Den här texten är en enkel essä som jag skrev under våren 2009. Den besitter ingen filosofisk densitet utan är mer avsedd som en populärfilosofisk introduktionstext och material till reflektion för den allmänintresserade kring ämnet Intet. Dikterna är tagna ur boken "Haikuförvandlingar - Dikter i urval av Svenska Haikusällskapet".
Filosofins allra första fråga löd: varför finns något och inte intet? När man tänker på det så är det fortfarande fascinerande att vi finns till. Allting kunde lika gärna inte ha funnits. I det gamla Grekland satte den här tanken myror i huvudet på filosoferna ända från dag ett. Det enda man visste var, att rent logiskt sett så kan inget komma ur ingenting. Därför måste någonting alltid ha funnits. Men ursprunget, orsaken till detta något, till världen själv, var höljd i dunkel.
Frågan är om vi är så mycket klokare på Intet idag än vad grekerna var. Genom historien har Intet varit ett ämne för fascination, avbildning, skönlitteratur, filosoferande, ja till och med ett ämne för skräck. Intet kan också vara det okända, det som ligger bortom vad vi kan uppleva eller ens förstå; tänk på Blaise Pascals bevingade ord, när han en gång stirrade upp mot 1600-talets tigande natthimmel: ”den eviga tystnaden i de oändliga rymderna, den fyller mig med skräck”. Den stumma tomheten gör oss alla små och fångar oss i detta lilla ögonblick. Kanske inser vi i ett blixtrande tillfälle av klarsyn, att vi är här på jorden bara en kort sekund, att vi är ömtåliga och mikroskopiska varelser vars existens inte betyder någonting på en kosmisk skala.
Intet har också blivit föremål för beundran och estetisk vördnad. I Japansk estetik har Intet alltid haft en särskild plats; anledningarna är många och svåra att reda ut, men traditionen att hylla Intet i den japanska konsten är åtminstone 900 år gammal. Men istället för de oändliga tomma sfärernas anonyma förborgadhet finns det i Japan ett vurmande för, ja till och med ett personligt engagemang i, förgängligheten och bristfälligheten. Döden blev tidigt ett föremål för konsten, ett bruk som renodlades under den turbulenta Muromachi-perioden (ca 1335-1575) när landet befann sig i ett ständigt inbördeskrig. Under den påföljande tre hundra år långa och hårt reglerade Edo-perioden romantiserades döden och gjordes till något ibland utsökt vackert. Det ledde till ett samhällsklimat som möjliggjorde Kamikaze-bombningarna på Pearl Harbor under andra världskriget, då flera dussin japanska stridspiloter villigt störtade till sin död. Så man kan inte gärna säga att Intet saknar historisk betydelse.
Men inte bara döden, utan också det bristfälliga och trasiga har i långa tider haft en central plats i konsten. Det kan tyckas vara en lustig sak att vurma för i ett land som är så konformerande till sitt sociala system som Japan har varit de senaste 300 åren. Estetiken framstår som något utav en flykt eller en lättnad, ett andhål för själen. Det verkar inte finnas någon skönhetsupplevelse i den perfekta symmetrin i Japan, kanske just för att stora delar av det sociala livet bildar ett symmetriskt och perfekt ordnat fängelse i vardagen. En vas blir inte riktigt vacker förrän den har fått sin första spricka, skriver hovdamen Sei Shonagon redan i en av de tidigaste bevarade skrifterna från 1000-talet.
Zen-Buddhismen vann snabbt popularitet i Japan på 1500-talet och dess vördnad för det okända har satt avtryck i exempelvis den distinkta kalligrafin. Det är de tomma ytorna som gör konstverket och förmedlar djupet. Varje penseldrag av svart kommer till i sin yviga skönhet just av respekt för den vita duken. Det svarta strecket är ett intrång på de möjligheter som ryms i den tomma ytan och därför måste varje linje också fylla ett syfte. Annars har de inget berättigande. Så utvecklades den minimalistiska men djärva och kraftfulla, stramt tyglade japanska kalligrafin, i ett spel mellan Intet och Något. I och med Zens triumfartade framfart i japanskt intellektuellt liv blev också diktandet och målandet starkt influerat av leken med det som inte sägs, utan som mest bara antyds. Att utelämna saker blev ett kraftfullt sätt att påvisa dem.
