" som inte finns (de påstår nämligen att den är gjord i ett tyg som är osynligt för den som antingen är korkad eller opassande för sin position och kejsaren vägrar såklart erkänna att han inte ser något tyg), så när han går naken ner längs paradgatan låtsas även alla andra att de ser de fantastiska nya kläderna. Ingen vill ju verka korkad, och ingen kan tänka sig att kejsaren skulle gå naken. Förtrollningen bryts först när ett litet barn ropar "Kejsaren är naken!". Då inser alla att de inte alls har sett fel och att kejsaren faktiskt är naken.HC Andersen lyckades med sin saga fånga in ett brottstycke av verkligheten som vi alla tragiskt nog känner igen, men väldigt sällan relaterar till. Det är ensamheten i att vara människa – samma ensamhet som behandlas med hjärtenypande inlevelse i Flickan med svavelstickorna. Ensamheten satt i system är bilden som Kejsarens nya kläder målar upp inför oss. Där uttrycks viljan att tillhöra och oron att man kanske inte kan lita till sina egna två ögon, där gisslas också den livströtta tilltron till en slags folkmassans inneboende rationalitet.
Man lär sig snabbt att man är korkad som barn – och sånt hänger ofta med länge. Det spelar sällan någon roll hur vältaliga bevis för motsatsen som man lyckas ackumulera under sin livstid. Ett dåligt självförtroende är blint och dövt för fakta. Så när man inte ser de där kläderna på kejsaren, men alla andra agerar som om de såg dem, då är det klart att de flesta förväntar sig att felet ligger hos dem själva. Vem tar ensamheten och stigmatiseringen det skulle innebära att verka korkad?
"Ensamheten", okänd konstnär
Nu vill jag genomföra en Saturnalie igen. Den stämmer kanske inte, men jag tycker det är ett fint tankeexperiment för att åskådliggöra denna utsatthet. Tänk om det i själva verket är så att vi alla är nakna? Vi kanske är mer utsatta och utlämnade åt varandra än vi tror? För det bor en kejsare ibland oss, en osynlig liten filur som ingen har sett men som alla vet är påklädd. Kanske låtsas vi alla att vi har kläder på oss. Den enda som inte låtsas är Kejsaren, som inte finns. Kläderna är myten om att vi är något annat än utsatta, maktlösa, utan kontroll – de osynliga kläderna som vi alla bär, och som vi alla tror att alla andra också bär, är vårt kulturella skydd mot det olidliga i livet.
Vi är ”civiliserade”, vilket vackert ord. Men det står i passiv form, har du tänkt på det? Först måste någon ha kommit och civiliserat dig innan du kan bli civiliserad. Precis som att du i gammal folktro först måste höra tuppen gala innan du kan bli galen. Civilisation verkar för mig vara en absurditet som helt enkelt satts i system; en lögn som blivit sanning för att alla skriver under på den. Det innebär inte att den är någonting ”dåligt”. Utan denna lögn som vi alla bär på och visar upp skulle vi kanske inte fungera tillsammans alls? Man behöver onekligen spelregler om man ska kunna spela med.
När man kan inse och bli till freds med att samhället ytterst bygger på ett antal lögner som satts i system så får man en helt ny uppsättning verktyg för att åstadkomma en positiv samhällsförändring. Man kan börja möta sina medmänniskor med en nyfikenhet som inte stannar vid ytan – och att själv byta ”samhällsidentitet” behöver inte bli så mycket svårare än att byta kläder. Vi har friheten att fabulera som vi vill – ingen annan kan ge oss rätt eller fel, och särskilt inte dem som fortfarande tror på illusionen om det förnuftiga samhället; de som tror att ”alla andra” med all säkerhet har rätt, medan de själva har fel, är oförnuftiga, otillräckliga, korkade. På ett plan har de rätt – de ger sig själva rätt genom sitt eget agerande. De uppvisar genast ett koordinerat beteende som låter ordningen överleva till priset av samtliga individers enskilda psykologiska känsla av otillräcklighet. I det avseendet är HC Andersens saga en makalös studie i performativitet.
Barnets ingripande i berättelsen var dock absolut inte en förlösande röst av ”sanning” i massan, utan den oreflekterade, ännu inte socialiserade individens missanpassade reaktion. Det som gör HC Andersens saga till just en saga och inte till en framskriden bildlig samhällskritik är att folket i den här berättelsen otroligt nog lyssnar på barnet. Men en sann protest mot den kollektiva lögnen måste komma ur de ljugandes egen mun. Endast någon som känner till spelet kan underkänna det och omskapa det. Kejsaren, den ende påklädde, idealet – kanske är han ett nödvändigt ont, men det innebär inte att vi saknar kraften att sätta nya ideal på tronen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)