Vanliga motiv var människans undran inför naturen, beslöjad och okänd, dolsk men samtidigt överväldigande. Tekniken för framförandet förblev konservativ, temat för konsten förändrades föga under lång tid. Samtidigt förfinades och utvecklades uttrycket som konsten tog sig i en hårt tyglad kreativ process som idag är svår att tränga in i och framstår som exotisk, kanske till och med intetsägande för de ögon som är vana vid att serveras helheten utan krusiduller och undertoner.
Ying Yu-Chien, bergsby i dimma, Sung-perioden
Det är inte heller förvånande att den minimalistiska haiku-dikten, en av de kortaste diktformerna vi känner, kommer från Japan. Som små russin laddade med energi ska de på sjutton stavelser leverera en stämning, en reflektion och gärna också en naturupplevelse. I den mån som årstider omnämns (eller ännu hellre blott antyds med hjälp av säsongsmarkörer, som körsbärsblommor eller blodröda lönnlöv) så är det i nio fall av tio övergångstiderna höst och vår, inte de klimaktiska vinter och sommar. Till skillnad från vad många tror så vill man inte egentligen fånga ögonblicket när man skriver haiku, utan man vill fånga känslan av att ögonblicket är något förbigående.
Pascal stirrade ut i rymden och greps av fasa, men redan tre hundra år tidigare fascinerades Yoshida Kenkou av alltings korta levnad och prisade den:
”Ska vi se på körsbärsblommorna bara när de blommar, månen bara när den är molnfri? Att längta efter månen medan du ser ut i regnet, att sänka gardinerna och medvetet låta våren gå dig förbi – är inte detta ännu mer rörande? Bara en synnerligen okänslig person skulle säga: ’den och den grenen har förlorat sitt blomster – det finns inget mera värt att se nu’.”
Vad är skillnaden mellan Pascal och Kenkou? Hur kan de båda ha stirrat förgängligheten i vitögat och sett så olika saker? Jag tror att det i grund och botten rör sig om att de hade varsin vitt skild bild av världen. Än idag lever den mångtusenåriga naturreligionen Shinto kvar i Japan, om än mestadels i ceremoniell form idag. Det är en mystisk religion som tillskriver ett eget liv till allting, såväl stenar och träd som speciella floder och berg. De är befolkade av osynliga naturväsen, gudar och demoner.
Fuji-san samsas med sina nya grannar
Det heliga berget Fuji kallas till exempel ”Fuji-san”; men suffixet –san är egentligen förbehållet människor och betyder ungefär herrn/frun. På Kenkous tid var livlöshet ett på många vis okänt begrepp. Tomhet var inget negativt, utan bara en yta som väntade på att fyllas av liv. Döden var bara ett sätt för nytt liv att vinna inträde, så mitt i tragiken, turbulensen, det brinnande kriget, fanns det alltid en naturlig balans som ersatte de fallna med nytt liv. Körsbärsblommorna må falla, men nästa år kommer de igen. Intet ligger an mot livet lika naturligt och nödvändigt som att det måste infalla en period av natt mellan varje ny dag.
Under den europeiska upplysningstiden hade tänkandet om tiden som cyklisk och evig helt upphört; cirkeln hade vecklat ut sig till en rak linje med en okänd början och ett dunkelt slut. Framtiden innebar ytterst domedagen och dåtiden sträckte sig tillbaka till ett visst tillfälle av uppkomst, när Gud skapade världen med ett enda ord. När tänkandet såg ut på ett sådant sätt blev kanske också slutet på det egna livet analogt med slutet på världen själv. Döden blev något absurt, för den var i själva verket slutet på alla sammanhang, på allt som kunde ge någon mening åt världen.
Det sista lövet
Dansar med
Den första flingan
- Mariana Falkman
Mariana Falkman diktar om det bräckliga nuet, som fångas i spelet mellan höstens död och vinterns födelse. Tidsligheten ger sig till känna i säsongernas oupphörliga men stillsamma bana. Den dramatiska dansen mellan död och födelse är samtidigt tyst, diskret och flyktig. Vi måste anstränga oss för att vara närvarande för den. Om vi inte fångar den med ord kommer den gå obemärkt förbi. Varje sekund innebär en ny död, men det är bara i de tydligaste uppbrotten som vi kommer på oss själva med vår bristande uppmärksamhet på livet.
När man betraktar tidsligheten på ett sådant sätt förändras karaktären hos Intet igen; det blir en aktiv kraft som lägger alltet under sig och slukar det, bit för bit, sekund för sekund. Intet för-Intar. I Calcutta ligger Kali-templet (namnet Calcutta är en brittisk variant av det ursprungliga ”Kali-kata” vilket man tror betyder ”Kalis hem”, vilket har att göra med att den heliga floden Ganges ”dör”, alltså mynnar ut i havet här), som besöks av tusentals troende hinduer varje dag. Kali betyder ”den svarta” och har blivit namnet på dödens och förintelsens gudinna, men namnet är också starkt förknippat med ”kala”, som betyder just ”tidslighet”. I de tidigaste kända skrifterna beskrivs hon som en fruktansvärd varelse, så gräslig i sin uppenbarelse att hon knappt går att skåda. Hon kallas också ”den som omvärderar världen”. Hon är fullständigt likgiltig inför människan och allt det lidande hon åsamkar.
Smyckad Kali-staty från templet i Calcutta
Hela mytologin kring Kali påminner mig faktiskt om våra uråldriga djurfabler. De är utformade som berättelser, men i själva verket är de till för att lära oss något. Djuren tjänar egentligen till att pedagogiskt illustrera och symbolisera någon speciell princip i människan. Räven är listig, ugglan är vis, etc. Styrkan i fabler är att de är lätta att komma ihåg, för hjärnan arbetar väl med bilder. Men samma tema går igen inte bara i sagor, utan även många religiösa berättelser skulle mycket väl kunna tolkas symboliskt och med god behållning. Kali skulle i själva verket, på samma sätt, kunna vara förgängligheten symboliserad. Dyrkan av Kali kan vara ett sätt att hitta en position varifrån döden och Intet blir begripliga.
Ingenstans har döden och Intet varit så kulturellt och konstnärligt framträdande som i det tidiga Egypten. I likhet med Kristendomen, men långt utöver vad Kristendomen artikulerade, trodde man att livet bara var en förberedelse för döden. Det finns många förklaringar till det här, men enligt en egyptolog som jag pratat med kan det ha att göra med synen på Ra, den högste av de egyptiska gudarna.
Ra var i själva verket egypternas namn på solen själv, som föddes i havet i öster och dog i sanden i väster, varje kväll. Under natten trodde man att Ra kämpade sig igenom underjorden för att till sist återuppstå i de livgivande vattnen i Röda havet. Dualismen mellan liv och död fullbordades av Nilen, floden som var hela den egyptiska civilisationens kroppspulsåder och den yttersta symbolen för allt liv. Väster om Nilen bredde Sahara ut sig i sand och sten, tomt på liv. Det var även platsen där Ra lade sig att dö varje kväll, därför blev väderstrecket väster dubbelt förknippat med döden.
Det var särskilt viktigt för Egyptierna att begrava sina döda väster om Nilen, just för att inte liv och död skulle blandas samman. Man kunde döma sina fiender till de värsta av kval genom att begrava dem öster om Nilen, eller till och med kasta dem i vattnet. På så vis fängslade man dem i ett kvasi-tillstånd mellan liv och död, från vilket det inte fanns någon återvändo. Den egna kroppen behövde bevaras och försvaras, och därför mumifierade man sina döda och byggde pyramider över de viktigaste. Egypten var så fullt av mumier att västvärlden knappt visste vad man skulle göra med dem. Mumier har använts för allt möjligt, från växtgödning till färgpigment. En seglivad myt med Mark Twain som upphovsman ger vid lag att de till och med användes för att elda med på järnvägen, men den eventuella sanningshalten är lite luddig att ta reda på.
Med dessa många exempel i åtanke kan man konstatera att människans syn på Intet har varit starkt beroende av kultur och världsbild. Det västerländska sättet att betrakta Intet är bara ett i mängden, men också ett av de få som kanske inte riktigt har funnit ett naturligt sätt att bejaka Intets plats i världsordningen. Många av oss vill leva för evigt, för vi har inga verktyg för att relatera till icke-existensen. Vårt läkarlöfte säger att vi ska värna om allt liv och minimera det tragiska – inte tillbe det. Nietzsche skulle ha sagt att vi har tappat förmågan att hylla det tragiska och känna tacksamhet också för de utmaningar som livet så ofrånkomligt kastar i vår väg; ytterst av dessa är utmaningen att leva, i visshet om att vi ska dö.
Andra kulturer har lyckats hitta vägar dit. Vi kallar dem ofta för naiva och vidskepliga, utan att se till den verklighet som ligger bakom det kulturella uttrycket. I grund och botten är det nämligen samma fråga som vi har ställt oss tvärs över jorden, igen och igen. Varför finns just jag till? Jag kunde lika gärna inte ha existerat. Varför finns över huvud taget något och inte Intet? Svaren har tagit former som Kali och Seth (egypternas gud som regerade över sanden och kaoset), men vi har varit dåliga på att försöka förstå dessa symboler som tecken för den personliga verkligheten. Ur vårt eget etnocentriska perspektiv har en ”Gud” länge varit någonting avskilt från människan, kanske mer utav en Platonsk, okroppslig idé. Därför har till exempel egypternas personifiering av solen som en fysisk gud framstått som absurd och exotisk.
Intet har tvingat fram nya åskådningsformer, förfinad estetik och en känsla för tvetydigheter som kännetecknar oss som människor. Att redogöra för min egen förståelse för ändligheten – eller kanske bättre sagt, det absurda i livet – är en utmaning, men jag tar Cattis Bergkvists vackra haiku-dikt till hjälp.
Regnets smattrande
På de nyfallna löven
Inget att förstå
- Cattis Bergkvist
När blicken faller på det skenbart meningslösa så växer en meningsfullhet oväntat fram. Cattis visar med sin sista haiku-rad på ett av de största mysterierna i den japanska estetiken. Det finns inget att förstå; om det finns en mening med regnet som faller på löven så är den förborgad för oss, precis som Pascals stjärnhimmel. Vi vänder blicken med en stilla undran mot naturen, så till synes mäktig och oberörd inför vår existens, vår egen medverkan i dess gång krymper för varje regndroppe som faller. Vi blir obetydliga som myror och maktlösa som de nyfallna löven, avskurna, förvirrade och yrvakna i huller om buller där de fallit på den blöta marken och utlämnade som nyfödda åt det stillsamma regnet.
Men i denna förståndets avskärmadhet från upplevelsen, uppenbarelsen, av det fallande regnet, har jag ändå smält samman med det okända. Mitt sinnestillstånd följer de gråa höstskyarna och vibrerar i takt med de fallna löven. Om jag är en människa, så drömmer jag i detta nu att jag är ett löv. Jag är egentligen inte åtskild från lövet, för vi är båda lika nakna inför Intet när det är vår tid att släppa taget om grenen. Regnet faller likadant över oss alla. Min inre blick glömmer bort det ständigt muttrande jaget, smyger vidare till löven, till regnet, till den mörka himlen och den leriga slänten. Det är i denna uppenbarelse som Zen framträder. När förståndet har gett vika för naturens överväldigande makt återstår bara tystnad. Regnet har med sina tusen viskande, knappt hörbara röster ändå överväldigat tankarnas skränande orkesterdike. I tystnaden som blir kvar är jag som ego ingenting; och samtidigt – allting är Jag, min upplevelse smälter ihop med omgivningen. Jaget blir till Intet, glider undan och ersätts av Alltet, det hela som är en upplevelse utan upplevare.
Intet kan inordnas i en cyklisk världsbild som i de gamla naturreligionerna och bli en nödvändig del av livet, eller så kan det betraktas som det definitiva brottet med det kända, mörkret i barndomens garderober och den kalla dödens eviga glömska. I båda fallen står det klart att vi måste ha en relation till det okända. Vi kan inte undkomma det. Vi kan inte låtsas som att det inte finns, bara för att det inte finns.
